Träffningen vid Fyllebro var Karl den elftes första framgång
under kriget. Såsom sådan är den märklig. Någon afgörande inverkan på
krigsrörelserna i stort sedt hade den deremot icke. Ställningen blef
fortfarande lika osäker. Man visste, att flottan icke mera kunde löpa
ut under året. De förstärkningar som man väntade norr ifrån, hördes
icke af, medan olycksbuden följde hvarandra lika tätt som förut i spåren
och kriget öfverallt gick fram med hemska ödeläggelser. Sveriges tyska
landskap voro redan förstörda. Erik Sjöblad, som med eskadern i Göteborg
skolat undsätta länderna mellan Elbe och Weser, hade måst återvända
med oförrättadt ärende. I de forna danska landskapen rasade inbördeskriget
vildare än någonsin, och hela Bohuslän, med undantag af fästningarna,
var i fiendens hand. Vestergötland och Dal voro härjade Och i krigets
spår följde hungern och pesten med icke mindre fasansfulla förödelser.
Då kom den 19 augusti den högst oväntade underrättelsen till svenska
högqvarteret, att den starka, rikligt försedda fästningen Kristianstad
fallit i fiendens hand.
Kristian den femtes tåg mot Kristianstad, för att träffa
sin motståndare den svenske konungen, är i det föregående omnämdt. När
hans förtrupper närmat sig fästningen, hade de fått veta, att Karl den
elfte redan brutit upp med sin här och gått tillbaka åt Bleking. Att
följa efter och söka upphinna honom var otänkbart. Alla broar voro förstörda
och vägarna spärrade af stora bråtar. Sedan en ny bro slagits öfver
Helgeån, fick derför danska armén lägra sig norr om fästningen, på samma
fält der svenska armén några dagar förut haft sitt läger. När detta
skett, öfverlade de danska generalerna sinsemellan, huruledes fästningen
lämpligen borde intagas. En belägring på vanligt sätt med batterier
och löpgrafvar syntes mer än vansklig. Fästningen låg på en halfö, bildad
af Helgeån och Helgesjön. På vestra sidan var endast en smal jordremsa
qvar ofvan vattnet mellan vallen och Helgeå. På södra sidan åter, halföns
spets, var visserligen utrymmet framför fästningsgrafven något bredare,
men den yttersta udden var afskuren af ännu en graf, hvarigenom han
var fullkomligt afskild från den öfriga delen och kallades också i dagligt
tal »Beckholmen». På denna sida låg fästningens ena port, försvarad
af ett framför liggande, mindre utanverk. Ville man från detta, den
s. k. »Halfmånen», fortsätta vägen vidare ut ur fästningen, måste man
först följa en lång stendam och derefter en 1,400 fot lång, delvis förstörd
träbro, hvarefter man längre fram kom till nejderna norr och söder om
Ringsjön. Den andra fästningsporten låg på fästningens norra sida, också
den försedd med en »halfmåne». Här förde vägen ut öfver vida mossar
och sumptrakter till Bleking. Ensamt genom sitt läge var sålunda Kristianstad
en stark fästning. Men hon var det äfven i sig sjelf efter den tidens
fordringar. Höga vallar, bestyckade med 78 grofva kanoner och försedda
med breda, murade grafvar, omgåfvo nämligen staden, hvilken hade formen
af en långsträckt fyrkant, på hvilken de båda långsidorna, som hvardera
hade en längd af 2,400 fot, voro brutna i bastioner och de mot norr
och söder vända kortsidorna, hvilka räknade endast 600 fot i längd,
voro raka. Genom dessa senare förde, såsom nämdt är, portarna till fästningen.
Men tidpunkten för en belägring var ovanligt gynsam. Det
varma sommarvädret hade uttorkat grafvarna och torrlagt en stor del
af kärren. Inbyggarne i trakten, hvilka af själ och hjerta voro tillgifna
danskarne, infunno sig derför i lägret och lofvade att visa dem säkra
gångstigar och vadställen, på hvilka de skulle kunna komma fram ända
till vallarna. Då derför Kristian den femte slutligen frågade hertigen
af Ploen, hvad hans åsigt var, svarade denne käckt som vanligt: »Jag
tager den utan ceremonier.» Konungen vardt mycket belåten. Nu behöfde
han således icke såsom vid Landskrona ligga i veckor och hafva tråkigt.
Äfven generalerna instämde i hertigens förslag. Om man ginge allt för
omständligt till väga, kunde den svenska hären återvända starkare än
någonsin och tvinga dem att upphäfva belägringen. En trumpetare sändes
emellertid för syns skull att uppfordra kommendanten, öfversten Wulfklo,
att dagtinga. Nästa dag, helsades det honom, vore det för sent. Men
denne, som kände sin styrka, helsade i hånfull ton tillbaka, att han
endast ville lemna svaret med sina kanoner. Nu fingo de danska trupperna
befallning att göra sig i ordning att storma följande morgon. I första
daggryningen den 15 augusti skulle två kolonner, hvardera bestående
af 500 man, framrycka mot de båda norra hörnbastionerna, medan en tredje
kolonn skulle utföra ett skenanfall mot östra sidan. Allt återstående
fotfolk skulle följa efter de två förstnämnda kolonnerna såsom reserv.
På utsatt tid bröto kolonnerna ur lägret. Vägvisarne förde
dem, såsom de lofvat, torrskodda ända fram till grafkanten. Utan att
upptäckas af de svenska vakterna, lyckades de äfven komma öfver grafven,
och först när de sökte klättra uppför vallen, kom besättningen i rörelse.
Larmtrumman hördes nu från torg och gränder. Yrvakna skyndade soldaterna
ur qvarteren. Men det var de svenska för sent. Uppe på vallen mötte
de visserligen de stormande så hjeltemodigt, att dessa på flere ställen
måste vika. Kaptenerna Gyllenadler och Skyttenhjelm satte
sig sålunda i spetsen för några kompanier och kastade tillbaka allt
som kom i deras väg. Men danskarne fingo alltjämt förstärkning af friska
trupper, då deremot svenskarnes antal minskades för hvarje minut. Efter
två timmars strid måste kommendanten slutligen uppgifva försvaret och
dagtinga. Utan att ett enda styckeskott hade lossats eller en löpgraf
uppkastats, var den starka fästningen fallen. Rika förråd af alla slag
tillföllo eröfraren. Deras värde i penningar skänktes af konungen åt
hertigen af Ploen, hvilken åter enligt sin vana lät utdela penningarna
bland trupperna.
Fästningen fick nu mottaga dansk besättning. Vallar och
grafvar iståndsattes och förbättrades. Den långa bron öfver Helgeån
uppbygdes ånyo. Dessa arbeten voro dock knappt påbörjade, då ryktet
kom att svenske konungen med hela sin här tågat mot Duncam. Nu var ingen
tid att längre spilla bort. Redan den 17 augusti uppbröt Kristian den
femte från Kristianstad med större delen af sina trupper och tågade
mot Halland, under marschen dragande till sig förstärkningar från alla
håll. Då möttes han en dag af några officerare, som lyckats undkomma
från nederlaget vid Fyllebro. Berättelsen om denna olycka sporrade honom
till ökad skyndsamhet. Han brann af åtrå att upphinna svenskarne och
fråntaga dem deras byte. Men vägarna voro såsom vanligt usla och alla
broar förstörda, hvarför marschen gick så långsamt, att hären först
den 27 augusti kunde gå öfver Lagan. Karl den elfte var då redan i säkerhet
norr om Falkenberg.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll