Några dagar efter slaget inträffade riksråden Ebbe Ulfelt och Pontus De la Gardie i svenska lägret, åtföljda af 3,000 väpnade bönder. Såsom förut är nämdt, skulle de i slutet af oktober, samtidigt med konungens inbrott i Skåne, infalla i Bleking för att afleda danskarnes uppmärksamhet derifrån. Men de hade blifvit sent färdiga, och när de ändtligen kunnat begifva sig åstad, hade deras tåg icke gynnats af lyckan. I stället för att, såsom från början varit tänkt, infalla på skilda vägar, hade de förenat sina skaror mot Kristianopel, hvars befästningar danskarne satt i godt stånd. En stormning vågades, men kommendanten försvarade sig så tappert, att den samma afslogs med stor förlust. Nu tog kosten slut, och återtåget måste anträdas. I de vilda gränsskogarna var detta icke lätt, allra helst så sent på året. Stora skaror af snapphanar följde dem i spåren, och en skara danska ryttare var nära att afskära dem återtåget. Först efter stora förluster kommo de tillbaka inom småländska gränsen.
Under tiden hade danskarne haft en ännu större framgång i östra Bleking. Danske amiralen Rödsten, som kryssade utanför kusten, hade kommit öfverens med kommendanten i Kristianstad, öfversten Meerheim, om ett öfverrumplingsförsök mot Karlshamn, den enda ort, utom Kristianopel, som denna tid egde någon betydenhet i Bleking, der Karlskrona ännu icke fans till. Staden skyddades af en liten fästning, anlagd på en holme utanför hamnen. Denna spärrades mot sjösidan af Rödstens fartyg, medan danske öfversten Sten Brahe inneslöt staden från landsidan med några hundra ryttare, med hvilka han skyndat dit från Kristianstad. Sedan detta skett, lät Rödsten uppföra några grofva skeppskanoner på ett berg, helt nära fästningen, hvilka öppnade en kraftig eld. Motståndet var ytterst lamt. Visserligen räknade besättningen, bestående af soldater ur de småländska regementena, öfver 400 man, och förråden voro rikliga. Men brunnar fattades, hvadan soldaterna efter inspärrningen måste dricka salt vatten, hvilket »skar sönder magen på dem» och orsakade stor sjuklighet. Vallarna voro för öfrigt så låga, att en stormande fiende kunde »lägga handen på dem», och dess utom icke fullt färdigbygda. Äfven batterierna voro endast halffärdiga. En del af styckena voro så »gallriga», att styckefänriken ej vågade skjuta med dem. Kommendanten, öfverstelöjtnant Hård, sökte väl att under första dagen af beskjutningen detta oaktadt lifva besättningens mod, hållande före att det ej vore manér att gifva bort fästningen utan att »först våga ett blått öga». Men då danska kanonerna fortforo att tala ett allt kraftigare språk, på samma gång som hans soldater allt högljuddare förklarade, att de ej längre kunde stå ut till följd af vattenbristen, och började slåss på lif och död om några få droppar regnvatten, förlorade han helt och hållet fattningen och tillbjöd sig redan den andra dagen, den l7 oktober, att dagtinga. Danskarne gjorde ett ofantligt byte. Bland annat togo de två vackra krigsskepp, en stor mängd vapen och ammunition, flere hundra kanoner utom dem, som stodo på vallarna. Största skadan bestod dock deruti, att snapphanarne nu fingo en säker tillflyktsort på denna sida. Karl den elfte lät genast ställa Hård inför krigsrätt. Denna dömde honom till döden, ty den ansåg att han haft krut och ammunition nog att försvara sig med, och han vardt en tid derefter halshuggen.
Medan denna händelse tilldrog sig, hade Ulfelt och Pontus De la Gardie dragit sig längre vesterut förbi Karlshamn och infallit i nordöstra Skåne. Deras tåg gick icke fort. På många ställen måste de kämpa sig fram mot de vilda snapphanebanden, hvilka för hvarje dag tillväxte, och först i början af december voro de, såsom nämdt är, framme vid Lund.
