Vi meddela i öfversättning de vid detta tillfälle emellan sonen och modern vexlade skrifvelser. Den första från konungen lyder:

»Den 1 Nov. 1778 kl. 7 på morgonen. Min fru mor! Min gemål, i detta ögonblick förlöst, har skänkt mig en son. Jag skyndar att derom underrätta e. m:t. Denna händelse, som rågar mina önskningar, skulle ej vara blandad med bitterhet, om jag ej allt för mycket kände, att detta barn, så efterlängtadt af mig och mitt folk, har beröfvat mig min mor, och att dess födelse är upphofvet till min lefnads olycka. Jag känner, att all min filosofi är otillräcklig att uppehålla mig mot dessa föreställningar. Lycklig konung, lycklig genom alla händelser af min regering, är jag den, åt hvilken det blifvit förbehållet att känna sorger, för hvilka den ringaste af mina undersåtar är fritagen. Jag vet, att dessa reflexioner här ej äro på sin plats, och att jag borde qväfva dem, men jag har trott mig ej böra längre uppskjuta att gifva e. m. mitt barns födelse till känna, på det den allmänna glädjen ¹³⁷ ej först må underrätta e. m:t derom.»

Enkedrottningen svarade: ¹³⁸

»Min herr son! Jag är mor, och denna helgade karakter kan aldrig plånas ur mitt hjerta. Den skall alltid komma mig att taga en uppriktig del i e. m:ts lycka, och jag väntar af det tillkommande och tiden, att det täckelse, som skymmer edra ögon, sönderslites. Det är då, som I skolen göra mig rättvisa och beklaga den hårdhet, hvarmed I bemöten en mor, som skall älska eder intill grafven.

Förblifvande eders majestäts
mycket goda mor
Louise Ulrique.

Enkedrottningen var redan, säges det ¹³⁹, på vägen från Fredrikshof till slottet i all konungslig ståt med presenter och dyrbara barnkläder, då hon möttes af konungens befallning att ej visa sig. Återvändande till Fredrikshof, sände hon med sin dotter, prinsessan Sofia Albertina, konungen följande biljett ¹⁴⁰:

»Min herr son! I den svåra oro, hvari min öfverstemarskalks ¹⁴¹ ankomst försatt mig genom den tidning, han till mig fört från e. m:t, känner jag mig utur stånd att i detta ögonblick för e. m. afslöja min själs rörelse. Detta täckelse, hvarom jag i mitt bref denna morgonstund talat, rörer på intet sätt drottningens person. Jag har dervid endast haft afseende på det olyckliga intryck, som I fattat mot mig. Jag besvär e. m:t att aldrig uttyda detta ord annorlunda, och jag önskar blott att muntligen ¹⁴² få försäkra om de känslor, med hvilka jag är

min herr sons
goda mor
Louise Ulrique.

Derpå följde ett svar från konungen ¹⁴³, som lydde:

»Man uttyder aldrig orden i den mening, som man ej tror. Också har jag icke fattat e. m:ts i den, som e. m:t förestält sig. Jag har trott, att denna tanke, lika brottslig mot staten som mot alla familjers säkerhet ¹⁴⁴, vore utplånad eller åtminstone dolde sig for alltid i e. m:ts sinne; men att här var åter fråga om hvad e. m:t tillagt min bror, hertigen S. ¹⁴⁵, som är mig lika ömt, som om det tillades mig sjelf. Det är i denna mening, som jag tagit eder biljett. Jag har dessutom ej kunnat undgå att der märka föga ömhet för mig. Om detta ej har öfverraskat, har det bedröfvat mig. I hafven länge vant mig vid denna olycka. Men jag bekänner, att jag undrat och varit oroad öfver den ringa ömhet och glädje, som I betygen för tillökningen af eder familj och för ett barn, som undanrödjer fruktan att se den utslocknad. Jag hade hoppats att kunna vid åsynen af en farmors glädje ur mitt hjerta bortrycka den pil, som hade sårat det. Jag har i stället funnit den afnötta fägnadsbetygelse (compliment banal), som krönta hufvuden vid sådana tillfällen göra hvarandra. Jag borde åtminstone tro, att I skullen dela den allmänna glädjen vid denna händelse, den lyckligaste för ett rike, hvars drottning I varit, och af hvilket I njuten eder existens. Dessa reflexioner hafva uppväckt de gamla misstankarne i mitt hjerta; men jag har der inneslutit dem. Om det häftiga och plötsliga intryck, som läsningen af edert bref har gjort på min bror Fredrik, helt och hållet rättfärdigar hans hjerta i mina ögon, så rättfärdigar detta uppträde, förorsakadt af hans lifliga ömhet för eder, likväl icke eder sjelf. ¹⁴⁶ Det är detta uppträde, som gjort, att jag fruktat eder ankomst. Jag vet icke . . . (här följer ett oläsligt ställe i konceptet). Jag vet icke hvad grefve Schwerin kan hafva sagt eder. Jag vet icke hvad jag sjelf sagt honom. Jag var för upprörd för att veta det. Hvad jag vet är, att jag fruktat ett nytt uppträde, som jag ej hade styrka att uthärda. Jag har ej sparat mig detsamma. Min syster har gjort mig det i edert ställe. I hafven förgiftat den skönaste dagen i min lefnad. Njuten eder hämd; men, i Guds namn, blottställen eder ej för allmänheten! Blifven hemma och utsätten mig ej för att se min mor förolämpad af mitt folk för den kärlek, det för mig hyser.» —

Nästa avsnitt ¦ Innehåll