Under denna Gustaf Adolfs vistelse i Frankfurt hade många fredsunderhandlingar
blifvit påbegynta men alla utan önskad framgång. Frankrike, som redan
vunnit sitt åsyftade mål, kejsarens förödmjukande, och som tillika fruktade
en ny och farligare medtäflare i Gustaf Adolf, var måhända den enda,
som uppriktigt önskade freden. Kejsaren hoppades att genom Wallensteins
snille och krigets skiftande lycka återvinna sin förlorade öfvervikt,
och Gustaf Adolf ville icke höra talas om fred, förrän katolikerna voro
så försvagade, att de ej mer kunde skada. Förr, menade han, kunde
ingen hoppas att för dem få vara i fred. Man rustade således till
ett nytt fälttåg. Hvarje parti trodde, att det skulle blifva afgörande,
och ansträngde i förhållande därtill sina krafter. Gustaf Adolf med
bundsförvanter hade ungefär 100,000 till fot och 40,000 till häst. Kejsarens
och katolikernas rustningar voro ändå större.
Krigsrörelserna hade under vintern endast aftagit, icke upphört, och
redan i medlet af februari började konungen laga sig till uppbrott.
Han hade ännu icke afgjort, antingen han skulle angripa Tilly eller
vända sig mot Köln, men han ansåg i alla händelser nödvändigt att förut
försäkra sig om fästningen Kreuznach till en förmur för Mainz, ifall
spaniorerna ämnade angripa denna stad. Bönderna i landet voro honom
så tillgifna, att de för detta tåg själfvilligt lagade de af vinterregnet
skadade vägarna och anskaffade alla nödiga underrättelser. Vid framkomsten
lät Gustaf Adolf uppfordra fästet, men besättningen, bestående af 600
pröfvade soldater, afslog hvarje underhandling. Stället tycktes ointagligt
genom lägets och försvarsverkens höjd. Dessa senare reste sig hotande,
det ena efter det andra, och fingo af svenskarne namnet djäfvulsverken.
Men Gustaf Adolf var ej van att öfvergifva ett företag, och belägringen
öppnades. Dess framsteg voro dock ganska långsamma, emedan den hårdt
tillfrusna jorden försvårade gräfningen; men ändtligen efter fjorton
dagars arbete nalkades löpgrafven till murarna. Konungen, som önskade
erhålla noggrann kännedom om belägenheten, hade, åtföljd af några officerare,
gått nära intill vallen, då en därifrån kastad sten flög tätt förbi
hufvudet och en muskötkula dödade en af de åtföljande herrarne. Konungen
drog sig tillbaka och gick till en närbelägen höjd, hvarifrån man, ehuru
själf på nära håll utsatt för fästningens eld, kunde bättre utforska
tillståndet i dess inre. En underofficer kröp försiktigt uppför backen
och kom efter en stund ned igen med underrättelse om sina upptäckter.
Konungen ville dock hafva än närmare besked och kröp därför själf upp
på åsen, vida högre än underofficeren hade vågat. Han återkom oskadad
och reste sig åter upp, sägande: Nu vet jag, huru fästningen invändigt
ser ut, och i morgon afton klockan fem ämnar jag sitta som borgherre
där inne; och han utdelade strax de för sådant ändamål nödiga befallningarna.
Morgonen därpå antändes en mina, hvilken kastade i luften en del af
murarna, hvarefter svenskarne rusade till stormning, Winckel med Blå
regementet först, sedan en mängd frivilliga af alla folkslag. Motståndet
var förtvifladt. Winckel blef illa sårad, Torstensson, af en sten träffad
i hufvudet, störtade afdånad från stormstegen, och slutligen drefvos
alla svenskarne tillbaka. Gustaf Adolf befallde ett nytt angrepp, hvilket
företogs med utomordentlig häftighet; striden i murbrottet varade fulla
två timmar. Ändtligen ropade en kejserlig officer ordet pardon.
Vallonerna ville i sin förbittring mörda honom, men i samma ögonblick
klättrade andra svenskar in öfver de på sidan obevakade murarna; allt
motstånd var fåfängt, och besättningen begärde att dagtinga. Svenskarne
hade redan vallarna inne, gatorna lågo öppna och oförsvarade för deras
fötter, och att plundra en med storm eröfrad stad ansågs vara de stormandes
rättighet. Men så sträng var krigstukten i svenska hären, att ingen
enda sprang ned i husen, utan alla stannade i god ordning på murarna,
afvaktande sin konungs ytterligare befallning. Borgarne sågo detta uppförande
med beundran och skyndade att själfmant inbjuda soldaterna till förfriskning
och hvila. — Gustaf Adolf, förtretad öfver besättningens långa motstånd
och den därigenom lidna förlusten af både tid och folk, befallde, att
vallonerna skulle nedlägga sina vapen och tåga bort utan någon krigisk
hedersbevisning. Men han ångrade på ögonblicket denna orättvisa mot
tappra fiender. Besättningen fick återtaga sina med heder förda vapen
och under flygande fanor lämna fästningen.
Under tiden hade hertig Bernhard eröfrat de flesta i trakten varande
borgar och städer, så att Mainz numera kunde anses tämligen tryggadt.
Konungen lämnade därför i denna stad sin drottning och tillika Axel
Oxenstierna, åt hvilken anförtroddes högsta styrelsen öfver rhenlanden
och där förlagda krigshärar. Själf tågade han med hufvudstyrkan tillbaka
till Franken för att möta den nu från sina vinterkvarter uppbrutne Tilly.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll