9. Gustaf Adolf och Ebba Brahe

Riksdrotsen Magnus Brahe var gift med Brita Leijonhufvud, yngsta dottern af Gustaf Vasas svåger, gamle Sten Eriksson Leijonhufvud. De hade tillsammans blott ett enda barn, en dotter, hvilken erhöll namnet Ebba, på en gång efter sin faster, Erik Sparres fru, och efter sin mormor, den ryktbara grefve Ebba. Den unga fröken blef själf lika men på ett mera hedrande sätt namnkunnig, genom sällsynt skönhet och dygd samt växlande öden.

Fru Brita hade varit drottning Kristinas synnerligen förtrogna vän. På sin sotsäng begärde hon därför som sista nådebeviset, att drottningen täcktes taga under sitt beskydd den snart moderlösa Ebba Brahe. Kristina fullgjorde sin döende väns önskan och förde kort därefter den unga fröken i sitt sällskap till hofvet, hvarest denna genom sitt älskvärda och förståndiga uppförande samt sin utmärkta skönhet snart i högsta grad vann så väl änkedrottningens som alla andras välvilja. Hennes personliga egenskaper, förenade med lika utmärkta företräden af börd och rikedom, gjorde unga Ebba Brahe snart till ett föremål för de svenska ädlingarnes täflan, och själfve hertig Johan af Östergötland hade en tid i tankarna att välja henne till brud. Förslaget afstyrdes af änkedrottning Kristina, hvilken i stället föranstaltade hertigens förut omtalade giftermål med prinsessan Maria Elisabet. Ebba Brahes skönhet skulle dock i ett ännu ömtåligare afseende förorsaka Kristina bekymmer, och den senare villan hotade att blifva värre än den förra.

Genom mödrarnas förtroliga umgänge hade Gustaf Adolf och Ebba Brahe oftare i spädare åren varit tillsammans och därunder fattat för hvarandra barndomsvänskapens tillgifvenhet. Med tilltagande år aftog förtroligheten, och de träffades mera sällan, helst prinsen var beständigt sysselsatt, dels med studier, dels af resor och regeringsärenden. Nu efter fru Britas död sågo de hvarandra åter, hon femton, han sjutton år, båda utan gensägelse de skönaste, de utmärktaste vid hela hofvet, så i andras som i hvarandras ögon. En tyst, ömsesidig beundran, växande tillgifvenhet och slutligen den varmaste kärlek utvecklade sig visserligen småningom men så mycket starkare och djupare i deras allvarliga sinnen. Hertig Johans fladdrande låga hann både tändas och släckas, innan hoffolket, innan kanske de själfva anade sina känslor. Först mot slutet af år 1612 fick Gustaf Adolf tillfälle att förklara sina tänkesätt för fröken Ebba och mottaga försäkringarna om hennes ömhet. Ett sådant förhållande kunde emellertid icke länge undfalla hofvets och den skarpsynta änkedrottningens uppmärksamhet. Den senare beslöt att på allt sätt motarbeta förbindelsen. Hon lät de båda älskande tydligt förstå sin obenägenhet och sökte därjämte så mycket som möjligt att hålla dem skilda från hvarandra, i hopp att tid, nöjen och göromål skulle förströ den adertonårige konungen. Hon bedrog sig. Med svårigheterna ökades kärleken. I de varmaste ordalag utgöt Gustaf Adolf sina känslor, sina förhoppningar i bref på bref till sin älskade fröken, äfven i några, som det föregifves, af honom författade verser. Genom systern, prinsessan Katarina, skaffade han sig noggranna underrättelser om allt, som i detta hänseende föreföll vid hofvet, och lät slutligen hos grefve Magnus formligen anhålla om dotterns hand. Fröken Ebba däremot, som dagligen var utsatt för hofvets skämt och änkedrottningens uppenbart visade ovilja, förlorade modet och skref flera gånger, bedjande sin konungslige älskare öfvergifva alla tankar på deras förening. Hjärtans allra käraste fröken, svarade Gustaf Adolf, vid den trogna karlek, jag till eder burit och ännu bär, bönfaller jag att aldrig af eder få höra eller läsa de ord, att jag ej mer skulle tänka på eder. Tvärt om synes mig, att vi med den beständighet, som en oförfalskad kärlek pryder, böra låta vår lycka på andra ställen fara, i det fasta hopp att genom sådan trohet hennes majestäts sinne på sistone öfvervinna och således upplefva den lycksaliga dag, som min brinnande längtan hugsvala skall och, som jag hoppas, edert trogna hjärta likaledes glädja. Under brefven sågos Gustaf Adolfs och Ebba Brahes namn sammanflätade, stundom det senare insatt i den förres brinnande hjärta.not

Då änkedrottningen på detta sätt ingenting kunde vinna, ändrade hon uppförande och började bemöta Ebba Brahe med mera godhet och välvilja. Gustaf Adolf med förnyadt hopp lät också genom hertig Julius Henrik af Sachsen-Lauenburg göra förnyad anhållan om moderns bifall. Denna gaf ett undvikande svar: Hon såge ogärna en konungs förmälning med en undersåtes dotter. Men skulle sådant nödvändigt ske, visste hon ingen mera passande än fröken Ebba, hvilken både ägde och förtjänte allas högaktning. Änkedrottningen önskade dock några års uppskof, till yttermera pröfvande af deras ömsesidiga tänkesätt. — Nu tycktes saken endast bero af de älskande själfva, af deras trohet och tillgifvenhet. Gustaf Adolf tviflade därför ej mer på utgången och utmålade redan med de gladaste färger i tankar och bref den sälla tid, då han skulle få äga sin älskade fröken. Grefve Magnus hade naturligtvis ingenting mot förslaget, och äfven fröken Ebba öfverlämnade sig någon tid åt de ljufvaste förhoppningar.

Men saken var ännu långt ifrån afgjord. Alla de skäl, som fordom blifvit använda mot Erik den fjortondes frieri till fröken Sture och mot Johan den tredjes till Sigrid Brahe och Gunilla Bielke, blefvo åter igen af änkedrottningen framdragna, och många af rikets anseddare män understödde hennes bemödanden, dels af statsorsaker, dels af afund. Mest verkade häruti Axel Oxenstierna, hvars vänskap och råd hade största inflytande på den unge konungen. Det var dock länge förgäfves. Gustaf Adolf, alltid full af sonlig vördnad, ville i en så viktig angelägenhet icke bryta mot moderns bestämdt yttrade vilja men förklarade själf å andra sidan lika bestämdt, att han ämnade afbida den utsatta tiden och i alla händelser icke gifta sig med någon annan. Änkedrottningen kom åter igen i ondt lynne och lät fröken Ebba ofta erfara följderna däraf. Gustaf Adolf fick veta det. Han dolde djupt sin ovilja öfver moderns uppförande men föranstaltade strax, att fröken Ebba fick flytta från hofvet till gamla änkedrottningen, Katarina Stenbock på Strömsholm. Deras brefväxling fortfor. Ännu 1614 om hösten skref Gustaf Adolf från Narva och omtalade med glädje de bragder, som han till fröken Ebbas ära och fäderneslandets försvar hade utfört mot den öfvermodige fienden.

Tiden och frånvaron verkade småningom förändring i konungens tänkesätt. Det lyckades änkedrottningen och Axel Oxenstierna att öfvertyga honom om nödvändigheten att för högre statsorsaker göra en uppoffring af sin enskilda böjelse. Gustaf Adolf kände, att uppoffringen på samma gång gällde hans enskilda lifs hela lycka. Men det gällde också fäderneslandet, och han underkastade sig. Andra förbindelser ville han dock icke höra omtalas, och då någon i sådan afsikt förslagsvis nämnde en resa till Tyskland, bedyrade han ifrigt, att han aldrig skulle taga någon tysk furstinna till gemål. Han lät i allmänhet förstå, att han ingen gång ämnade förmäla sig. Det hette därför en tid, att hertig Filip skulle blifva hans efterträdare, och han uppmanade denne att för sådant ändamål snart tänka på förmälning. En annan gång, då systern, prinsessan Katarina, ingick det lyckliga äktenskapet med Johan Kasimir, yttrade han likasom med en profetisk anda dessa ord: Jag hoppas, att du skall föda en son, hvilken blifver min efterträdare på svenska tronen.

Ebba Brahe såg och sörjde konungens ändrade uppförande men utan att klaga. Dock yttrade äfven hon bestämd ovilja för hvarje ny förbindelse, måhända i hopp orn den förras återknytande. En ny omständighet gjorde dock ändtligen slut på dessa invecklade förhållanden. Bland de till Göteborg inkallade holländarne befann sig Abraham Cabeliau, själf utmärkt genom rikedom och duglighet, likasom hans dotter Margareta genom högst ovanliga behag. Dessa senare väckte till och med den unge konungens uppmärksamhet, ty hon kunde täfla med själfva Ebba Brahe i skönhet, dock icke i sedlighet. Af obekant anledning följde Margareta Cabeliau år 1615 sin fader till svenska krigshären i Livland. Under den långa belägringen af Pleskov blef hennes bekantskap med konungen så förtrolig, att hon våren därpå födde en son, den sedan så kallade Gustaf af Vasaborg. Samma år tycktes den unge konungen också hafva hyst ett flyktigt tycke för en fröken Kristina Fleming.

Änkedrottningen, hvilken beständigt fruktat, att Gustaf Adolfs böjelse för Ebba Brahe skulle med förnyad styrka återuppvakna, omfattade med glädje tillfället att föreställa denna senare, huru föga det var att lita på en så ung och så flyktig konungs försäkringar. Samma språk fördes af gamla Katarina Stenbock, af fröken Ebbas vänner, ja, af hennes egen eftertanke och stolthet. Hon ville ej täfla med den lättsinniga Margareta Cabeliau utan försakade från denna stund hvarje tanke på den förre älskaren.

Ett år därefter afslöts freden i Stolbova. Jakob de la Gardie kom hem, höljd af segrar och ära. Han hade utvidgat Sveriges gränser, fört dess vapen ända in i den urgamla moskovitiska hufvudstaden och nära nog förvärfvat en ny krona åt konungahuset. Hela riket genljöd af hans lof, och Gustaf Adolf skyndade att med rikets högsta värdigheter belöna så utmärkta förtjänster. Strax efter sin hemkomst uppvaktade de la Gardie gamla änkedrottningen på Strömsholm, där Ebba Brahe vistades. Redan två år förut hade han anmält sig som friare till denna fröken. (Brah. Miscell. 7. i Kanslirummet. M. Brahe till Abrah. Brahe, den 20 mars 1615.) Nu än mera intagen af hennes skönhet och uppförande, erbjöd han henne å nyo sin hand. Alla gillade och understödde förslaget, särdeles båda änkedrottningarna. Ebba själf kunde ej vara blind för den unge hjältens företräden; han var nu trettiofyra år och personligen behaglig och utmärkt man; redan samma höst firades deras högtidliga förlofning. Då någon gång minnet af ungdomskärleken och dess gyllene förhoppningar framsväfvade för hennes själ, sökte hon fördrifva dem genom allvarliga betraktelser öfver sin nya förbindelse, dess fördelar och åtagna skyldigheter. Vid något tillfälle hade hon, försänkt i sådana tankar, blifvit stående i en fönstersmyg på Stockholms slott. Troende sig obemärkt, ristade hon i rutan med sin diamantring följande rader:

Jag är förnöjd med lotten min
och tackar Gud för nåden sin.

Änkedrottning Kristina såg det och skref strax på samma sätt därinunder:

Det ena du vill, det andra du skall,
så plägar det gå i dylika fall.

Våren 1618 firades Jakob de la Gardies och Ebba Brahes bröllop. Deras sammanlefnad blef ganska lycklig. Ebba Brahe bibehöll städse de la Gardies kärlek och förtroende. Omgifven af barnen åtföljde hon sin make under fälttågen, uppmärksamt sörjande för hans hälsa och vård, likaså för soldaternas. Man liknade henne vid Agrippina, hvilken, älskande och älskad, följde sin Germanicus genom alla krigets faror.

Jakob de la Gardie och Ebba Brahe hade tillsammans fjorton barn. Man har i senare tider någon gång fäst afseende vid ett gammalt rykte, att det fjärde i ordningen, den sedermera så ryktbare Magnus Gabriel, skulle vara Gustaf Adolfs son. Denna sägen saknar all historisk grund och är dessutom helt och hållet stridande mot både Gustaf Adolfs och Ebba Brahes städse visade tänkesätt.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 28 januari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt