Redan tolf år hade detta förödande krig rasat inom Tysklands gränser.
Dess härjningar antogo ett alltmer och mer ohyggligt lynne. Härarna
liknade kringdrifvande röfvarskaror. De sade sig strida, den ena i katolska,
den andra i protestantiska furstars tjänst, men plundrade både katoliker
och protestanter. Kriget fördes icke mera för furstarnes, för folkens,
för den kommande fredens skull utan för tillfredsställandet af soldaternas
och deras befälhafvares rofgirighet. Hvarken mänsklig eller gudomlig
lag aktades, icke heller riksfurstarnes högljudda klagomål. Wallenstein
bemötte dessa furstar med ett förnämt förakt, låtande dem förstå, att
han som kejserlig öfverfältherre var dem icke allenast jämngod utan
ock öfverlägsen. Soldaterna följde exemplet och behandlade invånarne
med ett gränslöst öfvermod. Då bonden eller borgaren uppdukat sin bästa
mat, såg man ryttaren vägra att sätta sig till bordet, därest icke hvarje
gång en gyllen eller blank dukat låg under tallriken. Om denna fordran
af bristande vilja eller förmåga icke blef fullgjord, utbröt soldathopens
vilda och djuriska lynne i hela sin vederstygglighet. Ärbara kvinnor
våldfördes till döds, också efter döden, hvarpå de misshandlade
liken kastades ut för att af hundar sönderslitas. Männen utplundrades
till bara skjortan och blefvo vid minsta tecken till missnöje mördade.
Officerarne utpressade med ohyggliga plågor allt det redbara myntet
och togo, då vid brandskatters utgörande sådant felades, lösörena för
knappt hundradelen af värdet. På detta sätt blef landet inom kort utarmadt,
så att åkerbruk och handtverk stannade af. Förut rika furstar hade knappt
ett torftigt bröd, och deras undersåtar lifnärde sig med ollon, rötter,
ja, mången nödgades med mull stilla den rasande hungern. — Detta på
samma gång, som Wallensteins kroater, med betsel och remtyg höljda af
silfver och guld, lefde i öfverflöd och kräslighet, hans ryttmästare
såsom furstar, han själf med mera prakt än kejsarens egen person.
Det var egentligen Pommern, Nedersachsen och Brandenburg, som varit
mest lidande, men äfven de andra landskapen hade icke blifvit lottlösa.
Efter Danmarks besegrande uppstod därför ett högljudt rop efter den
välgörande freden. Men ännu hade kejsaren icke vunnit sina hemliga afsikter,
ännu fruktade man ett infall af den svenske likasom förut af den danske
konungen, och Wallenstein stod för sådant ändamål omgifven af hela sin
talrika krigshär men också omgifven af hela Tysklands hat och förbannelser.
På honom riktades alla blickar; han var den enväldige ledaren öfver
dessa röfvarhopar, han hade första gången sammankallat dem, han hade
förbundit sig att underhålla och besolda dem och gjorde det på bekostnad
af Tyska riket och alla dess invånare. Han själf borde först och främst
afsättas och sedan hans vilda skaror upplösas: sådant var ropet i hela
Tyskland. Ferdinand bar visserligen själf någon farhåga för Wallensteins
äregiriga planer, men han var å andra sidan ganska angelägen att bibehålla
både härförare och här, nämligen såsom de medel, genom hvilka han, utan
att själf därtill behöfva bidraga, utöfvade ett fullkomligt envälde
öfver hela det Tyska riket. Men klagomålen blefvo alltmer högljudda,
och det icke blott af det lägre folket utan af fnrstarne själfva. Rikets
olyckliga ställning kan icke afhjälpas, skref ärkebiskopen af Mainz,
så framt ej rikets diktator blifver afsatt. Samma språk
förde också de andra kurfurstarne, särdeles Maximilian af Bäjern;
och Richelieu underblåste hemligen deras missnöje i hopp att genom Wallensteins
afsättning försvaga kejsarens makt. Detta var äfven en hemlig driffjäder
hos de flesta katolska furstar, hvilka befarade, att Ferdinand genom
Wallensteins tillhjälp skulle upphäfva sig till deras envåldsherre.
— Men äfven af verkliga och välmenande vänner mottog kejsaren samma
råd. Eders Majestät, skrifver hans egen broder, kan icke föreställa
sig, huru folket far fram. Jag har väl också några år varit med uti
krig och vet, att det utan våldsamheter sällan aflöpa kan; men att blott
för ro skull bryta sönder fönster, spislar och väggar, att afskära näsor
och öron, martera, skända, mörda — sådant bör dock af befälet kunna
förekommas. Jag vet nog, det man söker intala Eders Majestät, att dessa
beskyllningar äro ogrundade, men Eders Majestät må väl härutinnan sätta
likaså mycken tro till mig, sin köttslige broder, som till de herrar,
hvilka späcka sina pungar med det arma folkets svett och blod. Jag kan
nämna många officerare, som för kort tid sedan hade knappt kläderna
på kroppen men som nu skrapat tillhopa tre till fyra hundra tusen gyllen
uti klingande mynt. Missnöjet börjar växa till en hotande höjd, och
jag har icke kunnat lugna mitt samvete, förrän jag inför Eders kejserliga
Majestät sakens verkliga förhållande framställt.
I början af juni månad 1630 sammankallades en riksdag i Regensburg.
Här utbrast den mot Wallenstein länge samlade stormen, och alla fordrade
enhälligt och högljudt den hatade fältherrens afsättning. Ferdinand
sökte försvara honom och visade oförsiktigheten att afskeda en så bepröfvad,
skicklig och tapper härförare och att upplösa en segrande krigshär
just vid samma tid, som en ny fiende, konungen af Sverige, väntades
till riket. Wallensteins åtskilliga anhängare utgåfvo från trycket försvarsskrifter
af lika innehåll, men motpartiet använde samma medel tillbaka. Det
är tid, skref man, att kejsaren lindrar det gemensamma fäderneslandets
nöd; det är tid, att hans uppmärksamhet fästes på de bittra tårar, det
oskyldiga blod, som vidlåder de utpressade penningarna. De förtrycktas
kvidande och suckar, om också på jorden obarmhärtigt föraktade,
skola stiga upp till himmeln och förvandla sig till en straffande åska
öfver de brottsligas hufvud. Från Wallenstein kommer allt detta
elände, och högsta nödvändigheten fordrar ock att bortkasta detta plågoredskap,
under hvilket fäderneslandet har utstått så många lidanden.
Ferdinand önskade att på denna riksdag få sin son utvald till romersk
konung för att dymedelst försäkra honom om kejserliga tronföljden. Men
kurfurstarne vägrade att understödja förslaget, så framt icke Wallenstein
förut blefve afsatt. Ferdinand tvekade — han kände, huru bifallet till
denna önskan vore på en gång en oförsiktighet i anseende till svenskarnes
väntade anfall och en otacksamhet i anseende till Wallensteins stora
förtjänster. Å andra sidan bestormades han af kurfurstarne med Maximilian
i spetsen, af sina hemliga samvetsråd, hvilka hatade Wallenstein, slutligen
af omsorgen för sitt eget hus och dess bibehållande. — Han gaf vika,
och Wallenstein blef afsatt; dock förklarade Ferdinand högtidligt,
att sådant skett mot hans egen öfvertygelse och på ständernas enträgna
begäran. Han ville i af seende på däraf uppkommande olyckor vara urskuldad
både för Gud och människor.
Nu var visserligen den mäktige fältherren af kejsaren förklarad afsatt,
men mången fruktade, att befallningen icke skulle åtlydas. Man kände
Wallensteins stolta och härsklystna lynne likasom soldaternas blinda
tillgifvenhet och beslöt därför att gå försiktigt till väga. Redan förut
hade Wallenstein blifvit från den honom egentligen tillhörande hufvudhären
nedsänd till Schwaben och satt i spetsen för svagare och för honom mera
främmande trupper. Man förebar som utsikt att därigenom inverka på riksdagen
i Regensburg, men mången trodde sig i denna åtgärd finna ett försiktighetsmått
af Ferdinand, som redan då skulle hafva förutsett sakens utgång. Nu
var Wallenstein verkligen i Schwaben. För att så vidt möjligt
genom sättet mildra det stötande i själfva saken uppdrog man åt tvenne
af hans ifrigaste anhängare, Questenberg och Werdenberg, att öfverlämna
den obehagliga underrättelsen. De skulle, hette det, med lämpliga
och goda skäl förmå hertigen att afstå från sin fältherreplats och tillika
försäkra honom om kejsarens fortfarande ynnest.
Redan förut hade Wallenstein genom sina spejare fått del af det fattade
beslutet och i anledning däraf med stjärntydaren Seni noga öfverlagt
om hvad göras borde. Denne senare rådde honom att foga sig efter omständigheterna
samt lofvade tillika en lysande upprättelse och en ny, mera ärofull
bana. Det säges, att Wallensteins handlingssätt af detta råd hufvudsakligen
bestämdes.
De båda kejserliga sändebuden inträdde, icke utan en viss oro öfver
utgången af detta vådliga värf. De började med en lång och vältalig
förberedelse. Wallenstein afbröt dem strax i begynnelsen, tog från bordet
en med stjärnkretsar öfverritad tafla, visade den och sade: I kunnen,
mina herrar, genom dessa teckningar finna, att jag af stjärnorna redan
förut känner edert uppdrag. Denna höga vetenskap visar mig också, att
bäjerske kurfurstens ande helt och hållet behärskar kejsarens,
hvarför jag icke heller tillräknar denne senare min olycka. Dock gör
det mig ondt, att den furste, som jag mot främmande fiender och inhemska
uppror så troget försvarat, nu i nödens stund lämnar mig själf utan
beskydd. Dock är jag beredd att äfven nu lyda min kejserlige herres
vilja. Sändebuden mottogos i öfrigt med lysande högtidligheter och
erhöllo vid afresan dyrbara skänker. Tillika lämnade dem Wallenstein
ett bref till kejsaren. Han begärde endast att blifva beskyddad mot
illvilliga fiender och bibehållen vid den furstliga värdighet och de
besittningar, kejsaren honom en gång som belöning tilldelat. Kurfurstarne
däremot vägrade bestämdt att tillerkänna honom hertigliga värdigheten,
än mindre landet Mecklenburg; de begärde tvärt om, att han skulle ställas
till ansvar för de utpressningar, han och hans folk tillåtit sig. Detta
senare påstående blef visserligen utan påföljd, men däremot vågade eller
ville icke kejsaren försvara Wallensteins rättighet till Mecklenburg.
Denna omständighet lämnades oafgjord, och till och med i Wien började
man att ur Wallensteins titel utesluta orden hertig af Mecklenburg.
Full af harm och missnöje drog han sig tillbaka till sina i Böhmen liggande
egendomar.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll