Några dagar efter slaget vid Lund fick Karl den elfte den underrättelsen, att danska rytteriet, sedan det lemnat slagfältet, tagit sin tillflykt till Helsingborg. I hopp att göra rikt byte, gaf han derför befallning åt armén att den 11 december uppbryta för att tåga mot denna fästning. Några rytteriregementen qvarlemnades vid Saxtorp för att skydda de sjuke och sårade och hindra danskarne från att företaga några ströftåg från Landskrona. Den 14 december på förmiddagen voro trupperna framme. Genast ordnades allt för en stormning. Öfversten Sanitz, Anklams tappre försvarare, skulle vända sig med fem bataljoner och några sqvadroner ryttare mot södra strandporten och general Schultz med en liknande styrka mot den norra. Karl den elfte sjelf, med hufvudstyrkan af rytteriet, höll stilla på fältet mellan dem båda, för att möta det anfall, som man förmodade skulle företagas af det inneslutna danska rytteriet. Sedan fältstyckena skjutit en salva, satte sig stormkolonnerna i rörelse. Men endast från fästningen och från de i hamnen liggande danska krigsskeppen besvarades deras skott. Staden låg öde och tom, och på stadsvallarna syntes ej en enda brinnande lunta. Snart fick man också veta, att besättningen redan dragit sig upp på fästningen samt att borgerskapet under de föregående dagarna flytt med allt sitt bohag till Helsingör. Det blef sedermera upplyst, att visserligen ett af de danska rytteriregementen, som deltagit i slaget, vändt sig åt Helsingborg och der stannat qvar några dagar, men att det, redan vid första underrättelsen om svenska härens framryckning, dragit sig undan åt Landskrona.
När kommendanten i fästningen, öfversten Schönfelt, på derom gjord uppmaning vägrade dagtinga, gaf konungen befallning åt general Schultz att med fotfolket börja en regelbunden belägring. Rytteriet åter fick aftåga under konungens eget befäl till Bälteberga, der det intog qvarter efter att hafva förenat sig med de regementen, som under frammarschen qvarlemnats vid Saxtorp. Vid jultiden sändes Dahlberg att hjelpa Schultz med anordningen af belägringsarbetena, Nu skred arbetet raskt framåt. Dahlberg lät spränga flere minor, hvilka hade stor verkan. Långa sträckor af murarna rasade ned och fylde grafvarna. En bomb nedföll i svenskarnes krutförråd och sprängde det i luften. Försvaret mattades dock för hvarje dag. Kommendanten fann slutligen, att han med sina tre svaga kompanier icke kunde särdeles länge fortsätta det samma, hvarför han öfvergaf fästningen den 30 december.
»Och dermed ändar detta år», skrifver Dahlberg i sin dagbok. »Gud vare evinnerligen lofvad, som mig så nådeligen hafver bevarat.»
