Vid Getinge bro fattade Karl den elfte ändtligen sitt
beslut. Enligt detta skulle hären fortsätta sitt återtåg ända till gamla
gränsen vid Markaryd för att der afbida de förstärkningar, som väntades
norrifrån, innan man inlät sig på någon hufvudträffning. Men efter danskarnes
landstigning så långt norrut var denna marsch icke längre säker. I stället
för att gå i nordlig riktning fingo derför trupperna inslå vägen åt
Kristianstad. Främst gingo Fersens och Wittenbergs ryttare, derefter
kom den öfriga delen af hären. Återtåget liknade en slagen armés flykt.
Tross och utredning saknades fullständigt, och för underhållet under
marschen var ingenting sörjdt. Soldaterna drefvos derför af nöden att
sköfla i byarna, för att kunna lifnära sig. Detta åter ökade böndernas
redan förut hatfulla känslor mot svenskarne. De slöto sig tillsamman
i större och mindre hopar och mötte snart de svenska soldaterna med
skott, när desse sökte intränga i gårdarna. Missnöjet bland de återtågande
skarorna ökades under dessa ständiga strider. Krigstuktens band upplöstes.
Sjukligheten ökades med förfärande hastighet, och hvarken fältskärer
eller medikamentskistor funnos vid de flesta regementen. Officerarne
spådde sins emellan det svenska väldets fullständiga undergång. Hvarför,
sade några, hade man icke genast fört dem mot fienden, då han landsteg?
Nu vore tiden en gång för alla förbi, då man skulle kunna drifva bort
honom. Och hvems var felet till denna usla krigsledning om icke konungens?
— Sålunda ökade sig klandret och missnöjet, medan farorna syntes alldeles
krossa honom under sin tyngd. Han sjelf hvarken talade eller svarade.
Dyster och sluten, red han för sig sjelf utan att lyssna till någons
råd eller svara på någons frågor. Han kände tungt hvad han skref till
en af rådet: »Icke mindre än hela rikets välfärd är i fråga, och faran
fordrar prompt understöd, om hon ej skall alldeles gå till grund.» —
Många bland generalerna tydde emellertid denna envisa tystnad, denna
likgiltighet för allt såsom ett tecken till, att hans förstånd var rubbadt.
Den 2 juli kom armén till Kristianstad och inqvarterades
i byarna deromkring. Om man skulle blifva stillastående derstädes eller
gå längre tillbaka, visste ingen. Den ena dagen gick efter den andra,
utan att något beslut fattades. Konungen lade blott handen på svärdfästet
till svar på generalernas alla föreställningar. Inom sig var han vred
på hela återtåget. Det gick honom mycket till sinnes, att han icke kunde
hindra fienden att husera som han ville. Helmfelt framhöll väl, att
den ringa styrka, hvaraf svenska armén utgjordes, spridd som den var
i vidsträckta qvarter, omöjligt skulle kunna upptaga striden med den
danska hären, så ypperlig i alla afseenden. Härpå svarade konungen ingenting,
och generalernas föreställningar hade ingen verkan. Feuquières,
som samtidigt beskref ställningen, ansåg emellertid, att ett ännu värre
lynne än det konungen dagligen visade vore ursäktligt. Det fans i landet,
skref han, mycket folk passande till soldater och med god vilja, men
de voro oöfvade, och nästan allt, som var nödvändigt för att föra krig
till sjös, på fältet eller i fästningarna, var så ofullkomligt, att
man kunde säga att ingenting fans i tillräcklig myckenhet. Det skulle
hafva fordrats, slutar han, det lättaste lynne i verlden i förening
med den mest fulländade verldserfarenhet, för att. kunna styra en stat
i en sådan förvirring, som var rådande i Sverige.
Ändtligen inverkade generalerna så mycket på konungen,
att denne befalde att lägret skulle befästas. Arbetet härmed varade
dock endast en dag.
Snart spordes emellertid, att danskarne intagit Helsingborg
och Landskrona stad samt att Tromp seglat med flottan norrut, hotande
med en landstigning i svenska arméns rygg. Samtidigt indrefvos fästningens
förvakter af danska ryttare, hvilka ryktet uppgaf såsom varande danska
härens avantgarde. Det gick icke an att dröja längre. Generalerna inlemnade
en gemensam skrift, i hvilken de på det bevekligaste bönföllo om, att
armén finge anträda återtåget. Äfven Feuquières rådde dertill.
Ändtligen efter envist motstånd gaf konungen sitt samtycke, och armén
drog sig tillbaka till Norje by nära kusten, der man genom trånga pass
var skyddad mot fiendens anfall. Då inga anstalter voro vidtagna här
för truppernas förplägning, måste återtåget snart fortsättas till Asarum,
en by nära Karlshamn, der tillförseln var bättre. Här fingo trupperna
slå läger.
Under detta återtåg fick man röna följderna af de oordningar,
som soldaterna tillåtit sig under återtåget från Malmö. När de i mindre
afdelningar närmade sig byarna, mottogos de merendels med skott från
fönster och gluggar, »under sken» att folket ville försvara sin egendom.
Redan uti lägret vid Kristianstad hade också stränga förbud utfärdats
mot sköfling. De förnyades nu vid Asarum, och »åtskilliga exempel statuerades
på dem, som några våldsamheter föröfvade». Samtidigt utfärdades kungörelser
för att stäfja »allahanda lättfärdighet af landtmannen». Det var också
från denna tid som mäster Hemming, skarprättaren, fick så stor
förtjenst. De räkningar på hela och halfva »förrättningar», det vill
säga halshuggning med eller utan rådbråkning, som han inlemnade till
generalgevaldigern, ökades dagligen och gjorde tillsamman inga små summor.
Än fick han »opphängia» någon gardeskarl, som sköflat, än någon bonde
som skjutit på sköflaren; således med full opartiskhet dubbel förtjenst.
En enkel hängning inbragte honom dock endast 3 daler silfvermynt. Bättre
aflönad var han, då verkliga »snapphanar» togos fast i skogarna. Lefvande
eller döda, gåfvo de honom alltid förtjenst. I förra fallet fick han
10 daler för deras stegling, i senare 5 daler. Endast om antalet var
mycket stort, fick han pruta af något på priset.
Bönderna satte dock hårdt mot hårdt, och i början tycktes
de få öfverhanden. Knappt hade konungen i lägret vid Asarum utfärdat
sina stränga påbud, då underrättelsen kom om snapphanarnes första stora
röfvarbragd. En större fora på 250 vagnar, stadd på väg ned till svenska
hären med 50,000 riksdaler i »plåtar och hvittmynt» inpackade i tunnor,
samt ett af konungens tält hade vid Loshults kyrka öfverfallits af ett
parti snapphanar, hvilka nedskjutit forbönderna och röfvat bort fordonen
med deras dyrbara last.
Snart kommo andra olycksbud längre bort ifrån. Från Stockholm
skrefs, att flottan icke mera kunde utlöpa under året. Vesterifrån
hörde man, att Gyldenlöve bemäktigat sig hela Bohuslän och Dal samt
gått öfver Göta elf för att brandskatta Vestergötland. Högst få trupper
funnos der som kunde hejda honom, och landet låg derför så godt som
öppet för hans härjningar. Öfverallt föll allmogen honom till. Konungen,
som haft för afsigt att tåga till Halland för att utdrifva de ströfpartier,
som danskarne framsändt åt detta håll, beslöt nu att i stället vända
sig emot Gyldenlöve, och Dahlberg sändes i förväg till Vexiö för att
ställa om qvarter och ordna förplägningen under marschen. Han skulle
äfven utröna, om det icke funnes någon brukbar väg öfver Markaryd, på
det att konungen icke skulle behöfva taga den långa omvägen öfver Vexiö.
Emellertid hade löjtnant Gideon Gyllenklo, som
varit ute på parti, lyckats tillfångataga två danska trumpetare, af
hvilka man fick veta, att de sqvadroner, som man ansett vara danska
härens avantgarde, endast vore en del af de 1,400 ryttare, med hvilka
general Sandberg var sänd norrut för att iakttaga Kristianstad. Vidare
utrönte man, att dessa ryttare lägrat sig vester om Helgeån utan att
hafva det ringaste sörjt för sin bevakning. Ett lämpligare tillfälle
kunde icke gifvas att öfverraska fienden. Karl den elfte beslöt också
att draga nytta deraf. Medan Schultz med fotfolket och kanonerna fick
aftåga till Vexiö, gick han med de bäst beridna ryttarne, omkring 3,600
man och 10 lätta kanoner, söderut till Kristianstad. Han ärnade först
gå igenom staden för att anfalla fienden från södra sidan, hvarifrån
denne troligen minst väntade faran. Men sedan marschen fortgått hela
dagen och en del af natten, fick konungen veta, att kommendanten Wulfklo
i onödig ifver låtit rifva den långa bron öfver Helgeån. På den nämnda
vägen kunde någon öfverrumpling derför icke mera utföras. Han beslöt
derför att i stället öfvergå Helgeån redan vid Torsebro och anfalla
fienden från norra sidan.
Den 1 augusti kl. 9 f. m. kom hans förtraf fram till bron,
som var delvis uppbränd. Öfvergången försvarades endast af ett trettiotal
dragoner, men dessa gjorde det tappraste motstånd. En del af de svenska
ryttarne måste sitta af och klättra ut på brokaren, medan andra vadade
öfver. Nu först drogo sig de danska dragonerna under oupphörligt skjutande
tillbaka, lemnande två man fångna. Konungen hade icke kunnat tygla sin
stridsifver. Han hade genast rusat midt in i muskötelden, och på endast
åttio stegs afstånd från bron hade han sedan hållit der till häst under
hela striden. — Det var elddopet för honom. De nyss så missnöjda soldaterna
kunde icke annat än beundra den spenslige ynglingen i den mörkgråa lifrocken
med det gula elghudskyllret och den grå filthatten med sin fjäder.
Hans mod var redan från början den gamle soldatens. Emellertid
hade de fångna dragonerna berättat, att general Sandberg redan vid midnattstid
brutit upp och dragit sig undan längre söderut. Det syntes således ovisst,
om man skulle lyckas upphinna honom. Såväl Helmfelt som Ascheberg rådde
derför till återtåg, och konungen samtyckte ehuru mycket motvilligt
dertill. Men man hade icke tågat långt, då det visade sig, att fångarnes
utsago varit falsk. Sandberg hade icke alls uppbrutit, utan hans styrka
hade troligen blifvit fullständigt upprifven, om konungen fortsatt framryckningen.
Nu vardt konungen ännu mera vred på generalerna, hvilkas råd han förklarade
sig aldrig mera skola följa. Wulfklo fick uppbära ej mindre skarpa ord,
för det han onödigtvis låtit förstöra den långa bron vid Kristianstad.
När konungen den 4 augusti återkom med sina uttröttade
ryttare till lägret vid Asarum, möttes han af den allvarsamma underrättelsen,
att Gyldenlöve, efter att hafva intagit skansen vid Venersborg, drifvit
tillbaka Drakes 300 ryttare och framträngde mot Skara. Faran åt denna
sida var alltså öfverhängande. General Mörner fick befallning att skyndsamt
begifva sig till Vermland för att med allmogen derstädes och på Dal
falla fienden i ryggen, om det skulle lyckas konungen att kasta honom
tillbaka, och sedan ryttarne fått hvila ut i tvänne dagar, uppbröt konungen
med dem den 7 på morgonen. Tåget gick rakt norrut. Det hade icke fortgått
synnerligen länge, då vigtiga nyheter inkommo. I Vestergötland hade
det till slut lyckats för rikskansleren att hejda Gyldenlöves framryckande,
hvilken derför vändt sig söderut och nu tycktes hafva för afsigt att
börja belägringen af Göteborg. Från denna sida var således faran icke
längre så stor. Men andra budbärare bragte i stället den tidningen,
att generalmajor Duncam med 3,000 man och 17 kanoner var på marsch till
Halland för att intaga fästningarna derstädes. Nu påskyndades marschen
så mycket som görligt var, och den 10 kom konungen fram till Vexiö.
Han stannade sjelf i staden, medan trupperna fingo fortsätta marschen
till Ör, der Schultz väntade dem med fotfolket och artilleriet.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll