I början af året hade Karl den elfte för afsigt att, så fort väderleksförhållandena det medgåfve, öfvergå med armén till Själland för att tvinga Danmark till fred. Dahlberg fick befallning att uppgöra planen för landstigningen. Denna kunde dock icke ske utan hjelp af en stark flotta, och underhandlingar inleddes derför med Frankrike om afsändandet af ett större antal örlogsskepp till Östersjön. Hvad åter kurfursten af Brandenburg vidkom, trodde man, att han med lätthet skulle förmås till fred genom den lifländska expeditionen, hvilken ändtligen hösten 1678 börjat sitt tåg genom Kurland. Sedan Greifswald fallit, den 5 november 1678, och dermed den sista återstoden af Sveriges besittningar, var också denna expedition det enda medel som fans att rycka ifrån honom hans byte.
Båda dessa företag, hvilka konungen omfattade med hela sin själ, skulle likväl stranda, det förstnämda innan det ens hunnit sättas i verket. Någon fransk flotta hördes icke utaf. Man skylde vid franska hofvet på vanskligheten af att finna en säker tillflyktsort för sina skepp, då danskarne innehade de förnämsta hamnarna. Feuquières besökte, åtföljd af Johan Gyllenstjerna, den ypperliga hamn, der Karlskrona sedermera anlades, och man beslöt att skyndsamt uppföra befästningar derstädes. Men Ludvig den fjortonde, som nyss förut lofvat en stor flotta med 10,000 man om bord, hade i sjelfva verket börjat ångra sig. Nils Juel med sina 36 väl utrustade fartyg var också en fiende, med hvilken man ej utan yttersta nödfall borde inlåta sig i strid. Franska flottan uteblef, och dermed var också hela landstigningsplanen strandad.
När underrättelsen kom till Köpenhamn, att ingen fransk flotta utrustades för de nordiska farvattnen, lyfte Nils Juel ankar och seglade utåt Östersjön. Han vände sig först mot Kalmar, der qvarlefvorna af svenska flottan tagit ställning, under skydd af fästningens kanoner. En häftig strid uppkom, hvarvid svenskarne förlorade tvenne örlogsfartyg. Juel gjorde sig nu redo att landstiga. Men den tvedrägt, som under nästan hela kriget utmärkt den danska krigsledningen, utbröt äfven här. Befälhafvarne för landttrupperna ville icke åtlyda öfveramiralens befallningar, och planen att landstiga måste uppgifvas.
Under tiden hade åtskilliga poster ingått om den lifländska expeditionskåren. Under befäl af fältmarskalken Henrik Horn hade den i oktober föregående år uppbrutit och tågat genom Kurland mot preussiska gränsen. Men stora vidrigheter hade mött under vägen. Redan innan marschen anträddes, hade trupperna varit i ett allt annat än krigsdugligt tillstånd. En del soldater hade till och med saknat gevär. Elakt väder och djupa vägar hade försvårat marschen. Artilleriet hade endast med yttersta möda kunnat framskaffas. Till råga på eländet hade den utlofvade polska hjelpkåren uteblifvit. Horn hade dock ständigt ryckt framåt. Kämpande med brist och sjukdomar, hade han den 1 december öfverskridit preussiska gränsen och några dagar derefter intagit Tilsit stad och slott. Nu hade underrättelsen kommit, att brandenburgske generalen Görtzke med 4,000 man var i antågande. Horns underbefälhafyare hade rådt till skyndsamt återtåg. Många soldater hade varit nästan nakna, ryttarne hade saknat hästar. Men Horn hade beslutit att hålla ut till det sista. I början af januari hade han framträngt ända till Welau. Här hade han fått veta, att äfven kurfursten närmade sig med en krigshär af öfver 7000 man. Horn hade nu sammankallat ett nytt krigsråd, och detta hade enhälligt tillstyrkt ett återtåg. Om fienden finge tid, hade man sagt, att förena sina skilda härar, skulle svenskarne gå sin undergång till mötes. Återtåget hade derför anträdts, och redan i början af februari hade trupperna varit åter i Lifland. Fåfängt hade kurfursten sökt afskära dem från återtågsvägen. Under skarpa strider och oerhörda lidanden hade de modigt brutit sig väg. När de hemkommo, hade de dock icke räknat mer än hälften af den styrka, med hvilken de gått ut. Hela artilleriet hade gått förloradt. Men den svenska tapperheten hade sällan visat sig större än under detta tåg. Trots hunger, sjukdomar och umbäranden af alla slag hade regementena troget hållit samman. Endast vid Tilsit hade fienden lyckats öfverraska några hundra man. I alla andra träffningar hade svenskarne segrat.
I början af april hade Karl den elfte fått kännedom om expeditionens utgång. Han, som eljest var så fortfärdig med stränga åtgärder mot olyckliga härförare, kunde likväl denna gång icke annat än erkänna Horns tapperhet och försigtiga »konduit». Utgången hade varit beroende på samma fel, som mötte öfverallt, der svenska vapnen skulle användas, nämligen den oerhörda bristen och slappheten hos förvaltningen. Och i Lifland hade icke konungen sjelf varit tillstädes för att straffa den brottslige, lifva den försumlige. Sålunda hade de båda företag misslyckats, på hvilka Karl den elfte bygt så stora förhoppningar. Landets krafter voro nu fullständigt uttömda. Oreda rådde öfverallt. Missnöje öfver tryckande skattebördor hotade att framkalla uppror. Om icke freden snart skulle komma, sade man, vore, oaktadt segrarna, landets undergång gifven.
