Vid vestra gränsen 1675

Den här, som danskarne samlat vid norska gränsen, räknade en styrka af omkring 12,000 man. Ståthållaren i Norge Ulrik Fredrik Gyldenlöve hade sjelf öfvertagit högsta befälet öfver den samma. Ulrik Fredrik GyldenlöveEnligt den uppgjorda fälttågsplanen skulle han inbryta i Bohuslän och förmå inbyggarne derstädes att resa sig mot sina nya herrar samt, om förhållandena visade sig gynsamma, anfalla någon af de båda fästningarna Bohus eller Marstrand. Genom sina utsända spejare hade han redan i september fått veta, att svenskarne anlade förråd vid Venersborg samt att en större svensk truppstyrka samlades i Bohuslän för att, såsom det sades, infalla i Norge. Han sammandrog derför större delen af sina trupper till nejden kring Fredrikshall, medan en mindre styrka sändes att besätta passen mot Vermland och Dal. Men samlingen gick långsamt. Brist rådde på alla slags krigsförnödenheter. Först i början af oktober voro hans trupper så i ordning, att han kunde börja fälttåget. Emellertid hade en svensk ryttarskara infallit öfver gränsen och sköflat gränssocknarna. För att hindra flere sådana besök lät Gyldenlöve i största hast slå en flottbrygga öfver Svinesund, på hvilken han gick öfver med en styrka af 6,000 man och inbröt i Bohuslän. Samtidigt sändes en mindre afdelning på båtar långs kusten för att anfalla den svenska hären från sidan, om denna skulle göra min af att hålla stånd. Ascheberg, som endast räknade omkring 3,000 man under sitt befäl, drog sig dock vid underrättelsen om Gyldenlöves anfall genast tillbaka och intog en fördelaktig ställning bakom Qvistrums bro.

Under tiden hade Karl den elfte fortsatt sin resa från Kungsör. Hvart han kom, hörde han endast klander och klagomål öfver flottans olycka. Missnöjet i landet var allmänt. Om blott viljan varit med, sade man, skulle flottan varit stark nog att uträtta storverk. Den, som icke kände sig minst sviken i sina förhoppningar, var konungen sjelf. Flottans olycka hade med ett slag krossat alla hans planer till ett framgångsrikt fälttåg. Endast med hennes tillhjelp kunde man undsätta de tyska landskapen och, hvilket var hans älsklingsplan, öfverföra kriget på danskt område. Nyss förut hade han nedsatt en kommission för att granska de tyska generalernas åtgärder och utröna orsakerna till olyckorna vid Rathenau och Fehrbellin. Denna kommission var riktad mot den gamle riksmarsken. Han förordnade nu en ny sådan för att granska riksamiralens sätt att föra befälet öfver flottan. Samtidigt skref han till Stockholm och befalde, att så många fartyg, som ännu kunde hålla sjön, genast åter skulle löpa ut. Dagligen mönstrade han trupper, inspekterade fästningsbyggnader, eller befalde förråds anläggande, »hafvandes intet annat tidsfördrif», säger hans följeslagare, den fromme fältbiskopen Haqvin Spegel »än dagligt bekymmer». — Han trodde, att alla kunde verka lika så rastlöst som han. Men ju mer han sträfvade, dess mer började han inse, att så icke var förhållandet. Hvart han blickade, rådde endast oordning och modlöshet. Han ville straffa, men på hvad sätt? Det var icke ögonblickets fel, som var orsaken till alla motgångar; denna låg hos den föregående styrelsen. Redan voro, såsom nämdt är, två af dess högste ämbetsmän, riksmarsken och riksamiralen, anklagade. Men det var svårt att finna domare, som icke voro vänner till de anklagade, och ville han sätta sig öfver domslutet och ändock straffa, skulle det kanske utbryta öppet uppror i landet. Ställningen kunde icke gerna vara mera förtviflad. Han försjönk allt mera inom sig i dyster trumpenhet. Ingen rådsherre hade fått åtfölja honom på färden. Han skref numera icke heller till någon, icke ens till rikskansleren. Liksom öfvergifven af alla, gick han sin egen väg, under det att de, som bort vara honom till råd och hjelp i nödens stund, fortforo i Stockholm att sins emellan tvista om de minsta småsaker.

Venersborg i slutet af 1600-talet

Lyckligtvis försvann snart faran af ett norskt infall. När Gyldenlöve fick veta, att Karl den elfte den 4 november ankommit till Venersborg med, såsom ryktet öfverdref, ofantliga stridskrafter, drog han i största hast tillsamman sina trupper och tågade tillbaka öfver gränsen. Äfven de norska trupper, som under tiden infallit i Vermland, gingo åter hem, sedan de fåfängt sökt att storma Eda skans. Karl den elfte ville nu ofördröjligen följa efter Gyldenlöve. Han brann af åtrå att i öppen strid få kämpa med fienden. Visserligen kunde han endast medtaga på tåget sitt garde och lifregementet till häst. Men han hoppades icke dess mindre, att det med norrmännen skulle blifva »en kort process». Den milda väderleken, som alltjämt fortfor, lade dock oöfverstigliga hinder i vägen mot utförandet af denna plan. Hvarken elfvar, sjöar eller kärr buro, fastän man redan var inne i slutet af november. Bristen på goda kartor var ej den minst känbara. Sålunda måste konungen, sällsamt nog, skrifva till landshöfdingen i Örebro med anhållan att få låna den karta, som han sett honom förra vintern innehafva och hvilken förefallit honom tillförlitlig. — Snart infunno sig åter flere olycksbud. Redan i början af december kommo dunkla rykten, som malde, att Wismar fallit och att den nybygda fästningen Carlsburg i Bremen tagits af biskopen af Münster. Ännu voro de visserligen endast hemska förebud, men de skulle snart blifva sanning. I anseende till den blida vintern måste man äfven göra sig redo att afslå en dansk landstigning i Skåne, nu sedan flottan icke längre med någon större styrka kunde utlöpa. Konungen kallade till sig generalguvernören derstädes Fabian v. Fersen för att erfara något om landets tillstånd. Hvad denne berättade var icke egnadt att minska bekymren. Der var ett öfver höfvan »slätt tillstånd». Besättningarna i Malmö, Landskrona och Helsingborg voro mestadels »nakote och utan värjor». Många bland de äldre knektarne voro så eländiga, att de knappast orkade gå, än mindre hade lust att bruka vapen mot fienden. Man kunde snarare hålla dem för »sofvande eller drömmande än för lefvande menniskor». Hvad åter det nyss utskrifna skånska folket vidkom, kunde det icke gerna brukas i sin hembygd, emedan det med all säkerhet skulle i första strid öfvergå till fienden, dess forna, tillbedda öfverhet. Det var sålunda icke tid längre att tänka på anfall öfver gränsen. Försvaret gälde så många punkter, var så öfvermåttan vanskligt, att det måste taga alla krafter i anspråk.

Julhelgen tillbragte Karl den elfte bland sina trupper i Venersborg »uti stor stillhet och andakt». Hans enda »recreation efter veckans stora och trägna besvär» var att resa till Forstena för att se till sina handhästar. Ingen kunde dock märka hos honom något spår af blödighet, och detta ehuru hans oförtrutna sträfvan endast tycktes lönas med »onda tidender och händelser». Från Tyskland spordes vid årets slut, att äfven Rügen hotades af fienden och att i landskapet Bremen återstod endast fästningen Stade. Det öppna landet var äfven der helt och hållet i fiendens våld.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 10 februari 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt