Svältkriget 1676

Danskarne voro redan varskodda på den fara, som hotade dem. Redan den 14 oktober hade Hilletan skrifvit, att presten i Knäred omtalat för danskarne, att svenskarne ärnade inbryta på tre ställen öfver gränsen, samt att de skånska bönderna af detta rykte blifvit så förskräckta, att de icke längre velat hålla vakt. Hans försök att utsprida de öfverenskomna ryktena, att svenskarne skulle gå i vinterqvarter, hade derför fullständigt misslyckats. De uppmärksamma snapphanarne hade varit för sluga att låta lura sig så lätt. I sjelfva verket hade den danska armén redan den 17 oktober, således ett par dagar innan den svenska ännu var sammandragen, uppbrutit ur sina vinterqvarter och samlat sig vid de vägar, som ledde från småländska gränsen. Samma dag hade Kristian den femte sjelf inträffat vid hären. Denna gång hade han åter nytt folk omkring sig. Prinsen af Ploen var fallen. Jägmästaren Hahn, generalen Arensdorf och kanslern Ahlefelt hade lyckats inbilla konungen, att hertigen var vunnen af arffienden, hertigen af Holstein. Den gamle fältmarskalken Weiher hade aflidit i Engelholm i början af oktober, hvilket var en kanske lika stor förlust. Närmast konungen skulle numera generalen Karl Arensdorf föra befälet öfver armén. Han var tapper och djerf, men ansågs ega för hetsigt lynne, icke visa nog kallblodighet i striden samt sakna fältherrens förmåga af öfverblick.

En half mil söder om Markaryd gick gamla gränsen fram. Der stodo två danska dragonkompanier på förpost, skylda bakom en förhuggning. Då svenska förtruppen, natten mellan den 23 och 24 oktober, närmade sig denna förhuggning, började den, tvärt emot order, att tända bloss och aflossa skott. Härigenom vardt svenskarnes frammarsch upptäckt i god tid. Den danska förposten, hvilken anfördes af den tappre och skicklige generalen von Örtzen, fick tillfälle att taga en noggrann kännedom om den svenska styrkan, hvilken uppskattades till 7,000 ryttare och 12,000 fotgängare. Derefter skyndade sig von Örtzen undan till danska hufvudställningen vid Åby. Den svenska hären hade emellertid fortsatt sin framryckning mot Rönneån, såsom det syntes i afsigt att öfvergå den samma vid Herrevads kloster. Men då Karl den elfte fick veta, att danska hären uppstält sig längre vesterut vid Åby, vände han sig genast med rytteriet åt detta håll. Fotfolket och artilleriet fick, såsom vid Fylle å, komma efter bäst de kunde. Danskarne åter, hvilka trodde att svenskarne i främsta rummet hade för afsigt att undsätta Malmö, sökte manövrera så, att de komme att stå mellan dem och nämda fästning. De hade derför redan brutit upp från Åby och tågat längre söderut till Näs, två mil norr om Lund.

Vid framkomsten till Åby funno svenskarne danska lägret utrymdt. Hvart dess trupper tagit vägen visste ingen. Karl den elfte lät derför hären rasta i två dagar. På tredje dagen befalde han helt oförmodadt, att den skulle marschera vesterut. Han hade nämligen fått den föreställningen, att danska hären gått i denna riktning. Öfverallt i byarna påträffades också under tåget danska efterliggare, samt »prester, qvinnor och sjuke», hvilket tycktes gifva stöd åt denna åsigt. Tåget gick ytterst långsamt. Vägarna voro bottenlösa af det ihållande regnet. De medförda förråden började taga slut, och inom landet kunde ingenting fås. Bönderna hade flytt, och de få boningshusen stodo tomma. I köld och väta måste trupperna merendels tillbringa nätterna på bara marken, utan mat, eld eller dryck. Många sjuknade. Det var förspelet, sade man, till kommande lidanden. Den 30 på morgonen hade härens förtrupper kommit fram till granskapet af Helsingborg. Dahlberg sändes förut för att rekognosera. Han upptäckte snart, att besättningen icke var större än vanligt. Deremot omtalade borgmästaren, att danska hufvudarmén, som han uppskattat till 15,000 man, gått söderut.. När konungen fick höra detta, befalde han att staden genast skulle stormas. Utsända spejare hade nämligen berättat, att danskarne derstädes upplagt stora förråd, i synnerhet af salt, och att det icke på länge varit en sådan rörelse i hamnen som under den sista tiden.

Staden Helsingborg omgafs denna tid af ansenliga jordvallar, förenade vid sjön medelst en hög strandmur. På berget ofvan staden låg fästningen, skyddad åt landsidan af vallar och grafvar, åt stadssidan af den branta bergsluttningen. I midten af fästningen reste sig det fasta tornet »Kärnan», omgifvet af en särskild förskansning, med bastioner i hörnen och der utanför af en mångsidig ringmur, hvilken äfven omslöt tre större byggningar.

När fotfolket och fältstyckena anländt, lät Karl den elfte dessa senare öppna elden, hvilken kraftigt besvarades från fästningen och från de på redden liggande danska krigsskeppen. Fotfolket stormade derefter fram mot vallarna utan att röna något egentligt, motstånd. Besättningen drog sig upp till fästningen, lemnande staden i svenskarnes våld. Nu sände Karl den elfte genast en trumpetare för att uppmana kommendanten att dagtinga. Men denne vägrade. Uppmaningen förnyades tvenne gånger, men kommendanten svarade med sina kanoner, hvilka anstälde stor förödelse bland de anfallande. Under tiden sköflade de svenska soldaterna allt som de kommo öfver »och fingo denna olyckliga vana att plundra, som snart skulle blifva dem sjelfva till så stort förfång». Då spred sig plötsligt ryktet, att danska armén närmade sig söder ifrån. Karl den elfte beslöt genast att upphäfva belägringen och tåga fienden till mötes. Ännu en gång genomsöktes och plundrades husen i staden, i hopp att finna salt, hvarefter trupperna fingo aftåga. När de sista lemnade stadens granskap, gjorde besättningen på fästningen ett kraftigt utfall och tillfogade dem åtskillig förlust.

Under svår väderlek fortsattes tåget till Bårslöf. På andra stranden om Rååns djupa dalgång såg man härifrån den danska armén, uppstäld i slagordning. Å ingendera sidan vågade man företaga en öfvergång i den andres åsyn. Båda härarna blefvo stillastående i flere dagar, och förposterna stodo så nära hvarandra, att de kunde talas vid. De danske tillbytte sig tobak för bröd af de svenske. En dag framryckte danskarne till ån i full slagordning och sköto dansk lösen. Karl den elfte svarade genast med svensk lösen och lät sina trupper göra korum. Men det kom icke till någon strid. Danskarne inskränkte sig till att skjuta i brand Bårslöfs prestgård, der Karl den elfte hade sitt högqvarter. Dessutom föreföllo mindre förpoststrider nästan dagligen.

En rå och kall vinter ökade sjukligheten under detta svältkrig. Ändtligen uppbröto danskarne ur sitt läger och aftågade i sydostlig riktning mot Landskrona. Svenskarne följde efter, sökande, genom en omväg åt öster, komma förbi dem öfver Lödde å. Men då de den 11 november hunno fram till Lilla Harje, på norra stranden af Lödde å, hade danskarne redan tagit ställning på den södra stranden. För tredje gången under några få veckor hade försöket att gå förbi danskarne misslyckats. Karl den elfte kunde icke längre styra sin ifver, utan gaf befallning åt sina trupper att gå öfver den af höstregnet uppsvälda 300 fot breda ån. Men de kastades genast i början tillbaka, och försöket misslyckades fullständigt. Svenskarne slogo nu läger, med venstra flygeln vid Örtofta och högqvarteret i vestra utkanten af Benstorps by. Förposterna utsattes långs åns norra strand. Den danska hären gick samtidigt i läger vid Skälshög med högqvarteret på Svenstorps herregård. Hufvudvakterna utstäldes utmed åns södra strand vid Tågarp, Håsta och Hoby.

Här blef man nu åter en tid liggande på hvar sin sida om en å, utan att kunna anfalla hvarandra. De svenska trupperna sleto förfärligt ondt. »Jag bor sjelf tolfte eller femtonde, i en af dessa stugor, som ni så väl känner», skrifver Feuquières under denna tid, »hvilken endast får dagen genom taket. Jag har icke ett ljus, och jag vet ännu icke, hur jag skall finna någon som kan fortskaffa detta bref. Jag vet endast, att ingen kan lemna lägret utan eskort, emedan på ena sidan står danska armén inom skotthåll och på den andra garnisonerna i Landskrona, Helsingborg och Kristianstad, förutom många »Schnapans» (snapphanar), hvilka äro ett slags mycket farliga djur i detta land.»

Kölden tilltog, och soldaterna funno i sina öppna jordkulor föga skydd för de bitande vindarna. Ved saknades för lägereldarna, och tillgången på lifsmedel var otillräcklig. Den största oordning rådde vid kommissariatet. De knappa lifsmedlen utdelades så planlöst, att somliga regementen hade föda tillfyllest för hela månaden, när andra under flere dagar fingo sakna bröd. Bristen på foder åt hästarna var lika stor. I synnerhet var det de finska trupperna, hvilka, såsom varande obekanta med språket, sleto värst ondt.

Orsaken till detta elände låg icke helt och hållet hos kommissariatet, ty landtbefolkningen hade lofvat att göra samma tillförsel till den svenska armén som till den danska. Men osäkerheten till lif och lem i nejden kring det svenska lägret hindrade den samma helt och hållet. Innan bonden nådde lägret, voro han sjelf och hans lass fullständigt utplundrade och oftast äfven hans hästar bortröfvade. Han kunde i de flesta fall skatta sig lycklig, om han med lifvet slapp undan. Ingen skånsk adelsman eller bonde vågade snart visa sig i det svenska lägret eller stanna i sitt hem, om de bodde i dess närhet. Alla förnödenheter måste derför forslas från småländska gränsen. Och den transporten var icke lätt. Kom en fora ändtligen i väg från Markaryd, kunde man våga hundra mot ett, att hon redan efter första dagsmarschen skulle varda anfallen, kanske bortröfvad af snapphanarnes oförvägna skaror. Lyckades det åter någon gång för ett svenskt ströfparti att införa boskap till lägret, saknades det vanligen salt för köttets tillagning. Till det osaltade köttet fans heller ingen annan dryck än vatten. Af den osunda födan sjuknade folket hoptals i rödsot. Man flyttade de sjuke till de bakom lägret anlagda sjukhusen, men dessa brändes af snapphanarne, och de sjuke måste nu blifva qvar i lägret. Häraf ökades naturligtvis dödligheten i otrolig grad. I slutet af november hade svenska hären sammansmält så mycket, att den, ehuru ytterligare 1,000 man tillkommit, icke räknade halfva den styrka, som en månad tidigare marscherat öfver skånska gränsen.

Under dylika förhållanden hade man fullt skäl att, såsom Dahlberg gjorde, frukta det hela armén skulle ruineras. Stämmor började också höjas i det svenska krigsrådet, som yrkade på återtåg. Den danska hären, sade man, var öfverlägsen — räknade kanske 9,000 man i ledet, då den svenska endast räknade omkring 6,000 man —, och hur man än ville anordna anfallet, vore derför svårigheterna oöfvervinnerliga. Men konungen ville på inga vilkor lyssna till dylikt tal. For honom var ett återtåg värre än nederlag. Det skulle vara det samma som härens fullständiga upplösning, Malmös fall, ja kanske hans egen undergång. De höge i landet hade länge funnit en orsak till de många motgångarna i hans oförmåga och envishet. Rykten hade börjat kringlöpa, att man ärnade inskränka hans makt, kanske beröfva honom kronan. Han kände, huru denna började glida ur hans händer, och insåg, såsom han ock sade, att för honom fans ingen annan väg än rakt på fienden.

Hans åsigt delades denna gång af flere, som på det lifligaste afstyrkte ett återtåg. »Jag älskar min konung högt», skref en af dem, Hans Wachtmeister, »dock vill jag hellre efter en ärlig strid för fäderneslandet bära honom död till sitt tält, än se honom så skamligt återvända till fäderneslandet.» Men var det lätt nog att bestämma sig för ett anfall, var det så mycket svårare att komma till någon enighet om, huru det borde anordnas. Midt emot lägret vid lilla Harje låg en qvarn och nedanför den samma ett vad. Här ansåg konungen, att man lättast kunde gå öfver med slutna sqvadroner, och gjorde man öfvergången nattetid, kunde man möjligen snart nog komma fienden på halsen. Vid närmare undersökning visade det sig emellertid, att dalgången på detta ställe hade allt för branta sluttningar, och att ån var så uppsväld af regnet, att en öfvergång derstädes vore mycket svår om ens möjlig. Några bland generalerna föreslogo nu, att man skulle företaga öfvergången längre åt öster, vid Örtofta, der nedgångarna voro mindre branta och stränderna icke fullt så sumpiga. Man skulle i denna händelse stöta på danskarnes högra flygel. Häremot invändes åter, att danskarne i sådant fall kunde få tillfälle att undvika strid och i stället draga sig bakom Höje å, för att ännu längre fortsätta detta olycksaliga svältkrig. Konungen återgick då till sin förra mening, att lilla Harje vore det bästa övergångsstället. Natten till den 17 november begaf han sig »incognito och oförmärkt», åtföljd allenast af Helmfelt, Ascheberg och Dahlberg, öfver vadet vid lilla Harje. Han kunde visserligen icke längre neka till riktigheten af de skäl, med hvilka man afstyrkt en öfvergång derstädes, men befalde detta oaktadt, att nedfarter skulle gräfvas, för att underlätta rytteriets marsch nedför den norra sluttningen. Han beslöt dock att afbida de förstärkningar, med hvilka Ulfelt och öfversten Baranoff voro i antågande, innan något företoges.

Emellertid hade Gyllenstjerna och Fersen rekognoserat ån vid Käflinge och kommit till den slutsats, att bron derstädes kunde i hast återställas, för att begagnas af fotfolket, medan rytteriet begagnade fyra i närheten liggande vad. Konungen red sjelf dit och öfvergick till deras mening. Den 27 november anlände öfversten Klaes Johan Baranoff med sitt regemente finska ryttare. Uti det krigsråd, som hölls två dagar senare, blef derför beslutadt, att anfallet skulle ske följande natt. Orderna derom utdelades, och alla högre befälhafvare kallades till Ascheberg, som sade dem, »att konungen vore sinnad att i Jesu namn gå öfver om nattetid och gripa fienden an». Konungen litade på deras trohet »och goda intention» och drog derför icke i tvifvelsmål, att de icke en och hvar skulle göra sin pligt och medverka till en lycklig utgång.

Vattnet i ån hade under de senaste dagarna börjat frysa. Skulle frosten fortfara under längre tid, kunde man hoppas att komma öfver på isen. Anfallet vardt derför ännu en gång uppskjutet, och Ascheberg och Dahlberg undersökte hvarje dag isens tjocklek. Ändtligen funno de ett ställe i närheten af Stora Harje qvarn, der man tyckte att den var nog stark för att bära hästar och lättare fältstycken. Dahlberg skyndade med profvet till konungen, och det beslöts att öfvergången skulle ofördröjligen ega rum. Då orderna utdelades, söndagen den 3 december, befaldes derför att alla trupper skulle vid den ordinarie bönestunden på aftonen innerligt anropa den högste Guden om bistånd under den kommande träffningen med fienden, samt att de strax derpå skulle vara redo till uppbrott.

Om qvällen sände konungen ett afskedsbref till sin moder. Dagen derpå, skref han, skulle han söka upp fienden och segra eller dö. I senare fallet bad han, att hans lik måtte föras till Stockholm, för att få hvila vid sidan af hans tappre förfäder i Riddarholmskyrkans grafhvalf.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 13 februari 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt