Såsom nämdt är, hade Gyldenlöve i slutet af september
1676 gått tillbaka öfver norska gränsen och förlagt sina trupper i vinterqvarter.
Vid underrättelsen om svenskarnes infall i Skåne hade han emellertid
åter uppbrutit och i medlet af december gått öfver gränsen med en styrka
af omkring 2,000 man, i afsigt att tvinga svenskarne till att draga
någon del af sin styrka från södra delarna af landet. Men djup snö hade
hindrat hans tåg. Snart kom underrättelsen om danskarnes nederlag vid
Lund. Nu var det icke rådligt för honom att med så liten styrka fördjupa
sig längre in i landet. Vid Töftedals kyrka på Dal mötte honom tre svenska
sqvadroner. Sedan han drifvit dem på flykten och tagit några fångar
och en fana, gick han derför tillbaka öfver gränsen. Endast en mindre
styrka, som infallit i Bohuslän, fick stanna qvar på svenskt område
för att försvara blockhuset vid Strömstad.
Emellertid hade öfversten Breitholtz, hvilken förde
befälet i Bohuslän, fått befallning af rikskansleren att göra en rekognosering
fram åt gränsen. Den 29 december 1676 hade han fått sina trupper samlade.
Deras tillstånd var i högsta grad eländigt. Större delen voro nakna
och barfotade. En del af hans dragoner, som kommit från Vermland, hade
sålunda inga andra kläder än de »slarfvuta» skinnpelsar, som de för
två år sedan fört med sig från sin hembygd. Deras befälhafvare hade
nyss förut skrifvit, att de hvarken kunde göra tjenst vid vakt eller
kommendering, och det var gifvet att de under den stränga köld, som
var rådande, skulle sjukna och dö i stort antal. Men för att åtminstone
uträtta något med sin lilla kår beslöt Breitholtz att söka bortdrifva
norrmännen ur deras blockhus vid Strömstad. De första dagarna af januari
1677 tågade han dit med en del af sin styrka. Den 5 januari stod han
framför blockhuset och uppmanade kommendanten på öfligt sätt att dagtinga.
När denne vägrade göra det, lät han öppna elden. Denna hade dock icke
varat många minuter, förr än norrmännen började fly allt hvad deras
ben förmådde ur blockhuset. En skara på tjugu man, som styrde kosan
utåt isen, nedhöggs genast af de svenska ryttarne. Nu lät Breitholtz
röra trummorna och befalde sitt folk att storma. De i blockhuset qvarvarande
norrmännen gjorde emellertid tecken, att de ville gifva sig, och nedlade
vapen. De räknade endast 20 man. Af dem fingo svenskarne veta, att striden
icke väl hade börjat, förr än en af deras korpraler ropat: »Fienden
är för stark, vi kunna icke stå här länge», samt derpå hoppat öfver
bröstvärnet af den rundt omkring liggande vallen. Flere soldater hade
genast följt hans föredöme och kastat ifrån sig sina vapen. Fåfängt
hade officerarne sökt återställa ordningen och lifva modet på de öfrige,
och slutligen hade kommendanten nödgats att gifva vika och hissa den
hvita flaggan till tecken att han ville dagtinga.
Sedan Breitholtz låtit antända blockhuset och sprängt
vallarna i luften, återvände han med sitt folk till Uddevalla. Af de
flyende norrmännen lyckades endast ett fåtal att uppnå sitt land, och
här väntade dem ett mottagande, som de kanske minst väntat. De instäldes
nämligen genast för krigsrätt och dömdes att kasta lott om lifvet. Sedan
detta skett, vardt hvar tionde man hängd. De öfriga fingo nåd, men först
sedan de sprungit nio gatlopp genom 400 man. Endast de nyutskrifne,
af hvilka man ännu icke kunde fordra så mycket, sluppo med fyra gatlopp
genom 100 man. Kommendanten vardt utstruken ur rullorna och förklarad
ovärdig att till krigstjenst vidare nyttjas, derför att han ej förstått
att göra sig åtlydd.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll