Viborg.

Då det blef klart, att fienden ånyo beredde sig att hemsöka Östersjöns kuster, grep man sig omedelbart an med arbetet på iståndsättandet af de där belägna fästningsverken. För detta ändamål sändes till Viborg generaladjutant Ogarjoff. I slutet af 1854 inrapporterade han, att Viborg var färdigt och att det blott återstod, att fienden vågade ett anfall. Generalens rapport blef naturligtvis beaktad, på grund hvaraf den kommitté, som i Petersburg var sysselsatt med att utarbeta en instruktion för kejsardömets fästningar, i fråga om Viborg antecknade: “Viborgs fästning har redan enligt allerhögsta befallning blifvit försatt i fullständigt försvarsskick och försetts med nödig garnison, bestyckning samt krigsförnödenheter och proviantförråd. På grund häraf namnes intet vidare därom i denna instruktion”.

I själfva verket visade det sig, att allt hvad generaladjutant Ogarjoff uträttat inskränkte sig till att bringa fästningens yttre i ett mera likformigt skick. Sålunda afmejades gräset på vallarna, torfbeläggningen upplappades (men rasade åter ned följande vår), en myckenhet dyrbart virke slösades på anbringandet af en palissad, medelst hvilken man ville afspärra tillträdet från sjö- och landsidan till farligare ställen, men själfva palissaden lät man stå obetäckt. Dessutom uppfördes ett par tiotal blindager i form af skjul för hö. Och icke desto mindre måste man tillmäta Viborg en särskild betydelse på grund af dess närhet till Petersburg och dess förbindelse med det öfriga Finland.

I april 1855 blefvo Viborgs fästningsverk ånyo besiktigade af öfversten vid fortifikationskåren V. D. Krencke. Af hans rapport framgår, att denna af Peter den store första gången eröfrade fästning numera var fullkomligt förfallen samt att det erfordrades både stor kostnad och mycken tid för att sätta den i något så när dugligt skick.

Viborgs fästning bestod af hufvudfästningen med nio bastionerade fronter, Kron-S:t Anne fästningen och slottet. I den redogörelse, som afgafs till kejsar Nikolaj I vid hans 25-års regeringsjubileum, uppgafs att i fästningen borde år 1850 finnas tillhands 398 kanoner, 240 lavetter samt 67,750 projektiler och 14,500 pud (233,000 kilo) krut. Dessutom funnos i Viborg kasärner för 3,095 man. I själfva verket led fästningen emellertid den största brist på allt: på krut, kanoner, fästningsverk, afspärrningar, flotta m. m. Enligt räkenskaperna saknades blott 5,255 krutladdningar, men i verkligheten fanns icke en enda duglig sådan, emedan man vid tillverkningen af de befintliga laddningarna användt gammalt krut af finsk tillverkning och som funnits i behåll från 1808—1809 års krig. Men icke nog därmed! Detta krut hade sedermera icke underkastats något prof, så att man nu alldeles af en händelse lärde känna dess styrka. Vid ett tillfälle, då man ville öfvertyga sig om graden af artillerimanskapets utbildning, laddades kanonerna och man aflossade några skott. Och hvad blef resultatet? Projektilerna nedföllo på 200, 100, ja t. o. m. på 50 meters afstånd från kanonmynningarna. Då general Rüdiger genomläste rapporten härom, utbrast han ofrivilligt: “Detta är ju mer än upprörande! Huru skulle det gå, om Viborg måste försvara sig, innan nytt krut hinner anlända?”

Med kanonerna hade man 1854 förfarit sålunda, att de bästa af dem, de nya, hade placerats på landtfronterna och på sjöfronternas flyglar, där de icke hade det ringaste skjutfält och således icke gjorde någon nytta, men för att taga emot en fientlig flotta hade man användt gamla kanoner med dåliga ballistiska egenskaper. Fästningsvallarna befunno sig i det mest primitiva tillstånd, embrassyrerna voro så grunda, att hvarken kanoner eller lavetter voro skyddade, och äfven manskapet saknade skydd, emedan hvarken tvärvallar (traverser) eller blinderade skyddstak funnos. Privata bostäder stodo så nära fästningsverken, att de, i händelse af eldsvåda, hotade med allvarsam fara. Till blindagerna (skyddsskjulen) i fästningen fanns intet timmer i reserv; och för det i linje med Saima kanal uppförda militärlasarettet fanns hvarken läkarepersonal eller förråd af läkemedel.

Generalmajor Thesleff.

Såsom militärguvernör i Viborg och befälhafvare för dess garnison var dåförtiden anställd generalmajor Thesleff, en klok och lugn man, som lade i dagen stor energi vid fästningens försättande i försvarstillstånd. Han besatt icke blott kunskaper i militära ämnen utan förfogade ock öfver mycken vana vid handläggningen af civila ärenden. Thesleff utöfvade en mycket nyttig verksamhet i Finland genom sin tillgifvenhet för Ryssland och sin djupa vördnad för Alexander II:s person. Såsom icke hemmastadd i frågor rörande artilleri- och fortifikationsdetaljerna, var Thesleff själffallet i behof af sakkunniga medhjälpare på dessa områden. Tyvärr voro såväl artillerichefen i finländska militärdistriktet, generallöjtnant Volschinskij, som artilleribefälhafvaren i Viborg, öfverste Ljapunoff, föga lämpliga härtill. Den förstnämnde var gammal (70 år), den senare, ehuru utmärkt såsom människa, fullkomligt bruten af sjukdom. Fortifikationschefen i Viborg, öfverste Gorskin, var nära nog sinnessjuk, och chefen för tredje karabinierregementet, öfverste Smogarscheffskij, hade föga sinne för något annat än “långsam marsch med sträckta ben” och gevärsgrepp. Sappörer funnos alls icke i Viborg.

Sjöbefästningarna voro däremot i något bättre skick, men äfven de erfordrade mycket arbete, innan man kunde anse, att behörig afspärrning af inloppen till Viborgska viken var åstadkommen.

Från och med april 1855 arbetades det med sjudande ifver på de olika fästningsverken. “Alla satte sig i rörelse, ej blott militären utan ock den civila befolkningen i Viborg”. Ända till 1,000 man gingo hvarje dag ut till olika slags arbeten och invånarna kunde icke påminna sig sådant lif och rörelse. Småningom hade befälet blifvit ombytt. Huvuduppmärksamheten riktades på åstadkommande af ett kraftigt försvar af fästningen mot ett anfall från sjösidan. Trångsund, som utgör det djupaste och lämpligaste inloppet, blef på ett ganska betryggande sätt afspärradt och försvarades dessutom af ett hundratal frivilliga skyttar under befäl af forstmästaren Guck. Åt dessa skyttar hade utdelats kronostudsare med 50 patroner per man, hvarjämte de erhöllo en viss sold. Ett af inloppen stängdes medels en fördämning af sten, försänkta kanonbåtar, bommar och kedjor. Dessutom uppfördes batterier för 6 och 4 kanoner på holmarna Hinkkusaari och Ravansaari, hvarjämte å den sistnämnda all skog nedhöggs. För att kunna beskjuta Trångsund och hufvudfarleden genom Viborgska viken uppfördes äfven på Turkinsaari (Nikolajön) ett batteri för 8 kanoner och dessutom blefvo 9 kanonslupar förlagda därstädes. Detta batteri blef man nödsakad att bestycka samma dag fienden anlände till Trångsund.

Sedan alla dessa arbeten blifvit fullbordade, kunde man anse, att Viborg var något så när färdigt att taga emot fienden, om ock åtskilligt ännu icke kunnat afslutas. I alla fall skulle de allierade här möta ett kraftigt motstånd och man behöfde icke mera befara, att fästningsverken skulle blifva förstörda af dem.

I juni 1855 utnämndes generallöjtnant Merhilevitsch till chef för kustförsvaret på norra stranden af Finska viken mellan Petersburg och Viborg. Polack till börden, lyckades Merhilevitsch sedermera såsom generalguvernör i Varschau tillvinna sig mycken sympati inom de polska kretsarna. Han ville nu enligt sin uppfattning fördela arbetena på fästningsverken, hvarigenom han uppväckte mycken förbittring mot sig bland dem, som tidigare sysselsatt sig härmed enligt en noggrannt öfvertänkt plan. Tyvärr utmärkte sig general Merhilevitsch hvarken genom nödig takt eller militär kapacitet. Han fann, att man utan någon som helst anledning framskjutit befästningarna alldeles för långt utåt farleden; för att möta en från den sidan annalkande fiende vore det fullkomligt nog att tvinga honom att stanna på ett sådant afstånd, att han icke skulle kunna antända staden. Med andra ord sagdt, han var färdig att utan strid öfverlåta åt engelsmännen Trångsund och de andra inloppen, d. v. s. att låta fienden obehindradt intränga i Viborgska viken och sålunda afskära staden från hvarje förbindelse med hafvet. Ett sådant förslag ansåg sig ingenjöröfversten Krencke icke kunna beteckna med annat epitet än “förrädiskt”. Sedan generalens förslag blifvit underställda kejsarens pröfning, fann monarken sig likväl böra anbefalla, att arbetena skulle fortsättas enligt den tidigare uppgjorda planen.

Den 13 juli 1855 kl. 1 på dagen närmade sig tre fartyg af kapten Elverstons eskader Trångsund. Fregatten “Arrogant” och korvetten “Magician” stannade vid Kirkkoniemi, hvaremot ångkanonbåten “Ruby”, åtföljd af sju bevärade barkasser med omkring 700 mans besättning, styrde emot Viborgska viken. Omkring kl. 9 anlände denna flottilj till Ravansaari. Karabinierregementets tiraljörer öfversållade dem med kulor, hvarjämte från ångaren “Tosna” såväl som från de ryska kanonsluparna öppnades artillerield emot dem, i följd hvaraf en af de fientliga barkasserna blef genomskjuten och började sjunka, så att den måste bogseras bort till fregatten, efterföljd af de andra båtarna. Nu öppnade “Arrogant” eld mot Ravansaari och från barkasserna kastades congreveska raketer mot holmen. Kl. 10 på aftonen upphörde elden och den 16 juli aflägsnade sig fienden, sedan han reparerat sina skador. Förlusterna voro ringa: på ryssarnas sida 1 stupad och 8 man samt fänrik Stahlman sårade; af engelsmännen stupade gardemarinen Starey.

Engelska båtar vid Trångsund.

På detta sätt beskrefvo den tidens officiella rapporter affären vid Trångsund; i våra dagar, då nya källor blifvit tillgängliga, äro vi i tillfälle att komplettera beskrifningen med nya detaljer.

Enligt ingenjöröfversten Krenckes och artillerilöjtnanten Jegerstroms berättelse om affären hade kanonsluparna intagit position bakom ön Hinkus i jämnhöjd med Nikolajbatteriet; 72 tiraljörer från karabinierregementet samt ett hundra frivilliga skarpskyttar förlades i skyttelinje längs stranden af Ravansaari. På sistnämnda holme stodo dessutom tvenne kompanier af Petersburgska druschinan n:o 1 under befäl af öfversten furst Schahoffskoj och 100 man sappörer under stabskapten Voschtschinins befäl; ett kompani af samma druschina hade blifvit öfverfördt till Nikolajön. Den engelska ångkanonbåten hade gått den vanliga farleden genom Trångsund och därunder hållit sig närmare Suonionsaarisidan; framför sig hade kanonbåten haft en finsk båt, som i stället för segel hade hissat en bastmatta. Kanonbåten stannade, då den kom fram till fördämningen, och öppnade eld mot ångaren “Tosna”, som icke kunde besvara den på grund af sina små kanoner.

Karta öfver Trångsund.
Anm. Skalan i saschen: 1 saschen = 2,1336 m. /SZ

Härunder flyttade sig de 8 ryska kanonsluparna under kaptenlöjtnant Flotoffs befäl framåt och intogo ställning mellan Nikolajön och Ravansaari. Men samtidigt lyckades fiendens barkasser genombryta afspärrningen i Trångsund och nu utspann sig en eldstrid mellan kanonsluparna och barkasserna. Tack vare Flotoffs lyckade anordningar — han lät härunder ro sig i en liten ekstock mellan kanonsluparna — kunde dessa finna sig till rätta och rikta en så verksam eld mot barkasserna, att de nödgades retirera. Den största skadan åstadkommo dock de på Ravansaari förlagda tiraljörerna; fienden fick dock tid att antända skogen och några kojor på holmen.

På Nikolajön eller Turkisaari försiggick följande. Batteriet å denna holme var färdigt och det återstod blott att bestycka det, för hvilket arbete fanns att tillgå 20 man. Den 13 juli afgick ångaren “Tosna” under befäl af kapten löjtnant Opotschinin till fästningen i Viborg för att därifrån afhämta kanonerna till batteriet. På återvägen medförde den bland andra äfven generalmajorerna Thesleff och Strukoff, hvilka önskade begifva sig till Trångsund. De hade ännu ej hunnit fram till holmen, innan fienden öppnade eld mot “Tosna”, så att kanonernas urlastning och framsläpande till batteriet måste ske under fiendens eld. Någon väg fanns icke mellan stranden och batteriet och platformerna på det sistnämnda voro ännu icke fullt färdiga, men trots dessa svårigheter lyckades de raska artilleristerna fullgöra sitt arbete.

Under affären vid Trångsund upprepades ånyo den gamla historien: de ytterst klumpiga kanonsluparna med sina kanoner i för och akter kunde knappast fås att vända, men deras besättningar uppförde sig i alla fall som tappra män. Generalmajor Thesleff ansåg, att dessa olycksaliga kanonslupar blott skämt ut det ryska namnet: de rörde sig som kräftor eller paddor. Ty knappt hade man lyckats få fram en sådan tingest ett par famnar, förrän strömmen förde en annan tio famnar bakut. Hade kanonsluparna varit endast något så när rörliga, så skulle de aldrig släppt fiendens barkasser genom Trångsund. Flotoff var otvifvelaktigt en duktig sjöman, men han arbetade ut sig och kunde ändå ingenting uträtta med sina båtar.

Den 19 juli skref kejsaren till furst M. D. Gortschakoff på Krim: “Fienden har gjort ett litet försök att anfalla Viborg men lyckligt blifvit tillbakaslagen”.

I den rapport general Merhilevitsch insände till storfurst Nikolaj Nikolajevitsch rörande denna affär skref han bl. a., att kanonbåtarna opererat förträffligt. I själfva verket kunde de icke medföra någon den ringaste nytta, såvida de icke rörde sig i fullkomligt smul sjö; i skärgården, där dessa flatbottnade tråg oftast måste operera i sjögång, voro de fullkomligt oanvändbara.

Sedermera anslöt sig äfven storfursten till den uppfattning generalmajor Thesleff hade fått af dessa farkoster. Det beslöts att hemställa hos kejsaren om tillstånd att skaffa ur världen hela denna blott nominella flottilj samt använda dess kanoner till batteriernas bestyckning. Den 23 juli s. å. ankom från storfursten följande depesch: “Kejsaren och storamiralen hafva bifallit förslaget . . . ., kanonsluparna få försänkas och återstoden användas som transportfartyg”.

Därmed var dödsdomen fälld öfver dessa urmodiga tingestar.

På morgonen den 20 augusti kom den fientliga flottan ånyo inom synhåll från Trångsund. Följande dag uppbrände den telegrafstationen å Tuppuransaari och borttog några famnar ved; härtill inskränkte sig för denna gång dess operationer och den 24 augusti afseglade de fientliga fartygen.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 19 september 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt