I februari månad hade generalen Mörner samlat en mindre kår vid Venersborg i afsigt att framrycka till Uddevalla för att belägga den der varande skansen. Gyldenlöve fick snart kunskap derom och beslöt att förekomma honom. Under sträng köld, på snöfylda vägar, tågade han in på Dal med 3,000 man och 10 kanoner, under det att öfversten Vibe inbröt i Vermland och vände sig mot Eda skans. Svenskarne, som i anseende till kölden indragit sina gränsvakter, öfverraskades i qvarteren. Några kompanier ryttare och en skara väpnad allmoge, som sökte hålla stånd vid Högsäters bro, slogos efter en kort strid på flykten. Härefter lät Gyldenlöve en del af sitt rytteri, under Duncams befäl, fortsätta tåget ända till Åmål. Hälften af staden lades i aska, och rundt omkring sköflades landet i grund. »Det eländiga tillstånd, som förspörjes från Dal, och fiendens oerhörda tyranni», skref befallningsmannen Lutteman den 3 mars till De la Gardie, »är alltför gräsligt.» Han berättade derefter, att kyrkoherden, mäster Torsten i Frändefors, kommit till Tanum och omtalat, att han förlorat sextio kreatur och hela vitshuset, med annat mera, som fienden röfvat bort med sig. Mäster Torstens »fätulla», som velat försvara boskapen, hade kastats i elden och gården lagts i aska. Åtta socknar i Vermland voro alldeles ruinerade. På Dal voro flere socknar i Törsbo härad nästan helt och hållet ödelagda, äfvenså många gårdar i Vedbo härad. I Valbo härad hade fienden afbränt hvarenda »stake», så väl herrgårdar och prestebol som bondgårdar. Endast några eländiga backstugor stodo qvar, långt uppe på skogarna. I Sundals härad hade han uppbränt prestgården i Frändefors och trettio bondhemman. Mäster Torsten hade äfven omtalat, att fienden varit så tyrannisk, der han farit fram, att han låtit afkläda »små piltebarn» och kastat dem nakna på snön, att frysa ihjäl. Barnsängsqvinnor samt annat sjukt folk, som ej förmått att fly undan, hade han utan skonsmål låtit bränna inne. All boskap, som han ej funnit duglig till slagt, hade drifvits in i gårdarna, hvilka han förstått att derefter på några ögonblick sätta i eld och lågor medelst sina »fyrbollar» och granater, som han inkastade genom gluggar och fönster. De härad, anser brefskrifvaren, der fienden farit fram med dylikt »spolierande», skulle svårligen i en mansålder kunna återställas till sin förra välmåga.
Sedan Gyldenlöve härjat sålunda vida omkring i landet, drog han sig den 4 mars tillbaka till Bohuslän och utan att påträffa sin motståndare Vibe, som gått fram mot Eda skans, och återvände äfven till gränsen, sedan den lilla besättningen i skansen flere gånger med stor kraft afvisat hans stormningsförsök. Först i medlet af mars beslöt Mörner att uppbryta från Venersborg. Af den styrka, han påräknat, voro endast 200 ryttare samlade. Han framryckte dock oförskräckt mot sitt föresatta mål. Vägarna voro fulla af snö, och ryttarne kunde knappast komma fram, man efter man. Vid Kobron, en half mil öster om Uddevalla, fick Mörner veta, att fiendens krigsfolk utrymt staden och med borgerskapet dragit sig upp till skansen, samt att folket tändt vårdkasarna på bergen. En mindre förtrupp sändes då fram för att kunskapa. Men under tiden infunno sig några qvinnor, som berättade, att en större afdelning af fiendens folk höll sig dold på andra sidan om staden, färdig att rycka fram för att öfverrumpla svenskarne, om dessa skulle fortsätta sin marsch. Mörner återkallade derför sin förtrupp så fort som möjligt och anträdde återtåget, som belystes af skenet från den brinnande staden, hvilken fattat eld, utan att Mörner kunde »förstå» hur det gått till. Återtåget fortsattes nu till Göta elf, bakom hvilken hans trupper ånyo togo ställning.
Längre fram på året fick Stenbock befallning af konungen att framrycka med hela sin styrka och återtaga Uddevalla skans, som norrmännen alltjämt höllo besatt. I medlet af juli inbröt han i Bohuslän med en styrka af omkring 4,000 man, och den 20 i samma månad stod han vid Uddevalla, der han lät sina trupper intaga en ställning på ett berg, helt nära under skansen. Dennes besättning utgjordes blott af 300 man, under befäl af kaptenen Sven Schön. Men läget högt uppe på en brant klippa var sådant, att Stenbock ansåg sig icke utan föregående belägring kunna våga en stormning. Ankomsten af de grofva kanonerna måste derför först afbidas, och detta drog långt ut på tiden. Transporten af dem försvårades i hög grad af det elaka väglaget, och först under de sista dagarna af månaden voro de ändtligen uppstälda i sina batterier. Stenbock hade då arbetat sig fram med sina löpgrafvar ända till foten af det berg, på hvilken skansen låg. Nu börjades beskjutningen. Men kanonerna gjorde föga skada på de tjocka vallarna, hvaremot svenskarne förlorade mycket folk genom fiendens musköteld. Stenbock beklagade sig i synnerhet öfver förlusten af den skicklige ingeniörofficern Poullet, hvilken varitden egentliga driffjädern under belägringsarbetet. Då kom plötsligt underrättelsen, att en större norsk här var i antågande, och samtidigt syntes flere af fiendens krigsfartyg utanför inloppen till hamnen. Stenbock sände visserligen några afdelningar af sitt folk till stranden för att hindra norrmännen att lägga till land. Men detta misslyckades fullständigt. I skydd af klipporna och med hjelp af elden från fartygen sprang en större skara norrmän upp på stranden och trängde Stenbocks trupper hufvudstupa tillbaka mot svenska lägret. Nu vågade denne icke fortsätta belägringen, ty utom faran af ett oförmodadt anfall från fiendens sida hotade en icke mindre från hans egna led. En »stark passion af durchlopp» hade nämligen yppat sig bland de svenska soldaterna, och detta gjorde hans läge mer än osäkert. Han lät derför utrymma löpgrafvarna och tog ställning något längre tillbaka. Nu kom bref från konungen, hvari denne, missnöjd med Stenbocks långsamma krigföring, hotade att sjelf begifva sig till Bohuslän och öfvertaga befälet. Stenbock sökte urskulda sig. Hans ryttare, sade han, kunde icke klättra i berg, och fotfolket var betydligt underlägset fiendens, och han anhöll på det enträgnaste om förstärkning, eljest, ansåg han, blefve han snart nödd och tvungen att gå tillbaka. Men någon förstärkning hördes dock icke af. I stället kom det ännu gladare budskapet, att ett stillestånd var ingånget med fienden. Samtidigt fick Stenbock konungens tillåtelse att, om han så funne för godt, tåga tillbaka öfver Göta elf och förlägga sina trupper i vinterqvarter.
* * *
Någon större framgång hade den svenska afdelning haft, som under befäl af generalen Anders Planting infallit i Trondhjems län. Den hade nämligen lyckats framtränga ända till Röros, der den bränt kopparverken. Här hade norrmännen åter samlat sig i stort antal. Men när Planting ryckte fram till anfall, hade den norske öfverbefälhafvaren genast tagit till flykten. Kommissarien Mikkel Petersen, som tyckt att det vore en stor skam, om så många skulle fly, hade då stigit fram och uppmanat folket att våga ett slag. Och det hade nu hållit stånd så tappert, att de svenska ryttarne, hvilka till större delen utgjordes af mindre krigsvandt folk, slagits ur fältet. Planting, som trodde att norrmännen sökte afskära honom återtåget, hade nu skyndsamt dragit sig tillbaka och fortsatt återtåget öfver gränsen. Härmed var kriget slut äfven på denna sida.
