En dag hade infunnit sig vid svenska lägret vid Kristianstad en ung flicka vid namn Karin Henriksdotter. Sedan hon insläppts af vakterna, hade hon berättat, att danskarne intagit och sköflat staden Landskrona. Hon sjelf hade blifvit utförd af danska knektar till deras läger, men slutligen lyckats slita sig lös samt sedan skyndat genom natt och dag att framföra det sorgliga budskapet. Hennes raskhet belönades också med tio daler, som hon utfick af krigskassan en månad derefter.
Hennes hemska berättelse hade tyvärr varit allt för sann. Sedan konung Kristian låtit hylla sig af Helsingborgs invånare, hade han dragit söderut med större delen af sina trupper. Endast en mindre styrka under öfverste Trops befäl hade qvarlemnats vid halländska gränsen, till skydd mot öfverraskningar från denna sida. Den 5 juli stod danska hären framför Landskrona och uppslog läger på östra sidan om staden mellan Örje och Tofte byar.
Landskrona ansågs vid denna tid vara Skånes starkaste fästning. Staden var omgifven på alla sidor af höga vallar, brutna i bastioner med framför liggande grafvar. Det fasta slottet, skildt från staden genom den 120 fot breda vattenfylda graf, som omgaf det samma, var det dock som förlänade försvaret dess egentliga styrka. Liksom mycket annat hade förmyndarestyrelsen äfven försummat att hålla dessa fästningsverk i någorlunda stånd. Stadsvallarna hade på flere ställen fått rasa ned, i synnerhet vid östra porten, och invånarne hade allt som oftast, då portarna varit stängda, indrifvit sin boskap öfver vallarna på dessa ställen. Grafven, som var ämnad till att i krigstid fyllas med vatten, var på flere ställen igenvuxen med vass och gräs. I bastionerna voro bröstvärnen så nedfallna, att kanonerna ofta stodo med hjulen högt öfver dem. Sådana fästningsverken voro, sådana voro också trupperna. De räknade visserligen 1,600 man på papperet, men bland dem voro flere oduglige. Fyra kompanier af Bergsregementet, ett kompani knektar från Vestergötland samt major Crefelts ryttare skulle försvara staden, tre andra vestgötakompanier skulle under kommendanten öfverste Lindenbergs befäl försvara slottet.
Redan dagen efter sin ankomst började danskarne rycka fram med sina förvakter mot staden. Kommendanten befalde derför öfverstelöjtnanten von Metstake att med ett par hundra man till häst och fot skydda det arbetsfolk, som skulle utjämna några jordvallar framför staden, hvilka man trott skulle vara fienden till fördel.
Danska förvakten gjorde genast larm, när den såg Metstake rycka ut, och en mindre skara ryttare kom trafvande ur danska lägret mot det svenska arbetsfolket. Metstake gaf genast eld med främsta ledet, men innan något af de andra hann lägga an, höggo ryttarne in. Metstakes folk vände nu genast ryggen till och sprang ifrån sina officerare samt stannade först i slagbommen. Härigenom lyckades det för danskarne att fatta fast fot på musköthåll framför norra porten, der de genast började att med de skyfflar och spadar, som svenskarne lemnat i sticket, uppkasta löpgrafvar. Under de följande nätterna uppkastade de ännu en löpgraf mot österport samt anlade mellan båda dessa ställen ett stort batteri. Från detta underhölls nattetid en häftig eld ur grofva kanoner, då och då förstärkt af muskötsalvor.
Försvaret var lamt. Den 10 juli hade fienden vid österport redan kommit fram med sin löpgraf till en stenlagd väg framför yttre grafkanten. Här stodo tre rader palissader. Af dessa voro likväl de två främsta gamla och odugliga och endast en af dem beslagen med jernskenor. Försvararne sökte visserligen genom musköteld afhålla fienden från att nedhugga dem, men vestgötaknektarne kunde inte »styras», utan sköto för högt, så att de i stället för att råka fienden sårade bergsknektarne i en annan bastion. Äfven officerarne tyckas hafva varit svårhandterliga. Kaptenen Papegoja måste sålunda af sin öfverstelöjtnant tvingas, med hot att få värjan igenom sig, att gå upp på sin post, och äfven då gick han endast fram med sin trupp ett kort stycke samt »lät sedan sergeanten gå med folket på vallen, medan han sjelf blef stående utmed vallen». — Under tiden trängde fienden med all makt på palissaderna och började att afhugga dem. Fåfängt trafvade »ordinanceryttaren» till slottet för att bedja om förstärkning. Några rotar vestgötar under kapten Johan Olofssons befäl kommo visserligen till hjelp från strandbastionen. Äfvenledes Arvid Soops Vestgöta kompani, som stått på torget i reserv. Men då sprängdes palissaderna af en petard, och fienden rusade fram genom den öppning som bildats. Svenskarne voro uttröttade. Allt sedan belägringens början hade de nödgats vara på vallarna både dagar och nätter, och när de nu fingo se, huru deras kamrater stupade rundt omkring dem, medan de sjelfva icke kunde skjuta af brist på ammunition, började de att »stjäla sig i mörkret undan». Slutligen, då fienden efter nära två timmars fäktande trängde upp i bastionen, togo bergsknektarne liksom vestgötarne till flykten, i stället för att kasta om musköten och gå löst på fienden med värjorna.
Striden rasade sedermera ännu omkring en timme på gatorna. Småningom lyckades det för fienden att bana sig väg äfven genom den norra porten, och nu vardt försvaret hopplöst. Vid norra porten hade den tappre Metstake fört befälet. Då fienden sökte arbeta sig fram genom palissaderna, hade han gjort ett kraftigt utfall. Men fienden hade varit honom öfvermäktig, och han hade tvungits att vika tillbaka. Under återtåget hade hans trupp råkat i oordning; fienden hade trängt efter och lyckats komma in genom porten, samtidigt med de försvarande. Det var alltså intet annat öfrigt för dem, som ännu kämpade på gatorna, än att taga sin tillflykt till slottet. Detta lyckades äfven för största delen, hvarefter träbroarna, som ledde öfver den breda slottsgrafven, uppbrändes. Klockan var då ett på natten. Svenskarne hade förlorat omkring fyrahundra man i döda och fångna, danskarne icke mera än omkring 60 man, deribland likväl den tappre öfversten La Haye, som stupat under gatustriden.
Danskarne riktade nu sitt anfall mot slottet. Detta hade starka murar innanför den breda grafven, och dess besättning, som ännu räknade öfver tusen man, var rikligt försedd med lifsmedel och ammunition. Slottets intagande kunde derför icke blifva något hastverk, allrahelst som de försvarande gjorde tappert motstånd. Danskarne började visserligen redan den 13 juli att uppkasta sina löpgrafvar, men utrymmet mellan staden och slottsgrafvarna var så trångt, att arbetet med dem framskred mycket långsamt. Många arbetare bortrycktes också af besättningens eld. Då sårades till all olycka den tappre Metstake under ett nattligt utfall så svårt, att han strax derefter dog, och med hans bortgång miste försvaret sin egentliga seghet. Danskarne, som icke längre oroades af hans utfall, lyckades uppställa grofva kanoner och mörsare alldeles inpå murarna, hvilka derför inom några få dagar fullständigt ödelades jämte alla byggnader inom slottet. Visserligen gräfde de försvarande sig ned under vallarna och fortforo att med sina kanoner besvara danskarnes eld. Men det syntes, att motståndet icke kunde räcka mycket länge.
Kristian den femte var nästan besluten att uppgifva försöket att taga fästningen. Han var redan alldeles utledsen på den långa belägringen. Endast med den största svårighet lyckades det för hertigen af Ploen att hålla honom qvar. Då kom vidskepelsen till dennes hjelp. Den 28 juli uppstod ett häftigt oväder, hvarvid åskan slog ned i Landskrona kyrktorn och dödade en menniska. På samma gång gjorde sig åskstrålen skyldig till ett stort underverk. De förgylda, romerska siffrorna på urtaflan förändrades af honom i ett ögonblick. Tre blef fem och sju tolf. Detta uttyddes i danska lägret såsom ett säkert förebud, att slottet snart skulle gifva sig och att stora segrar skulle följa derpå. Belägringen fortsattes derför med ännu större ifver. Under skydd af elden från batterierna afleddes vattnet ur den yttre slottsgrafven, och flere bryggor kastades öfver den samma. Redan var dagen utsatt, då stormningen skulle ske. Officerarne anmälde sig att gå i spetsen af den främsta stormkolonnen till sådan myckenhet, att de måste täfla derom medelst lottdragning. Hundra simmare anmälde sig frivilligt att simma öfver den inre grafven och fästa fast broarna åt de stormande. Då kom sändebud från kommendanten, som anhöll om två timmars vapenhvila. Han ville rådgöra med sina officerare, och denna anhållan villfors. När de två timmarna voro till ända, sände kommendanten en ny budbärare, som förklarade, att krigsrådet i slottet beslutit att hålla ut till sista man. Danskarne uppsköto nu stormningen i två dagar. Men innan dessa hade förflutit, kom ännu en trumpetare med helsning från kommendanten, att han vore villig att dagtinga. Vilkoren antogos, och den 3 augusti klockan 2 e. m. uttågade han med besättningen ur slottet under flygande fanor, klingande spel och brinnande luntor. Dagen efter aflade borgerskapet i staden tro- och huldhetsed åt danske konungen.
Underrättelsen om Landskronas öfvergång väckte djup förbittring öfverallt i Sverige. Ryktet spred sig, att kommendanten anhållit af danskarne att få bortsända sin sjuka fru, men att detta nekats och att hon sedan af skräck och räddhåga skulle hafva födt tvillingar samt derpå aflidit, hvilket allt gjort att kommendanten tappat modet. Man hade nämligen svårt att föreställa sig, att Skånes starkaste fästning eljes så lätt skulle kunnat intagas. Karl den elfte lät genast ställa kommendanten för krigsrätt, efter hvars dom han miste lifvet. Af Skånes fästningar funnos numera qvar endast Malmö och Kristianstad.
Efter intagandet af Landskrona ville hertigen af Ploen tåga med hela armén till Halland. Öfverste Trop, hvilken afsändts med några hundra man till halländska gränsen, hade nämligen skrifvit bref på bref, i hvilka han uppmanat konungen att sända en större kår åt detta håll. De halländska fästningarna, skref han, voro illa försedda och invånarne tillgifna Danmark. Det skulle vara en lätt sak att intaga hela landskapet. Men Kristian den femte var i allmänhet ingen vän af belägringar, hvilka af alla krigiska tilldragelser voro i hans tycke de allra ledsammaste. Hellre ville han då uppsöka den svenske konungen och utkämpa ett stort slag med honom i fria fältet. Slutligen medgaf han dock att general Duncam med 3,000 man fick sändas till Halland. Med hufvudstyrkan af armén uppbröt han deremot den 6 augusti från Landskrona och tågade tvärs igenom Skåne, på stora vägen till Kristianstad. Endast en mindre afdelning qvarlemnades på vestra kusten för att iakttaga Malmö och göra ströftåg genom de södra delarna af landet.
