Riksdrotsen Magnus Brahe var gift med Brita Leijonhufvud, yngsta dottern
af Gustaf Vasas svåger, gamle Sten Eriksson Leijonhufvud. De hade tillsammans
blott ett enda barn, en dotter, hvilken erhöll namnet Ebba, på en gång
efter sin faster, Erik Sparres fru, och efter sin mormor, den ryktbara
grefve Ebba. Den unga fröken blef själf lika men på ett mera hedrande
sätt namnkunnig, genom sällsynt skönhet och dygd samt växlande öden.
Fru Brita hade varit drottning Kristinas synnerligen förtrogna vän.
På sin sotsäng begärde hon därför som sista nådebeviset, att drottningen
täcktes taga under sitt beskydd den snart moderlösa Ebba Brahe. Kristina
fullgjorde sin döende väns önskan och förde kort därefter den unga fröken
i sitt sällskap till hofvet, hvarest denna genom sitt älskvärda och
förståndiga uppförande samt sin utmärkta skönhet snart i högsta grad
vann så väl änkedrottningens som alla andras välvilja. Hennes personliga
egenskaper, förenade med lika utmärkta företräden af börd och rikedom,
gjorde unga Ebba Brahe snart till ett föremål för de svenska ädlingarnes
täflan, och själfve hertig Johan af Östergötland hade en tid i tankarna
att välja henne till brud. Förslaget afstyrdes af änkedrottning Kristina,
hvilken i stället föranstaltade hertigens förut omtalade giftermål med
prinsessan Maria Elisabet. Ebba Brahes skönhet skulle dock i ett ännu
ömtåligare afseende förorsaka Kristina bekymmer, och den senare villan
hotade att blifva värre än den förra.
Genom mödrarnas förtroliga umgänge hade Gustaf Adolf och Ebba Brahe
oftare i spädare åren varit tillsammans och därunder fattat för
hvarandra barndomsvänskapens tillgifvenhet. Med tilltagande år aftog
förtroligheten, och de träffades mera sällan, helst prinsen var
beständigt sysselsatt, dels med studier, dels af resor och regeringsärenden.
Nu efter fru Britas död sågo de hvarandra åter, hon femton, han sjutton
år, båda utan gensägelse de skönaste, de utmärktaste vid hela
hofvet, så i andras som i hvarandras ögon. En tyst, ömsesidig
beundran, växande tillgifvenhet och slutligen den varmaste kärlek utvecklade
sig visserligen småningom men så mycket starkare och djupare i deras
allvarliga sinnen. Hertig Johans fladdrande låga hann både tändas och
släckas, innan hoffolket, innan kanske de själfva anade sina känslor.
Först mot slutet af år 1612 fick Gustaf Adolf tillfälle att förklara
sina tänkesätt för fröken Ebba och mottaga försäkringarna om hennes
ömhet. Ett sådant förhållande kunde emellertid icke länge undfalla hofvets
och den skarpsynta änkedrottningens uppmärksamhet. Den senare beslöt
att på allt sätt motarbeta förbindelsen. Hon lät de båda älskande tydligt
förstå sin obenägenhet och sökte därjämte så mycket som möjligt att
hålla dem skilda från hvarandra, i hopp att tid, nöjen och göromål skulle
förströ den adertonårige konungen. Hon bedrog sig. Med svårigheterna
ökades kärleken. I de varmaste ordalag utgöt Gustaf Adolf sina känslor,
sina förhoppningar i bref på bref till sin älskade fröken, äfven i några,
som det föregifves, af honom författade verser. Genom systern, prinsessan
Katarina, skaffade han sig noggranna underrättelser om allt, som i detta
hänseende föreföll vid hofvet, och lät slutligen hos grefve Magnus formligen
anhålla om dotterns hand. Fröken Ebba däremot, som dagligen var utsatt
för hofvets skämt och änkedrottningens uppenbart visade ovilja, förlorade
modet och skref flera gånger, bedjande sin konungslige älskare öfvergifva
alla tankar på deras förening. Hjärtans allra käraste fröken,
svarade Gustaf Adolf, vid den trogna karlek, jag till eder burit
och ännu bär, bönfaller jag att aldrig af eder få höra eller läsa de
ord, att jag ej mer skulle tänka på eder. Tvärt om synes mig,
att vi med den beständighet, som en oförfalskad kärlek pryder, böra
låta vår lycka på andra ställen fara, i det fasta hopp att genom
sådan trohet hennes majestäts sinne på sistone öfvervinna och således
upplefva den lycksaliga dag, som min brinnande längtan hugsvala skall
och, som jag hoppas, edert trogna hjärta likaledes glädja. Under
brefven sågos Gustaf Adolfs och Ebba Brahes namn sammanflätade, stundom
det senare insatt i den förres brinnande hjärta.not
Då änkedrottningen på detta sätt ingenting kunde vinna, ändrade hon
uppförande och började bemöta Ebba Brahe med mera godhet och välvilja.
Gustaf Adolf med förnyadt hopp lät också genom hertig Julius Henrik
af Sachsen-Lauenburg göra förnyad anhållan om moderns bifall. Denna
gaf ett undvikande svar: Hon såge ogärna en konungs förmälning med
en undersåtes dotter. Men skulle sådant nödvändigt ske, visste hon ingen
mera passande än fröken Ebba, hvilken både ägde och förtjänte allas
högaktning. Änkedrottningen önskade dock några års uppskof, till yttermera
pröfvande af deras ömsesidiga tänkesätt. — Nu tycktes saken endast
bero af de älskande själfva, af deras trohet och tillgifvenhet. Gustaf
Adolf tviflade därför ej mer på utgången och utmålade redan med de gladaste
färger i tankar och bref den sälla tid, då han skulle få äga sin älskade
fröken. Grefve Magnus hade naturligtvis ingenting mot förslaget, och
äfven fröken Ebba öfverlämnade sig någon tid åt de ljufvaste förhoppningar.
Men saken var ännu långt ifrån afgjord. Alla de skäl, som fordom blifvit
använda mot Erik den fjortondes frieri till fröken Sture och mot Johan
den tredjes till Sigrid Brahe och Gunilla Bielke, blefvo åter igen af
änkedrottningen framdragna, och många af rikets anseddare män understödde
hennes bemödanden, dels af statsorsaker, dels af afund. Mest verkade
häruti Axel Oxenstierna, hvars vänskap och råd hade största inflytande
på den unge konungen. Det var dock länge förgäfves. Gustaf Adolf, alltid
full af sonlig vördnad, ville i en så viktig angelägenhet icke bryta
mot moderns bestämdt yttrade vilja men förklarade själf å andra sidan
lika bestämdt, att han ämnade afbida den utsatta tiden och i alla händelser
icke gifta sig med någon annan. Änkedrottningen kom åter igen i
ondt lynne och lät fröken Ebba ofta erfara följderna däraf. Gustaf Adolf
fick veta det. Han dolde djupt sin ovilja öfver moderns uppförande men
föranstaltade strax, att fröken Ebba fick flytta från hofvet till gamla
änkedrottningen, Katarina Stenbock på Strömsholm. Deras brefväxling
fortfor. Ännu 1614 om hösten skref Gustaf Adolf från Narva och omtalade
med glädje de bragder, som han till fröken Ebbas ära och fäderneslandets
försvar hade utfört mot den öfvermodige fienden.
Tiden och frånvaron verkade småningom förändring i konungens tänkesätt.
Det lyckades änkedrottningen och Axel Oxenstierna att öfvertyga honom
om nödvändigheten att för högre statsorsaker göra en uppoffring af sin
enskilda böjelse. Gustaf Adolf kände, att uppoffringen på samma gång
gällde hans enskilda lifs hela lycka. Men det gällde också fäderneslandet,
och han underkastade sig. Andra förbindelser ville han dock icke höra
omtalas, och då någon i sådan afsikt förslagsvis nämnde en resa till
Tyskland, bedyrade han ifrigt, att han aldrig skulle taga någon tysk
furstinna till gemål. Han lät i allmänhet förstå, att han ingen gång
ämnade förmäla sig. Det hette därför en tid, att hertig Filip skulle
blifva hans efterträdare, och han uppmanade denne att för sådant ändamål
snart tänka på förmälning. En annan gång, då systern, prinsessan Katarina,
ingick det lyckliga äktenskapet med Johan Kasimir, yttrade han likasom
med en profetisk anda dessa ord: Jag hoppas, att du skall föda en
son, hvilken blifver min efterträdare på svenska tronen.
Ebba Brahe såg och sörjde konungens ändrade uppförande men utan att
klaga. Dock yttrade äfven hon bestämd ovilja för hvarje ny förbindelse,
måhända i hopp orn den förras återknytande. En ny omständighet gjorde
dock ändtligen slut på dessa invecklade förhållanden. Bland de till
Göteborg inkallade holländarne befann sig Abraham Cabeliau, själf utmärkt
genom rikedom och duglighet, likasom hans dotter Margareta genom högst
ovanliga behag. Dessa senare väckte till och med den unge konungens
uppmärksamhet, ty hon kunde täfla med själfva Ebba Brahe i skönhet,
dock icke i sedlighet. Af obekant anledning följde Margareta Cabeliau
år 1615 sin fader till svenska krigshären i Livland. Under den långa
belägringen af Pleskov blef hennes bekantskap med konungen så förtrolig,
att hon våren därpå födde en son, den sedan så kallade Gustaf af Vasaborg.
Samma år tycktes den unge konungen också hafva hyst ett flyktigt tycke
för en fröken Kristina Fleming.
Änkedrottningen, hvilken beständigt fruktat, att Gustaf Adolfs böjelse
för Ebba Brahe skulle med förnyad styrka återuppvakna, omfattade med
glädje tillfället att föreställa denna senare, huru föga det var att
lita på en så ung och så flyktig konungs försäkringar. Samma språk fördes
af gamla Katarina Stenbock, af fröken Ebbas vänner, ja, af hennes egen
eftertanke och stolthet. Hon ville ej täfla med den lättsinniga Margareta
Cabeliau utan försakade från denna stund hvarje tanke på den förre älskaren.
Ett år därefter afslöts freden i Stolbova. Jakob de la Gardie kom hem,
höljd af segrar och ära. Han hade utvidgat Sveriges gränser, fört dess
vapen ända in i den urgamla moskovitiska hufvudstaden och nära nog förvärfvat
en ny krona åt konungahuset. Hela riket genljöd af hans lof, och Gustaf
Adolf skyndade att med rikets högsta värdigheter belöna så utmärkta
förtjänster. Strax efter sin hemkomst uppvaktade de la Gardie gamla
änkedrottningen på Strömsholm, där Ebba Brahe vistades. Redan två år
förut hade han anmält sig som friare till denna fröken. (Brah.
Miscell. 7. i Kanslirummet. M. Brahe till Abrah. Brahe, den 20 mars
1615.) Nu än mera intagen af hennes skönhet och uppförande, erbjöd
han henne å nyo sin hand. Alla gillade och understödde förslaget, särdeles
båda änkedrottningarna. Ebba själf kunde ej vara blind för den
unge hjältens företräden; han var nu trettiofyra år och personligen
behaglig och utmärkt man; redan samma höst firades deras högtidliga
förlofning. Då någon gång minnet af ungdomskärleken och dess gyllene
förhoppningar framsväfvade för hennes själ, sökte hon fördrifva dem
genom allvarliga betraktelser öfver sin nya förbindelse, dess fördelar
och åtagna skyldigheter. Vid något tillfälle hade hon, försänkt i sådana
tankar, blifvit stående i en fönstersmyg på Stockholms slott. Troende
sig obemärkt, ristade hon i rutan med sin diamantring följande rader:
Jag är förnöjd med lotten min
och tackar Gud för nåden sin.
Änkedrottning Kristina såg det och skref strax på samma sätt därinunder:
Det ena du vill, det andra du skall,
så plägar det gå i dylika fall.
Våren 1618 firades Jakob de la Gardies och Ebba Brahes bröllop. Deras
sammanlefnad blef ganska lycklig. Ebba Brahe bibehöll städse de la Gardies
kärlek och förtroende. Omgifven af barnen åtföljde hon sin make under
fälttågen, uppmärksamt sörjande för hans hälsa och vård, likaså för
soldaternas. Man liknade henne vid Agrippina, hvilken, älskande och
älskad, följde sin Germanicus genom alla krigets faror.
Jakob de la Gardie och Ebba Brahe hade tillsammans fjorton barn. Man
har i senare tider någon gång fäst afseende vid ett gammalt rykte, att
det fjärde i ordningen, den sedermera så ryktbare Magnus Gabriel, skulle
vara Gustaf Adolfs son. Denna sägen saknar all historisk grund och är
dessutom helt och hållet stridande mot både Gustaf Adolfs och Ebba Brahes
städse visade tänkesätt.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll