Samma dag, som Karl den elfte fick veta, att Kristian den femte afrest från Öresta, och med anledning deraf kunde sluta sig till att danskarnes försök att undsätta Kristianstad voro uppgifna, kom äfven ett annat lyckobud österifrån, medförande underrättelsen att Bohus fästning var lyckligen undsatt och att norrmännen anträdt återtåget. De hade i slutet af maj under Gyldenlöves befäl framryckt till Göteborg, hvilken stad länge varit danskarne en nagel i ögat, emedan dess rika handel minskat inkomsten af Öresundstullen. Gyldenlöve hade derför ärnat uppbjuda all sin makt för att eröfra den samma. Men han hade kommit för sent i fält detta år. Svenskarne hade i tid blifvit varskodda och hunnit ordna stadens försvar så kraftigt, att han måste nöja sig med att endast hålla staden innesluten från sjösidan. Han beslöt då att i stället rikta sitt anfall mot Bohus för att genom intagandet af denna fästning skaffa sig en säker stödjepunkt vid framtida försök mot Göteborg.
Bohus slott hade ett för denna tid ganska starkt läge på toppen af en klippa, i norra grenen af Göta elf. Men dess besättning var svag. Knappast 400 man kunde bära vapen, och fästningsverken voro på sina ställen i dåligt stånd. När derför Gyldenlöve den 4 juni på aftonen öppade eld mot slottet från tre batterier på Hisingen och fyra på fasta landet, kunde ingen tro, att försvaret skulle blifva särdeles långvarigt. Men strax förut hade det lyckats för den tappre chefen för Skaraborgs regemente, öfversten Fredrik von Börstell, att smyga sig in på slottet, och han blef nu själen i ett motstånd, hvars make Gyldenlöve hittills icke upplefvat. Genast vid sin ankomst tog Börstell ed af hvarje man att icke nämna ordet dagtingan. En hvar, som bröt deremot, skulle såsom förrädare straffas till lifvet. Hans underkommendant Karl Gustaf Frölich stod troget vid hans sida, uppmuntrande besättningen till mod och uthållighet.
Emellertid fortfor fiendens eld med stor häftighet. Hundratals bomber inkastades dagligen. Redan efter fyra dagars beskjutning var det mesta trävirket uppbrändt. Flere hvalf störtade till hopa. Pålverken och de »spanska ryttarne» — spetsiga pålar stälda korsvis framför grafven — voro af fiendens eldkulor uppbrända. Men sjelfva murarna stodo ännu upprätta, och så länge kunde det icke blifva något tal om dagtingan. Gyldenlöve, som såg hur ringa verkan hans kulor gjorde, ville försöka en generalstorm. Den hade gått förträffligt förra året vid Marstrand, och man hade icke mindre utsigt nu, tyckte han, att lyckas. Men hans generaler voro alla af annan åsigt, och han följde deras råd. Då markens steniga beskaffenhet lade hinder i vägen för löpgrafvars uppkastande, beslöt han i stället att gå fram med minor emot den fasta fästningsmuren, och de visade sig vara ett ganska farligt anfallsvapen. Bit för bit störtade slottet tillsamman för deras väldiga dån och förvandlades småningom till en grushög. Visserligen lyckades det stundom för besättningen att under natten delvis återställa de skador, som uppstått under föregående dag. Men detta arbete kräfde så många menniskolif, att de försvarandes antal hopsmälte med förfärande hastighet. Mindre förstärkningar kommo väl sjöledes öfver till slottet. Sålunda lyckades det för öfverstlöjtnant Edlington att en töcknig dag ro fram med några båtar under slottet och landsätta der 60 man krigsvandt folk, äfvenledes strax derefter för öfverstlöjtnant Hamilton att från Vestgöta sidan af elfven ditföra några mindre förstärkningar, hvarigenom motståndet för en tid vardt oförminskadt. Men nu lät Gyldenlöve bygga en skans alldeles nere vid elfstranden, och dermed vardt slottet fullständigt spärradt på alla håll samt dylika undsättningsförsök omöjliggjorda.
När belägringen varat i sex veckor, ansåg Gyldenlöve, att besättningens mod borde vara brutet. Han lät derför sina trupper uppställa sig i full slagordning och rycka fram på kanonskotts afstånd från slottsmurarna, hvarefter han sände bud med en trumpetare till Börstell, uppmanande honom att oförtöfvadt dagtinga. Men denne svarade kort och godt, att Gyldenlöve skulle packa sig bort med sitt ackord, eljest skulle han »lägga honom öfver ända». Ty värr stod det käcka svaret ej i förhållande till det eländiga tillstånd, som var rådande i slottet, hvars öfvergång icke länge kunde låta vänta på sig. Men Börstell var icke den som gaf sig vid första anloppet. I sin nöd hittade han på följande utväg. Han lät kasta öfver till Vestgötasidan några bomber, innehållande breflappar, på hvilka han redogjorde för sitt hårda läge och bad om undsättning. En dylik bomb upphittades nära Hamiltons läger och undersöktes, hvarigenom förbindelsen vardt vunnen mellan slottet och den yttre verlden. När nu nöden hotade att taga öfverhand, bad Börstell en dag genom en dylik lapp sina vänner på motsatta stranden, att de skulle gifva tillkänna om han kunde längre hoppas på någon hjelp. Murarnas tillstånd vore sådant, att han eljest motsåg nödvändigheten att snart öfvergifva slottet. Till hans stora glädje svarades med goda tecken, besättningens mod lifvades häraf i betydlig grad, och en hvar förklarade sig villig att lida till det yttersta, hellre än att norrmännen skulle få slottet i sitt våld.
Sedan hösten 1677 fördes högsta befälet vid vestra gränsen af riksamiralen Otto Stenbock. Han hade ansträngt alla krafter för att kunna uppställa en här, nog talrik att fördrifva Gyldenlöve från Bohus. I början af juli nådde honom Börstells enträgna bud om hjelp. Ett krigsråd sammankallades. Alla hans öfverstar voro härvid af den tanken, att man borde skynda att bryta upp och göra sitt bästa. Ännu ansåg dock Stenbock, att Gyldenlöve var honom alltför öfverlägsen. Några dagar senare kom generalen Wittenberg med de ryttare, som konungen sändt till hans förstärkning. Konungen skref samtidigt, att Stenbock skulle göra allt hvad göras kunde för att ofördröjligen tåga till Bohus. Nu vågade han icke dröja längre. Sedan han samlat sina trupper och sändt befallning åt öfversten Sangershausen, som förde befäl öfver en mindre styrka på Dal, att inrycka i Bohuslän och rifva bron vid Qvistrum för att derigenom försvåra återtåget för fienden, bröt han upp från Göteborg den 18 juli. Några dagar förut hade han börjat slå en båtbrygga öfver elfven ett stycke nedanför staden och på denna verkstälde han följande natt öfvergången till Hisingen. Då han den 19 i dagningen ville fortsätta marschen mot Bohus, sökte endast mindre afdelningar af fienden att hindra honom. De kastades tillbaka efter en kort strid, hvarunder på fiendtliga sidan sårades generalen Duncam, som skyndat med några dragoner till de sinas understöd. Vid middagstiden hade Stenbock hunnit så nära Bohus, att han lät skjuta dubbel svensk lösen för att underrätta besättningen, att han var i antågande.
När Gyldenlöve fick veta, att Stenbock gått öfver på Hisingen, var hans första tanke att gå honom till mötes och söka en afgörande strid. Han lät derför trupperna uppställa sig i slagordning och skulle just gifva tecken till frammarsch, då den oväntade underrättelsen inkom, att en svensk här, hvilken nyligen tågat genom Dal på väg till Bohuslän, besatt bron vid Qvistrum. Härmed kunde endast menas öfversten Sangershausens lilla afdelning, för hvilken det verkligen lyckats att fullgöra sitt uppdrag att förstöra nämda bro. Denna nya fiendes uppträdande, hvilken af ryktet ofantligt förstorades, föranledde Gyldenlöve att i stället för att framrycka till anfall genast upphäfva belägringen och draga alla sina trupper till norra stranden af elfven. De följande dagarna fortsatte han återtåget vidare till Uddevalla. Här fingo de danska trupper, som tillhört hans här, inskeppa sig och afseglade strax derefter till Helsingborg, dit de framkommo i början af augusti.
Genom den lyckade undsättningen af Bohus återvann den gamle Stenbock sin konungs fulla nåd, hvilken han i början af kriget förlorat. Börstell vardt för sina förtjenster under belägringen utnämd till generalmajor. Han hade också ledt försvaret på ett sätt, som för alla tider förvärfvat honom ett ärofullt namn i vår krigshistoria. Slottet liknade, då Stenbock kom dit, en enda stor grushög. Allt var så förstördt derstädes, skrifver han, att det låter sig ej beskrifva. Också hade mer än 2,200 stora bomber, 200 glödgade kulor och 75 stora korgar med handgranater inkastats dit under belägringen.
