Tyskland är sammansatt af flera dels större, dels mindre stater, hvar för sig oberoende men på samma gång förenade till en enda rikskropp. Deras gemensamma öfverhufvud är tyske eller, som han då för tiden benämndes, romerske kejsaren, hvilken valdes af de så kallade kur- eller valfurstarne. Ehuru denna värdighet således icke var ärftlig, hade dock österrikiska huset under nära två hundra år densamma innehaft. Denna ätt ägde dessutom Böhmen, Ungern och Österrike, genom hvilka egna besittningar och kejsarkronans glans dess anseende hade stigit så högt, att man flera gånger fruktade att den skulle göra sig enväldig först och främst öfver Tyskland och sedan öfver hela Europa. Till utförande af åtminstone första delen af denna plan kunde den räkna på hjälp af sina regerande släktingar i Spanien och i allmänhet af katolska partiet i hela Europa. Religionsfreden i Augsburg hade visserligen gjort slut på de första af Luthers och Zwinglis reformation föranledda krigen, men hela Europa fortfor dock att vara deladt uti tvenne stora partier, mellan hvilka oaktadt det yttre lugnet rådde en häftig och oförsonlig fiendskap. På ena sidan voro Italien, Frankrike, Spanien, Österrike, Polen samt den så kallade ligan, bestående af Tysklands katolska furstar; på protestantiska däremot England, Holland, Danmark, Sverige, furstarne i Nordtyskland, en otalig mängd anhängare inom södra delarna i detta land samt inom Frankrike och Polen. Katolska partiet fick synnerlig vikt genom det mäktiga österrikiska huset, hvars tillgifvenhet för denna lära var allmänt känd. Denna ätt hyste också, fast i hemlighet, det hoppet att vid samma tillfälle kunna uppsvinga sig till herraväldet öfver hela Europa. Det var partiets ärfda och stundom framskymtande plan, att världen endast skulle hafva tvenne hufvud och styresmän, påfven i andliga och kejsaren i världsliga ting. Inre oroligheter och yttre krig, särdeles med Turkiet, hade emellertid hindrat alla försök till förslagets verkställande, hvarförutan på längre tid ingen kejsare haft därtill erforderliga egenskaper.
År 1612 steg Mattias på kejserliga tronen, redan af framlidna år och mångfaldiga oroligheter uttröttad och sökande lugnet. Han hade inga afkomlingar. På senare åren upptog han därför till arfvinge sitt syskonbarn, ärkehertig Ferdinand, en ihärdig, klok och kraftfull herre, i den mognade ungdomsålderns förenade värme och kraft. Denne, uppfostrad af jesuiter, var påfviska läran af själ och hjärta tillgifven och ägde dessutom nog klokhet att inse den enskilda fördel, han kunde skörda i egenskap af anförare för hela det katolska partiet. Underrättelsen om hans upptagande till kejsarens arfvinge spridde därför oro kring hela Europa, och det var endast med möda, som böhmiska och ungerska ständerna kunde förmås att välja honom till efterträdare åt Mattias, särdeles som i båda dessa riken fanns ett stort antal protestanter. Han måste uttryckligen och med ed förbinda sig att noga iakttaga och vårda de privilegier, dessa länder erhållit så väl genom föregångna betingningar med egna regenter som genom religionsfreden i allmänhet. Ferdinand ingick på dessa villkor utan betänkande men med fast beslut att bryta dem vid första gynnande tillfälle. Ett sådant uteblef icke länge, ty kejsarens tilltagande ålder och sjuklighet lämnade snart alla ärenden uti Ferdinands hand. Denne visade genast den mest uppenbara väld. Enligt Böhmens besvurna privilegier skulle ämbetena delas lika mellan båda bekännelserna och hvars och ens gudstjänst lämnas ostörd. I fullkomlig strid med dessa medgifvanden började Ferdinand att från alla sysslor utesluta protestanterna och endast på svepskäl borttaga tvenne deras kyrkor, den ena i Prag, den andra i Braunau.
Folket knotade. Flera bland österrikiska husets bästa vänner rådde till försiktighet, till och med den gamle Mattias själf, men Ferdinand var och förblef obeveklig.
Böhmiska folket, från ålder fritt och sedan husitiska krigen vandt vid att försvara sin frihet, kunde icke lida en sådan behandling. Särdeles blef den mäktiga och för det mesta protestantiska adeln uppbragt; äfven där varande katolikers stolthet kände sig i och med fäderneslandet förfördelad. De samlades af alla bekännelser och till stort antal uti Prag, högljudt klagande öfver Ferdinands våldsamheter i allmänhet och enskildt öfver hans förnämsta anhängare inom böhmiska rådet, nämligen de tvenne herrarne Martinitz och Slavata. Den 23 maj 1618 gick grefve Henrik Mattias von Thurn, åtföljd af flera böhmiska ädlingar och krigare samt en stor folkskara, upp till slottet och inträdde i den sal, där de kejserliga rådsherrarne voro församlade. En af böhmiska herrarne framställde folkets missnöje öfver de begångna olagligheterna och förklarade, att böhmarne icke utvalt Ferdinand i den afsikt, att han skulle blifva envåldsherre och de själfva slafvar. De anhålla därför, att Ferdinand måtte ändra regeringssätt, eljest nödgades de själfva ändra regent. Rådsherrarne sökte med fogliga svar stilla de oroliga, men dessa vände nu sina beskyllningar mot Martinitz och Slavata enskildt. Då dessa ville försvara sig, utbrast en annan af herrarne: Hvartill behöfs så mycket omständigheter? Låtom oss efter gammalt böhmiskt bruk vräka dem ut genom fönstret! Sagdt och gjordt. Lobkowitz, en af de ifrigaste böhmarne, sprang rakt på Martinitz och fattade hans händer, några andra fötterna, hvarpå denne rådsherre verkligen kastades ut genom fönstret. Slavata ville smyga undan, men Thurn grep honom i armen och ropade: Se här, ädla herrar, är den andre! Slavata måste resa samma väg, likaledes skrifvaren; åt de andra, såsom mindre hatade, lämnades tillfälle att rädda sig genom flykten. Salen var i tredje våningen, men händelsevis låg en stor gödselhög under fönstret, hvars djupa och mjuka bädd mottog de fallande rådsberrarne, så att ingen af dem led någon betydligare skada. Detta våldsamma företag var liksom tecknet till upprorets utbristande öfver hela landet. Alla böhmare, både katoliker och protestanter, grepo till vapen och fördrefvo allt hvad österrikare hette. Detta var början af det så ryktbara trettioåriga kriget.
Den gamle kejsaren och hans förtrogne rådgifvare, kardinal Klesel, föreslogo att med eftergifvenhet stilla oroligheterna men Ferdinand ville ej höra talas om annat än stränghet och våld. Han tycktes glädjas åt upproret som en laglig anledning att återtaga protestanternas privilegier, ja, att helt och hållet utrota detta hatade parti. Han fruktade dock motstånd af den mäktige Klesel och lät därför hemligt och hastigt från Wien bortrycka och på ett aflägset slott instänga den gamle mannen. Mattias kunde ej bära dessa olyckor. Sorg och bekymmer lade honom i grafven.
Ferdinands uppenbart visade hårdhet och oförsonlighet retade böhmarne ännu ytterligare. Under anförande af Thurn och Mansfeld fördrefvo de österrikarne från Böhmen, Schlesien och Mähren. Den förre framträngde ända till Wien, som af honom belägrades, och endast Boucquois tillfälliga ankomst räddade Ferdinand från att midt i sin egen hufvudstad blifva tvungen att underteckna de upproriskas stolta fordringar. Dessa senare sammankallade ett riksmöte uti Prag, hvarest till konung utvaldes pfalzgrefven vid Rhen, Fredrik den femte. Denne var måg till konungen af England och dessutom själf en bland de mäktigaste tyska furstarne, så att böhmarne tyckte sig äga skäl att från båda dessa håll, liksom från de andra protestanterna, vänta betydligt understöd. Uti öfre Österrike hade dessutom största delen af bönderna omfattat den nya läran och stodo färdiga att vid första tillfälle förena sig med böhmarne, likaså i Ungern, hvarest dessutom uppstått en för kejsaren farlig fiende i siebenbürgske fursten Betlen Gabor, hvilken mer än en gång höll på att göra sig till herre öfver hela detta land. Onekligen var Ferdinand i en ganska svår belägenhet.
Å andra sidan hade han många anledningar att hoppas en lycklig utgång. Först och främst Spaniens, Österrikes, Polens och katolska ligans omätliga stridskrafter. Frankrike under en oskicklig förmyndarregering vågade ingenting företaga, icke heller England i anseende till konungens svaga och eftergifvande lynne.
Protestanterna voro sinsemellan oeniga, och lutheranerna ville af afundsjuka icke understödja den nyvalde böhmiske konungen, emedan han antagit reformerta bekännelsen. Kurfursten af Sachsen förrådde helt och hållet och öfvergaf sina trosförvanter, emedan den listige Ferdinand förespeglade honom hoppet att med sitt kurfurstendöme få förena Lausitz. Genom ett slugt begagnande af denna sina fienders söndring lyckades det Ferdinand att på riksdagen i Regensburg blifva vald till kejsare efter Mattias. Det skedde den 29 augusti 1619, två dagar senare än hans motståndare Fredrik valdes till konung i Böhmen.
Båda partierna rustade till en afgörande strid. Krafterna voro ganska olika. För Ferdinand kämpade 50,000 österrikare, 30,000 spanjorer, 30,000 af ligans trupper, 20,000 sachsare, bland hvilka skaror största delen bestod af gamla och härdade krigare, anförda af lika pröfvade fältherrar, Boucquoi, Dampier, Spinola, Tilly, samt de unga, efter ära och bragder törstande hjältarne Wallenstein, Pappenheim, Altringer med flera.— Konung Fredrik däremot stod öfvergifven af sina trosförvanter, af själfve sin konungslige svärfader. Tretton tusen man från de fria riksstäderna samt tio tusen ungrare var den enda hjälp, som han kunde erhålla, och dessa senare genom plundringslystnad och oordentlighet mera till skada än gagn. Bland hans anförare voro Thurn och Mansfeld de enda utmärkta. Fredrik, ung, liflig och stolt, förlorade dock icke modet. Tärningen är kastad, sade han. Striden må afgöra, om mitt hufvud skall bära kronan eller ej; och han förkastade de obilliga fredsvillkor, som Ferdinand mera för syns skull än på allvar föreslagit. Den 19 november 1620 kom det ändtligen till ett fältslag på det så kallade Hvita berget utanför Prag. Efter en kort strid tog böhmiska hären till flykten, ungrarne först. Thurns regemente försvarade sig till sista man, ensamt i sin undergång och i sin ära. Nederlaget blef fullkomligt. Prag och hela Böhmen eröfrades. Fredrik med sin gemål måste undan den förföljande fienden taga flykten, först till sina arfländer, sedan till Holland, hvarest han, fattig och olycklig, nödgades helt och hållet lefva af främmande makters allmosor.
Ferdinand lät sin järnhand falla tungt öfver de besegrade. Uti hela Böhmen blefvo protestanterna dels fördrifna, dels tvungna till påfviska bekännelsen, deras kyrkor nedrifna eller öppnade för katolikerna. Trettio tusen hushåll, däribland ett hundra åttiofem adliga ätter med Thurn i spetsen, hade gått i landsflykt; bland de kvarblifvande miste de flesta sina egendomar och tjugusju de utmärktaste herrarne sina hufvud. Böhmen fick ett sår, hvarefter det ännu icke hunnit hämta sig. Bönderna i Österrike hade genom böhmiska uppviglare låtit förleda sig att gripa till vapen. De förlitade sig än på det stora antalet, än på sin rättmätiga sak och kommande underverk. Deras anförare, som fruktade öfverhetens straffande hand, försäkrade dem om framgång och gjorde allt för att till ytterlighet uppreta deras mod och deras raseri. Men de oordentliga hoparna blefvo snart och utan möda till flera tusental nedhuggna af Pappenheim, som ankom i spetsen för ordentliga trupper. Ungrarne kufvades af Boucquoi, och Betlen Gabor nödgades begära fred. Alla österrikiska länderna böjde sig åter i lydnad och ödmjukhet för Ferdinands segrande makt.
Lika våldsamt och egenmäktigt framfor han i själfva det tyska rikets angelägenheter. Fredrik blef såsom upprorsstiftare förklarad i akt. Den delen af hans arfländer, som låg vid Rhen, intogs och besattes af spanska trupper; den andra eller det så kallade Öfre Pfalz lämnades längre fram och kurfurstliga värdigheten nu strax åt hertigen af Bäjern till belöning för hans mot Ferdinand visade trohet.
Sistnämnda åtgärd var i fullkomlig strid mot gällande författningar, ty kejsaren hade icke rättighet att på sådant sätt af- och tillsätta riksfurstar utan de andras bifall. Detta väckte också missnöje hos både protestanter och katoliker, hvarjämte de förstnämnda blefvo ytterst uppbragta öfver det våldsamma förfarandet mot deras böhmiska trosförvanter. Furstarne inlämnade allvarsamma föreställningar, och folken knotade Åtskilliga härförare, som förklarade sig vilja strida för frihetens sak och i sådant afseende värfvade trupper, fingo stort tillopp. Sådana voro grefve Ernst af Mansfeld och hertig Kristian af Braunschweig. I öppna drabbningar blefvo de alltid af de kejserliga fältherrarne slagna, men själfva härförarnes ihärdighet och mod samt folkets öppna och furstarnes hemliga understöd satte dem snart åter i stånd att visa sig i fältet. Hela Tyskland öfversvämmades och förhärjades af dessa oordentliga, nästan röfvarlika svärmar samt af de föga bättre kejserliga soldaterna. Slutligen började dessa senare att alldeles få öfverhand. I hopp att därigenom vinna kejsarens tillgift lät den svage Fredrik förmå sig till en öppen skrifvelse, hvari han uppsade all gemenskap med grefven af Mansfeld och hertigen af Braunschweig, hvilka dock hittills varit hans enda försvarare. Dessa fältherrar, sålunda af Fredrik öfvergifna och af den i alla hänseenden öfverlägsne Tilly förföljda, nödgades slutligen upplösa sina redan förut nära upplösta trupper och själfva taga flykten till främmande land. Hela Tyskland låg alldeles värnlöst i kejsarens hand.
Då nu alla fiender voro fördrifna, väntade man, att kejsaren skulle återskänka fred och lugn åt det utmattade riket. Man bedrog sig. Ferdinand höll sina härar tillsammans, man visste ej mera för hvad ändamål. Bland protestanter och katoliker vaknade därför den gamla farhågan, att han ämnade göra sig enväldig öfver Tyskland. Danmark och Sverige befarade tillika framtida planer mot sin både tros- och riksfrihet. Konungen i England, bedragen i sitt hopp, att kejsaren på hans föreställningar skulle till nåder upptaga den olycklige Fredrik, förklarade sig ändtligen villig att lämna denne något verksammare biträde. Det saknades endast en anförare att sätta i spetsen för dessa spridda krafter.
Frankrike, af naturen Österrikes motståndare, hade under svag och oförståndig förmyndarstyrelse understödt i stället för att motarbeta sin medtäflares företag. Detta förhållande ändrades. Genom ränker, klokhet och kraft hade det lyckats den ryktbare kardinal Richelieu att vinna ett nästan enväldigt inflytande öfver konung Ludvig den trettonde och därigenom också öfver ärendenas gång, så att Frankrike snart helt och hållet styrdes af hans hand. Denne man insåg tydligen, huru fruktansvärd för både Frankrike och Europa österrikiska makten skulle blifva, om den finge tillfälle att göra sig enväldig öfver Tyskland. Det enda sätt att förekomma sådant var att understödja protestanterna. Detta åter föll sig svårt för Richelieu, som själf var katolsk kardinal, minister hos en katolsk konung och därtill sysselsatt att inom Frankrike kufva samma protestanter, som i Tyskland borde hjälpas. Richelieu fattade dock och utförde denna djärfva plan. I tal, i skrifter, i gärningar yttrade han alltid innerlig tillgifvenhet för påfviska och bittert hat mot protestantiska läran. Men tillika påstod han öppet, att Ferdinands nit för den förra var endast en förevändning för att få tillfälle att underkufva hela Tyskland, ett förslag, som hvarje redlig fransman borde motarbeta. Richelieu blef snart själen i de underhandlingar, som mellan ofvannämnda makter mot Österrikes växande välde förenades. Frågan blef blott, hvilken furste man borde välja till ledare af kriget. Valet vägde mellan de båda protestantiska konungarne Gustaf Adolf i Sverige och Kristian den fjärde i Danmark, båda kända för stora personliga egenskaper och båda fruktande Österrikes framtida planer. Frankrike önskade Gustaf Adolf, England däremot Kristian den fjärde, med hvilken dess konungahus var nära besläktadt. Båda föreskrefvo sina villkor. Gustaf Adolf, med ett folk, uttröttadt genom flera förutgående och ett ännu fortfarande krig, fordrade betydliga fördelar. Kristian däremot hade under tolf års fred samlat krafter och mod. Det nära grannskapet med Tyskland gjorde det för honom både angelägnare och lättare att understödja protestanternas sak. Äran att blifva så många folkslags befriare lockade hans stolta själ, å andra sidan kanske också en hemlig missunnsamhet mot Gustaf Adolf, hvars redan vunna lagrar stucko den ärelystne Kristian i ögonen. Han föreslog därför vida förmånligare villkor och blef vald till öfverste för nedersachsiska kretsen samt afslöt förbundet med England och tyska furstarne, innan Frankrike hunnit närmare komma öfverens med Gustaf Adolf. Denne senare drog sig tillbaka och lyckönskade de förbundna till en så värdig anförare och en däraf otvifvelaktigt följande framgång.
Det var om sommaren 1625, som detta krig började. Några protestantiska furstar, däribland hertigarne af Mecklenburg och administratorn af Magdeburg, förenade sig med konung Kristian. Mausfeld och Kristian af Braunschweig samlade åter sina strödda hopar och ilade till striden. Konungen själf med danska styrkan bröt in i Westfalen och Nedersachsen, eröfrade åtskilliga fästningar och framträngde ned mot Hessen. Här mötte honom ligans trupper under anförande af Tilly. Kristian insåg ganska väl omöjligheten att med sina nyss värfvade hopar i öppen slaktning bestå emot Tillys under vapen grånade soldater. Han undvek därför sorgfälligt hvarje tillfälle till strid. Den sluge Tilly tågade fram och tillbaka och använde alla möjliga krigsknep för att locka konungen ut på fältet men förgäfves. Kristian förstod att ordna sitt tåg eller välja sina ställningar så fördelaktigt, att Tilly icke utan den ögonskenligaste fara kunde honom angripa. Så fortgick kriget hela 1625 och största delen af 1626. Ändtligen den 27 augusti sistnämnda år lyckades det Tilly att tvinga konungen till drabbning. Slaget stod vid Lutter am Barenberge. Danskarne och deras konung uppförde sig med hedrande tapperhet. Tre gånger förde han dem i elden, men Tillys kämpar stodo orubbliga eller framträngde oemotståndliga. Danskarne blefvo slutligen kastade på flykten efter en förlust af omkring 4,000 man, hvarefter de inom kort fördrefvos ur hela Tyskland.
Hitintills hade kriget mot protestanterna blifvit fördt förnämligast med katolska ligans stridskrafter, hvilka mer eller mindre stodo i beroende af bäjerske kurfursten Maximilian. För att äfven i detta hänseende ernå en fullkomlig själfständighet önskade Ferdinand att äga en af honom ensam beroende krigsstyrka; men han saknade medel till dess värfvande. Den rike och tappre Wallenstein upprättade då på egen bekostnad men till kejsarens tjänst en krigshär af 50,000 man. Med denna tågade han hösten 1625 uppåt Nordtyskland, slog följande våren Mansfeld vid Dessau och jagade honom genom Schlesien och hela Ungern, hvarest denne sistnämnde härförare insjuknade och dog. Samma öde hade på samma år den andre försvararen af Tysklands frihet, hertig Kristian af Braunschweig, och den tredje, konung Kristian af Danmark, instängdes i Holstein af både Tilly och den från Ungern återvändande Wallenstein. Men emedan dessa tvenne herrar icke kunde tillsammans förlikas, visste den senare så drilla sakerna, att Tilly fick befallning att tåga ned mot holländska gränsen; Wallenstein åter skulle med den kejserliga hären utföra kriget mot Danmark. Genom Tillys seger vid Lutter var detta redan i hufvudsaken afgjordt, Wallenstein behöfde blott upphämta de redan mogna frukterna. Han öfversvämmade hela norra Tyskland, Holstein och Jylland, och det var endast Bältets böljor och Kristians förträffliga flotta, som skyddade själfva de danska öarna från samma olycka. Det är en sägen, att Wallenstein i sin vanmäktiga harm lät med glödgade kulor beskjuta det honom hejdande hafvet.
Så slutades fälttåget 1627. Ferdinand hade lyckligt besegrat äfven denna storm. Hans makt och anseende syntes fastare grundade än någonsin, och hela Tyskland afvaktade med bäfvan den stränge segrarens beslut. Med samma egenmäktighet som fordom mot pfalzgrefven vid Rhen dömde han också vid detta tillfälle de båda hertigarne af Mecklenburg i akt, skänkte deras land samt hertigliga värdigheten åt Wallenstein, oaktadt sakens olaglighet och furstarnes högljudda insagor. Dessutom gaf han Wallenstein fullmakt att vara kejserlig storamiral öfver nordhafven och sökte genom honom bemäktiga sig sjöstäderna i Pommern och Mecklenburg och därstädes hopsamla en fruktansvärd flotta. Det hotande olycksmolnet hvälfde sig allt närmare mot norden.
Bland östersjöhamnarna var Stralsund den tiden en bland de viktigaste, så väl genom handel och rikedom som genom sitt särdeles fasta och gynnande läge. Wallenstein sökte därför bemäktiga sig densamma, först med list, sedan med våld; men den fria riksstaden försvarade sig mot båda. Svenska och danska konungarne, inseende vådan af en kejserlig flotta i Östersjön, beslöto att gemensamt beskydda Stralsund och skickade i sådan afsikt först danska hjälptrupper under Holk och sedan svenska under Leslie och Nils Brahe. Wallenstein å sin sida hade ditsändt Arnheim med en betydlig styrka och befallning att till hvad pris som helst intaga staden. Men alla dennes företag blefvo tillbakadrifna. Wallenstein, utom sig af vrede, bedyrade högt, att han skulle hafva Stralsund i sina händer, om det också vore med diamantkedjor fäst vid himmeln. Han ryckte dit åtföljd af hela sin här och angrep vallarna med storm på storm. Men borgerskap och soldater täflade i modigt försvar. Wallenstein måste med oförrättadt ärende öfvergifva staden, sedan han utanför dess murar förlorat 11,000 man. Vid samma tid hade äfven danska flottan förstört alla de fartyg, Wallenstein med otrolig kostnad låtit samla och utrusta. Han befann sig vara amiral utan ett enda skepp.
Kejsaren insåg nu tydligt omöjligheten att mot Sveriges och Danmarks flottor och förenade makt någonting hufvudsakligt kunna vinna. Han erbjöd därför Kristian en ganska fördelaktig förlikning. Denne hade väl lofvat att icke utan Sveriges deltagande börja några underhandlingar. Men nöden och frestelsen segrade. I maj 1629 afslöt han med kejsaren en enskild fred, öfvergifvande sina båda bundsförvanter, konungen i Sverige samt hertigen af Mecklenburg. Däremot återfick han alla förlorade länder, mot löfte att icke mera blanda sig i tyska angelägenheterna.
Nu hade Ferdinand alldeles fria händer att i sistnämnda rike företaga hvad helst han ville, särdeles som Gustaf Adolf genom kriget med Sigismund och dennes från kejsaren erhållna hjälptrupper var helt och hållet sysselsatt i Preussen. Ferdinand iakttog detta tillfälle att gifva sina motståndare dödshugget. Medelst en sträng förordning hade han redan påbjudit, att alla protestanter inom österrikiska staterna skulle antingen utvandra eller öfvergå till katolska läran. Den 6 mars 1629 utfärdade han det så kallade restitutionsediktet Han befallde nämligen, att alla slags egendomar, som blifvit från katolska kyrkan afsöndrade, skulle till densamma ovillkorligen återställas, och kejserliga sändebud kringskickades att pådrifva verkställigheten. Protestanternas ångest kan icke beskrifvas. Ett oräkneligt antal fredliga invånare hade nu öfver hundra år varit i besittning af mångfaldiga, alltsedan första reformationstiden indragna kyrkogods. Nu skulle de mista sin så länge innehafda egendom och drifvas från hus och hem eller slafva under stränga herrar af en främmande och fientlig tro. Några stater inlämnade väl klagomål emot detta beslut, men Tilly och Wallenstein stodo med sina härar hotande öfver dem, och redan hade det förfärliga ediktet uti flera kretsar blifvit satt i verkställighet. Det tycktes, som ingenting mer skulle kunna rädda de tyska protestanterna.
