Kristianstad eröfras af danskarne 1676

Träffningen vid Fyllebro var Karl den elftes första framgång under kriget. Såsom sådan är den märklig. Någon afgörande inverkan på krigsrörelserna i stort sedt hade den deremot icke. Ställningen blef fortfarande lika osäker. Man visste, att flottan icke mera kunde löpa ut under året. De förstärkningar som man väntade norr ifrån, hördes icke af, medan olycksbuden följde hvarandra lika tätt som förut i spåren och kriget öfverallt gick fram med hemska ödeläggelser. Sveriges tyska landskap voro redan förstörda. Erik Sjöblad, som med eskadern i Göteborg skolat undsätta länderna mellan Elbe och Weser, hade måst återvända med oförrättadt ärende. I de forna danska landskapen rasade inbördeskriget vildare än någonsin, och hela Bohuslän, med undantag af fästningarna, var i fiendens hand. Vestergötland och Dal voro härjade Och i krigets spår följde hungern och pesten med icke mindre fasansfulla förödelser. Då kom den 19 augusti den högst oväntade underrättelsen till svenska högqvarteret, att den starka, rikligt försedda fästningen Kristianstad fallit i fiendens hand.

Kristian den femtes tåg mot Kristianstad, för att träffa sin motståndare den svenske konungen, är i det föregående omnämdt. När hans förtrupper närmat sig fästningen, hade de fått veta, att Karl den elfte redan brutit upp med sin här och gått tillbaka åt Bleking. Att följa efter och söka upphinna honom var otänkbart. Alla broar voro förstörda och vägarna spärrade af stora bråtar. Sedan en ny bro slagits öfver Helgeån, fick derför danska armén lägra sig norr om fästningen, på samma fält der svenska armén några dagar förut haft sitt läger. När detta skett, öfverlade de danska generalerna sinsemellan, huruledes fästningen lämpligen borde intagas. En belägring på vanligt sätt med batterier och löpgrafvar syntes mer än vansklig. Fästningen låg på en halfö, bildad af Helgeån och Helgesjön. På vestra sidan var endast en smal jordremsa qvar ofvan vattnet mellan vallen och Helgeå. På södra sidan åter, halföns spets, var visserligen utrymmet framför fästningsgrafven något bredare, men den yttersta udden var afskuren af ännu en graf, hvarigenom han var fullkomligt afskild från den öfriga delen och kallades också i dagligt tal »Beckholmen». På denna sida låg fästningens ena port, försvarad af ett framför liggande, mindre utanverk. Ville man från detta, den s. k. »Halfmånen», fortsätta vägen vidare ut ur fästningen, måste man först följa en lång stendam och derefter en 1,400 fot lång, delvis förstörd träbro, hvarefter man längre fram kom till nejderna norr och söder om Ringsjön. Den andra fästningsporten låg på fästningens norra sida, också den försedd med en »halfmåne». Här förde vägen ut öfver vida mossar och sumptrakter till Bleking. Ensamt genom sitt läge var sålunda Kristianstad en stark fästning. Men hon var det äfven i sig sjelf efter den tidens fordringar. Höga vallar, bestyckade med 78 grofva kanoner och försedda med breda, murade grafvar, omgåfvo nämligen staden, hvilken hade formen af en långsträckt fyrkant, på hvilken de båda långsidorna, som hvardera hade en längd af 2,400 fot, voro brutna i bastioner och de mot norr och söder vända kortsidorna, hvilka räknade endast 600 fot i längd, voro raka. Genom dessa senare förde, såsom nämdt är, portarna till fästningen.

Men tidpunkten för en belägring var ovanligt gynsam. Det varma sommarvädret hade uttorkat grafvarna och torrlagt en stor del af kärren. Inbyggarne i trakten, hvilka af själ och hjerta voro tillgifna danskarne, infunno sig derför i lägret och lofvade att visa dem säkra gångstigar och vadställen, på hvilka de skulle kunna komma fram ända till vallarna. Då derför Kristian den femte slutligen frågade hertigen af Ploen, hvad hans åsigt var, svarade denne käckt som vanligt: »Jag tager den utan ceremonier.» Konungen vardt mycket belåten. Nu behöfde han således icke såsom vid Landskrona ligga i veckor och hafva tråkigt. Äfven generalerna instämde i hertigens förslag. Om man ginge allt för omständligt till väga, kunde den svenska hären återvända starkare än någonsin och tvinga dem att upphäfva belägringen. En trumpetare sändes emellertid för syns skull att uppfordra kommendanten, öfversten Wulfklo, att dagtinga. Nästa dag, helsades det honom, vore det för sent. Men denne, som kände sin styrka, helsade i hånfull ton tillbaka, att han endast ville lemna svaret med sina kanoner. Nu fingo de danska trupperna befallning att göra sig i ordning att storma följande morgon. I första daggryningen den 15 augusti skulle två kolonner, hvardera bestående af 500 man, framrycka mot de båda norra hörnbastionerna, medan en tredje kolonn skulle utföra ett skenanfall mot östra sidan. Allt återstående fotfolk skulle följa efter de två förstnämnda kolonnerna såsom reserv.

På utsatt tid bröto kolonnerna ur lägret. Vägvisarne förde dem, såsom de lofvat, torrskodda ända fram till grafkanten. Utan att upptäckas af de svenska vakterna, lyckades de äfven komma öfver grafven, och först när de sökte klättra uppför vallen, kom besättningen i rörelse. Larmtrumman hördes nu från torg och gränder. Yrvakna skyndade soldaterna ur qvarteren. Men det var de svenska för sent. Uppe på vallen mötte de visserligen de stormande så hjeltemodigt, att dessa på flere ställen måste vika. Kaptenerna Gyllenadler och Skyttenhjelm satte sig sålunda i spetsen för några kompanier och kastade tillbaka allt som kom i deras väg. Men danskarne fingo alltjämt förstärkning af friska trupper, då deremot svenskarnes antal minskades för hvarje minut. Efter två timmars strid måste kommendanten slutligen uppgifva försvaret och dagtinga. Utan att ett enda styckeskott hade lossats eller en löpgraf uppkastats, var den starka fästningen fallen. Rika förråd af alla slag tillföllo eröfraren. Deras värde i penningar skänktes af konungen åt hertigen af Ploen, hvilken åter enligt sin vana lät utdela penningarna bland trupperna.

Fästningen fick nu mottaga dansk besättning. Vallar och grafvar iståndsattes och förbättrades. Den långa bron öfver Helgeån uppbygdes ånyo. Dessa arbeten voro dock knappt påbörjade, då ryktet kom att svenske konungen med hela sin här tågat mot Duncam. Nu var ingen tid att längre spilla bort. Redan den 17 augusti uppbröt Kristian den femte från Kristianstad med större delen af sina trupper och tågade mot Halland, under marschen dragande till sig förstärkningar från alla håll. Då möttes han en dag af några officerare, som lyckats undkomma från nederlaget vid Fyllebro. Berättelsen om denna olycka sporrade honom till ökad skyndsamhet. Han brann af åtrå att upphinna svenskarne och fråntaga dem deras byte. Men vägarna voro såsom vanligt usla och alla broar förstörda, hvarför marschen gick så långsamt, att hären först den 27 augusti kunde gå öfver Lagan. Karl den elfte var då redan i säkerhet norr om Falkenberg.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 13 februari 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt