Danskarne voro redan varskodda på den fara, som hotade
dem. Redan den 14 oktober hade Hilletan skrifvit, att presten i Knäred
omtalat för danskarne, att svenskarne ärnade inbryta på tre ställen
öfver gränsen, samt att de skånska bönderna af detta rykte blifvit så
förskräckta, att de icke längre velat hålla vakt. Hans försök att utsprida
de öfverenskomna ryktena, att svenskarne skulle gå i vinterqvarter,
hade derför fullständigt misslyckats. De uppmärksamma snapphanarne hade
varit för sluga att låta lura sig så lätt. I sjelfva verket hade den
danska armén redan den 17 oktober, således ett par dagar innan den svenska
ännu var sammandragen, uppbrutit ur sina vinterqvarter och samlat sig
vid de vägar, som ledde från småländska gränsen. Samma dag hade Kristian
den femte sjelf inträffat vid hären. Denna gång hade han åter nytt folk
omkring sig. Prinsen af Ploen var fallen. Jägmästaren Hahn, generalen
Arensdorf och kanslern Ahlefelt hade lyckats inbilla konungen,
att hertigen var vunnen af arffienden, hertigen af Holstein. Den gamle
fältmarskalken Weiher hade aflidit i Engelholm i början af oktober,
hvilket var en kanske lika stor förlust. Närmast konungen skulle numera
generalen Karl Arensdorf föra befälet öfver armén. Han var tapper och
djerf, men ansågs ega för hetsigt lynne, icke visa nog kallblodighet
i striden samt sakna fältherrens förmåga af öfverblick.
En half mil söder om Markaryd gick gamla gränsen fram.
Der stodo två danska dragonkompanier på förpost, skylda bakom en förhuggning.
Då svenska förtruppen, natten mellan den 23 och 24 oktober, närmade
sig denna förhuggning, började den, tvärt emot order, att tända bloss
och aflossa skott. Härigenom vardt svenskarnes frammarsch upptäckt i
god tid. Den danska förposten, hvilken anfördes af den tappre och skicklige
generalen von Örtzen, fick tillfälle att taga en noggrann kännedom
om den svenska styrkan, hvilken uppskattades till 7,000 ryttare och
12,000 fotgängare. Derefter skyndade sig von Örtzen undan till danska
hufvudställningen vid Åby. Den svenska hären hade emellertid fortsatt
sin framryckning mot Rönneån, såsom det syntes i afsigt att öfvergå
den samma vid Herrevads kloster. Men då Karl den elfte fick veta, att
danska hären uppstält sig längre vesterut vid Åby, vände han sig genast
med rytteriet åt detta håll. Fotfolket och artilleriet fick, såsom vid
Fylle å, komma efter bäst de kunde. Danskarne åter, hvilka trodde att
svenskarne i främsta rummet hade för afsigt att undsätta Malmö, sökte
manövrera så, att de komme att stå mellan dem och nämda fästning. De
hade derför redan brutit upp från Åby och tågat längre söderut
till Näs, två mil norr om Lund.
Vid framkomsten till Åby funno svenskarne danska lägret
utrymdt. Hvart dess trupper tagit vägen visste ingen. Karl den elfte
lät derför hären rasta i två dagar. På tredje dagen befalde han helt
oförmodadt, att den skulle marschera vesterut. Han hade nämligen fått
den föreställningen, att danska hären gått i denna riktning. Öfverallt
i byarna påträffades också under tåget danska efterliggare, samt »prester,
qvinnor och sjuke», hvilket tycktes gifva stöd åt denna åsigt. Tåget
gick ytterst långsamt. Vägarna voro bottenlösa af det ihållande regnet.
De medförda förråden började taga slut, och inom landet kunde ingenting
fås. Bönderna hade flytt, och de få boningshusen stodo tomma. I köld
och väta måste trupperna merendels tillbringa nätterna på bara marken,
utan mat, eld eller dryck. Många sjuknade. Det var förspelet, sade man,
till kommande lidanden. Den 30 på morgonen hade härens förtrupper kommit
fram till granskapet af Helsingborg. Dahlberg sändes förut för att rekognosera.
Han upptäckte snart, att besättningen icke var större än vanligt. Deremot
omtalade borgmästaren, att danska hufvudarmén, som han uppskattat till
15,000 man, gått söderut.. När konungen fick höra detta, befalde han
att staden genast skulle stormas. Utsända spejare hade nämligen berättat,
att danskarne derstädes upplagt stora förråd, i synnerhet af salt, och
att det icke på länge varit en sådan rörelse i hamnen som under den
sista tiden.
Staden Helsingborg omgafs denna tid af ansenliga jordvallar,
förenade vid sjön medelst en hög strandmur. På berget ofvan staden låg
fästningen, skyddad åt landsidan af vallar och grafvar, åt stadssidan
af den branta bergsluttningen. I midten af fästningen reste sig det
fasta tornet »Kärnan», omgifvet af en särskild förskansning, med bastioner
i hörnen och der utanför af en mångsidig ringmur, hvilken äfven omslöt
tre större byggningar.
När fotfolket och fältstyckena anländt, lät Karl den elfte
dessa senare öppna elden, hvilken kraftigt besvarades från fästningen
och från de på redden liggande danska krigsskeppen. Fotfolket stormade
derefter fram mot vallarna utan att röna något egentligt, motstånd.
Besättningen drog sig upp till fästningen, lemnande staden i svenskarnes
våld. Nu sände Karl den elfte genast en trumpetare för att uppmana kommendanten
att dagtinga. Men denne vägrade. Uppmaningen förnyades tvenne gånger,
men kommendanten svarade med sina kanoner, hvilka anstälde stor förödelse
bland de anfallande. Under tiden sköflade de svenska soldaterna
allt som de kommo öfver »och fingo denna olyckliga vana att plundra,
som snart skulle blifva dem sjelfva till så stort förfång». Då spred
sig plötsligt ryktet, att danska armén närmade sig söder ifrån. Karl
den elfte beslöt genast att upphäfva belägringen och tåga fienden till
mötes. Ännu en gång genomsöktes och plundrades husen i staden, i hopp
att finna salt, hvarefter trupperna fingo aftåga. När de sista lemnade
stadens granskap, gjorde besättningen på fästningen ett kraftigt utfall
och tillfogade dem åtskillig förlust.
Under svår väderlek fortsattes tåget till Bårslöf. På
andra stranden om Rååns djupa dalgång såg man härifrån den danska armén,
uppstäld i slagordning. Å ingendera sidan vågade man företaga
en öfvergång i den andres åsyn. Båda härarna blefvo stillastående i
flere dagar, och förposterna stodo så nära hvarandra, att de kunde talas
vid. De danske tillbytte sig tobak för bröd af de svenske. En dag framryckte
danskarne till ån i full slagordning och sköto dansk lösen. Karl den
elfte svarade genast med svensk lösen och lät sina trupper göra korum.
Men det kom icke till någon strid. Danskarne inskränkte sig till att
skjuta i brand Bårslöfs prestgård, der Karl den elfte hade sitt högqvarter.
Dessutom föreföllo mindre förpoststrider nästan dagligen.

En rå och kall vinter ökade sjukligheten under detta svältkrig.
Ändtligen uppbröto danskarne ur sitt läger och aftågade i sydostlig
riktning mot Landskrona. Svenskarne följde efter, sökande, genom en
omväg åt öster, komma förbi dem öfver Lödde å. Men då de den 11 november
hunno fram till Lilla Harje, på norra stranden af Lödde å, hade danskarne
redan tagit ställning på den södra stranden. För tredje gången under
några få veckor hade försöket att gå förbi danskarne misslyckats. Karl
den elfte kunde icke längre styra sin ifver, utan gaf befallning åt
sina trupper att gå öfver den af höstregnet uppsvälda 300 fot breda
ån. Men de kastades genast i början tillbaka, och försöket misslyckades
fullständigt. Svenskarne slogo nu läger, med venstra flygeln vid Örtofta
och högqvarteret i vestra utkanten af Benstorps by. Förposterna utsattes
långs åns norra strand. Den danska hären gick samtidigt i läger vid
Skälshög med högqvarteret på Svenstorps herregård. Hufvudvakterna
utstäldes utmed åns södra strand vid Tågarp, Håsta och Hoby.
Här blef man nu åter en tid liggande på hvar sin sida
om en å, utan att kunna anfalla hvarandra. De svenska trupperna sleto
förfärligt ondt. »Jag bor sjelf tolfte eller femtonde, i en af dessa
stugor, som ni så väl känner», skrifver Feuquières under denna
tid, »hvilken endast får dagen genom taket. Jag har icke ett ljus, och
jag vet ännu icke, hur jag skall finna någon som kan fortskaffa detta
bref. Jag vet endast, att ingen kan lemna lägret utan eskort, emedan
på ena sidan står danska armén inom skotthåll och på den andra garnisonerna
i Landskrona, Helsingborg och Kristianstad, förutom många »Schnapans»
(snapphanar), hvilka äro ett slags mycket farliga djur i detta land.»
Kölden tilltog, och soldaterna funno i sina öppna jordkulor
föga skydd för de bitande vindarna. Ved saknades för lägereldarna, och
tillgången på lifsmedel var otillräcklig. Den största oordning rådde
vid kommissariatet. De knappa lifsmedlen utdelades så planlöst, att
somliga regementen hade föda tillfyllest för hela månaden, när andra
under flere dagar fingo sakna bröd. Bristen på foder åt hästarna var
lika stor. I synnerhet var det de finska trupperna, hvilka, såsom varande
obekanta med språket, sleto värst ondt.
Orsaken till detta elände låg icke helt och hållet hos
kommissariatet, ty landtbefolkningen hade lofvat att göra samma tillförsel
till den svenska armén som till den danska. Men osäkerheten till lif
och lem i nejden kring det svenska lägret hindrade den samma helt och
hållet. Innan bonden nådde lägret, voro han sjelf och hans lass fullständigt
utplundrade och oftast äfven hans hästar bortröfvade. Han kunde i de
flesta fall skatta sig lycklig, om han med lifvet slapp undan. Ingen
skånsk adelsman eller bonde vågade snart visa sig i det svenska lägret
eller stanna i sitt hem, om de bodde i dess närhet. Alla förnödenheter
måste derför forslas från småländska gränsen. Och den transporten var
icke lätt. Kom en fora ändtligen i väg från Markaryd, kunde man våga
hundra mot ett, att hon redan efter första dagsmarschen skulle varda
anfallen, kanske bortröfvad af snapphanarnes oförvägna skaror. Lyckades
det åter någon gång för ett svenskt ströfparti att införa boskap till
lägret, saknades det vanligen salt för köttets tillagning. Till det
osaltade köttet fans heller ingen annan dryck än vatten. Af den osunda
födan sjuknade folket hoptals i rödsot. Man flyttade de sjuke till de
bakom lägret anlagda sjukhusen, men dessa brändes af snapphanarne, och
de sjuke måste nu blifva qvar i lägret. Häraf ökades naturligtvis dödligheten
i otrolig grad. I slutet af november hade svenska hären sammansmält
så mycket, att den, ehuru ytterligare 1,000 man tillkommit, icke räknade
halfva den styrka, som en månad tidigare marscherat öfver skånska gränsen.
Under dylika förhållanden hade man fullt skäl att, såsom
Dahlberg gjorde, frukta det hela armén skulle ruineras. Stämmor började
också höjas i det svenska krigsrådet, som yrkade på återtåg. Den danska
hären, sade man, var öfverlägsen — räknade kanske 9,000 man i ledet,
då den svenska endast räknade omkring 6,000 man —, och hur man än ville
anordna anfallet, vore derför svårigheterna oöfvervinnerliga. Men konungen
ville på inga vilkor lyssna till dylikt tal. For honom var ett återtåg
värre än nederlag. Det skulle vara det samma som härens fullständiga
upplösning, Malmös fall, ja kanske hans egen undergång. De höge i landet
hade länge funnit en orsak till de många motgångarna i hans oförmåga
och envishet. Rykten hade börjat kringlöpa, att man ärnade inskränka
hans makt, kanske beröfva honom kronan. Han kände, huru denna började
glida ur hans händer, och insåg, såsom han ock sade, att för honom fans
ingen annan väg än rakt på fienden.
Hans åsigt delades denna gång af flere, som på det lifligaste
afstyrkte ett återtåg. »Jag älskar min konung högt», skref en af dem,
Hans Wachtmeister, »dock vill jag hellre efter en ärlig strid
för fäderneslandet bära honom död till sitt tält, än se honom så skamligt
återvända till fäderneslandet.» Men var det lätt nog att bestämma sig
för ett anfall, var det så mycket svårare att komma till någon enighet
om, huru det borde anordnas. Midt emot lägret vid lilla Harje låg en
qvarn och nedanför den samma ett vad. Här ansåg konungen, att man lättast
kunde gå öfver med slutna sqvadroner, och gjorde man öfvergången nattetid,
kunde man möjligen snart nog komma fienden på halsen. Vid närmare undersökning
visade det sig emellertid, att dalgången på detta ställe hade allt för
branta sluttningar, och att ån var så uppsväld af regnet, att en öfvergång
derstädes vore mycket svår om ens möjlig. Några bland generalerna föreslogo
nu, att man skulle företaga öfvergången längre åt öster, vid Örtofta,
der nedgångarna voro mindre branta och stränderna icke fullt så sumpiga.
Man skulle i denna händelse stöta på danskarnes högra flygel. Häremot
invändes åter, att danskarne i sådant fall kunde få tillfälle att undvika
strid och i stället draga sig bakom Höje å, för att ännu längre fortsätta
detta olycksaliga svältkrig. Konungen återgick då till sin förra mening,
att lilla Harje vore det bästa övergångsstället. Natten till den 17
november begaf han sig »incognito och oförmärkt», åtföljd allenast
af Helmfelt, Ascheberg och Dahlberg, öfver vadet vid lilla Harje.
Han kunde visserligen icke längre neka till riktigheten af de skäl,
med hvilka man afstyrkt en öfvergång derstädes, men befalde detta oaktadt,
att nedfarter skulle gräfvas, för att underlätta rytteriets marsch nedför
den norra sluttningen. Han beslöt dock att afbida de förstärkningar,
med hvilka Ulfelt och öfversten Baranoff voro i antågande, innan
något företoges.
Emellertid hade Gyllenstjerna och Fersen rekognoserat
ån vid Käflinge och kommit till den slutsats, att bron derstädes kunde
i hast återställas, för att begagnas af fotfolket, medan rytteriet begagnade
fyra i närheten liggande vad. Konungen red sjelf dit och öfvergick till
deras mening. Den 27 november anlände öfversten Klaes Johan Baranoff
med sitt regemente finska ryttare. Uti det krigsråd, som hölls två dagar
senare, blef derför beslutadt, att anfallet skulle ske följande natt.
Orderna derom utdelades, och alla högre befälhafvare kallades till Ascheberg,
som sade dem, »att konungen vore sinnad att i Jesu namn gå öfver om
nattetid och gripa fienden an». Konungen litade på deras trohet »och
goda intention» och drog derför icke i tvifvelsmål, att de icke en och
hvar skulle göra sin pligt och medverka till en lycklig utgång.
Vattnet i ån hade under de senaste dagarna börjat frysa.
Skulle frosten fortfara under längre tid, kunde man hoppas att komma
öfver på isen. Anfallet vardt derför ännu en gång uppskjutet, och Ascheberg
och Dahlberg undersökte hvarje dag isens tjocklek. Ändtligen funno
de ett ställe i närheten af Stora Harje qvarn, der man tyckte att den
var nog stark för att bära hästar och lättare fältstycken. Dahlberg
skyndade med profvet till konungen, och det beslöts att öfvergången
skulle ofördröjligen ega rum. Då orderna utdelades, söndagen den 3 december,
befaldes derför att alla trupper skulle vid den ordinarie bönestunden
på aftonen innerligt anropa den högste Guden om bistånd under den kommande
träffningen med fienden, samt att de strax derpå skulle vara redo till
uppbrott.
Om qvällen sände konungen ett afskedsbref till sin moder.
Dagen derpå, skref han, skulle han söka upp fienden och segra eller
dö. I senare fallet bad han, att hans lik måtte föras till Stockholm,
för att få hvila vid sidan af hans tappre förfäder i Riddarholmskyrkans
grafhvalf.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll