Gustaf Adolf befrämjade på allt sätt vetenskaper och lärdom, och det
bland alla klasser af sina undersåtar. Vid hans anträde till regeringen
hade läroverket i Uppsala nedsjunkit till en skola, skolorna än djupare.
Tjänliga ämbetsmannaämnen funnos till präster få, till andra sysslor
inga. Professorerna vanhedrade sig själfva och sitt yrke genom inbördes
oenighet och trätor, förda med skällsord mellan dem själfva, med käpp
och knytnäfve mellan deras olika anhängare bland ungdomen. Om vi
icke, skref konungen, af egen erfarenhet visste, hvad gagn och
nytta bokliga konster med sig föra, hade vi föga orsak att om eder högskola
oss beflita, icke heller att med någon synnerlig gunst och nåd eder
omfatta, eder, som icke mer och bättre akten, hvad edert kall och ämbete
kräfver. Han gjorde med allvarsam hand slut på oväsendet. Oroliga
eller odugliga professorer blefvo dels afsatta, dels vederbörligen tuktade,
dels flyttade till mera passande sysslor, och ungdomen hölls i hälsosam
tukt. Lärarnes antal och arbetsordning blefvo närmare bestämda. Åt professorerna
anslogos tillräckliga löner, åt fattigare studenter offentligt underhåll
och åt hela akademien betydliga privilegier, hvarjämte det efter Gustaf
Adolf benämnda Gustavianska lärohuset uppbyggdes. Biblioteket grundlades
genom konungens ärfda böcker och de gamla klostersamlingarna i Vadstena,
Sigtuna, Gråmunkeholm samt ökades af flera från jesuiterna i Preussen
och Tyskland tagna boksamlingar, och för den högre bildningens spridande
äfven till aflägsnare orter anlades högskola uti Dorpat.
Gustaf Adolfs kärlek till vetenskaperna bevekte honom till ännu större
och mera personliga uppoffringar. Efter sina förfäder hade han ärft
en mängd egendomar, från ålder tillhöriga Vasaätten eller vid reformationen
densamma tilldömda och hvilka således voro hans enskilda egendom, helt
och hållet skild från kronan. Af dessa så kallade gustavianska arfgods
har Gustaf Adolf år 1624 skänkt 313 hela hemman, fyra kvarnar och några
andra lägenheter Uppsala högskola till evärdelig ägo, sig själf till
evärdelig ära. Exemplet verkade. Flera bland rikets stora gjorde anslag
till läroverkets bästa; Johan Skytte upprättade på egen bekostnad den
efter honom benämnda lärostolen, Gyllenhielm lämnade anslag till fattiga
studenters underhåll, och själfva änkedrottning Kristina förmåddes att
för samma ändamål lösa på pungen. Som väktare och vårdare öfver detta
sitt verk satte konungen Johan Skytte till akademikansler, hvari han
efterträddes af Axel Oxenstierna, båda ägande och älskande lärdom men
därjämte nog kraftfulla att ordna och i ordning bibehålla hela verket.
Sveriges
lägre undervisningsverk fingo egentligen först under Gustaf Adolf sin
tillvaro. Förut befintliga skolor voro odugliga. Gustaf Adolf insåg
behofvet af deras förbättrande, och det var, som man tror, biskop Johannes
Rudbeck och Axel Oxenstierna, hvilka först framställde förslaget till
våra nuvarande gymnasier och lärdomsskolor. Sådana inrättades i Strängnäs,
Linköping, Åbo, Viborg och Västerås. Genom Gustaf Vasa och hans söner
inkommo vetenskaper och bildning bland rikets högre stånd; det var Gustaf
Adolf och dessa af honom inrättade högre och lägre undervisningsverk,
som snart lyfte de mindre ämbetsmännen och medelklassen ur det tillstånd
af mörker och okunnighet, hvari de tillförne varit.
Gustaf Adolfs åtgärder i dessa hänseenden bära den gemensamma stämpeln
af hans kärlek till vetenskaperna och hans kärlek till sitt folk; man
ser tydligt bemödandet att genom de förra inverka på det senare, och
det i så stor utsträckning som möjligt. Detta var till en del en följd
af tidehvarfvets riktning. Den gamla skolastiska filosofien hade förlorat
både anda och anseende, och dess lärare sysselsatte sig för det mesta
med onyttiga spetsfundigheter. Många stämmor hade höjt sig däremot,
bland andra äfven den store Gustaf Vasa, men det oaktadt fortfor missbruket.
Emellertid uppstod i Paris en lärare vid namn Ramus, hvilken tydligt
lade i dagen skolastikens fel och yrkade en lärobyggnad, mera både lättfattlig
samt omedelbart åsyftande människosjälens bildning till kunskaper och
dygd. Denne Ramus blef af katolikerna häftigt angripen och som kättare
dömd till döden, men hans läror utbredde sig och vunno stort anseende
bland protestanterna. Uti Sverige blefvo de af Nic. Bothniensis, Ericus
Schinnerus och Ericus Schepperus först införda, sedan under liturgiska
oroligheterna förtryckta, tills de efter Johans död åter vunno betydligt
insteg. Uti dessa läror var först Johan Skytte och sedan genom honom
Gustaf Adolf uppfostrad. De öfverensstämde fullkomligt med denne konungs
egna tänkesätt likasom med protestantismens, och Seneca samt Hugo Grotius,
hans båda älsklingsförfattare, hade arbetat uti samma anda. Klarhet
och behag uti framställningssättet för att af en större allmänhet fattas
och omfattas samt renhet och upphöjdhet till innehåll för att därigenom
hälsosamt inverka på samma allmänhet, sådana voro fordringarna
hos en konung, som icke blott älskade vetenskaperna i och för sig själfva
utan äfven ville så långt som möjligt sprida verkningarna af deras välgörande
ljus.
I sammanhang med dessa tänkesätt och tillika som en följd af sin lifliga
fosterlandskärlek yrkade Gustaf Adolf ganska ifrigt på modersmålets
användande uti vetenskapliga arbeten. Själf utmärkt kunnig i främmande
språk förbisåg han dock icke de fördelar, som genom modersmålets uppodlande
kunde vinnas. Det har, skref han, städse varit räknadt ett
rike till berömmelse, att de vetenskaper, som lända till människosläktets
nytta, uppå dess eget tungomål framställda blifvit, så att folket strax
från ungdomen kunnat sig däruti öfva och icke, som nu sker, vara nödgadt
att först lära sig de främmande språken för att sedan kunna komma till
själfva innehållet, hvarvid oftast händer, att medlet tager mera tid
än ändamålet, språket mer än vetenskaperna. Det är därför vår vilja,
att de, som sig med bokliga konster befatta, skola så väl för nuvarande
som efterkommande ungdom tillse, att dessa ämnen, så vidt sig göra låter,
måtte på modersmålet behandlade blifva.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll