60. Tillys och Gustaf Adolfs andra möte

Uti lägret vid Wolmirstedt hörde Tilly skotten af förenämnda skärmytslingar men hann icke komma de sina till hjälp. Vid underrättelsen om utgången blef han högligen förtretad så väl öfver förlusten af fyra bland de bästa regementena som öfver skymfen att af en underlägsen fiende hafva lidit ett sådant nederlag. Han sände trupper att förfölja de återtågande svenskarne men kunde ej mer hinna dem. Då uppbröt han själf med hela sin här och tågade långsamt och hotande upp emot Werben. Hela Europas ögon riktades på denna plats, på de båda hjältarne, den gamle och den unge, den gamla och den unga lärans förfäktare; man väntade att nu ändtligen se den stora striden afgjord.

Saken syntes betänklig för svenskarne. De voro vid pass 12,000, österrikarne 25,000 man. Gustaf Adolf sammankallade krigsrådet och frågade, antingen man borde draga sig tillbaka öfver strömmen eller i det förskansade lägret afvakta fiendens anfall. Höfdingarne hänsköto saken till konungens eget afgörande, och denne bestämde sig för det senare förslaget. Han kände styrkan och fördelen af sin ställning och var öfvertygad, att Tilly skulle hvarken kunna genombryta densamma eller för brist på lifsmedel stanna kvar och företaga dess ordentliga belägring. Gustaf Adolf var på sin tid den störste mästare uti konsten att anlägga och försvara fästningsverk, och han begagnade ofta den krigslisten att låta sina höfdingar med smärre truppafdelningar svärma kring landet, under det han själf med underlägsen men väl förskansad styrka uppehöll och gäckade hela den församlade fientliga hären. Så hade han gjort med Sigismund och Arnheim 1629 vid Marienburg; så med Tilly 1631 vid Schwedt; så var det också, som han sedermera vid Nürnberg uppehöll Wallenstein och den stora kejserliga hären.

Medan därför fienden inväntades, erhöll konungen underrättelse, att några förrädare lofvat Tilly att vid hans ankomst tända Werben och förnagla svenskarnes kanoner. I följd häraf tog han tjänliga mått och steg. Vakter utsattes att hindra de förrädiska försöken, kanonerna laddades med kar-tescher, och stora vedhögar samlades här och där bakom staden. Konungen ville fånga fienden i dess egen snara.

Den 27 juli klockan två eftermiddagen såg man Tilly med hela sin här rycka upp på backarna väster om Werben. Trettiotvå grofva kanoner framdrogos och öppnade en häftig eld. Svenska artilleriet svarade enligt konungens befallning allenast med ett eller annat skott, hvarjämte vedhögarna antändes. I anledning af den stigande röken och svaga kanonelden trodde Tilly, att hans hemliga uppdrag blifvit lyckligt utförda, och beslöt att angripa lägret. Hertig Adolf af Holstein ledde anfallet. Då de kejserliga regementena tågade mot vallen, hördes från svenskarnes sida icke ett enda kanonskott utan endast en matt och afbruten musköteld. Österrikarne sprungo trygga och glada framåt, men knappt kommo de inom riktigt karteschhåll, förrän de mottogos af ett så förstörande kulregn, att hela led ströddes efter jorden, och de öfriga flydde. Baudis med rytteriet föll ut efter flyktingarne, görande bland dem ett ansenligt nederlag. Måhända hade österrikarnes förlust blifvit än större, om icke den försiktige Tilly hållit i beredskap en betydlig hjälptrupp, som understödde de flyende och hejdade svenskarne. Det blef en skarp skärmytsling. Efter vanligheten kastade sig Baudis midt uti stridsvimlet. En kula tog bort hans sporrhjul, en annan hans sadelknapp, hästen fick ej mindre än fyra. Slutligen kom han själf med en österrikisk officer i ett handgemäng, som slutade så, att Baudis rände värjan tvärt igenom sin fiende och bröt där af den invid fästet. Sedan blef han fången men strax därpå befriad, hvarpå svenskarne drogo sig. i god ordning tillbaka inom vallarna. Striden upphörde; endast kanonernas dofva buller fortfor, till dess natten inbröt.

Tidigt morgonen därpå börjades vid svenska fältvakterna en skärmytsling, som fick alltmer och mer betydenhet, allt eftersom båda partierna erhöllo förstärkning. Slutligen kom konungen själf utridande, åtföljd af Baudis med åtta hundra ryttare och Teuffel med ett tusen musketerare. Dessa fingo befallning att angripa fienden, hvilket de också gjorde och drefvo honom långt bort ifrån vallarna. Nu lät Tilly hela sin här framrycka i full slagordning, men i samma ögonblick drogo svenskarne sig tillbaka inom sina förskansningav. Tilly vågade icke angripa dem utan sände till Gustaf Adolf en utmaning att på öppna fältet mäta hvarandras krafter. Men denne gaf ett vägrande svar. Han väntade inom några dagar Horn och Tott med betydliga förstärkningar och hade dessutom öfverflöd på lifsmedel. Tillys trupper däremot ledo en fruktansvärd hungersnöd. De från Thüringen efterkommande munförråden blefvo dels af den starka sommarvärmen förskämda, dels af svenska ströftrupper borttagna. Det var en fullkomlig omöjlighet att längre kvarstanna utanför Werben. Från höjderna såg Tilly svenskarnes läger, kunde räkna deras tält och de fram och tillbaka gående soldaterna, men oaktadt sin stora öfverlägsenhet mäktade han icke tillfoga dem den minsta skada. Med harmen i hjärtat måste han besluta sig till återtåg. Det skedde natten emellan den 28 och 29 juli, dock icke längre än till Tangermünde, där han stannade ännu en hel vecka; men äfven där blef så stor brist, att mången soldat på två dagar icke erhöll en enda bit bröd, och själfva elbevattnet måste för högt pris köpas. Till Gustaf Adolf kommo under tiden Horn och Tott med tillhörande trupper, hvarigenom han blef lika stark som Tilly. Med vanlig försiktighet beslöt han dock att icke angripa sin fiende utan lämnade honom att strida mot hunger och brist, väntande dessutom att snart se ovänskapen mellan Österrike och Sachsen bryta ut i full låga. Den 11 augusti måste Tilly öfvergifva också Tangermünde och draga sig nedåt Magdeburg. Det beräknades, att han på detta fruktlösa tåg förlorat öfver 6,000 man.

Men i alla hänseenden viktigare än denna förlust var förlusten af både hans egen och hans soldaters själfkänsla och förtroende. De illa beräknade, ändamålslösa och dock dyrköpta tågen mot Schwedt, Hessen och Werben ådagalade, att Tilly icke rätt var ense med sig själf om hvad han skulle företaga mot den unge konungen och hans nya krigskonst. Man förvånades att två gånger efter hvarandra vid Schwedt och Werben se den underlägsne konungen genom snille och krigskonst obesegrad trotsa sin erfarne och vida starkare motståndare, och man drog däraf olycksbådande slutsatser för tredje mötet. En tillfällighet gaf ännu mera fart åt dessa spådomar. Jesuiterna uti Hildesheim uppförde ett skådespel, hvari föreföll en strid mellan Tilly och Gustaf Adolf. Det var naturligvis förut uppgjordt, att den förre skulle blifva segervinnare. Men den mannen, som föreställde Gustaf Adolfs person, var en muntergök, som fick det infallet att föra striden icke efter författarens utan efter sitt eget hufvud. Midt under fäktandet framdrog han därför en pistol, laddad med löst krut, och afsköt den i motståndarens ansikte, så att denne tumlade öfver ända och hela skådespelet upplöstes i oväsen och löje.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 4 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt