Medan konungen öfverlade med generalerna i Vexiö om planen för fälttågets fortsättande, anlände dit från Stockholm riksrådet grefve Johan GyIlenstjerna. Redan i början af juli hade konungen kallat honom till sig. »Vi behöfva eder närmare hos oss», hade han skrifvit, till »att kunna så mycket bättre betjena oss af eder välbekanta trohet, försigtighet, flit och åhuga.» Svårligen kunde han likväl då ana, hvilken stor förstärkning denne ende man skulle blifva för hans vapen.
Johan Gyllenstjerna var född på Elfsjö nära Stockholm den 18 februari 1635. Hans fader var landshöfdingen i Upland Göran Göranson Gyllenstjerna, hans moder Anna Skytte. Han hade kommit fort fram i lifvet.
Redan vid 25 års ålder hade han varit kansliråd och vid 33 års ålder landtmarskalk och riksråd. Under de långa striderna i rådet hade han varit en af rikskanslerens farligaste motståndare. Redan vid första ögonkastet kunde man också se, att han skulle vara farlig att hafva till fiende. Det var omöjligt att frigöra sig från en känsla af underlägsenhet vid hans åsyn. Hans resliga gestalt vittnade om en oerhörd kroppsstyrka. Också kunde få deruti mäta sig med honom. Att med fingrarna räta ut en hästsko eller böja ihop en tung dryckesbägare var för honom en småsak. Men derjämte låg det i hans yttre menniska någonting groft, nästan rått, som icke kunde annat än verka frånstötande på alla, med hvilka han kom i beröring. Hans mörka anletsdrag voro ovanligt fula, i synnerhet den långa, spetsiga, uppstående näsan och den ofantligt breda munnen. Han sökte icke heller sjelf på minsta sätt att skyla öfver naturens njugghet. Enkel i sitt lefnadssätt, nästan tarflig, föraktade han lika mycket fåfänglig ståt som hvarje sträfvan att behaga sina medmenniskor. Men inom denna groft tillyxade varelse rörde sig ett inre lif, utmärkt för fin urskilning och säker uppfattning. Hans skarpa bruna ögon, hvilka ständigt lågo på lur under de yfviga ögonbrynen, voro fruktade af sjelfve den sluge Feuquières. Denne lär nämligen hafva beklagat sig en gång, då han var tvungen att intaga sina måltider tillsammans med Johan Gyllenstjerna, att han blef så mager, emedan han måste för sin bordsgrannes fina klokhet städse hafva sin uppmärksamhet spänd. Gyllenstjernas största egenskap var dock hans ädla, storartade fosterlandskärlek. Att höja Sverige till en fullt sjelfständig ställning bland Europas stater var hans lifsmål, hvilket han sökte nå med en viljekraft, som icke kände af något hinder. Djerf och lidelsefull, skydde han ej heller något medel, då det gälde att besegra en motståndare. Mot dem var han hänsynslös. Sina uppdrag åter fullgjorde han på samma gång med den klokaste försigtighet, den mest omsorgsfulla noggrannhet.
Denne man kom nu till Vexiö för att öfvertala konungen att återvända till hufvudstaden och lemna ifrån sig befälet öfver armén. Rådet och enkedrottningen hade lagt honom detta särskildt på minnet, då han lemnade dem. I detta fall kunde han likväl icke annat än misslyckas. Ingen mensklig makt kunde nämligen förmå konungen att afstå från »att gå recta på fienden», hvilken tanke var numera den enda, som uppehöll hans själskraft. Men lyckades det icke för Gyllenstjerna att förmå konungen att sticka svärdet i skidan, vardt hans framgång i stället så mycket större i andra frågor, och redan från hans första inträde i krigsrådet spåras en förändring i tingens ordning, hvilken snart skulle sträcka sig vida omkring till alla grenar af rikets förvaltning. I sina forna vänners liksom i fiendernas ögon började Gyllenstjerna snart framstå såsom den illfundigaste, mest skadelystne politiske partigängare som kunde finnas, uppfyld af idel dåliga bevekelsegrunder. Hos konungen deremot vann han för hvarje dag allt större ynnest. Genom rådighet och oegennytta samt den outtröttligaste arbetsifver steg han i konungens förtroende. Genom att bättre än alla andra foga sig efter konungens häftiga lynne förstod han att städse bibehålla detsamma. Konungen åter, hvilken hittills stått ensam och öfvergifven, ett rof för daglig oro och bekymmer, kunde icke annat än känna sig dragen till en annan, lika kraftfull som han sjelf, lika skarpt klandrande som någonsin han den föregående styrelsens usla, slappa förvaltning.
