Hösten 1677 hade Königsmark tvingats att efter ett ihärdigt försvar af pommerska fastlandet draga sina trupper öfver till Rügen. Af fästningarna återstodo numera i svenskarnes våld endast Stettin, Stralsund och Greifswald, och kurfursten af Brandenburg ansträngde alla sina krafter, för att drifva dessa hatade främlingar helt och hållet ur Tyskland. Men hans egna medel hade på sistone börjat tryta. För att vinna förstärkning hade han derför vändt sig till sin bundsförvandt, konungen af Danmark. Visserligen var det fullkomligt stridande mot Danmarks egna intressen att sända någon större styrka till Pommern, ty det vore ytterligare splittring af krafterna, hvilka i stället borde så mycket som möjligt hållas samlade mot det hufvudsakligaste målet, som var Skånes fullständiga eröfring. Men kurfurstens parti vid det danska hofvet var mäktigare än någonsin och förstod att väl föra hans talan. Kristian den femte vardt småningom öfvertalad att komma honom till hjelp med en kår på 6,000 man och ett ansenligt artilleri. Under september månad öfverfördes dessa trupper af fyratio skepp från Landskrona och Köpenhamn till Rügen, der de landsattes på den nordöstra udden vid Jasmund, hvilken befästes. Den 2 oktober mönstrades de derstädes af Kristian den femte sjelf.
Königsmark ansåg sig icke stark nog att försvara Rügen mot denna nya fiende. Han drog sig derför tillbaka till Stralsund. Endast de båda s. k. färjskansarna, anlagda till öfverfartens skyddande, höll han fortfarande besatta, för den händelse att gynsammare förhållanden skulle inträda. Kristian den femte hade emellertid tågat efter honom till öns norra strand, midtemot Stralsund. Efter några dagars beskjutning stormade han och intog den ena af färjskansarna och inrättade der sitt kungliga högqvarter. Men härmed var hans företagsamhet uttömd. Spörsmål uppstod om hvad som borde göras. Ett krigsråd sammankallades, hvilket utgjordes om igen af nästan uteslutande nya personer. Fältmarskalken Goltz hade nämligen fallit i onåd, och efter honom var kejserlige generalen Lesly nämd till fältmarskalk och högste rådgifvare. Ryssensten och Baudissin voro äfven afskedade, Fredrik Arensdorf (namnet skrifves kanske rättast Arenstoff (Danmarks Adels Aarbog)) var högste befälhafvare i Skåne o. s. v.
I krigsrådet menade några af generalerna, att man borde inskränka sig till att befästa halfön Jasmund. Der kunde man lätt nog få understöd från flottan och upprätthålla tillförseln från eget land. Andra åter yrkade på, att man innan dess borde taga den andra färjskansen. De sistnämde segrade, och trupperna fingo derför skrida till skansens belägring. Men företaget vardt svårare, än man från början beräknat. Skansen, bygd af Wallenstein under hans belägring af Stralsund 1628, hade höga vallar och breda grafvar, och Königsmark hade gjort allt för att förse dem både med kraftiga kanoner och rikliga förråd. Dess besättning räknade visserligen endast 600 man, men det var utvaldt folk. I flere veckor fortfor också beskjutningen från landsidan, utan att, såsom det tycktes, göra den ringaste verkan. Många gånger voro de försvarande nära att duka under af trötthet, men hvarje gång sände Königsmark i rätt tid friska trupper från Stralsund till deras hjelp och hemtade tillbaka de sårade och sjuke. Slutligen gaf Kristian den femte befallning åt amiralen Karstensen att inlöpa med några krigsskepp i sundet mellan Rügen och fastlandet för att spärra denna sista väg för tillförseln samt med all kraft beskjuta skansen från sjösidan. Karstensen lydde och lyckades äfven intaga en liten holme i sundet, från hvilken han fortfor att leda anfallet med mycken tapperhet. Men Königsmark lät uppföra några batterier på fastlandet, och dessa öppnade snart en så kraftig eld mot de danska fartygen och batterierna på holmen, att bådadera tystades. Fartygen skötos nästan redlösa och hade all möda att draga sig ur det farliga farvattnet. Karstensen sjelf vardt dödligt sårad.
Ifrån första början af belägringen hade Kristian den femte funnit belägringen ytterst långtråkig och ledsam, och nu vardt det alldeles slut med hans tålamod. Han öfvergaf armén och for i sällskap med Lesly hem till Danmark igen, öfverlemnande högsta befälet åt general Rumohr, som åter kommit ur fångenskapen. Under hemvägen var han nära att lida skeppsbrott, af hvilken anledning han i Köpenhamn mottogs med stora högtidligheter, hvarunder lofsånger sjöngos för hans räddning.
Efter konungens afresa upphäfdes belägringen af färjskansen helt och hållet. Armén drog sig tillbaka till de inre delarna af ön och förlades i qvarter. Men ju mer vintern närmade sig, dess vanskligare blef hans läge. Tillförseln från Danmark vardt allt osäkrare, och förråden började tömmas. Under mer än ett hälft års tid hade soldaterna icke fått någon sold. Deras missnöje stegrades också för hvarje dag, medan de längtade att få komma i bättre vinterqvarter. På Rügen fans intet mera att lefva af. De stackars sjuka soldaterna, skref en af officerarne till Kristian den femte, sakna både bostad och lifsmedel. De skola falla ned och dö, om icke konungen snart kommer dem till hjelp. Vanlig klokhet hade också fordrat, att de fått utrymma ön så fort som möjligt, ty faran låg mycket nära till hands, att Königsmark skulle begagna sig af första lägliga tillfälle att öfvergå sundet och med all sin makt kasta sig öfver dem. Man fäste konungens uppmärksamhet äfven på detta förhållande. Vi sakna en fast tillflyktsort, skref en af de hessiska öfverstarne till honom, och skulle, det Gud förbjude, någonting hända, kommer ingen af oss undan. Men det brandenburgska partiet vid hofvet höll fortfarande konungen i sina ledband, och han beslöt, påverkad af sina förtrogne, att de danska trupperna skulle stanna qvar på Rügen öfver hela vintern.
Königsmark var icke okunnig om tillståndet inom Rumohrs armé. Hvad de danska generalerna förutsett hände också. Då isen i sundet i början af januari smälte af ett starkt töväder, sammandrog han skyndsamt sina trupper, hvilka räknade en styrka af närmare 3,500 man, och öfverförde dem på i beredskap hållna båtar och pråmar till färjskansen. Vid underrättelsen härom lät Rumohr sina trupper genast uppbryta ur qvarteren. Men i stället för att söka hindra Königsmark att utveckla sina trupper ur skansen, uppstälde han sig just på lagom håll från den samma, för att denna utveckling så lätt som möjligt skulle kunna försiggå. Fåfängt förestälde honom hans öfverstar det orätta i dessa åtgöranden. Men han svarade endast, att om fienden rörde på sig, skulle han strax gå löst på honom, och i tjugufyra timmar väntade han på denna rörelse, utan att röra sig ur stället. Königsmark fick härigenom tid att i lugn och ro göra sina förberedelser till ett anfall. Sedan dessa voro afslutade, uppbröt han den 8 januari klockan 7 om morgonen med hela sin styrka, tågande norrut mot det inre af ön.
Något öfver en fjerdedels mil från stranden utjämnas den brutna marken till en stor äng, genomskuren på midten af en djup graf med sumpiga stränder. På andra sidan om denna graf stod den danska hären uppstäld i slagordning. General Rumohr hade sjelf varit en af de förste, som märkte svenskarnes frammarsch. Han hade just då afslutat ett bref till konung Kristian samt tillagt några ord, lofvande en härlig seger öfver den djerfva fienden, hvarefter han skyndat att stiga till häst för att ställa sitt folk i slagordning. Detta, som räknade något öfver 4,000 man, var enligt bruket indeladt i två träffen, med fotfolket i midten och rytteriet på flyglarna. Framför den främre träffen uppstäldes sexton kanoner.
Emellertid hade Königsmark låtit sina trupper göra halt och ordna sig till anfall. Högra flygeln anfördes af Königsmark och general Fredrik von Buchwaldt, den venstra af öfverstarne Bernhard von Liewen och Per Jönsson Stålhammar (han hade från trosspojke tjenat sig upp genom graderna till det höga befäl, han nu innehade), midten af generalen Otto Johan von Grothusen och reserven af öfversten Jurgen Mellin. Sedan artilleriet vid niotiden på morgonen kommit fram, lät Königsmark det genast öppna eld. Fiendens kanoner svarade, men det visade sig snart, att de voro så underlägsna, att hans fotfolk måste kasta sig ned på marken för att verkningarna af svenskarnes kulor måtte minskas. Det fiendtliga rytteriet fick af samma anledning draga sig något tillbaka. I det samma fick Rumohr höra, att svenskarne anträdde återtåget. Det visade sig dock snart, att detta endast var ett tomt rykte, som uppkommit af den anledning att Königsmark flyttat några sqvadroner från sin venstra till sin högra flygel. För att lättare kunna utröna hvad denna rörelse kunde betyda, satte sig Rumohr i spetsen för en liten flock ryttare och galopperade långs fronten till den venstra flygeln, der marken något höjde sig. Men knappt hade han hunnit dit, då en styckekula afslet hans venstra arm och kastade honom död af hästen. Nu råkade allt inom det fiendtliga högqvarteret i förvirring. Ingen af de öfriga generalerna eller öfverstarne ville nämligen öfvertaga befälet. Småningom spred sig förvirringen äfven ned till trupperna.
När Königsmark märkte, att han fick göra snart sagdt hvilka rörelser som helst, utan att hans motståndare sökte hindra det, beslöt han att genast angripa och gaf befallning åt rytteriet att först rycka fram. I vanliga fall skulle detta framryckande varit allt annat än lätt, ty grafven framför danskarnes ställning skulle först öfvergås och detta på ett afstånd af endast 500 steg från deras musköter. Men hans motståndare hade icke hunnit ena sig om något beslut, då hans ryttare redan voro öfver. Efter några ögonblick hade artilleriet följt deras exempel. Elden från de svenska kanonerna, afgifven på knappt rnusköthall, vållade stor manspillan bland det danska fotfolket, som stod ytterst till venster af midtens brigader. En af öfverstarne vid det samma sände derför bud till österrikiske öfversten Wallis, hvilken ändtligen blifvit öfvertalad att mottaga högsta befälet efter Rumohr, och föreslog att man skulle draga sig något tillbaka. Men i stället för att genast besluta sig, sände Wallis bud för att fråga de andra öfverstarne om deras tanke, och först när han blifvit riktigt förvissad om att alla voro eniga, fingo trupperna ändtligen befallning att anträda återtåget, hvilket skulle börjas af fotfolket, under skydd af rytteriet.
För att uppehålla svenskarne framsände detta fem af sina sqvadroner, mesta delen hessare och brandenburgare, till anfall. Men redan halfvägs möttes de af några svenska sqvadroner, hvilka inom ett ögonblick kastade dem alldeles öfver ända och tvang dem att sjelfva söka skydd hos det fotfolk, som de skulle försvara. Ja, de småländska ryttarne gåfvo sig ej till freds, förr än de drifvit dem ända in ibland fotfolkets pikar och svinfjädrar, och detta med sådan fart, att en stor del af det samma äfven kom i oordning och kastade bort sina vapen. Några ögonblick derefter gaf sig hela fiendens rytteri på flykten, lemnande både fotfolk och fältstycken i sticket. Med ovanskligt hjeltemod försvarade de danska konstaplarne ensamma sina kanoner, och först sedan de nedskjutits till sista man, blefvo dessa svenskarnes byte. Fotfolket var då längesedan slaget ur fältet och tillfångataget. På alla sidor omringadt, hade det ej haft annat val än att antingen gifva sig till fånga eller ock varda nedskjutet. Efter en kort träffning hade det valt fångenskapen.
Klockan var nära 2 om eftermiddagen, då striden sålunda var afgjord till svenskarnes förmån. De svenska sqvadronerna satte nu efter fiendens rytteri, som drog sig tvärs igenom ön. Marschen gick dock tämligen långsamt, till följd af det dåliga väglaget, och först den 10 januari stod Königsmark framför det befästa lägret vid Jasmund. Kommendanten derstädes hade redan dagen förut sändt bud emot honom med förslag till dagtingan, men Königsmark ville icke samtycka, om icke öfverlemnandet skedde på nåd och onåd. Slutligen lät han dock beveka sig och medgaf, såsom det hette, »af medfödd générosité och godhet», att besättningen skulle efter dagtingan få behålla qvar sina enskilda tillhörigheter. Följande dag svajade svenska flaggan på skansen.
Efter fyra dagars fälttåg hade sålunda Königsmark återtagit hela Rügen och gjort fiendens hela armé, som med sjuke och sårade räknade öfver 5,000 man, till krigsfångar. Endast ett par danska officerare hade lyckats på båtar undkomma till Usedom. Bytet var ansenligt. Deribland voro 2,400 hästar med full sadelmundering, 21 fältkanoner samt 42 fanor och standar. Under hela fälttåget hade Königsmark endast förlorat 170 man.
I Stralsund vardt stor glädje vid underrättelsen om den stora segern. Borgerskapet mottog Königsmark, då han återkom, med en lysande fest. Och ej mindre prisades han, när glädjebudet nådde gamla Sverige. Det var öfverste Carlson, Wismars tappre försvarare, som fick hemföra det. Han gjorde ett högtidligt intåg i Stockholm med de i striden tagna fanorna, och folket kunde icke nog fira honom. Man hade så länge varit van att endast höra talas om nederlag och olyckor från de tyska landskapen, att man knappt kunde fatta huru det gått till, att en sådan stor och lysande seger kunnat vinnas.
