Äfven detta år var den danska flottan förr färdig än den
svenska. Redan i slutet af mars lättade amiralen Nils Juel ankar
från Köpenhamns redd och styrde ut åt Östersjön. Hans flotta räknade
öfver tjugu fartyg, af hvilka åtta voro linieskepp. Om bord voro femtonhundra
landsoldater under befäl af öfversten Mårten Bartelsen. Vid blekingska
kusten kommo två svenska krigsskepp i sigte. Genast vid åsynen af den
danska flottan sattes de på grund af sina besättningar, hvilka, efter
att hafva tändt eld på de samma, sökte rädda sig med båtarna i land.
På det största fartyget, fregatten »Charitas», lyckades dock danskarne
att släcka elden, hvarefter det togs såsom god pris. Derefter styrde
Juel kosan till Gotland, hvars eröfring var hans förnämsta syftemål.
Den
28 april ankrade han med flottan utanför Klintehamn några mil söder
om Visby. Guvernören på ön Gabriel Oxenstjerna, som af kustfolket
fått veta, att åtskilliga af de danskes »kreijare och kapare»
visade sig i farvattnet, hade ansträngt sig med all flit för att få
det manskap, som utgjorde öns besättning, i ordning att möta en till
äfventyrs skeende landstigning. När underrättelsen nu anlände, att den
fiendtliga flottan ankrat utanför Klintehamn, skyndade han genast dit
från Visby med allt sitt krigsfolk samt så mycken väpnad allmoge, som
han lyckades samla. Men då han kom fram, var den till hamnens försvar
anlagda skansen redan intagen af danskarne. Medan örlogsskeppen på det
häftigaste beskjutit den samma, hade några hundra soldater och matroser
gått i land och tagit den med storm. Oxenstjerna sökte fåfängt att återtaga
skansen. Ehuru hans lilla skara kämpade ganska tappert, måste han till
slut gifva vika för öfvermakten, sedan bönderna »lupit till skogs» och
»åtskilliga personer så till häst som fot stupat».
Endast trettio år voro gångna sedan Gotland genom freden
i Brömsebro skildes från danska kronan. Såsom förut är nämdt, voro också
invånarne af själ och hjerta tillgifna sina förra herrar. Svenskarne
sjelfva hade genom den höga tull, som de infört både på utgående och
inkommande varor, gjort sitt välde allt annat än kärt, och öns invånare
mottogo danskarne såsom befriare. När Oxenstjerna sökte genom sina sändebud
uppbringa mera manskap till att göra fienden motstånd, vände derför
alla ryggen till, »anställande sig svårare än fienden, så att ingen
svensk snart var hos dem säker om lifvet. Han visste derför intet annat
råd än att söka sin tillflykt till det fasta Visborg. Men icke heller
dit kunde han få med sig några af landfolket. Han sökte då att öfvertala
det krigsfolk, som lemnats qvar i staden, att följa sig till slottet,
men hans utsände kastades i fängelse af borgerskapet, som satte musköterna
för deras bröst och hotade att nedskjuta dem. Gotland hörde nu åter
till de danske, hette det, och ingen ville längre synas vara svensk.
— Dagen derpå, som var den 30 april, seglade danska flottan till Visby,
medan öfverste Bartelsen med den landsatta styrkan tågade landvägen
mot staden. Denne mötte snart några af de förnämste bland borgerskapet,
hvilka öfverlemnade stadens nycklar. Nu egde alltså svenskarne endast
slottet qvar. Men Visborg var icke längre samma fasta slott, som det
varit under Severin Norrbys dagar. Murarna voro »så dåliga», skrifver
kommendanten, »att de började af sig sjelfva falla ned». Af besättningsstyrkan,
som var beräknad till 500 fotknektar och ett kompani dragoner, hade
kommendanten Mikael Schultz blott 75 man under sitt befäl, deribland
inräknade så väl blinde, lame som andra »bresthaftige».
När beskjutningen började vid fyratiden på aftonen, samtidigt
från landsidan och från flottan, kunde derför utgången icke vara oviss.
Emellertid värjde sig den tappra skaran till en början ganska manhaftigt.
Hela natten fortgick striden. Slottets kanoner spelade så kraftigt mot
de danska landtrupperna, att dessa måste med förlust draga sig tillbaka
från den framskjutna ställning de intagit vid den s. k. Ladugården.
Äfvenledes tillfogades flere af de danska skeppen icke ringa skada.
Följande morgon, »vid det att natt och dag åtskildes», gingo de danska
landtrupperna åter fram under slottet, men äfven nu mottogos de med
sådan käckhet af besättningen, att de snart måste söka skydd »under
backarna neder kring staden, med fördel och värn af stadens hus och
murar». Under tiden hade likväl danska flottan, gynnad af det lugna
vädret, varpat sig fram tätt under slottsmurarna och öppnade snart med
sina grofva skeppskanoner en så häftig eld, att murarna genomborrades
eller »nedbråkades» till grushögar. Tre af slottets kanoner sprungo
sönder, och två af batterierna blefvo så hårdt »genomskjutna», att folket
icke längre kunde härda ut på muren. Fienden fick härigenom tillfälle
att i lugn och ro beskjuta portarna och gjorde sig i ordning att gå
till storms. Nu kom en dansk trumpetare till kommendanten, med helsning
att som fästningen redan var i hans våld, efter som han noggrant visste,
att besättningen blott räknade 16 artillerikarlar för 37 stycken, så
uppmanade han honom att genast dagtinga, i annat fall skulle han icke
skona någon, hvarken till lif eller egendom. Sedan kommendanten rådgjort
med sina officerare, beslöt han också att ingå på de föreslagna
vilkoren och öfverlemnade slottet dagen efter, den 1 maj, mot vilkor
att besättningen finge fritt färdas derifrån till Sverige. Oxenstjerna
afbidade ej danskarnes intåg, utan flydde, åtföljd af befälhafvaren
för krigsmakten på ön, kapten Malmanius, i en liten öppen båt
till fasta landet. Kommendanten fängslades sedermera på Karl den elftes
befallning och stäldes inför rätta.
Härmed var striden om Gotland för detta krig slut. Ön
fick dansk styrelse, af hvilken invånarne kommo att röna mycken välvilja.
Annat blef förhållandet med de få svenskar, som stannat qvar. Deras
bostäder sköflades utan skonsamhet. Sålunda drefs superintendenten i
Visby, Brodinus med sin sjuka hustru och sina små barn, ur sitt
hus midt i kalla natten och fördes till Köpenhamn, der han sedan under
lång tid vardt »omildt trakterad».
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll