Med detta år antager konungens korrespondens till en del
en annan karakter. De äldre vännerna synas der mera sällan; nya komma
i stället, till hvilka språket är förtroligare. Det hörde till Gustaf
III:s karakter att uppmuntra en sådan förtrolighet, i synnerhet hos
dem, som utmärkte sig genom ett qvickt och behagligt umgänge, hvilket
konungen älskade, emedan han sjelf deri var en mästare, och emedan hans
naturliga öfverlägsenhet gjorde, att han i hvarje ögonblick kunde återtaga
sin värdighet. I hans mångsidiga natur voro flere personer än en förenade.
Också fans det flere vägar än en till hans ynnest, ej alla hedrande.
Men ingen har underkufvat honom, och han var för en hvar en annan, utan
att upphöra att vara sig sjelf. Snillet, literatören, artisten, den
skicklige och böjlige embetsmannen, förslagsmakaren, den qvicke umgängesmannen,
den låge gunstlingen och, för att i en så brokig samling ingen slags
mask skulle fattas, ordensvurmen, mystikern, alkemisten hade hos honom
sina ögonblick, sina stunder, sitt lilla inflytande och gälde i publiken
för konungens vänner. Han hade många sådana, af många slag. Men konungen
egde ingen, och af grundsats ingen.
Jag tillägger här följande drag ur Elis Schröderheims
teckning af sin konungslige välgörare 177:
»Gustaf var olika under olika omständigheter, som gjorde honom olika
sig sjelf. Men store män vinna äfven af små fel, i jämförelse med deras
dygder. Hans egenskaper hafva varit sällsynta och skulle varit det i
hvad stånd som helst. Hans största olycka var att födas i ett rike,
hvars tillgångar ej voro tillräckliga för hans stora vyer, i saknad
hvaraf han kanske stundom tillskapade hvälfningar och händelser, hvilka
han, med ett mera inskränkt begrepp om sin och rikets ära, kunnat undvika.
— Hvilken regent har varit mera arbetsam! Hans snille omfattade alla
ämnen. Han älskade att visa det, gaf order om affärer och supeer i samma
ögonblick, älskade att datera sina författningar omkring verlden. Ett
bönedagsplakat hade nära blifvit dateradt i Vatikanen, om han
ej hört underdåniga föreställningar. Sina konseljer sysselsatte han
sällan med andra än kuranta mål, hvarmed han icke besvärade sig enskildt.
Qvinfolk styrde honom aldrig, favoriter sällan. — Konungen rådförde
sig icke alltid med sina ministrar. Stundom stal han sig liksom undan
deras uppmärksamhet. Ofta bruljerade han dem sjelf med hvarandra; i
den öfvertygelse, att deras missämja tjente honom bättre än deras enighet.
— Till kollegierna hade han ej mycket förtroende. Deraf den oändliga
mängden af mindre nyttiga komiteer. Stundom sköttes de angelägnaste
embeten af andra personer än deras innehafvare; och tillfällen hade
kunnat uppgifvas, då fullmakten till tjensten skilde den utnämde från
dess befattning. Hans statssekreterare ha samtliga erfarenhet deraf.
— Ofta nytjade han samma person till alla möjliga förrättningar, äfven
de mest främmande för dess yrke. Jag vågar påstå, att aldrig någon ensam
i någon stund af hans lefnad egt hans hela förtroende.»
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll