39. Wallensteins afsättning

Redan tolf år hade detta förödande krig rasat inom Tysklands gränser. Dess härjningar antogo ett alltmer och mer ohyggligt lynne. Härarna liknade kringdrifvande röfvarskaror. De sade sig strida, den ena i katolska, den andra i protestantiska furstars tjänst, men plundrade både katoliker och protestanter. Kriget fördes icke mera för furstarnes, för folkens, för den kommande fredens skull utan för tillfredsställandet af soldaternas och deras befälhafvares rofgirighet. Hvarken mänsklig eller gudomlig lag aktades, icke heller riksfurstarnes högljudda klagomål. Wallenstein bemötte dessa furstar med ett förnämt förakt, låtande dem förstå, att han som kejserlig öfverfältherre var dem icke allenast jämngod utan ock öfverlägsen. Soldaterna följde exemplet och behandlade invånarne med ett gränslöst öfvermod. Då bonden eller borgaren uppdukat sin bästa mat, såg man ryttaren vägra att sätta sig till bordet, därest icke hvarje gång en gyllen eller blank dukat låg under tallriken. Om denna fordran af bristande vilja eller förmåga icke blef fullgjord, utbröt soldathopens vilda och djuriska lynne i hela sin vederstygglighet. Ärbara kvinnor våldfördes till döds, också efter döden, hvarpå de misshandlade liken kastades ut för att af hundar sönderslitas. Männen utplundrades till bara skjortan och blefvo vid minsta tecken till missnöje mördade. Officerarne utpressade med ohyggliga plågor allt det redbara myntet och togo, då vid brandskatters utgörande sådant felades, lösörena för knappt hundradelen af värdet. På detta sätt blef landet inom kort utarmadt, så att åkerbruk och handtverk stannade af. Förut rika furstar hade knappt ett torftigt bröd, och deras undersåtar lifnärde sig med ollon, rötter, ja, mången nödgades med mull stilla den rasande hungern. — Detta på samma gång, som Wallensteins kroater, med betsel och remtyg höljda af silfver och guld, lefde i öfverflöd och kräslighet, hans ryttmästare såsom furstar, han själf med mera prakt än kejsarens egen person.

Det var egentligen Pommern, Nedersachsen och Brandenburg, som varit mest lidande, men äfven de andra landskapen hade icke blifvit lottlösa. Efter Danmarks besegrande uppstod därför ett högljudt rop efter den välgörande freden. Men ännu hade kejsaren icke vunnit sina hemliga afsikter, ännu fruktade man ett infall af den svenske likasom förut af den danske konungen, och Wallenstein stod för sådant ändamål omgifven af hela sin talrika krigshär men också omgifven af hela Tysklands hat och förbannelser. På honom riktades alla blickar; han var den enväldige ledaren öfver dessa röfvarhopar, han hade första gången sammankallat dem, han hade förbundit sig att underhålla och besolda dem och gjorde det på bekostnad af Tyska riket och alla dess invånare. Han själf borde först och främst afsättas och sedan hans vilda skaror upplösas: sådant var ropet i hela Tyskland. Ferdinand bar visserligen själf någon farhåga för Wallensteins äregiriga planer, men han var å andra sidan ganska angelägen att bibehålla både härförare och här, nämligen såsom de medel, genom hvilka han, utan att själf därtill behöfva bidraga, utöfvade ett fullkomligt envälde öfver hela det Tyska riket. Men klagomålen blefvo alltmer högljudda, och det icke blott af det lägre folket utan af fnrstarne själfva. Rikets olyckliga ställning kan icke afhjälpas, skref ärkebiskopen af Mainz, så framt ej rikets diktator blifver afsatt. Samma språk förde också de andra kurfurstarne, särdeles Maximilian af Bäjern; och Richelieu underblåste hemligen deras missnöje i hopp att genom Wallensteins afsättning försvaga kejsarens makt. Detta var äfven en hemlig driffjäder hos de flesta katolska furstar, hvilka befarade, att Ferdinand genom Wallensteins tillhjälp skulle upphäfva sig till deras envåldsherre. — Men äfven af verkliga och välmenande vänner mottog kejsaren samma råd. Eders Majestät, skrifver hans egen broder, kan icke föreställa sig, huru folket far fram. Jag har väl också några år varit med uti krig och vet, att det utan våldsamheter sällan aflöpa kan; men att blott för ro skull bryta sönder fönster, spislar och väggar, att afskära näsor och öron, martera, skända, mörda — sådant bör dock af befälet kunna förekommas. Jag vet nog, det man söker intala Eders Majestät, att dessa beskyllningar äro ogrundade, men Eders Majestät må väl härutinnan sätta likaså mycken tro till mig, sin köttslige broder, som till de herrar, hvilka späcka sina pungar med det arma folkets svett och blod. Jag kan nämna många officerare, som för kort tid sedan hade knappt kläderna på kroppen men som nu skrapat tillhopa tre till fyra hundra tusen gyllen uti klingande mynt. Missnöjet börjar växa till en hotande höjd, och jag har icke kunnat lugna mitt samvete, förrän jag inför Eders kejserliga Majestät sakens verkliga förhållande framställt.

I början af juni månad 1630 sammankallades en riksdag i Regensburg. Här utbrast den mot Wallenstein länge samlade stormen, och alla fordrade enhälligt och högljudt den hatade fältherrens afsättning. Ferdinand sökte försvara honom och visade oförsiktigheten att afskeda en så bepröfvad, skicklig och tapper härförare och att upplösa en segrande krigshär just vid samma tid, som en ny fiende, konungen af Sverige, väntades till riket. Wallensteins åtskilliga anhängare utgåfvo från trycket försvarsskrifter af lika innehåll, men motpartiet använde samma medel tillbaka. Det är tid, skref man, att kejsaren lindrar det gemensamma fäderneslandets nöd; det är tid, att hans uppmärksamhet fästes på de bittra tårar, det oskyldiga blod, som vidlåder de utpressade penningarna. De förtrycktas kvidande och suckar, om också på jorden obarmhärtigt föraktade, skola stiga upp till himmeln och förvandla sig till en straffande åska öfver de brottsligas hufvud. Från Wallenstein kommer allt detta elände, och högsta nödvändigheten fordrar ock att bortkasta detta plågoredskap, under hvilket fäderneslandet har utstått så många lidanden.

Ferdinand önskade att på denna riksdag få sin son utvald till romersk konung för att dymedelst försäkra honom om kejserliga tronföljden. Men kurfurstarne vägrade att understödja förslaget, så framt icke Wallenstein förut blefve afsatt. Ferdinand tvekade — han kände, huru bifallet till denna önskan vore på en gång en oförsiktighet i anseende till svenskarnes väntade anfall och en otacksamhet i anseende till Wallensteins stora förtjänster. Å andra sidan bestormades han af kurfurstarne med Maximilian i spetsen, af sina hemliga samvetsråd, hvilka hatade Wallenstein, slutligen af omsorgen för sitt eget hus och dess bibehållande. — Han gaf vika, och Wallenstein blef afsatt; dock förklarade Ferdinand högtidligt, att sådant skett mot hans egen öfvertygelse och på ständernas enträgna begäran. Han ville i af seende på däraf uppkommande olyckor vara urskuldad både för Gud och människor.

Nu var visserligen den mäktige fältherren af kejsaren förklarad afsatt, men mången fruktade, att befallningen icke skulle åtlydas. Man kände Wallensteins stolta och härsklystna lynne likasom soldaternas blinda tillgifvenhet och beslöt därför att gå försiktigt till väga. Redan förut hade Wallenstein blifvit från den honom egentligen tillhörande hufvudhären nedsänd till Schwaben och satt i spetsen för svagare och för honom mera främmande trupper. Man förebar som utsikt att därigenom inverka på riksdagen i Regensburg, men mången trodde sig i denna åtgärd finna ett försiktighetsmått af Ferdinand, som redan då skulle hafva förutsett sakens utgång. Nu var Wallenstein verkligen i Schwaben. För att så vidt möjligt genom sättet mildra det stötande i själfva saken uppdrog man åt tvenne af hans ifrigaste anhängare, Questenberg och Werdenberg, att öfverlämna den obehagliga underrättelsen. De skulle, hette det, med lämpliga och goda skäl förmå hertigen att afstå från sin fältherreplats och tillika försäkra honom om kejsarens fortfarande ynnest.

Redan förut hade Wallenstein genom sina spejare fått del af det fattade beslutet och i anledning däraf med stjärntydaren Seni noga öfverlagt om hvad göras borde. Denne senare rådde honom att foga sig efter omständigheterna samt lofvade tillika en lysande upprättelse och en ny, mera ärofull bana. Det säges, att Wallensteins handlingssätt af detta råd hufvudsakligen bestämdes.

De båda kejserliga sändebuden inträdde, icke utan en viss oro öfver utgången af detta vådliga värf. De började med en lång och vältalig förberedelse. Wallenstein afbröt dem strax i begynnelsen, tog från bordet en med stjärnkretsar öfverritad tafla, visade den och sade: I kunnen, mina herrar, genom dessa teckningar finna, att jag af stjärnorna redan förut känner edert uppdrag. Denna höga vetenskap visar mig också, att bäjerske kurfurstens ande helt och hållet behärskar kejsarens, hvarför jag icke heller tillräknar denne senare min olycka. Dock gör det mig ondt, att den furste, som jag mot främmande fiender och inhemska uppror så troget försvarat, nu i nödens stund lämnar mig själf utan beskydd. Dock är jag beredd att äfven nu lyda min kejserlige herres vilja. Sändebuden mottogos i öfrigt med lysande högtidligheter och erhöllo vid afresan dyrbara skänker. Tillika lämnade dem Wallenstein ett bref till kejsaren. Han begärde endast att blifva beskyddad mot illvilliga fiender och bibehållen vid den furstliga värdighet och de besittningar, kejsaren honom en gång som belöning tilldelat. Kurfurstarne däremot vägrade bestämdt att tillerkänna honom hertigliga värdigheten, än mindre landet Mecklenburg; de begärde tvärt om, att han skulle ställas till ansvar för de utpressningar, han och hans folk tillåtit sig. Detta senare påstående blef visserligen utan påföljd, men däremot vågade eller ville icke kejsaren försvara Wallensteins rättighet till Mecklenburg. Denna omständighet lämnades oafgjord, och till och med i Wien började man att ur Wallensteins titel utesluta orden hertig af Mecklenburg. Full af harm och missnöje drog han sig tillbaka till sina i Böhmen liggande egendomar.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 2 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt