Karl den elftes första vapenbragd 1676

Vid Getinge bro fattade Karl den elfte ändtligen sitt beslut. Enligt detta skulle hären fortsätta sitt återtåg ända till gamla gränsen vid Markaryd för att der afbida de förstärkningar, som väntades norrifrån, innan man inlät sig på någon hufvudträffning. Men efter danskarnes landstigning så långt norrut var denna marsch icke längre säker. I stället för att gå i nordlig riktning fingo derför trupperna inslå vägen åt Kristianstad. Främst gingo Fersens och Wittenbergs ryttare, derefter kom den öfriga delen af hären. Återtåget liknade en slagen armés flykt. Tross och utredning saknades fullständigt, och för underhållet under marschen var ingenting sörjdt. Soldaterna drefvos derför af nöden att sköfla i byarna, för att kunna lifnära sig. Detta åter ökade böndernas redan förut hatfulla känslor mot svenskarne. De slöto sig tillsamman i större och mindre hopar och mötte snart de svenska soldaterna med skott, när desse sökte intränga i gårdarna. Missnöjet bland de återtågande skarorna ökades under dessa ständiga strider. Krigstuktens band upplöstes. Sjukligheten ökades med förfärande hastighet, och hvarken fältskärer eller medikamentskistor funnos vid de flesta regementen. Officerarne spådde sins emellan det svenska väldets fullständiga undergång. Hvarför, sade några, hade man icke genast fört dem mot fienden, då han landsteg? Nu vore tiden en gång för alla förbi, då man skulle kunna drifva bort honom. Och hvems var felet till denna usla krigsledning om icke konungens? — Sålunda ökade sig klandret och missnöjet, medan farorna syntes alldeles krossa honom under sin tyngd. Han sjelf hvarken talade eller svarade. Dyster och sluten, red han för sig sjelf utan att lyssna till någons råd eller svara på någons frågor. Han kände tungt hvad han skref till en af rådet: »Icke mindre än hela rikets välfärd är i fråga, och faran fordrar prompt understöd, om hon ej skall alldeles gå till grund.» — Många bland generalerna tydde emellertid denna envisa tystnad, denna likgiltighet för allt såsom ett tecken till, att hans förstånd var rubbadt.

Den 2 juli kom armén till Kristianstad och inqvarterades i byarna deromkring. Om man skulle blifva stillastående derstädes eller gå längre tillbaka, visste ingen. Den ena dagen gick efter den andra, utan att något beslut fattades. Konungen lade blott handen på svärdfästet till svar på generalernas alla föreställningar. Inom sig var han vred på hela återtåget. Det gick honom mycket till sinnes, att han icke kunde hindra fienden att husera som han ville. Helmfelt framhöll väl, att den ringa styrka, hvaraf svenska armén utgjordes, spridd som den var i vidsträckta qvarter, omöjligt skulle kunna upptaga striden med den danska hären, så ypperlig i alla afseenden. Härpå svarade konungen ingenting, och generalernas föreställningar hade ingen verkan. Feuquières, som samtidigt beskref ställningen, ansåg emellertid, att ett ännu värre lynne än det konungen dagligen visade vore ursäktligt. Det fans i landet, skref han, mycket folk passande till soldater och med god vilja, men de voro oöfvade, och nästan allt, som var nödvändigt för att föra krig till sjös, på fältet eller i fästningarna, var så ofullkomligt, att man kunde säga att ingenting fans i tillräcklig myckenhet. Det skulle hafva fordrats, slutar han, det lättaste lynne i verlden i förening med den mest fulländade verldserfarenhet, för att. kunna styra en stat i en sådan förvirring, som var rådande i Sverige.

Ändtligen inverkade generalerna så mycket på konungen, att denne befalde att lägret skulle befästas. Arbetet härmed varade dock endast en dag.

Snart spordes emellertid, att danskarne intagit Helsingborg och Landskrona stad samt att Tromp seglat med flottan norrut, hotande med en landstigning i svenska arméns rygg. Samtidigt indrefvos fästningens förvakter af danska ryttare, hvilka ryktet uppgaf såsom varande danska härens avantgarde. Det gick icke an att dröja längre. Generalerna inlemnade en gemensam skrift, i hvilken de på det bevekligaste bönföllo om, att armén finge anträda återtåget. Äfven Feuquières rådde dertill. Ändtligen efter envist motstånd gaf konungen sitt samtycke, och armén drog sig tillbaka till Norje by nära kusten, der man genom trånga pass var skyddad mot fiendens anfall. Då inga anstalter voro vidtagna här för truppernas förplägning, måste återtåget snart fortsättas till Asarum, en by nära Karlshamn, der tillförseln var bättre. Här fingo trupperna slå läger.

Under detta återtåg fick man röna följderna af de oordningar, som soldaterna tillåtit sig under återtåget från Malmö. När de i mindre afdelningar närmade sig byarna, mottogos de merendels med skott från fönster och gluggar, »under sken» att folket ville försvara sin egendom. Redan uti lägret vid Kristianstad hade också stränga förbud utfärdats mot sköfling. De förnyades nu vid Asarum, och »åtskilliga exempel statuerades på dem, som några våldsamheter föröfvade». Samtidigt utfärdades kungörelser för att stäfja »allahanda lättfärdighet af landtmannen». Det var också från denna tid som mäster Hemming, skarprättaren, fick så stor förtjenst. De räkningar på hela och halfva »förrättningar», det vill säga halshuggning med eller utan rådbråkning, som han inlemnade till generalgevaldigern, ökades dagligen och gjorde tillsamman inga små summor. Än fick han »opphängia» någon gardeskarl, som sköflat, än någon bonde som skjutit på sköflaren; således med full opartiskhet dubbel förtjenst. En enkel hängning inbragte honom dock endast 3 daler silfvermynt. Bättre aflönad var han, då verkliga »snapphanar» togos fast i skogarna. Lefvande eller döda, gåfvo de honom alltid förtjenst. I förra fallet fick han 10 daler för deras stegling, i senare 5 daler. Endast om antalet var mycket stort, fick han pruta af något på priset.

Bönderna satte dock hårdt mot hårdt, och i början tycktes de få öfverhanden. Knappt hade konungen i lägret vid Asarum utfärdat sina stränga påbud, då underrättelsen kom om snapphanarnes första stora röfvarbragd. En större fora på 250 vagnar, stadd på väg ned till svenska hären med 50,000 riksdaler i »plåtar och hvittmynt» inpackade i tunnor, samt ett af konungens tält hade vid Loshults kyrka öfverfallits af ett parti snapphanar, hvilka nedskjutit forbönderna och röfvat bort fordonen med deras dyrbara last.

Snart kommo andra olycksbud längre bort ifrån. Från Stockholm skrefs, att flottan icke mera kunde utlöpa under året. Vesterifrån hörde man, att Gyldenlöve bemäktigat sig hela Bohuslän och Dal samt gått öfver Göta elf för att brandskatta Vestergötland. Högst få trupper funnos der som kunde hejda honom, och landet låg derför så godt som öppet för hans härjningar. Öfverallt föll allmogen honom till. Konungen, som haft för afsigt att tåga till Halland för att utdrifva de ströfpartier, som danskarne framsändt åt detta håll, beslöt nu att i stället vända sig emot Gyldenlöve, och Dahlberg sändes i förväg till Vexiö för att ställa om qvarter och ordna förplägningen under marschen. Han skulle äfven utröna, om det icke funnes någon brukbar väg öfver Markaryd, på det att konungen icke skulle behöfva taga den långa omvägen öfver Vexiö.

Emellertid hade löjtnant Gideon Gyllenklo, som varit ute på parti, lyckats tillfångataga två danska trumpetare, af hvilka man fick veta, att de sqvadroner, som man ansett vara danska härens avantgarde, endast vore en del af de 1,400 ryttare, med hvilka general Sandberg var sänd norrut för att iakttaga Kristianstad. Vidare utrönte man, att dessa ryttare lägrat sig vester om Helgeån utan att hafva det ringaste sörjt för sin bevakning. Ett lämpligare tillfälle kunde icke gifvas att öfverraska fienden. Karl den elfte beslöt också att draga nytta deraf. Medan Schultz med fotfolket och kanonerna fick aftåga till Vexiö, gick han med de bäst beridna ryttarne, omkring 3,600 man och 10 lätta kanoner, söderut till Kristianstad. Han ärnade först gå igenom staden för att anfalla fienden från södra sidan, hvarifrån denne troligen minst väntade faran. Men sedan marschen fortgått hela dagen och en del af natten, fick konungen veta, att kommendanten Wulfklo i onödig ifver låtit rifva den långa bron öfver Helgeån. På den nämnda vägen kunde någon öfverrumpling derför icke mera utföras. Han beslöt derför att i stället öfvergå Helgeån redan vid Torsebro och anfalla fienden från norra sidan.

Den 1 augusti kl. 9 f. m. kom hans förtraf fram till bron, som var delvis uppbränd. Öfvergången försvarades endast af ett trettiotal dragoner, men dessa gjorde det tappraste motstånd. En del af de svenska ryttarne måste sitta af och klättra ut på brokaren, medan andra vadade öfver. Nu först drogo sig de danska dragonerna under oupphörligt skjutande tillbaka, lemnande två man fångna. Konungen hade icke kunnat tygla sin stridsifver. Han hade genast rusat midt in i muskötelden, och på endast åttio stegs afstånd från bron hade han sedan hållit der till häst under hela striden. — Det var elddopet för honom. De nyss så missnöjda soldaterna kunde icke annat än beundra den spenslige ynglingen i den mörkgråa lifrocken med det gula elghudskyllret och den grå filthatten med sin fjäder.

Hans mod var redan från början den gamle soldatens. Emellertid hade de fångna dragonerna berättat, att general Sandberg redan vid midnattstid brutit upp och dragit sig undan längre söderut. Det syntes således ovisst, om man skulle lyckas upphinna honom. Såväl Helmfelt som Ascheberg rådde derför till återtåg, och konungen samtyckte ehuru mycket motvilligt dertill. Men man hade icke tågat långt, då det visade sig, att fångarnes utsago varit falsk. Sandberg hade icke alls uppbrutit, utan hans styrka hade troligen blifvit fullständigt upprifven, om konungen fortsatt framryckningen. Nu vardt konungen ännu mera vred på generalerna, hvilkas råd han förklarade sig aldrig mera skola följa. Wulfklo fick uppbära ej mindre skarpa ord, för det han onödigtvis låtit förstöra den långa bron vid Kristianstad.

När konungen den 4 augusti återkom med sina uttröttade ryttare till lägret vid Asarum, möttes han af den allvarsamma underrättelsen, att Gyldenlöve, efter att hafva intagit skansen vid Venersborg, drifvit tillbaka Drakes 300 ryttare och framträngde mot Skara. Faran åt denna sida var alltså öfverhängande. General Mörner fick befallning att skyndsamt begifva sig till Vermland för att med allmogen derstädes och på Dal falla fienden i ryggen, om det skulle lyckas konungen att kasta honom tillbaka, och sedan ryttarne fått hvila ut i tvänne dagar, uppbröt konungen med dem den 7 på morgonen. Tåget gick rakt norrut. Det hade icke fortgått synnerligen länge, då vigtiga nyheter inkommo. I Vestergötland hade det till slut lyckats för rikskansleren att hejda Gyldenlöves framryckande, hvilken derför vändt sig söderut och nu tycktes hafva för afsigt att börja belägringen af Göteborg. Från denna sida var således faran icke längre så stor. Men andra budbärare bragte i stället den tidningen, att generalmajor Duncam med 3,000 man och 17 kanoner var på marsch till Halland för att intaga fästningarna derstädes. Nu påskyndades marschen så mycket som görligt var, och den 10 kom konungen fram till Vexiö. Han stannade sjelf i staden, medan trupperna fingo fortsätta marschen till Ör, der Schultz väntade dem med fotfolket och artilleriet.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 12 februari 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt