Konung Gustaf Adolf var en ansenlig herre, något öfver tre alnar lång,
väl växt, dock under de sista åren läggande alldeles för mycket på hullet,
till och med så, att endast ovanligt starka hästar förmådde bära honom
under en långvarigare ridt. Han var det oaktadt frisk och stark samt
därjämte härdad och rörlig, ehuru icke som fadern. Närsynthet var det
enda kroppsliga lyte, hvaröfver han kunde beklaga sig. Hans hållning
var ädel och full af behag; kroppen fördes rak, hakan något framskjuten;
håret kort och öfver pannan uppstruket; det var liksom knäfvelbårar
och pipskägg guldgult, hvarför han ofta kallades guldkungen.
Pannan och näsan voro höghvälfda, ögonen öppna och ljusblå, ansiktet
städse bibehållande ungdomens färger och fyllighet. I hans blick, anletsdrag
och hela väsen låg en sällsynt förening af nedlåtande mildhet samt konungsligt
allvar och majestät.
Få personer hafva varit begåfvade med så utmärkta själsförmögenheter
som Gustaf Adolf. Med lika snabb som djup blick genomskådade han alla
så enskilda som allmänna förhållanden, och det redan som yngling ofta
bättre än de under arbete och erfarenhet grånade statsmännen. Tillika
ägde han förmågan att utan förberedelse och likväl med synnerlig klarhet
och behag utveckla sina tankar, varande genom mildheten i stämma och
åtbörder en nästan större talare än den store farfadern. Han har,
sade man, öfvervunnit lika många med tungan som med svärdet.
Hans minne var ganska starkt, omfattande under rnannaåren rikets
lagar och invånare med samma lätthet som under ynglingaåren alla slags
vetenskaper och språk. Som fältherre kände han icke blott det högre
befälet utan äfven de lägre graderna, till och med många af de utmärktare
soldaterna.
I hans hjärta bodde en sann och lefvande gudsfruktan, yttrande sig
i både ord och gärning. Morgon- och aftonbönerna försummades sällan,
gudstjänsten aldrig. Svordomar, lättsinnigt och vanvördigt tal om andliga
ting kunde han platt icke tåla. Ofta fann man honom ensam läsande i
den Heliga skrift. Jag söker, sade han, att genom ordets begrundande
stärka mig mot onda lockelser. En person på min plats är ingen annan
än Gud för sina gärningar ansvarig, men just denna själf ständighet
inleder i många frestelser, mot hvilka vi aldrig kunna tillräckligt
vara på vår vakt. Själf uppsatte han många af de brukliga fältbönerna,
och den ryktbara krigspsalmen: Förfäras ej, du lilla hop! anses
likaledes vara af honom författad. En samtida häfdatecknare beskrifver
honom i detta hänseende sålunda: Konung Gustaf Adolf är en herre,
den där börjar alla sina företag med bön och därför slutar dem med tacksägelse.
Konungens hela lefnad var en spegel af denna rena och innerliga gudsfruktan.
Efter förvillelsen med Margareta Cabeliau kunde honom aldrig förevitas
den ringaste utsväfning. Frosseri, spel och sysslolöshet voro honom
helt och hållet främmande. Själf genom ovanliga egenskaper utom all
fråga upphöjd öfver hela sin omgifning, var han också i och med detsamma
upphöjd öfver hvarje frestelse till afundsjuka. Falskhet behöfde han
ej, hafvande ingenting att dölja, icke misstänksamhet, då ingen var
förorättad. Jag kan sofva, sade han, i knäet på hvar och en
af mina undersåtar. Girig var han men blott efter ära, sökande densamma
i sanningens seger och fäderneslandets väl. Särdeles ädel och älskvärd
visar han sig i förhållandet till sina närmaste. Modern, änkedrottning
Kristina, hade tillintetgjort hans ungdoms ljufvaste förhoppningar,
sökt mot honom uppreta yngre brodern Karl Filip och tillställt
flera för riket vådliga, för honom själf obehagliga uppträden, och likväl
bemötte han alltid denna mor med sonlig vördnad och ödmjukhet, gifvande
vika för hennes nycker i allt, som icke rörde fosterlandets väl och
hans konungsliga plikt. Sina båda medtäflare, hertig Johan för det närvarande,
hertig Karl Filip för det tillkommande, förvandlade han till sina pålitligaste
vänner, själf bemötande dem med oskrymtad och broderlig vänskap. Sin
gemål var han obrottsligt trogen och sökte så mycket som möjligt för
världen dölja hennes svagheter. Hans förhållande till systern, pfalzgrefvinnan
Katarina, och till vännen Axel Oxenstierna är en lysande förebild af
allt, som finnes skönt och ädelt i broderlig kärlek och orubblig vänskap.
Sålunda själf framställande efterdömet af en ren och tadelfri lefnad,
tålde han ej heller i sin omgifning några personer med fläckade seder.
Skvaller och bakdanteri bortvisades med förakt; spel, dryckenskap och
utsväfningar voro alldeles bannlysta. En och annan ungherre, som började
vända sig åt den sidan, blef strax och utan krus jagad från hofvet,
och de andra aktade sig. Sveriges konungaborg var en boning icke blott
för krigsära, kunskaper, smak och behag utan äfven för gudsfruktan,
rättvisa och sedlighet, och Sveriges invånare blickade dit upp, icke
blott med beundran för det lysande utan också med vördnad och brinnande
kärlek för det ädla, det vördnadsvärda, som bodde inom dess murar, och
det höga efterdömet spridde sin välgörande verkan öfver hela riket.
Gustaf Vasa, Gustaf Adolf och de trenne lika sinnade Karlarne voro i
detta hänseende fäderneslandets sanna fäder, med regering och efterdöme
uppfostrande folket till det sinnelag af kraft, allvar, dygd och redbarhet,
som utgör enda grundvalen för så väl den enskildes som statens sanna
lycka.
Gustaf Adolf älskade det lysande och utmärkta men endast i personliga
egenskaper och bragder, icke i prakt och grannlåt. Hans lefnadssätt
var ganska enkelt och tarfligt, likaså hans dräkt, och detta både hemma
och i fält. Vid allmänna högtidligheter visade han dock den prakt, som
tillhör majestätet.
Konungen hatade sysslolöshet och nöjen. Själf var han outtröttlig vid
arbetet. Man såg honom redan som gosse sitta med boken i hand långt
in på nätterna. Jakt, lustfärder och dylika tidsfördrif bortlade han
tidigt och ägnade sina dagar nästan uteslutande åt regeringsärendena.
Sådana ville han äfven hafva ämbetsmännen och skrapade personligt och
allvarsamt, då han märkte motsatsen. Ordalagen voro efter tidens sed
kraftiga. Fogdarne hotades att betala med hufvudet eller att
få repet till halsband; man igenkände sonen till Karl den nionde.
En officer skulle uppföra några fästningsverk men gick därmed både långsamt
och lamt till väga. Konungen blef missnöjd. Officeren anförde som ursäkt,
att den hårdt tillfrusna jorden hade hindrat all gräfning. Konungen
svarade: Jorden är alltid frusen för lata svin — ett gammalt
svenskt bondspråk, hvarmed både hans farfar, farbröder och far plägade
möta dylika bekvämlighetens invändningar.
Höjd öfver personlig egennytta och personliga svagheter, behöfde han
aldrig sky rättvisan. Vid en ägotvist uppträdde han själf såsom part
inför hofrätten, tillhöll dess ledamöter att utan afseende på personen
iakttaga alla vanliga rättegångsbruk och berömde sedermera deras uppförande,
då de enligt lagens fordran fällde en för konungen ofördelaktig men,
som han själf slutligen insåg, fullkomligen rättvis dom.
Gustaf Adolf älskade kunskaper och läsning. Genom sitt tidiga uppstigande
på tronen och ännu tidigare deltagande i regeringsärendena blef hans
uppfostran för snart afbruten. Men ännu som konung plägade han vid lediga
stunder tillkalla sin forne lärare, Johan Skytte, och ytterligare begagna
sig af hans undervisning. Xenofon, Seneca och särdeles Hugo Grotius
voro hans älsklingsförfattare. Äfven med historien sysselsatte
han sig gärna, kallande densamma en lärarinna för lifvet. Metafysik
var den enda vetenskap, som han mindre gynnade, detta måhända en följd
af Skyttes och de ramistiska filosofernas ingifvelser. Gustaf Adolf
utmärkte sig äfven som författare. Hans verser, om också inga mästerstycken,
bära dock stämpeln af rena och upphöjda tänkesätt. I sin tafla öfver
faderns regeringstid visar han sig däremot som en både till ande och
framställningssätt utmärkt häfdatecknare. Talare var han utan jämförelse
den störste på hela sin tid.
Konungen var af ett särdeles mildt och nedlåtande lynne, till och med
så, att det af mången tadlades, i synnerhet af dem, som icke kände hans
medfödda förmåga att sammansmälta personlig förtrolighet med konungsligt
majestät. Han språkade gärna och vänligt, och det icke allenast
med sin närmaste omgifning utan äfven med öfriga undersåtar af hvad
stånd som helst. Man såg honom länge sysselsätta sig med erfarna tjänstemän
från ämbetsverken och landsorterna, med anseddare borgare, likaså med
bönder och landtbrukare, därunder inhämtande noggranna underrättelser
om landets tillstånd och själf meddelande uppmuntringar och nyttiga
råd. Mest vänlig var han dock mot gamla uttjänta soldater. Flera sådana
blefvo som drabanter anställda på slottet, och sällan gick konungen
förbi utan att gifva dem ett godt ord. Den äldste var en gråhårsgubbe,
som i sin ungdom hade deltagit i den under Gustaf Vasas tid inträffade
ryska fejden. Denne hyllade han särdeles, satte sig ofta vid hans sida
och språkade om forna dagar och om gamle kung Gösta och dess seder.
Gustaf Adolfs häftiga lynne och däraf föranledda öfverilningar var
ett fel, som stundom gaf anledning till ledsamma uppträden. Det hände
nämligen icke sällan, särdeles i yngre åren, att han förgick sig med
häftiga ord, till och med med hugg och slag, och det var honom svårt,
nästan omöjligt att tygla utbrottet af sina känslor. År och erfarenhet
lärde honom dock slutligen den svåra konsten att behärska sig själf,
och oftast kunde man blott af en hastigt öfvergående rodnad eller dragning
i ansiktet gissa till hans inre rörelse. Själf kände och erkände han
ofvannämnda sin svaghet. Men, till-lade han, mina vänner kunna
väl hafva öfverseende med min häftighet, likasom jag med deras fel,
den enes långsamhet, den andres vin, den tredjes egennytta, och så vidare.
Däremot var han lätt och snart försonad, sökande ifrigt och ädelmodigt
att godtgöra hvarje förhastande. Efterhängande
groll och ovilja hyste han aldrig. Man berättar i detta hänseende följande
tilldragelse. En skotsk öfverste vid namn Seaton begick vid en mönstring
något fel, i anledning hvaraf konungen fann sig befogad att gifva honom
en förebråelse. Seaton började ursäkta och försvara sig, hvarvid ordväxlingen
tog en så liflig vändning, att konungen slutligen gaf öfversten en örfil,
och det midt framför hela linien. Seaton kunde naturligtvis icke erhålla
någon upprättelse utan begärde strax afsked och skyndade ännu samma
kväll öfver danska gränsen för att därstädes söka ny tjänst. Konungen
ångrade sig snart, medtog ett par betjänter och red efter. Strax på
andra sidan gränsen träffade han Seaton. Herr öfverste, sade
han, jag har både förorättat och förolämpat eder. Det gör mig ondt,
ty jag anser eder vara en hederlig man, och därför kommer jag att gifva
upprättelse. Här utom Sveriges gränser äro Gustaf Adolf och Seaton lika
goda. Se här, två pistoler eller två värjor! Hämna eder, om ni
kan! Seaton kastade sig till hans fötter och bad att få lefva och
dö i konungens tjänst. Gustaf Adolf omfamnade honom, och de redo tillbaka
till lägret, där han i fleras närvaro omtalade den upprättelse, som
Seaton hade erhållit.
Gustaf Adolf v.ar en bland de största härförare, som någonsin funnits.
De många förbättringar, hvilka krigskonsten genom honom erhållit, skola
framdeles närmare omtalas. Personlig tapperhet hade och visade han i
högsta grad, så att han därför af många tadlades, såsom den där förblandade
soldatens åliggande med fältherrens. Det var dock hans öfvertygelse,
att en anförare icke kan af sina soldater fordra mera mod, än han själf
visar. Fruktan var också en för Gustaf alldeles främmande sak.
Då man varnade honom, svarade han skämtande: Ännu har ingen konung
fallit för en kanonkula! — eller allvarsamt tilläggande; Förtröstan
på Gud är den bästa försiktigheten; eller ock: Hvilken död vore
för en konung skönare än att falla för sitt folk och sin rättvisa sak?
Att räkna alla hans under fälttågen genomgångna lifsfaror är nästan
ogörligt; nio stora ärr, utom dem han erhöll på dödsdagen, buro vittne
därom. Trenne gånger hade han varit i sjönöd, nämligen vid Vittsjö,
Demmin och på Bråviken, vid hvilket sistnämnda tillfälle hästen förlorades
och konungen själf kunde med möda rädda sitt eget lif. Man afrådde honom
en annan gång från att stiga ned i Falu grufva. Hvad, sade han, skall
en konung icke besöka sitt rikes bästa skattkammare?
Få personer hafva åtnjutit så stort och utmärkt anseende som Gustaf
Adolf äfven bland sina fiender. Han är världens störste konung,
sade påfven. Katolikerna talade med beundran om hans många dygder,
hans krigstukt, hans rättvisa, hans sedlighet, hans nit och oskrymtade
gudaktighet, fastän i en ogudaktig tro. Knappt en enda smädeskrift
syntes mot denne deras dödsfiende. Ända till Europas aflägsnaste nejder,
till halfvilda furstar och folk trängde sig hans rykte och namn. Turkiet
sökte hans vänskap, tatarerna skickade lyckönskande sändebud, och moskovitiske
storfursten visste icke, huru han skulle uttrycka sin tillgifvenhet,
sin beundran. Detta af främlingar, till och med fiender. Af sina egna
var han dyrkad. Uti svenska hären fanns en stor skara engelsmän och
ännu flera skottar, hvilka just vid denna tiden, voro som mest lifvade
af hat mot påfvedömet och en svärmande kärlek för de protestantiska
lärorna. För dessa var Gustaf Adolf en annan Judas Mackabeus, lejonet
af Norden, likasom fordom lejonet af Juda; tillika oskuldens lamm, offrande
sitt rena blod för världens frälsning. Litet före slaget vid Liitzen
hade de flesta skotska regementena blifvit kvarlämnade i Schwaben och
därigenom hindrade att deltaga i nämnda slaktning. Särdeles rörande
är att läsa deras klagan, att dem icke förunnades i döden följa deras
in i döden älskade konung Gustavus. Lika, om ej ännu mera tillbedd var
han af de protestantiska tyskarne, af honom befriade från både världsligt
och andligt slafveri och så genom århundraden bibehållande hans namn
i välsignadt minne. Svenskarne älskade och vördade honom såsom deras
måhända störste konung, endast att jämföra med den lika store och älskade
farfadern. Axel Oxenstierna satte honom högst. Aldrig, skref
han, har Sverige ägt en större konung. Gustaf Adolf den store
och fäderneslandets fader äro titlar, dem han af oss rättvisligen förtjänat.
Uti hela världen finnes för närvarande ingen, som med honom kan jämföras,
och har på många århundraden icke funnits. Jag tviflar, om kommande
tider någonsin skola frambringa hans like.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll