Såsom nämdt är, ingick det i årets danska fälttågsplan att en norsk här skulle infalla i Bohuslän. Härigenom skulle svenskarnes krafter splittras och danska hufvudhärens anfall mot Skåne underlättas. Redan den 8 juni hade Gyldenlöve, som äfven detta år förde högsta befälet i Norge, samlat sina trupper i nejden söder om Fredrikshall. En vecka senare stod han vid Qvistrum. De svenska förtrupper, som här tagit ställning, drogo sig tillbaka utan egentligt motstånd och lemnade honom fri väg. Brist på lifsmedel försenade emellertid hans framryckande. Han qvarlemnade derför en del af sin styrka vid Qvistrum samt fortsatte med återstoden sin marsch mot Göta elf. En mindre afdelning svenska trupper, som sökte försvara Uddevalla, drefs på flykten, och den 25 juni på morgonen närmade sig hans förtrupper Venersborg.
I sydvestra hörnet af Venern ligger en lågländt ö, som bildas af Göta elf och en gräfd kanal, kallad »Karlsgraf», som förbinder elfven med en vik af sjön. På öns norra del låg, såsom nu, Venersborg, men staden hade då utanför sitt södra »staket» en större skans. Något söder om gick vägen från Uddevalla till Göteborg. Sedan den på en kort och smal träbro gått öfver Karlsgraf, fortsatte den tvärs öfver ön till Göta elf. Här var en större bro uppförd öfver de väldiga Rånnumsfallen, hvilken uppgafs hafva kostat öfver 6,000 riksdaler, en för den tiden betydlig summa. Så väl denna bro som bron öfver Karlsgraf var skyddad af halfmånformiga skansar vid båda ändarna. De största skansarna lågo vid Rånnum, der vägen sedermera fortsatte inåt Vestergötland och vidare nedåt Göteborg.
Då de norska förtrupperna närmade sig Karlsgraf, mottogos de med häftig eld af besättningen i broskansen. Men deras befälhafvare, den käcke öfversten Visborg, skred genast till anfall. Besättningen, som nu fann, säger Gyldenlöve, »att det började blifva för varmt», drog sig ur skansen och satte eld på bron med tjärade risknippor. I det samma kom Gyldenlöve sjelf fram med sitt öfriga krigsfolk. Han lät genast några kanoner öppna eld mot skansen på motsatta stranden och under skydd af denna eld öfvergjuta den brinnande bron med vatten samt kasta risknipporna i elfven. Sedan detta lyckats, gaf han befallning åt två bataljoner och 200 ryttare att storma bron. Fastän flammorna här och der åter blossade upp och hotade att qväfva dem, trängde de modigt fram till andra ändan af bron. Nu måste svenskarne utrymma äfven den andra skansen och anträda återtåget. Försvaret leddes derunder med stor tapperhet af general Mörner, ehuru af hans styrka, hvilken uppgafs till 3,000 man, blott några hundra man voro verkliga soldater och återstoden endast uppbådade bönder, utan öfning och krigsvana. Sedan han tågat tvärs öfver ön, förbi Venersborg, fattade han åter stånd i broskansarne vid Rånnum. Gyldenlöve gaf honom hvarken rast eller ro. Han hade knappt hunnit fram till nämnda ställe förr än denne anföll hans eftertrupp, som dock lyckades, under skydd af elden från andra stranden, att draga sig in i skansen. Nu lät Gyldenlöve framföra sina kanoner. Omkring tusen vestgötabönder, som tagit ställning å ett högt berg på andra sidan fallet, var en god skottafla för dem. Genast vid de första kanonskotten kastade likväl bönderna bort sina vapen och flydde. Sedan elden varat några timmar, beslöt Gyldenlöve att storma. Men skansen låg högt och hade branta trävallar. Det skulle derför blifva mycket svårt att komma upp på de samma. Marken gaf icke heller något skydd för de stormande. Han var nästan sinnad att uppgifva beslutet, då han fick se att svenskarne satte eld på den »kostbara bryggan» och strax derefter drogo sig tillbaka. Nu sökte han att så fort som möjligt släcka elden, men detta misslyckades till följd af svenskarnes beskjutning från andra stranden. Bron gick upp i lågor, och Gyldenlöve kunde icke komma längre på denna väg. Sedan han qvarlemnat 600 man i den tagna skansen såsom vakt åt detta håll, drog han sig med återstoden af sitt folk tillbaka mot Venersborg.
Då han på morgonen förföljt Mörner långs vägen åt Rånnum, hade han på venster hand varseblifvit en stor eldsvåda. Det var staden Venersborg, som uppgick i lågor. Mörner hade nämligen insett, att de stora förråden derstädes icke kunde räddas, och hade derför gifvit befallning om att tyghuset och proviantförrådet skulle antändas. Från dessa byggnader hade elden snart utbredt sig till andra kringliggande gårdar. Då nu Gyldenlöve vid nattens inbrott återkom till stadens närhet, syntes ännu lågorna slå upp mot skyn. Han sände derför en trumpetare till kommendanten i skansen med uppmaning att genast dagtinga. Denne svarade dock endast med några kanonskott. Gyldenlöve lät då trupperna uppställa sig i full slagordning och sände spejare in i staden, hvilka snart återkommo och berättade, att ingen menniska fans derinne, hvarken soldat eller borgare. Allt folket hade flytt på båtar och pråmar utåt Venern. Gyldenlöve sände ännu en gång en trumpetare till skansen. Nu förklarade kommendanten, öfversten Lilje, att han vore villig att dagtinga, så vida han finge uttåga med »sack und pack». Finge han det åter icke, skulle han veta att värja sig till sista man. Dessa underhandlingar drogo långt ut på tiden, och det började redan dagas, Gyldenlöves tålamod hade tagit slut, och han gaf befallning, att trupperna skulle ordna sig och rycka fram för att göra sitt bästa. En stormning skulle dock kanske kräfva större offer, än han kunde ana. Så väl staden som skansen var omgifven af dubbla pålverk af tjocka mastträn samt innanför de samma af en tio fot bred graf. Han framsände derför trumpetaren för tredje gången och lät nu helsa kommendanten, att ett godkännande af de vilkor, denne ifrågasatt, vore stridande mot den »respekt» han vore skyldig sin herre och konung. Endast under förutsättning af fullkomlig underkastelse på nåd och onåd kunde han mottaga hans dagtingan. Slutligen tillade han, att om det genom kommendantens krångel skulle komma till strid, eller om han, Gyldenlöve, endast blefve nödsakad att lossa ett enda kanonskott, skulle han storma skansen och icke dervid lemna sten på sten qvar eller gifva något »qvarter». Nu vardt ändtligen kommendanten förskräckt och gaf sig, endast på det vilkor, att han sjelf och hans officerare skulle få behålla sin egendom. Strax derpå uttågade han med besättningen, hvilken endast räknade 2 officerare och 190 soldater. Gyldenlöve hade emellertid skyndat sig att sända folk in i staden för att släcka elden, hvilket också ganska snart lyckades. Endast tio gårdar voro då nedbrunna, tack vare stadens glesa byggnadssätt. Gatorna voro nämligen så breda och de små husen stodo så långt ifrån hvarandra, förklarade han i sitt bref till Kristian den femte, att en hel armé kunde få rum att ställas upp inom stadens staket. I samma bref redogjorde han äfven utförligt för sin bragd. Han hade, skref han, tillfogat fienden en förlust af minst 150 döde och 300 fångar samt tagit 9 fanor af ett vestgöaregemente, hvilka han hoppades att, med Guds hjelp, snart kunna sända öfver till Köpenhamn. Han kunde knappt förstå, hur han lyckats drifva svenskarne ur deras starka ställningar, samt tillade på slutet några korta geografiska uppgifter, såsom att Venern var en stor sjö, 24 mil lång och 13 mil bred, från hvilken två särdeles strida och djupa strömmar gingo genom bergen, bildande en fjerdedels mil lång ö, på hvilken Venersborg låg.
Efter Venersborgs eröfring hotades Vestergötland af norrmännens sköflingståg. Visserligen lyckades det rikskansleren att med tillhjelp af landshöfdingen Gabriel Kurck uppbåda en betydlig skara bönder, hvilken sändes att taga ställning på Hunneberg. Men då bönderna endast fingo understöd af en ringa afdelning af adelsfanan, flydde de hals öfver hufvud från sina poster vid första underrättelsen att Gyldenlöve gick öfver Göta elf. Adelsryttarne under Drake gjorde visserligen till en början ett tappert motstånd mot fienden. Men dennes öfvermakt var för stor. Efter häftig strid drefvos de tillbaka och förföljdes af norrmännen ända fram emot Lidköping. Hela landet låg nu blottadt och sköflades också på ett förfärligt sätt. Bönderna flydde till skogen eller på båtar utåt Venern. Långt upp åt Dal sträckte sig fiendens härjningståg. Åmålsborgarne flydde med hustrur och barn till Vermland, venersborgarne åter hade sökt skydd på holmar och skär ute i Venern. De sistnämnde sände fullmäktige till Gyldenlöve och anhöllo om skonsamhet, men han fordrade 3,000 riksdaler i brandskatt, och detta var en större summa än de kunde utgöra med sina små tillgångar. På landet utkräfdes brandskatt med tio riksdaler af hvarje besuten bonde, som skulle erlägga dem inom två dagar, eljes brändes gård och lada. Detta kallades dock att föra kriget mildt. Den tid skulle snart komma, då man sköflade allt, utan skonsamhet, då ingen lösen, huru hög den månde bjudas, kunde rädda till lifvet.
Emellertid fick Gyldenlöve midt under detta segertåg befallning att vända sig söderut och intaga Göteborg. I början af juli kom han dit och skred genast till stadens inneslutning från östra sidan, medan samtidigt en mindre afdelning gick öfver till Hisingen. Danske amiralen Rodsten lopp nu in i hamnen och afskar tillförseln från sjösidan. Stadens belägenhet vardt ytterst farlig. Besättningen jämte borgerskapet räknade visserligen öfver 1,500 man, och kommendanten, general Mörner, var såsom nämndt är, en tapper man, men lifsförnödenheterna började genast från början att tryta. Då märkte stadsboarna en dag till sin stora glädje, att Rodstens flotta seglat sin kos under natten, och strax derpå fingo de välkomna några svenska örlogsskepp, hvilka Sjöblad hemförde från England, och som, då de visat sig i Kattegat, skrämt Rodsten till sjös. Nu var alltså förbindelsen åter öppen åt sjösidan, hvarigenom naturligtvis till en stor del verkningarna af Gyldenlöves anordningar på landsidan upphäfdes.
Göteborg i slutet av 1600-talet. - Samma bild i större format.
Under tiden hade rikskansleren samlat en stor skara bönder med hvilka han, förstärkt af 600 ryttare, åter vågat sig fram och anfallit de norska ströfkårer, som ännu huserade i norra Vestergötland. Den 15 augusti stötte han på ett dylikt parti vid Köpings bro och hade denna gång lyckan på sin sida. Norrmännen drefvos slutligen i vild flykt tillbaka öfver Göta elf. När detta skett, lät rikskansleren anlägga skansar långs hela elfven. Ett blockhus anlades sålunda vid sjelfva utloppet ur Venern, och mindre skansar vid Sjöbodarne, Timbodarne, Rånnum, Nyskans, Gäddebäck, Malöga, Köping, Smörjan, Kärr, Gammellösa och Tjurholmen. Häradshöfdingen Johan Rasch, hvilken förde befäl öfver bönderna, fick befallning af rikskansleren att »obligera» dem att taga matsäck med sig och »persuadera» dem att troget stanna qvar på sina poster.
Samtidigt som dessa händelser timade nere vid elfven, hade öfversten Jonas Hansson Gyllenspets, en tapper krigare, hvilken från simpel soldat tjenat sig upp till chef för Nerike-Vermlands regemente, tågat från Vermland in på Dal med några kompanier, för att med hjelp af uppbådad allmoge söka afskära norrmännen återtåget. Men han stötte snart på en större norsk styrka, hvilken dref honom efter flera häftiga strider skyndsamt tillbaka till Vermland. Nu vardt sköflingen vildare och grymmare än någonsin.
