Sedan flere veckor tillbaka hade en dansk här af 16,000 man varit lägrad i närheten af Köpenhamn. Dess utrustning var ypperlig. Under den tid den varit samlad hade hufvudstadens invånare i stora skaror vallfärdats till lägret, der det varit deras stolthet att åse, huru dessa ståtliga och väl utrustade soldater gjorde sin exercis. Det kunde ju icke råda något tvifvel, tyckte de, att icke konung Kristian med sådana soldater skulle återtaga de förlorade landskapen från de hatade svenskarne. Nu efter de vunna sjöslagen var deras flotta allenaherskande öfver farvattnet, och landstigningen i Skåne kunde derför när som helst taga sin början.
Inom svenska högqvarteret var man icke heller okunnig om dessa förhållanden. Gång efter annan hade Karl XI sammankallat sina generaler till krigsråd för att öfverlägga om fälttågsplanen. I slutet af juni, då underrättelsen kom till Malmö att danska flottan ankrat i Sundet och att trupperna vid Köpenhamn gjorde sig i ordning att gå om bord, sammankallades krigsrådet å nyo. Det var en talrik skara högre officerare, som infann sig i den stora salen utanför konungens sofrum, i hvilken det var så lågt till takbjelkarna, att de längsta generalerna, såsom Otto Vilhelm von Fersen, knappt kunde stå raka. Genom de små, blyinfattade fönsterrutorna insläpptes dagsljuset mycket sparsamt.
De församlade rörde sig derför i en sällsam halfdager, hvilken skulle hafva gjort dem i sina gammalmodiga drägter, — stora, yfviga allongeperuker, gula kyllerrockar och guldstickade skärp — för våra ögon ännu mera främmande. Närmast intill konungen på högra handen vid det långa bordet satt en sextio års gammal man, med rödbrusigt anlete och skrynklad panna. Det var fältmarskalken Simon Grundel Helmfelt. Hans lefnadssaga var redan fulltecknad af lysande krigsbragder. Fosterländsk till det innersta af sitt hjerta, hade han otaliga gånger fått ådagalägga sitt trofasta sinnelag mot gamla Sverige under en lång, orolig tid, då faror och lidanden för den enskilde liksom för riket hörde till ordningen för dagen. Han var född i Stockholm den 25 september 1617. Hans fader var borgmästaren Jakob Grundel, hans moder Elisabet Depken. Sedan han en tid uppehållit sig i Holland för att studera befästningskonsten, hade han 1641 tagit tjenst vid svenska armén, som då stöd i Lüneburg, under fältmarskalken Lennart Torstenssons befäl. Under denne fräjdade fältherre hade han fått många tillfällen att utmärka sig. Efter slaget vid Leipzig 1642 hade han för sin ärofullt pröfvade duglighet och sitt ådagalagda mod utnämnts till kapten för ett kompani af fältherrens eget lifregemente. Två år senare var han major vid artilleriet, och efter slaget vid Jankowitz 1645 hade han utnämnts till öfverstelöjtnant. Hans förmåga hade pröfvats lika mycket vid belägringar som i fältslag. Eröfringen af Schweinfurt tillskrefs sålunda till stor del hans förtjenst. Vid krigets slut var han öfverste och några år senare generalmajor.
Den ärorikaste af Helmfelts många krigarbragder hade dock varit hans lysande försvar af Riga 1656. En 70,000 man stark rysk här under tsarens eget befäl hade inneslutit staden, hvilken icke räknade mer än 5,000 mans besättning. Fästningsverken hade till största delen varit förfallna, förråden otillräckliga. Men Helmfelt hade varit lika outtröttlig som tapper. Såsom insigtsfull ingeniör hade han lagat bristerna på bastioner och grafvar. Ett sår i hufvudet af en lavettsplint, som bräckt hufvudskålen, hade lagt honom på sjuksängen, men ehuru sjuk hade han fortsatt att lika ihärdigt leda försvaret. Efter sex veckors belägring och sedan ryssarne förlorat öfver 14,000 man, hade de slutligen nödgats upphäfva belägringen. Helmfelt hade då förlorat i pesten öfver tjugu personer af sitt eget husfolk och deribland tre söner. — Efter krigets slut hade han utnämts till fältmarskalk och generalguvernör öfver det landskap, han förstått att så tappert försvara åt Sveriges krona.
När krigsmolnen i början af 1670-talet på nytt skockade sig tillsamman, var Helmfelt fältmarskalk för de tyska landskapen. Hårda familjesorger hade tärt på hans sedan krigsåren svaga helsa. I stället för att genast gå i fält hade han derför måst resa till Hamburg för att söka bot för sin sjukdom. Detta hade sports af danskarne, som just då stodo i begrepp att förklara krig mot Sverige. Att kunna bemäktiga sig en så utmärkt härförare hade naturligtvis för dem varit en stor framgång. De lemnade också inga medel oförsökta. Huset, der han bodde, kringrändes. Men Helmfelt hade i tid varnats af sin värd och lyckades smyga sig undan samt, efter en äfventyrlig färd, komma öfver till England och derifrån till Göteborg. Strax efter ankomsten till fäderneslandet hade han, såsom förut är nämdt, förordnats till befälhafvare öfver alla trupperna i Skåne.
Veteranen Helmfelt blef snart i det svenska högqvarteret den kunnigaste rådgifvaren för den unge oerfarne konungen. Visserligen ville denne icke alltid lyssna till hans försigtiga råd. Då man hade tillfälle att gå fram mot fienden, funnos icke heller några skäl som kunde öfvertyga Karl den elfte, att man borde gå tillbaka. I frågor åter om sättet, huru det kungliga beslutet skulle sättas i verket, hur en slagordning skulle väljas, eller återtåget utföras, der var det den gamle Helmfelts krigarsnille och mångåriga krigsvana som nästan alltid blefvo de bestämmande. Af soldaterna var Helmfelt älskad såsom få härförare på sin tid.
Jämn till lynnet, vänlig och nedlåtande mot alla, äfven de lägste, utan skymt af den högdragenhet och flärd, som så mycket kännetecknade högt uppsatta män på hans tid, välgörande mot de nödstälde, förstod den gamle mannen med den tankfulla blicken och den skrynklade pannan att vinna allas hjertan. Man läste i hans lugna vänliga ögon, sade man, en oafbruten rad af stolta segerminnen från trettioåriga krigets ärofullaste dagar, och derför ingåfvo de också i motgången en sådan tillit hos dem, på hvilka de riktades.
Vid Helmfelts sida stod en något svartlagd, »reslig, stark och välskapad herre», med hög näsa och något bred mun. Det var den djerfve partigängaren från Torstenssons, Wrangels och Karl X Gustafs dagar, generalen af kavalleriet Rutger von Ascheberg.
Ascheberg härstammade från en gammal vestfalisk familj, hvilken i början af 1500-talet inflyttat till Kurland. Redan som tretton års pojke hade han såsom page deltagit i trettioåriga krigets strider. Vid nitton års ålder hade han låtit värfva sig såsom simpel ryttare vid ett hessiskt rytteriregemente i svensk tjenst. Såsom sådan hade han deltagit i slaget vid Wolfenbüttel 1641, deri han gjorde sig ett så rikt byte, att han kunde lösa sig fri från ryttaretjensten och inträda såsom friryttare vid samma kompani. Under slaget vid Leipzig året derpå hade han sårats och sköflats inpå bara kroppen, men hade slutligen blifvit räddad af ryttmästaren Walter vid Stålhandskes regemente. När kriget med Danmark två år senare utbröt, var Ascheberg kornett. Såsom sådan hade han fört sin sqvadrons standar i det märkliga slaget vid Jankowitz. Strax derefter hade han gjort sig känd och berömd för djerfva ströftåg. Flere mil framför armén hade varit hans vanliga plats, och en gång hade han återkommit till Torstensson efter ett dylikt tåg med ett större antal fångar än han sjelf hade ryttare. Under Torstenssons befäl hade han sedermera stigit i graderna till ryttmästare. Efter trettioåriga krigets slut hade han en tid varit öfveramtman i Hessen, men »lusten till värjan och de svenska vapnens anseende» hade snart lockat honom åter i fält. I spetsen för sex ryttarekompanier, hvilka han sjelf uppsatt, hade han skyndat att sälla sig till Karl X Gustafs skaror, när de tågade mot Polen. Den ena krigsbragden djerfvare än den andra, som han derunder utförde, hade gjort hans namn ännu mera fräjdadt. Redan 1657 var han öfverste. I det danska kriget, som kort derefter utbröt, hade han äfven deltagit och hade derunder intagit slottet vid Middelfart samt åtföljt svenska hären på dess äfventyrliga tåg öfver Stora Bält.
Under stormningen af Köpenhamn hade han svårt sårats, efter en tapper strid, sorn kostat hans regemente öfver 200 man i döde och sårade. — Han var nu sedan föregående år generallöjtnant af kavalleriet. Hans fälttåg i Bohuslän under hösten 1675 är redan omtaladt i det föregående. Med den ringa styrka, som stått Ascheberg till buds, hade han icke kunnat utföra några storverk. Han hade dock uppehållit fienden så länge, till dess att ryktet om Karl den elftes ankomst till Venersborg jagat denne tillbaka öfver gränsen.
En dylik krigarbana måste ingifva förtroende. Också lyssnade alla i krigsrådet med mycken uppmärksamhet till de skäl, som anfördes af den erfarne mannen med de kloka, bruna ögonen, hvilka städse tycktes vara liksom på spejning efter fienden.
Något längre ned i salen stodo tvenne resliga femtioårsmän, lutande sina fårade anleten öfver en stor karta, som de höllo utbredd mellan sig på bordet. De voro kusinerna Fabian och Otto Vilhelm von Fersen, två verkliga typer för mandom och ridderlighet. Den förre var fältmarskalk, den senare generallöjtnant. Från sin gemensamma födelsestad Reval hade de såsom ynglingar sökt lyckan vid drottning Kristinas lysande hof. Men hågen efter krigiska äfventyr hade hos båda tagit öfverhand, hvarför de sällat sig till Torstenssons och Karl X Gustafs tappra krigskamrater. Med stor mandom hade de sedan följt de svenska fanorna i striden. Under stormningen af Köpenhamn 1659 hade öfverste Fabian varit den ende, som lyckats att med sin kolonn bestiga vallen; och först på konungens befallning hade han dragit sig tillbaka. Sedan denna tid hade han ansetts såsom en af svenska härens utmärktaste officerare. Då man fruktade en dansk landstigning i Skåne under hösten 1675,
hade Fabian von Fersen förordnats till generalguvernör öfver detta landskap jämte Halland och Bleking och utnämts till fältmarskalk. Otto Vilhelm hade också deltagit i Karl X Gustafs danska krig och så utmärkt sig för tapperhet, att han af konungen fått en gåfva af tusen dukater. När kriget 1675 utbröt, hade han fått befallning att försvara Vermland, men sedermera nedkallats till konungen i Skåne.
Närmare dörren samtalade fyra andra officerare mycket ifrigt. De galonerade hattarna, som de buro under armen, tillkännagåfvo att de voro generaler. Den, som stod närmast fönstret, en sextioårs högväxt man med fårade anletsdrag, var generallöjtnanten Martin Schultz von Ascheraden, den skickligaste infanterigeneralen inom svenska armén. Hans fader hade stupat såsom artilleriöfverste under trettioåriga kriget. Sjelf hade han redan i ynglingaåren valt krigarens farliga stråt. Rådig och djerf, hade han hastigt stigit från den ena graden till den andra. Redan 1652 hade han varit major. Samma år hade han adlats, då han antagit namnet von Ascheraden efter den förläning i Lifland, som hans fader fått af Gustaf II Adolf. Det hade dock först varit under Karl X Gustafs krig, som han förstått att göra sig ett fräjdadt namn såsom klok och tapper krigare. Han var nu nyss vorden friherre och generallöjtnant af infanteriet.
Den gamle reslige krigaregestalten, som samtalade med Schultz, var den till generalmajor nyss utnämde Johan Benedikt von Schönleben, nyligen blifven enkling efter sitt giftermål med Aschebergs syster. Äfven hans historia sammanfaller med Sveriges ärorikaste krigståg. Född 1613 i staden Bautzen i Sachsen af medellösa föräldrar, hade han sedan sitt adertonde år tillhört den svenska armén, i hvilken han börjat sin bana såsom simpel ryttare. Vid Nördlingen och Wittstock hade han varit med. Vid Leipzig 1642 hade han kämpat såsom ryttmästare under Arvid Wittenberg. Efter slaget vid Jankowitz hade han befordrats till major. Äfven i Karl X Gustafs härtåg hade han deltagit med stor utmärkelse, först såsom öfverste och sedermera såsom generaladjutant. Han var nu sedan 1664 upphöjd i adligt stånd. Då kriget utbröt, hade han först förordnats till kommendant på Marstrand, men måst lemna denna post på konungens kallelse, att han skulle skynda till Skåne.
De två öfriga af denna grupp voro generalmajorerna Johan Leonard Wittenberg och Barthold de Mortaigne. Den förre, son till Warschaus tappre försvarare, den fräjdade Arvid Wittenberg, räknade endast omkring fyratio lefnadsår, den senare, född i Holland och under tio år chef för Kalmar regemente, var ett stycke in på sextiotalet.
Nu inträdde genom den låga dörren till ett yttre rum, i hvilket krigskassören, den outtröttlige Mårten Trotzig, sysslade med sina räkenskaper och sekreterarne skrefvo ut order för truppernas samling, en äldre man med fint, behagligt utseende, rak näsa, djupt fårad panna och gråblå tänkande ögon. Det var generalqvartermästaren, öfversten Erik Dahlberg.
Dahlberg var född i Stockholm den 10 oktober 1625. Hans fader var f. d. landskamreraren Jöns Erikson Dahlberg, hans moder Dorotea Mattsdotter. Tidigt föräldralös, hade han i sitt trettonde år upptagits af sin farbroder, hvilken »förvärfvat sig sin fortune och lycka igenom pennan» och som derför ville göra Dahlberg till en räknekarl. Sedan han en tid gått i skola i Hamburg, för att lära sig väl räkna och skrifva, hade han vunnit anställning hos generalkamreraren i Pommern Anton Rehnsköld. Med en reskassa af endast 4 riksdaler hade han börjat sin vandring »igenom denna onda och snöda verld». Hos Rehnsköld, hvilken han tjenade i öfver åtta år »för pojke» och hvarunder han åtföljde Torstenssons här på tåget till Danmark, hade han mer än en gång fått smaka, som han säger, »obränd aska». Hans förman hade emellertid mer och mer fäst sig vid den qvicke och modige gossen och lagt märke till hans stora anlag för ritning. Han har derför utverkat en anställning åt honom hos dåvarande generalqvartermästaren Mardefelt. Hos denne hade Dahlberg sedan vistats i fem år samt slutligen förordnats till konduktör med 10 riksdalers årlig lön och fri kost. Alltjämt brinnande af håg att tillegna sig kunskaper och färdigheter, hade han företagit en färd inåt Tyskland, hvilken varit nära att utsträckas till långt aflägsnare nejder. En ung fransk adelsman hade i Wien erbjudit honom fri resa till Konstantinopel, och då han höll före, att det var mycket bättre »att slita ondt i främmande orter än att ligga hemma på sopvrån», hade han beslutat att följa honom. Men kriget med turkarne hade hindrat deras färd, när de hunnit ett stycke in i Ungern.
Efter hemkomsten till Sverige hade Dahlberg sökt anställning vid armén. Han hade fått löfte om ett kompani, men många »herrebarn» hade varit i vägen för honom, och han hade snart funnit, att utsigterna till befordran för honom voro mycket ringa. I stället hade han som informator åtföljt några förmögna ädlingar till Italien, der han under ett par år flackat omkring. Då hade han sommaren 1656 fått bref från sin gamle lärmästare i fortifikationen Mardefelt, deri denne lofvat honom god befordran, om han skyndade sig till svenska armén i Polen. Han hörsammade kallelsen och nämdes genast vid sin ankomst till generalqvartermästare-löjtnant vid stora armén. Nu hade följt en tid af rastlöst arbete. Än hade det varit en fästning, som skulle belägras och som Dahlberg med ögonskenlig lifsfara rekognoserat, än ett läger som skulle utstakas, än en bro, som skulle läggas öfver någon af de många polska floderna. Men dylika arbeten hörde till Dahlbergs syssla, och han fullgjorde dem städse till Karl X Gustafs stora nöje. Under belägringen af fästningen Brzecz hade han och konungen rekognoserat fästningen på det sätt, att de tagit hvarandras hattar, hvarpå konungen under Dahlbergs arm fått taga en öfverblick öfver belägringsarbetena. — Från polska kriget hade Dahlberg fått följa konungen till det danska. Här hade han visat sig lika modig, lika kunnig och ihärdig. Vid Itzehoes belägring hade han krupit på händer och fötter nere i fästningsgrafven för att utröna de bästa stormningspunkterna. Hans märkligaste bragd under detta krig hade dock varit hans rekognoseringar af de båda Bälten, hvilka hade till följd Karl X Gustafs berömda tåg. När svenska armén gått öfver Lilla Bält, hade konungen ärnat fortsätta marschen och derför sändt Dahlberg att undersöka isens tjocklek. Denne hade ridit med en skara finska ryttare öfver Langeland och Låland ända fram till kusten af Själland och försäkrade, då han återkom, att armén kunde gå öfver. »Då, bror Fredrik», hade konungen utbrustit, »skola vi talas vid på god svenska!» Många af generalerna hade likväl varit af motsatt tanke och förehållit Dahlberg, att han bragte konungen om krona och spira. Men sent på natten eftersänd af konungen och tillfrågad, om han kunde på sitt samvete ansvara för tåget öfver Bält, hade denne frimodigt svarat: »Ehuru ringa mitt lif är för att gälda den olycka, som kan inträffa, är jag dock säker derpå, att om frosten fortfar, skall jag, näst Guds hjelp, föra öfver, om det också vore tre gånger hundratusen man!» Detta svar hade skingrat konungens oro, och redan samma natt hade Örnstedt fått skrifva order till regementena att samlas. Dahlbergs svar hade förvärfvat åt Sverige Skåne, Bleking och Bohuslän. Han hade då endast varit 32 år gammal.
Kriget hade snart utbrutit ånyo. Dahlberg hade rådt konungen att ofördröjligen storma Köpenhamn, hvars fästningsverk han noggrant studerat. »Jag lofvar E. M:t», hade han sagt, »att sätta mig i en vagn och köra öfver graf och vall och sålunda föra dem an som skola storma.» Men denna gång vardt hans råd icke följdt. När konungen längre fram framsände sina stormkolonner mot vallarna, hade dessa hunnit förstärkas, folket som försvarade dem hade icke längre varit modfäldt och oöfvadt, och de svenska trupperna hade efter en häftig strid och stora förluster nödgats vika.
Konungens strax derefter timade död hade för Dahlberg varit en stor förlust. Visserligen hade han af förmyndareregeringen utnämts till öfverstelöjtnant vid Södermanlands regemente och, enligt den aflidne konungens löfte, upphöjts i adligt stånd. Men härmed hade också hans stora förtjenster blifvit glömda, och han hade fått gråna utan vidare befordran. Han hade sett till sin grämelse, huru »herrebarnen» alltjämt sprungit honom förbi, medan de förläningar han fått af konungen tagits tillbaka af den högadliga förmyndareregeringen. Dahlberg hade varit stolt öfver orsaken till denna onåd. Allt sedan den natten, då han rådde Karl X Gustaf att fortsätta tåget öfver Stora Bält, mot generalernas afstyrkan, hade man aldrig varit honom bevågen, utan alltid hätsk, »hafvande», såsom han säger, »alltid sedan sökt förhindra min lycka».
Men åter skulle faran komma, och i farliga tider kräfvas fasta män. När danska kriget utbröt 1675, hade Karl XI påmint sig Dahlbergs förtjenster och sin faders önskan, att denne skulle blifva hans lärare i fortifikation. Han hade kallat honom till sig och efter ett kort samtal utnämt honom till generalqvartermästare för armén. När han strax derefter, såsom förut är nämdt, ville med endast lifgardet och lifregementet till häst tåga efter Gyldenlöwe, var det Dahlberg, som förmådde honom att uppskjuta med detta vågspel, till dess man hunnit anskaffa bättre underrättelser om fienden. Från denna tid hade han varit konungens dagliga rådgifvare i allt som rörde fästningarna. Han var nu nyss återkommen från en resa genom Skåne, hvarunder han utsett och förskansat ställningar, der man hoppades kunna möta den danska hären, om den skulle landstiga.
Under öfverläggningen i krigsrådet, som nu tog sin början, vardt man enig derom, att hären var för svag för att med hopp om framgång kunna möta den danska hären vid sjelfva landstigningspunkten. De trupper, Karl den elfte lyckats samla till Skånes försvar, räknade blott 12,000 man, och af dessa kunde knappast 6,000 man användas till strid i öppna fältet. Men ej blott till antalet voro de svenska trupperna mycket underlägsna de danska. Den slappa förvaltningen under förmyndarestyrelsen hade låtit allt i fråga om militien gå vind för våg. Trupperna saknade fortfarande det nödvändigaste såväl af utredning som af tross. Till och med vapnen voro icke i fullt brukbart stånd, oaktadt den unge konungen ansträngt sig till det yttersta för att afhjelpa denna brist, och soldaternas beklädnad var ännu så bristfällig, att de mångenstädes fingo gå barfota på vallgången.
Sedan hufvudfrågan sålunda var afgjord, var det likväl slut med enigheten. Några bland generalerna ville inrätta ett befäst läger, men då Fabian von Fersen ville förlägga det till Malmö, ville Helmfelt hafva det längre inåt landet. Andra förordade ett återtåg till gamla gränsen. Hvad konungen ville visste ingen. Hans starka viljekraft syntes liksom förlamad. Tyst och sluten, drog han sig helt och hållet undan från sina generalers rådplägning. Hans tankar rörde sig endast kring en enda punkt: huruvida flottan åter skulle kunna löpa ut. En sträng befallning derom hade nyss förut blifvit utfärdad. Han kunde icke veta, huru omöjligt det i sjelfva verket var att efterkomma den samma.
Emellertid kom underrättelsen, att danska hären börjat inskeppa sig. Nu måste det afgörande beslutet fattas och hvarje tvekan upphöra. Medan man fortfor att öfverlägga, fingo trupperna befallning att samla sig vid Malmö samt att utställa strandposter. Strax derpå kom ilbud från Ystad, som berättade att amiralen Tromp ankrat utanför staden med en talrik flotta, som hade landstigningstrupper om bord. Generalerna O. V. Fersen och Wittenberg fingo derför befallning att rycka dit med 1,500 ryttare. Äfven några kompanier af gardet skyndade dit efter dem.
Men amiral Tromp hade icke väl kastat ankar, förr än han sände i land ett par tusen matroser och båtsmän, hvilka utan svårighet stormade den lilla skans, som var uppkastad till stadens skydd, och drefvo på flykten några hundra dragoner, som sökte försvara den samma. De hade just spridt sig i staden för att sköfla, då Fersens och Wittenbergs skaror plötsligt syntes komma tågande öfver fälten. Nu skyndade de sig att befästa husen i stadens utkanter och öppna en häftig musköteld mot de svenska ryttarne. Dessa, som snart fingo hjelp af gardeskompanierna, anföllo med stor tapperhet. Danskarne, som hade mycken hjelp af elden från sina krigsskepp, gjorde dock så tappert motstånd, att Fersen och Wittenberg till slut måste draga sig tillbaka. Majoren Gyllenpatron och ryttmästaren Gyllenpistol stupade i denna första strid samt med dem omkring 100 ryttare. Det var dock icke »uti någon reel drabbning», såsom en författare skrifver, »hvilken kunnat gifva dem lika revanche, utan för styckekulor, dem de ej kunde göra något motstånd». Med anledning af Gyllenpatrons tappra uppförande skänkte konungen åt hans enka 200 daler i karoliner. Härmed började han utdelningen af sina frikostiga gåfvor åt dem, som på ett eller annat sätt utmärkt sig, hvilket sedan fortfor under hela kriget. Då det gälde statens väl, var denne eljes så sparsamme konung gifmild.
Vid underrättelsen om stridens utgång ville några af generalerna skynda dit med den öfriga delen af svenska armén för att kasta fienden i sjön. Men nu återkom Wittenbergs trumpetare, som varit på andra sidan Sundet för att speja, och berättade att danskarnes hufvudstyrka i hvarje ögonblick kunde väntas landstiga i svenska härens rygg. Konungen gaf derför, ehuru med yttersta motvilja, befallning om återtåg och tågade den 29 juni med trupperna genom Lund till Getinge bro, »på hvilken lilla marsch», säger en författare, »man nogsamt rönte att nya soldater föga veta af den gamla krigsdisciplinen». Här fick konungen under natten veta, att danska hufvudarmén föregående eftermiddag landstigit vid Helsingborg.
