I slutet af augusti månad hade en dansk här sammandragits i Holstein till en styrka af omkring 18,000 man. Den 2 september uppbröt den samma, under Kristian den femtes eget befäl, och tågade öfver gränsen till Mecklenburg. Några dagar tidigare hade en dansk flotta inlupit i Östersjön. Öfvertygad om dennas öfverlägsenhet öfver den svenska, om hvars dåliga tillstånd han var noga underrättad, hade Kristian den femte i början haft för afsigt att under hösten vända sina hufvudkrafter mot Skåne för att söka återtaga detta för Danmark så vigtiga landskap. Men den sluge kurfursten af Brandenburg, hvars mål var eröfrandet af Sveriges tyska landskap, hade lyckats förmå honom att uppskjuta med utförandet af denna plan och i stället förena sig med honom för att anfalla svenska trupperna i Pommern och intaga de der varande fästningarna. Ett möte egde rum i början af september mellan Kristian den femte och kurfursten, hvarunder de kommo öfverens om enskildheterna af fälttågsplanen. Samtidigt med att danska hufvudarmén vände sig mot Pommern skulle, enligt den samma, en annan dansk styrka förena sig med de trupper, som furstarne af Lüneburg och biskopen af Münster stälde i fält, för att eröfra de svenska landamären mellan Elbe och Weser, medan slutligen en norsk här skulle infalla i Vestergötland och Bohuslän. Det var samma plan, som man ryktesvis hört omtalas i Stockholm tidigare på sommaren.

I enlighet med denna öfverenskommelse fortsatte danska hufvudarmén sitt tåg genom Mecklenburg för att österifrån infalla i Pommern. På denna sida leddes försvaret af fältmarskalken Otto Vilhelm Königsmark, medan fältmarskalken Konrad Mardefelt skulle försvara de södra och vestra delarna af gränsen mot den förenade österrikisk-brandenburgska armén under kurfurstens befäl. Den gamle riksmarsken hade nämligen begifvit sig till ön Ruden för att på närmare håll afbida den svenska flottans ankomst. Anordningarna för försvaret voro mycket ofullständiga. Inom trupperna rådde fortfarande den största oordning. Inga förrådshus voro anlagda. Hvarken salt eller säd kunde fås för penningar. När danskarne skulle framtränga genom passet vid Damgarten, rönte de icke dess mindre ett ihärdigt motstånd. Gång på gång sökte de att storma den smala dam, på hvilken vägen gick fram. Men de tillbakadrefvos af Königsmark med den största tapperhet. Då kom underrättelsen, att Mardefelt uppgifvit sina ställningar och drog sig tillbaka. Härmed var vägen fri för kurfursten, och Königsmark lopp fara att afskäras från sin återtågsväg. Han måste derför draga sig tillbaka, och nu dröjde det icke länge, förr än de svenska trupperna voro injagade i fästningarna och hela det öppna landet prisgifvet åt fienden. Detta var det andra olycksbudet, som nått Karl den elfte i Kungsör.

När de svenska trupperna dragit sig in i fästningarna, föreslog kurfursten att danska armén skulle, enligt den nyss förut afslutade öfverenskommelsen, medverka till de sammas intagande. Det fans åtskilliga att välja på. Sjelf valde han Wolgast och öfverlemnade åt sin bundsförvandt att belägra Stettin, Stralsund, Greifswald, Anklam eller Demmin. Denna gång var likväl Kristian den femte af annan tanke. Ehuru kurfursten sökte vederlägga honom genom åtta olika kardinalskäl, misslyckades han fullständigt. Konungen ville icke följa honom längre. Dennes rådgifvare, den utmärkte rikskansleren Peder Griffenfeld, hade öfvertygat honom om vådan af att låta Wismar vara i svenskarnes våld, under det att man aflägsnade sig allt längre från eget land. Lyckades det dem att öfverföra dit en större truppstyrka, skulle den danska hären blifva afskuren från sina förbindelser och tvungen att lemna sig på nåd och onåd till kurfursten. De danska trupperna fingo derför befallning att anträda återtåget till Mecklenburg för att så fort ske kunde börja belägringen af Wismar.

I slutet af oktober var hela danska hären samlad framför denna fästning, hvilken under hans vistelse i Pommern varit innesluten af en mindre styrka under general Sandbergs befäl. Krigsråd sammankallades för att öfverlägga om sättet för belägringens utförande. Under tiden rekognoserades fästningsverken. De utgjordes på landsidan af en hög ringmur, bruten i bastioner, och en framför den samma uppkastad jordvall. Framför den sistnämnda var en temligen bred, våt graf. Tätt intill ringmurens södra sida låg slottet, bygdt i form af en femkant. Dessutom funnos åtskilliga utanverk, af hvilka de förnämsta voro »Sparbössan» och Björnskansen. På sjösidan åter skyddades staden af det starka batteriet »Hvalfisken», uppfördt midt för hamnen på en liten holme. Wismar var sålunda för sin tid en ganska stark fästning, och dess styrka ökades ytterligare genom ett fördelaktigt läge, inklämdt som det var mellan vidsträckta kärrmarker och hafvet.

 
Man beslöt ock i krigsrådet att börja en ordentlig belägring. På landsidan uppkastades löpgrafvar, medan några större styckevärn anlades mot hamnbatteriet. Motståndet var ihärdigt. Besättningen försvarade sig med den största tapperhet. Generalguvernören Johan Wrangel och kommendanten, öfversten Gustaf Carlsson föregingo sina soldater i mod och uthållighet. Belägringsarbetet skred derför långsamt framåt. Under tiden led det danska krigsfolket oerhördt under de kalla höstnätterna på den vattensjuka marken. Ändtligen lyckades det danskarne att i slutet af november intaga hamnbatteriet. Detta var ett svårt nederlag för de försvarande. Nu kunde de icke längre hoppas på något understöd af svenska flottan. Men deras motstånd aftog icke derför i styrka. Tvärt om växte det med faran. Ännu kunde hjelp väntas från Königsmark i Pommern.

I början af december fingo danskarne sina batterier färdiga på landsidan. På ett afstånd af endast sju hundra steg börjades elden från de samma med ej mindre än femtio kanoner och mörsare. Stora öppningar skötos på flere ställen i murarna. Under loppet af fem hela dagar fortsattes denna häftiga beskjutning. Slutligen liknade murarna på slottet och på flere af utanverken här och hvar endast grushögar. Fåfängt sökte de försvarande under de kalla vinternätterna att laga hvad som under dagarna förstördes. Deras antal sammansmälte på ett förfärande sätt. Af de 2,300 soldater, ryttare och borgare, som vid belägringens början gått till valls, kunde snart icke ens hälften uppställa sig med vapen i hand för att möta en stormning, och en sådan kunde icke låta länge vänta på sig. Sedan veckor tillbaka hade man hört, huru danskarne timrat och snickrat på stormbroar och stormstegar. Kristian den femte hade också redan utsatt dag, då stormningen skulle ske. Genom lottdragning mellan de danska generalerna hade afgjorts, hvilka bland dem som skulle anföra de olika kolonnerna. Då fingo de försvarande en oväntad hjelp. Ett häftigt oväder utbröt med storm och snö, hvilket tvang konungen att uppskjuta stormningen. Danskarnes artillerield måste upphöra, och kommendanten fick rådrum. Han gjorde ett stort utfall och lät förbättra de skadade murarna.

Denna motgång hade danskarne icke väntat sig. Den gjorde också konungen otåligare än någonsin. Han frågade sina generaler till råds. Det var redan så långt lidet på året, ansåg han, att någon större framgång icke kunde vinnas, men väl hela armén förstöras af det hårda vädret. De fleste styrkte honom i denna åsigt och rådde honom att upphäfva belägringen och gå i vinterqvarter. Endast Griffenfeld var af annan åsigt. Wismars eröfring, sade han, vore det första vigtiga krigsföretag, som konungen beslutit. Om belägringen utan vidare uppgåfves, skulle det i hemlandet väcka den största oro och ängslan. Han segrade till slut genom sin fasthet öfver konungens vankelmod. I stället för att befalla återtåg gaf denne order om tillverkande af nya stormbroar, så breda att tre man på en gång kunde gå öfver dem. Den 12 december i mörkningen framfördes de i största tysthet till den yttre grafbranten. Längre fram på natten blefvo de, utan att de försvarande märkte någonting, lagda öfver grafven på flere ställen, och tidigt på morgonen satte sig stormkolonnerna i rörelse. Dessa framryckte från olika håll, tre mot »Sparbössan» och Björnskansen, tre andra mot sjelfva slottet. De förstnämnda hade ingen lycka med sig. Besättningarna i »Sparbössan» och Björnskansen försvarade sina nedrasade murar med det största dödsförakt. Stormkolonnerna drefvos tillbaka öfver grafven, deras stormbroar förstördes, och de måste slutligen i vild oordning draga sig tillbaka. Bakom dem hade reserven gått fram under befäl af hertigen af Plöen. Äfven den drogs med på flykten. Hertigen lät sina kanoner skjuta skarpt på de oordnade massorna för att förmå dem att stanna, men utan verkan. Först ett långt stycke ifrån fästningen lyckades det för befälet att någorlunda återställa ordningen. Det dröjde dock ganska länge, innan hertigen kunde åter marschera fram med sina trupper för att understödja de andra tre stormkolonnerna i deras anfall mot slottet. Dessa hade haft bättre framgång. Sedan de lyckats fylla kärret framför grafven med risknippor och kastat ytterligare några broar öfver sjelfva grafven, hade de sökt storma murarna. Generalen Nils Rosenkrants och öfversten Bibow hade gått i spetsen. Men de försvarande hade icke gifvit vika i första dusten. Gång på gång upprepade danskarne stormningen. Konungen befalde, att striden skulle upphöra. Men hans bud nådde icke fram till främsta skaran, der hans tappre anförare uppehöllo sig, och desse ville icke sluta. Anfallet förnyades. Ändtligen klockan omkring 10 förmiddagen fingo några frivilliga ur konungens lifregemente fotfäste uppe på muren. Andra strömmade till deras bistånd. Snart ingrep äfven reserven i striden, och då var slottets öde afgjordt.

Härmed var hvarje vidare försvar af fästningen gagnlöst. Besättningen hade hopsmält till endast några hundra man, och på undsättning kunde man icke mera räkna. Königsmark, som med 3,000 ryttare sökt framtränga från Stralsund, hade tvingats att vända om. Med Sverige var all förbindelse afbruten. Guvernören sände derför en trumpetare till danske konungen med tillbud om dagtingan, under vilkor af fritt aftåg för besättningen. Detta antogs samma dag, hvarefter fästningen med alla der varande förråd öfverlemnades åt danska kronan. Kristian den femtes djerfvaste förväntningar voro uppfylda. Han gjorde ett lysande intåg i den eröfrade staden och lät fira den stora segern med ett präktigt gille på rådhuset. Derunder utbragte han sjelf en skål för Griffenfeld. »Utan honom», sade han, »hade vi icke varit här.» Också kunde han icke nog prisa hans förtjenst och förklara sin tacksamhet. Det skulle dock icke dröja lång tid, förr än tacksamhetsskulden var glömd och den nyss så firade rikskansleren, bittrare än de fleste, fick röna, att otack är verldens lön. Att det icke blef till de danska vapnens bästa, skulle dock framtiden snart utvisa.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll