Allt sedan början af år 1677 hade underhandlingar egt rum i Nimwegen, i syfte att stifta fred mellan de många sinsemellan stridande makterna. Till en början hade de icke ledt till något resultat. Ingen af de stridande hade varit sinnade att gifva vika en hårsmån. Der hade varit sändebud från Sverige och Frankrike å ena sidan, från Danmark, Spanien, kejsaren, Brandenburg samt åtskilliga tyska småstater å den andra. Medlare från neutrala makter hade gått och kommit. Större delen af tiden hade förnötts under löjliga tvister om titlar och rangföreträden. De svenska sändebuden hade sålunda fordrat, att danske konungen skulle utstryka ett h ur sin titel och kalla sig »Goternes» och icke, såsom han gjorde, »Gothernes» Konge, emedan det förra betydde jutarnes det senare öst- och vestgötarnes konung. Men hellre ville de danska sändebuden samtycka till att återlemna Skåne än till denna ändring af sin konungs höga titel. Andra sändebud tvistade, om konungen af Frankrike skulle kalla en hertig för »duc de Lorraine et frère» eller »prince de Lorraine et cousin». De franska sändebuden nekade en gång att gifva kurfursten af Brandenburg excellenstiteln. En annan gång tvistades, om hvilket sändebud som skulle först stiga in i rummet eller hafva »högra handen».
I samma mån Frankrikes härar ökade antalet af sina segrar ändrade sig emellertid förhållandena. Af dess motståndare gjorde holländarne först början till en allvarligare fredsunderhandling. Såsom förut är nämdt, afslöt detta land redan den 10 augusti 1678 särskild fred med Frankrike samt förband sig i fredstraktaten att icke längre understödja Sveriges fiender. De fordringar, som dessa framstälde, blefvo dock derigenom på intet sätt minskade. Kurfursten af Brandenburg nöjde sig icke med mindre än hela svenska Pommern; Danmark fordrade bland annat Landskrona, Helsingborg och Marstrand. Å andra sidan förklarade Karl den elfte, att han icke ville afträda en tum af sitt område. När ingen enighet stod att vinna mellan så olika intressen, beslöt Ludvig den fjortonde att sluta freden för Sveriges räkning, utan dess hörande. Fåfängt gjorde Karl den elfte sin gensaga mot ett dylikt förmynderskap, som måste förekomma honom, en konung öfver ett sjelfständigt folk, både »oförmodeligt och underligt». Ludvig den fjortonde förnöjde först kejsaren, de lüneburgska furstarne och biskopen af Münster och förmådde dem att sluta fred med honom i Sveriges namn. Derefter vände han sig till Brandenburg. Då kurfursten dröjde att gifva sitt samtycke, lät han sin armé framrycka mot de brandenburgska besittningarna vid Rhen. Samtidigt hotade svenskarne med ett nytt infall från Liffland. Nu gaf ändtligen äfven denne fiende vika. Sverige återfick alla sina förlorade landskap, en del dock mot återlösningsskyldighet.
Återstod endast Danmark. För att undandraga sig Frankrikes »oanständiga» förmynderskap inbjöd Karl den elfte danske konungen till särskild underhandling i Lund. Detta förslag antogs, och Sachsen sände för ändamålet en särskild medlare. Emellertid samlades i Landskrona de danska underhandlarne och i Malmö de svenska. För att uppgöra vissa grunder för underhandlingarna sammanträdde från svenska sidan Jöran Sperling och från danska sidan C. Sehestedt. De färdades hvarje dag med eskort från Landskrona och Malmö för att mötas i ett tält utanför Lund. Deras arbete var nästan fruktlöst. De kunde knappast ena sig om en neutral mötesort. Slutligen kommo de öfverens om att dertill utse Lund, hvilken stad jämte ett kringliggande område af tre mils omkrets med anledning deraf förklarades neutralt. Äfvenså beslöts, att hvarje lands ambassad skulle ega rätt att medföra en lifvakt af 50 man till häst och 24 musketerare.
— Men längre kom man icke. Den danske kommissarien ansåg att Danmark var lika mycket som Sverige egare af Skåne och fordrade, att Lund skulle indelas efter domkyrkan i två hälfter, en nordlig och en sydlig, hvilka sedan genom lottning skulle lemnas de olika ambassaderna till qvarter. Den svenske kommissarien åter var icke alls villig att erkänna denna uppfattning. Danskarne gåfvo först vika, sedan den sachsiske medlaren varit öfver till Köpenhamn och utverkat konung Kristians samtycke dertill. Och nu visste man alltså hvar man skulle få sin bostad. Återstod dock frågan om möteslokalen. Dertill föreslogs först ett tält, men förslaget föll, då fråga uppstod om hvem som skulle vara tältets egare. Ändtligen hittade Feuquières på råd och föreslog domkyrkan till samlingslokal för kongressen. Hon var ett Guds hus, sade han, och borde således kunna anses höra till ett neutralt område. Han gjorde det också i det syfte, att han, såsom det mäktiga Frankrikes sändebud, skulle få inträda genom hufvudingången, då deremot de svenska och danska sändebuden skulle få nöja sig med sidodörrarna. Men dessa tycktes dertill föga böjda, lika litet som att vilja lemna hvarandra högra handen vid bordet. Då gjorde Gyllenstjerna med ens slut på grälet, förklarande, att alla platser voro lika goda och att svenskarne nöjde sig med hvilken plats och hvilken ingång som helst.
Nu kunde alltså ambassadörerna göra sitt högtidliga intåg i staden. Det var en skärande motsats till de sorgliga omgifningarna. Af de flesta husen återstodo endast kolnade ruiner. Allt var sköfladt. I det hus, som den sachsiske medlaren fått till bostad, saknades så väl fönster som dörrar. Underhandlingarna kunde dock icke genast börja på grund af en liten småsak rörande etiketten. De danska sändebuden kallades icke i sina fullmakter för ambassadörer, utan blott, såsom i äldre tider brukats, för kommissarier. Deraf tog sig nämligen Feuquières anledning förklara, att han icke kunde umgås med dem. Det gjorde honom mycket ledsen, men det var icke hans fel. Nya fullmakter måste derför anskaffas från Köpenhamn. Under tiden firades gästabud hos de olika ambassadörerna, hvarvid största skicklighet fordrades för att undvika att lemna företrädet åt någon, som det icke tillkom eller tvärt om. Såsom någonting mästerligt i denna väg anföres, hurusom Feuquières, då han vid sin bankett i biskopshuset skulle föreslå skålar för Karl den elfte och Kristian den femte utbragte en gemensam skål för Nordens båda konungar.
Ändtligen kunde kongressen öfvergå till de egentliga förhandlingarna. Men nu visade det sig, att förbittringen mellan de stridande makterna var lika stor som någonsin. Danmark fordrade allra minst Helsingborg och Landskrona, att Malmö raserades och att Sverige förband sig att icke bygga någon annan fästning vid Sundet. Johan Gyllenstjerna svor vid sin andel af paradiset, att Sverige icke skulle afträda en tum af sitt område. Karl den elfte hade för länge sedan förlorat tålamodet. Han hade redan i början af juni uppbrutit med sin armé mot Helsingborg, då, såsom han uttryckte sig, »skrifter uträtta föga». Det var också vid denna tid som Stenbock fick befallning att intaga Uddevalla och Planting att infalla i Trondhjems stift. Feuquières sökte fåfängt förmå danskarne till eftergift. Hans höge monark, sade han, var fast besluten att återställa Sveriges hela maktställning, sådan den varit före krigets utbrott. »Icke en enda by, min stackars herre», svarade han grefven af Aldenburg, ett af de danska sändebuden, när denne upprepade sin fordran på landafträdelse. Han rådde honom att rädda skenet genom en giftermålsförbindelse mellan prinsessan Ulrika Eleonora och Karl den elfte. Men denna utväg behagade icke Aldenburg, som svarade »att frun var lika mycket värd som herrn, och att han skulle hafva halfva nöjet».
Emellertid hade Ludvig den fjortonde redan på sitt håll öppnat underhandlingar med Danmark. Kristian den femte, som trodde, att han skulle vinna mera i Paris än i Lund, hade sändt fullmakt för ministern Meyercrone att afsluta freden med franska hofvet. Fåfängt sökte dock denne att vädja till konung Ludvigs ädelmod och générosité. Denne stod en gång för alla fast vid sitt ord, att Sverige skulle återställas till sin forna makt. »Hvartill tjenar detta dröjsmål», sade slutligen en dag den franske utrikesministern till Meyercrone. »Man måste sluta nu eller bryta.» Snart började de franska statsmännen att öppet hota med vapenmakt. Mot deras lösen: underskrift eller krig fans icke längre någon vädjan. Augusti månads utgång bestämdes såsom den yttersta gränsen, inom hvilken freden skulle vara underskrifven. Ludvig den fjortonde reste till lustslottet Fontainebleau för att invänta underrättelsen om krig eller fred med Danmark. Marskalken Crequi stod icke sex dagsmarscher från holsteinska gränsen, färdig att rycka fram med 50,000 man.
Nu hade Meyercrone intet annat val än att teckna under. Den 2 september slöts freden i Fontainebleau mellan Danmark och Ludvig den fjortonde i Sveriges namn. Danmark förband sig dervid att återställa alla sina under kriget gjorda eröfringar. Vid underrättelsen om detta fredsslut kunde Karl den elfte icke återhålla sin förtrytelse. Det var ju Frankrike, som förledt honom till kriget, hvilket nära nog kostat honom kronan, och nu frågade det honom icke ens till råds, då det opåkalladt tog hans vigtigaste angelägenheter om hand. Han fortsatte ännu en tid underhandlingarna i Lund, liksom ingenting hade händt, och dessa öfvergingo snart till en förtrolighet mellan de båda nyss förut så bittert kämpande rikena, hvilken man icke kunnat ana. Hemliga artiklar tillfogades i mängd, syftande på ingenting mindre än ett starkt förbund mellan Nordens stater för all framtid. Ändtligen den 26 september, nära midnatt, undertecknades fredstraktaten. Förutom några mindre vigtiga förändringar var den alldeles lika med den som afslutats i Fontainebleau. Strax derefter slöt Sverige formlig fred med Holland. Samtidigt återstäldes också vänskapen med Spanien, genom en förklaring att det goda förhållandet mellan de båda staterna var återstäldt till följd af Spaniens fred med Frankrike och Sveriges med kejsaren. Fredsverket var sålunda fullbordadt, till mångens förundran. »För en så hederlig fred», skref också Karl den elfte, »hembära vi den store Guden en innerlig tacksägelse, då den är öfver all mensklig både förmodan och förmåga».
* * *
Den 15 oktober sammandrogs svenska hären för sista gången på Ylleshed. Den räknade då öfver 12,000 man. Sedan glädjesalvor aflossats och en högtidlig tacksägelsefest firats med bön och sång, aftackade konungen trupperna hvarefter de svenska regementena fingo återvända till sina landsorter, de främmande till sina garnisoner.
Sålunda slutade detta stora nordiska krig. Det hade gått, såsom Griffenfeld hade förespått, då Kristian den femte lät locka sig af andra makter att förklara Sverige krig. Främmande furstar, hade han sagt, skulle begagna sig af afundsjukan mellan de nordiska rikena till att inveckla dem i krig, för syftemål, som voro dessa riken fullkomligt värdelösa. De skulle endast uttömma sina krafter, utan att få någon ersättning. Hans tanke om Nordens enhet och solidaritet upptogs nu å nyo af Johan Gyllenstjerna. Genom dennes tillskyndan var nämligen fogad till sjelfva fredsslutet en särskild förbundstraktat mellan de båda landen, hvilken lofvade att blifva af den allra största betydelse för framtiden. Men lika litet som Griffenfeld fick Gyllenstjerna utveckla och förkofra denna stora tanke, ty redan följande år rycktes han bort från sin ärofulla bana; — och de som efter honom kommo voro icke så långt framom sin tid, som han varit.
