Genom det trettioåriga kriget infördes fransk smak och franska seder i Sverige. Det gamla Arboga måste följa med tiden och ändra sina gator i rätlinig, fransk stil. En skrifvelse till Arboga 1647 bjuder borgerskapet att så väl där, som i andra våra städer i riket, låta reformera gator och gränder och därmed, så vidt sig göra låter, bringa staden uti en ordentligare och skickligare form. För underlättandet af denna reglering skänktes fria platser af kungsjorden ¹¹² (Vretroten), 2 års kontribution efterskänktes (1650), och inkvarteringen minskades. De, som för stadens heder mista något af sina tomter, få ersättning af nästa tomt, de som af herr Erik Oxenstjerna hindras att bebygga tomter på söder, tillförsäkras af landshöfdingen, att han på annan plats ville honom för hans tomter förnöja, och borgerskapet vara därpå försäkrade och bygga fritt ¹¹³. Prolongation å accisen (sedan 1622) begärdes och att de, som hafva brändt före, kunna få tullfritt byggnadsvirke och materiel.

De stora nya landsvägarna från öster- och västertull blefvo under Kristina anlagda (Lohman p. 8 och 9). År 1647 skänkte hon Höjens kvarn till Arboga ¹¹⁴, ett anbud som afslogs, på grund af bristande styrka och då infallande svåra krig ¹¹⁵. — År 1634 förordnade hon om rådhusets reparation i 3 våningar, »så att vi kunna där lägligen logera, när så omtränger». Samtidigt skänkte hon kungsträgården och dess bodar till staden. Icke alltid visar hon sympatier för Arboga. I ett bref 1644 anbefalles Arboga att visa sina privilegier för att styrka sin rätt att taga bropengar af Örebro för varor, som föras till Stockholm. Det är ord och inga visor. År 1647 vill hon taga tullen från uppstäderna och gifva den åt Stockholm. På stadens besvär häröfver upphäfdes dock denna resolution af Carl Gustaf 1655.

I stadens minne lefde Kristinas besök med samma sagoskimmer, som en gång Cecilias. Hvad vi i l:a delen p. 23 anfört om drottning Kristina och porträttet af Brigitta Nannulfsdotter är betecknande.

Det är numera icke — som under de gamla vasakonungarna — regenten, som direkt befattar sig med stadens angelägenheter. Landshöfdingen, som en gång om året, vid valborgsmessa, besöker staden, afhör dess klagomål och tager kännedom om dess förhållanden, är nu den som egentligen bevakar dess intressen. Så är det landshöfdingarnas förtjänst, att stadens nya reglering genomföres, liksom andra vigtiga frågor väckas af dem ¹¹⁶. Förhållandet till landshöfdingarna var ock det bästa, hvilket mest torde ha berott på dem. När landshöfdingen Gustaf Oxenstjerna 1645 tar afsked af Arboga i bref, tackar han för all god conversation och umgänge samt begär därhos, vänligen, att där några fel hos honom hafva funnits, de sådana intet vilja tillräkna och befaller sist alla i Guds välvisa protektion.

Bland frågor, som i landshöfdingens närvaro afgjordes, var den om borgerskapets rätt att bygga sina tomter och bruka sin jord, utan intrång från adelns sida. År 1634 förordnas, att endast borgare få bruka herråkers slott. Inkräktningar synas således ha blifvit gjorda af andra. När frågan blir om stadens reglering 1651, anhöll borgerskapet hos välb. landshöfdingen om fria tomter, att eftersom här till Maj 40 äre frie, derimot 92 adelstomter, kunna de intet drista sig byggia, utan de odrifna och oklandrade få samma tomter besitta, som väl som de andra 40. Välb. landshöfdingen försäkrade borgerskapet, att H. K. M. skulle herr Erik Oxenstjerna på annor ort för hans tomter honom förnöja, och borgerskapet vara därpå försäkrade och bygga fritt. Detta var 1651. 2 år senare kräfver Erik Oxenstjerna tomtören på gårdar sunnan ån, men får till svar, att en del tomter sunnan ån ha fastebref och få njuta dem till godo, en del har af häfd aldrig gifvit tomtören å sina gårdar och tomter. I Juli samma år presenterade borgerskapet mestadels sina fasta och gamla bref, som öfversten, välb. herr Erik Oxenstjerna anrörer och prætenderar vara hans gård ¹¹⁷.

Staketet omkring staden, som samtidigt med accisens införande blifvit uppsatt, hade sedan 1620-talet hunnit ruttna ner, så att 1654 folket kom inridande hvar som helst genom det ruttna staketet ¹¹⁸.

Regelbunden postgång infördes under Kristinas förmyndareregering. Postförare nämnes 1636. Första postmästaren i Arboga är, så vidt vi se af prot., Jochum Höijer, postförvalter 1642.

För sjötullens upptagande fanns en bom öfver ån. Faktor Hans Krusbarth löpte i motvillighet med sin skuta öfver bommen 1640 och fick därför böta 40 daler. Bompengarna skildes från hamnpengarna, som erlades särskildt. Marcus vid bommen, troligen uppsyningsman (1640). Seg-lationen gick nu mest på Finland och Norrland ¹¹⁹.

Med båtar erhölls skjuts från staden. För dessa skjutsar svarade Erik snickare, Måns Lådmacher, Tofhulta-Erik, Anders Skräddare 1640. Båtlega till Strengnäs utgjorde 1762 för 2 personer 8 daler ¹²⁰.

Handeln var nu, som förr, stadens förnämsta inkomstkälla ¹²¹.

Till spanmålshandelns ordnande bestämdes, att all spannmål, som införes i staden, skall föras i den bod under gamla rådstugan, der stadens måltunna skall finnas. Der skall hvar och en bekomma efter nödtorftan (1641). Tobakspatent utgafs 1640. Bränvinsbrännare nämnas 1643 bland stadens embetsmän. Svafvel och vitriol utföres från svafvelbruket af Hans Leffler ¹²². Tjufvar, som förr skulle ha dömts till galge och gren, få nu poenitera med arbete vid svafvelbruket. Vid faktoriet är Hans Krusbarth faktor, och om honom höres ej mycket godt. För hans olideliga muns skull nödgades rätten uppstiga från rådstugubordet. Från Jäder idkas marknadshandel, utan deltagande i borgerliga tungor ¹²³, hvilket öfverklagas.

Af handtverkare fingo skräddare sin skråordning 1638, och snickareembetet inrättades 1647. Läkarekonsten fick en förstärkning 1649. Mäster Gabriel barberare och mr Håkon oculist hade gjort intrång i hvarandras embete. Utslag: mr Håkon skall sin oculist- och brocksniderkonst samt med drickers preparationer och ingifvelser bruka, mäster Gabriel derimot med bardberarehviska, gambla såårs förbindande, åderlåtande bruuka.

Med stadens styrsel och förvaltning hade borgmästarne i främsta hand besväret. Deras lön utgjorde 1633 50 riksdaler, 1653 100 daler silfvermynt, utom vinkanna vid högtiderna. Rådmännen hade 50 daler. År 1666 blef borgmästarens lön 600 daler, och rådmännens 100 daler smt. Före 1654 och 1666 voro inga stadigvarande borgmästare förordnade, förut valdes de bland de äldste ¹²⁴.

Mot borgmästaren Johan Gubert von Queckelberg (1644) uppstodo 1651 åtskilliga klagomål. Dels anmärkte borgerskapet, att han ensidigt disponerade krono- eller donationsjorden, och impeterade att söka sig till en annan lägenhet. Man förebrådde honom, att han länge legat i Stockholm och intet förvärfvat. En af borgarna sade honom i ansigtet, att han icke hade så stort sig på beropa och icke snyter oss öfver näsan ¹²⁵. År 1652 klagas öfver att en borgmästare fått fullmagt utan sina kollegers vilja och vetskap. Landshöfdingeembetet ransakar huru härmed tillgått.

Vi komma härmed till sederna och lifvet. Se här några tidsbilder.

Matts nålmakare bodde sunnan ån i n:o 36 och var en orolig sälle. Efter en tvist med en af rådmännen inlemnar han till rätten en skrifvelse, hvarur anföres: »Till ehrborne och vellförståndige män, som den lofliga rätten här i Arboga bekläda, sinom gunstigom gynnarom ödmjuk- och tjenstlighan itt hälsosamt, frijdhsambt, fröjdefullt och lyckosamt nytt år, der hos min ödmjuke bön hos Gud flijteligen anhåller hans gudomliga majestät den välförordnade rätten af Sin stora nåde styra och regera ville, samt uti sitt lofliga och välförordnade kallelses värk detta närvarande åhr, som alltid tillförende oplysa, och i all sanning ledha, desslikes ifrån allt ondt beskydda. — Den tvistiga saken mellan mig och välförordnat rådman Pedher Andersom blef igenom min hufvudsvaghet (dryckenskap) åstadkommet utan min vilja, om hvilken jag nu välvise herrar icke hafver någon pretention, utan vill i Herrens namn nådh bedja. — Matts Erikson, nålmakare.» Nästa gång han omtalas, heter det, att han blifvit värre och värre. Så hade han på torget antastat borgmästare och råd och, då han insattes i fängelse, stuckit hufvudet genom gluggen och ropat: Se rätt på bokstafven, du har läst 10 Guds bud som en skjelm etc.

Harald Månson, borgmästaren hade lofvat sin dotter, jungfru Malin, åt Lorens skrifvare, enligt hvad Lorens påstod, d v. s. Harald skulle ha lofvat svar i vår, då han förfrågat sig med vänner och slägt. Malin hade emellertid mottagit gåfvor af Lorens. Men Harald lät en annan, Sven Månson, (af Lorens kallad en fantast) komma in till henne och lägga gåfvor på gåfvor. Först 2 dagar efteråt hemsändes Lorens gåfvor. Harald Månson säger, att han ej vetat derom, flickan hade gjort det sina föräldrar ovetande.

Nu klagar Lorens, 1633, att Harald borde ha sändt honom nej och gåfvorna tillbaka, innan hon tagit emot ny friare.

Lorens hade bjudit Harald på vin, och då hade Harald haft god ord under vinet. Rätten bekänner, att det ej var visligen gjordt, emedan han ville honom ej sin dotter gifva, ej heller visligen gjordt af Lars, att han skulle så spendera, förrän han fått dess vissare besked. I bref hade Harald önskat Lorens lycka. Rätten dömde, att Harald skulle betala Lorens för de gånger han gått dit, men ej för de gånger han blifvit bjuden. Det kom fram, att Haralds dotter tagit gåfvor äfven af David organist i ½ fjerde år och haft dem borta, medan hon hade hans gåfvor, och sändt dem hem i oläglig tid.

Hela kärlekshistorien slutar därmed, att ömhetsbetygelserna bytas i bitter galla. Malin kallade Lorens grof äreskändare, men fick plikta därför. Han kallade henne skjelmshjerta och borde ha sluppit plikta. De förliktes emellertid och slogo sina händer samman.

Erik organist skröt öfver att ha stått på förtrolig fot med arbogahustrur. I Tuna prästgård hade han sagt, att man fick leta med ljus och lykta, om man skulle finna öfver 3 ärliga dannekvinnor i Arboga. På en bjudning i Arboga hos Per Person hade han sagt, att han kunde få hvem af hustrurna han ville. Det var ej underligt, om man trodde, att han hade med satan att göra. Per Person berättade om en svartbok, som skulle ha funnits i hans ego. Erik måste sist bekänna, hvilka hustrur han menat. Det var 2, som förut visat honom vänskap, men nu stodo efter hans argesta och läto sina barn akta efter honom. Erik pliktfäldes till 24 daler.

Bland äfventyr, som protokollen omtala, äro ej få diktade och upplösa sig i falska angifvelser, skvaller eller lögn. Så var det då jungfru Anna Persdotter (dotter till aflidne prosten Drivius) beskylldes att ha mördat ett barn. Vittnen intygade mycket graverande omständigheter, bland annat att jungfru Anna lofvat godtgörelse åt den hustru, som skött barnet. Sist afslöjades alltsammans såsom en lögn. Erik Gudmunsons son, Johan, hade utspridt ryktet, ovisst af hvilken orsak. Johan hade dock en gång sagt, att om fadern toge Malin i prestgården till hustru, skulle han betala gammal gäld. Erik Gudmunson förklarar sonen ha ljugit som en lättfärdig skjelm. Af vittnena visade sig somliga tvetaliga, andra icke trovärdiga. En finska, som i målet framkom, afvisades ¹²⁶.

Osäkerheten på gatorna fortfar. Två präster, herr Per Himmettensis och herr Erik kaplan, antastades och skuros 1643 af en bödelson från Västerås. Backen utanför prästgårdsporten omtalas. Kaplandsgården låg tätt invid. Ofvanför prästgårdsporten låg nattstufvan, där tyckes drängen ha bott. Böllson (Böfvelson) stod utanför prästgården och skriade, när herr Per kom för att taga sin aftonmåltid. Då sade herr Per: »min vän, det är intet så dags på dagen, att folk nu skall stå och ropa och besynnerlig för ett sådant v hederligt huus, som detta är.» Böllson svarade: Du skall få ett tusen djeflar och drog knifven. Herr Per sade: Jag är en prästman, gör mig ingen skada. Böllson röfvade herr Pers kjortel. Herr Per kom sedan med en stång i handen, för att taga igen sin kjortel, vardt så stungen i lifvet, så att vädret gick ut af honom. Sist vardt byfogden stungen.

Hieronymus son, Ballam, sköt 1644 en djekne genom låret med 17 hagel. En annan pojke hade öfvertalt honom därtill, för att hämnas å den skjutne. En pojke mördades af en annan på Västerlånggatan 1636.

Vid en likprocession till Uppkyrkan sköt en pojke öfver hufvudet på en af hustrurna. Pojken förklarade, att skottet var skjutet en bondgumma till ära, som gick först. Hustrun fattade ej denna hedersbetygelse, utan brast ut i följande ord: Herre Gud förbanne dig till lif och själ, som skjöt, himmel och jord, sol och måne förbanne dig och dina föräldrar, som dig så uppfödt.

Brännvinet börjar redan sprida död och förbannelse omkring sig. Bengt sågare vardt bjuden på barsöl till Erik Björson vid Garpströmmen. Då Bengt icke kom, gick Erik till honom, lyfte af porten med buller och bång, och tog Bengt ur sängen med våld, frågande, äst tu icke min granne, skall icke du gå till mig, och tvingade honom under svordomar att följa sig hem. Bengt hade redan ätit. Bengts dotter, Anna, bad Erik Björson, att hennes fader icke skulle fara illa. Detta lofvade Erik Björson. Men Bengt kom aldrig hem, utan fanns död under isen i en hammarränna. Bengt hade blifvit trugad att dricka, men drack endast ur halfva glaset och slog resten i ansiktet på den trugande. På hemvägen öfverföll Per Tomeson Bengt och mördade honom. Dagen därpå sökte Bengts döttrar fadern gråtande från gård till gård. Sist sågo de blod och fotspår från dammen. Där fanns fadern till sist.

Men blodspåren, hvari brännvinet har skuld, sluta ej här. Ett människolif behöfver ej slutas med mord för att förspillas ¹²⁷.

Vi kväljas bland de många morden, såsom det ohyggliga 1636, då en nygift fältskär Dietrich sköt sin hustru i sängen och omedelbart efter skottet lade sig hos den döende med orden: kära hustru, eder skadar intet. Det var blott löst krut jag sköt med. Hustrun dog 9 timmar därefter och Dietrich dömdes från lifvet.

Människohjärtats synd röjes i allt. På husknutarna sitta paskiller uppspikade. Vi möta en kämnär, åtföljd af 2 hustrur, som skola mjölka misstänkta kvinnor i staden, för att utspana modern till ett mördadt barn. Kämnärerna säga sig dock ha misstro till hustrurnas konst. Det mördade barnet låg på uppkyrkogården.

Gamla tiders allvar och enfald röjes dock i mycket, som blifvit främmande för oss. Så fälles dödsdom för hordomslast med piga, efter 5 Mosebok 20 kap. För frånvaro ur kyrkan på böndag bötes 40 daler. En hustru från Goby fick skam i kyrkan, och därför är blifvet messfall 1643 ¹²⁸.

De fattiga stodo ännu, som under klostertiden, i vapenhuset, och räckte sin hand att tigga allmosor af kyrkobesökaren.

En ny tid börjar gry med nya, franska seder och humanare världsåskådning. Första gången det nämnes, att arbogabor gått att spassera, är 1636 ¹²⁹. Drottning Kristinas landsvägar kommo nu väl till pass. Ett liknande tidstecken är det, då borgerskapet klagade öfver att behöfva vara med om execution af gatulopp. Det skulle ej räknas dem till vanheder, försäkras i kongl. resolution 1655, och hvar borgerskapet sådant vägrade på kallelse att förrätta, lofvar konungen att tillhålla de tredskande att vara sina borgmästare och råd lydiga ¹³⁰.

Franska ord börja inflyta i protokollen. Rådmännen absentera sig ur rätten. Till och med latin inflyter där, såsom då borgmästaren imponerar silentium. Ett tal om hur skicklighet och god ordning ibland de förnämliga stånd i vårt kära fädernesland, Sverige, af hedna verld funnit sitt inrotande, sedermera tilltagande och omsider fullmogenhet, hölls den 20 Aug. 1650 på Arboga rådhus af Johannes Magni Gartzius, histor. professor i Åbo. Verkan af detta tal blef ej särdeles djup, att döma af det snart utbrytande missnöjet med Gubert.

Namnet trulkona förekommer ofta. Hustru Margreta hade en gång talat vid Brunkens änka om det lapperi i prästgården. Vid skilsmessan sade hustru Margareta: äst tu galen, ser til, vet du, fanen rider dig. Om Erik organist och hans förmenta svartbok är taladt. Pepparbarbro beskylldes att vara trulkona och kärna utan ko samt förvistes staden. Detta skedde ännu under klockringning, emedan man af gammalt trodde, att klockljuden skrämma trollen.

I Måns kaplans gård anlades 1633 af en piga mordbrand under gudstjensten. Pigan bekände, att elden alltid kom lös, där hon var, därför att hennes faders gårdskvinna eller grannkvinna hade lofvat henne, att hvar hon kommer, så skall olycka ske, och hon skall alltid få skuld därför. Vid efterforskning befanns, att eldsvåda utbrutit öfverallt, där denna piga varit i tjänst.

Folkspråket visar samma humor som alltid, oftast i den grofva stilen. I öknamnen framträder detta mest. En bonde får af en soldat heta råttskrämmare. Ordet fader användes som tilltalsord af yngre till äldre ¹³¹.

Adeln hade redan före Kristinas tid försvunnit från Arboga för att gå ut i kriget, efter hvars slut den återkommer och medför franska lefnadsvanor och seder. Efter krigets slut inkvarteras i Arboga de från Tyskland hemkomna regementena öfver vintern 1648. Flere arbogaborgare, som deltagit i kriget 1645, komma tillbaka och återtaga sin handtering ¹³². För Arboga borgarekompanier blef det glädje, då ordres kom om hemkallelse från ståndkvarteret i Åmål 1645. Kaptenen för kompaniet hade hos borgmästare och råd anhållit om denna hemförlofning.

Vid Kungsör vistas hofvet ofta ¹³³. År 1640 begäres lån af sängkläder från Arboga. År 1638 gjorde Maria Eleonora en rekreationsresa till den nya grafven vid Arboga och beskrifver sina intryck i bref till Kristina ¹³⁴. År 1644 drog en holländsk ambassad igenom Arboga. År 1653 reste den engelske ambassadören Whitlock genom Köping. Borgarne passade tillfället och anklagade sin borgmästare att ha talat illa mot engelska parlamentet, såsom bestående af skräddare och skomakare. Inkallad, tog han sig ett rus för att stärka modet, förklarade därpå, att han var Englands vän och anförde, att han ägde Miltons bok till parlamentets försvar samt läst de holländska tidningarnas utfall och skämtat däröfver. Whitlock fann saken lustig, bjöd borgmästaren på vin och sade, att en romersk borgmästare och han vore af nästan lika betydenhet.

Arboga storhetstid började gå ned. Nora och Linde anlades under drottning Kristina, och deras anläggning blef moderstadens undergång. I allvarliga sinnen vaknade känslan af skuld. Det var endast ett enstaka uttryck af detta skuldmedvetande, som 1646 uttalades i orden: Här sker mycken synd och obillighet i gården, att hela staden må sjunka.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll