Redan den 20 juni hade danska hären börjat sin inskeppning. Enligt planen skulle den räkna omkring 16,000 man, indelade på 19 bataljoner, 9 ryttare- och 2 dragonregementen. Artilleriet utgjordes af 45 gröfre fältstycken, trossen af icke mindre än 610 fordon, utom hofvets och generalernas vagnar. Öfver 600 fartyg voro också behöfliga för att öfverföra denna styrka.
Näst konungen fördes högsta befälet öfver armén af hertig Johan Adolf af Ploen, en ansedd officer, hvilken med stor utmärkelse tjenat i holländska och spanska arméerna samt under fälttågen 1674 och 1675 i Tyskland anfört en af de härar, som kämpat mot Turenne. Utom honom märktes bland generalerna och öfverstarne flere andra dugliga och tappra officerare. Vid fotfolket såg man sålunda den tappraste bland de tappre Nils Rosenkrantz, hvilken redan fått ett fräjdadt namn under Köpenhamns belägring, 17 år tidigare, vidare Max Rosenkrantz, som förr i tiden varit kompanichef vid den hjeltemodige prinsens af Oranien eget garde, Degenfelt, La Haye, von der Osten, skotten Duncam, F. och K. v. Arensdorf, Bibow, Sandberg, Schack, Walter och Weiher, hvilka två sistnämnda under trettioåriga kriget varit i svensk tjenst, samt slutligen icke förglömmandes Meerheim, Svanwedel, Sehestedt och Levetzau, allt namn, hvilka snart skulle blifva till skräck och fasa för de svenska ströfpartierna.
När kung Kristian, åtföljd af sin broder prins Georg, steg om bord på det stolta linieskeppet »Tre kronor», lyfte hela flottan ankar. Stora örlogsflottan under Tromp styrde söderut för att afleda svenskarnes uppmärksamhet från den utsedda landstigningspunkten, medan de öfriga fartygen satte kurs mot svenska stranden. Denna gång letade man fåfängt bland konungens omgifning efter rikskansleren Griffenfeld, med hvilken konungen varit så nöjd efter Wismars eröfring. Han hade slutligen fallit för de ränker, som ständigt spunnos kring hans svage och vankelmodige monark. »För sin omätliga ärelystnads skull», såsom denne skref i sin dom, hade han blifvit afsatt från alla sina ämbeten och inspärrad i ett uselt fängelse. Der, i de fuktiga hvalfven under Munkholmens fäste utanför Trondhjem, fick en af Danmarks största statsmän smäkta bort i elände, medan hans ovänner och förföljare genom sin planlösa ledning förstörde den ypperliga krigsmakt, som under hans kraftiga hand skapats.
Dagen efter afseglingen kastade transportflottan ankar norr om Landskrona. Men det utsedda landningsstället var icke så fördelaktigt, som man väntat, hvarför skeppen ånyo fingo hissa seglen och fortsätta längre norrut. Ändtligen utanför Rå fiskläge, strax söder om Helsingborg, sänktes den hvita flaggan från stortoppen på öfveramiralens skepp och en röd sådan kom upp i stället till tecken att man var framme vid landstigningsstället. Strax derpå dånade nio kanonskott från samma skepp, och nu skyndade fotfolket i båtarna. Men i det samma märktes några skansar på stranden. Förtrupperna blefvo derför liggande stilla i sina båtar, då deras chef var oviss, om han skulle våga att utan vidare gå i land. Medan han tvekade, kom då en qvinna springande ned mot stranden och ropade af alla krafter: »Kom hit, här är ingen fara. De svenske äro gångna till Ystad!» Nu rodde båtarna flinkt på, följda af stora pråmar med skanstyg. Under dagens lopp hunno de att göra så många resor fram och åter mellan fartygen och stranden, att vid mörkrets inbrott allt fotfolk och artilleri var i land. Följande dag landsattes rytteriet. Då konungen slutligen lemnade sitt fartyg för att följa trupperna i land, mannade matroserna rå och ropade: »Til Lykke for Kongen!»
Sedan trupperna uppstälts i slagordning på stranden, fick general N. Rosenkrantz befallning att med en del af fotfolket och kanonerna rycka fram mot Helsingborg. Genast vid åsynen af hans framryckande trupper utrymde kommendanten staden och drog sig tillbaka till slottet. Invånarne helsade danskarne såsom befriare och strömmade i stora skaror till deras läger. Rosenkrantz lät emellertid uppföra batterier mot slottet, hvilket han med sex kanoner och mörsare besköt under flere dagar. Hvarken de glödgade kulorna eller bomberna tycktes göra någon verkan. Då föll en granat plötsligt ned i ett af fästningens krutförråd, och fjorton tunnor krut sprungo i luften, ödeläggande allt omkring sig. Samtidigt rasade brunnen, till följd hvaraf friskt vatten icke mera kunde erhållas. Nu beslöt kommendanten att dagtinga och öfverlemnade den 3 juli fästningen åt danskarne. Sex veckor tidigare hade han likväl, såsom förut är nämndt, med hand och mun gifvit »stora löften om sin trohet.» Han vardt också sedermera lagförd och afrättad för sitt fega handlingssätt.
Den tappre Rosenkrantz var icke mer. Några timmar före fästningens dagtingan hade han gått upp på batteriets bröstvärn för att bättre iakttaga eldens verkan och der uppe träffats i hufvudet af en kula, som strax derpå ändade hans lif.
Under de dagar, som slottet belägrades, hade Kristian den femte varit sysselsatt med att utsända kungörelser till alla kyrkor i Skåne, hvari menigheten befaldes att hålla sina förböner för honom, såsom varande Skånes rätte arfkonung, samt att föra alla skatter och lifsmedel till danska lägret. Allmogen uppmanades på samma gång att gripa till vapen mot svenskarne och adeln att infinna sig i danska lägret försedd med sina jordeböcker. Slutligen utfärdades ett upprop till samtliga ständer att hylla konungen af Danmark, »förmedelst en solenn ed och underdånig förpligtelse». Skedde icke detta godvilligt, hotades med svårt straff. När sålunda borgmästaren i Ystad vägrade att aflägga eden på amiralen Tromps anmodan, hotade denne med att kasta icke blott borgmästaren sjelf utan äfven hans hustru och barn i jern och kedjor, gifva deras gods till sköfling samt sätta deras hus och gård i brand. Sådan var den tiden.
