Den 20 september i första ljusningen begåfvo sig Gyllenstjerna och Dahlberg åstad, åtföljda af en eskort af 66 Vestgöta ryttare. På de besvärligaste vägar gick deras färd öfver Skene och Svenljunga till Nissaryd, dit de ankommo tre dagar senare. Det arbete, som de under dessa dagar utförde, är nästan otroligt. Deras första åtgärd var att skrifva och afsända bref till åtskilliga myndigheter, tillhållandes deri alla, så gamla förlofvade som ständernas nyligen beviljade både ryttare, dragoner och fotfolk, att hålla sig alldeles färdiga till att marschera vid första order. Derefter måste de skaffa sig reda på, hvar de trupper som väntades befunno sig, för att sedermera kunna leda deras marsch. Och ej nog dermed, de måste äfven laga så, att postgången allt framgent kunde brukas. Tillräckligt antal expressstationer, en för hvar annan mil, måste derför upprättas, ty postbönderna hade fullt upp att göra med att fortskaffa landshöfdingarnes, häradshöfdingarnes, fogdarnes, länsmännens och »skjutsrättarnes» vanliga bref. Slutligen måste de äfven sörja för att tillräckliga lifsmedel funnos i förråd vid de vägar, på hvilka trupprörelserna sannolikast skulle komma att ega rum. — Då det icke var troligt, att danskarne skulle framrycka norrut från Halmstad, kunde de lätt nog beräkna de förråd, som behöfdes för hären vid Syllinge. Redan vid första nattlägret hade de derför eftersändt befallningsmännen i Kinds och Marks härad att möta på bestämda ställen, åtföljda af länsmännen och en eller annan »beskedlig karl» från häradet, »på det att de måtte förnimma hvad kommissionerna hade dem å K. M:ts vägnar att befalla». Men blott den ene kom tillstädes. Han fick en lång förteckning öfver det som han inom fem dagar skulle hafva samladt. Och det var i sanning icke litet. Bland mycket annat skulle han skaffa 1,200 »stackar» hö, 100 tunnor hafre och 100 tunnor dricka. Korpralen Lars Svensson sändes genom natt och dag att skaffa reda på den andre befallningsmannen och föra honom med sig till Tranemo, hvilket ställe han sedan icke finge lemna »vid ansvar». Inga gärder borde publiceras från predikstolarna, på det att icke fienden skulle få spaning på det som förehades, utan skulle det högt förkunnas att trupperna skulle gå i vinterqvarter längre upp åt landet. Till Långaryd stämdes landshöfdingarne Lilliecrona och Strömfelt att möta för att öfverlägga om durchtåget. Men ingen af dem kom. De fingo ny befallning att möta i Vernamo. Landshöfdingen Kurck kunde icke ens anträffas med bref. Midt under allt detta fick man höra, att tusen ryttare voro i antågande. Hvilka de voro, kände ingen. Det utröntes dock snart, att det var öfverste Lichton med sitt regemente. Han hade icke anträffats af något bref och fick nu befallning att stanna der han var.
Vid Nissaryd var en skans. Här sökte Dahlberg inhämta någon kunskap om fienden. Men ingen visste hvar han stod. Då kom bref från konungen, af hvilka man kunde sluta till, att danskarne ärnade gå i vinterqvarter. Nu fortsattes färden ända till Vernamo. Ännu hade icke den saknade befallningsmannen instält sig i Tranemo. »Oss förundrar storligen», skrefvo kommissarierna med anledning deraf, »det I befallningsman icke ännu hafver, efter vår allvarsamma förmaning till eder, eder instält.» Han befaldes att ofördröjligen förfoga sig dit och icke blott medhafva det begärda, utan derjämte 90 oxar. I vidrigt fall kunde han vänta sig konungens »högsta onåd och derpå följande högsta straff».
På väg till Vernamo fingo kommissarierna veta, att danske konungen, för »regnvädret och den djupa höstens skull», ärnade gå öfver till Själland samt förlägga sin armé i vinterqvarter. Konungen skref, att han var otålig att marschera. Snart inkommo spejare, som berättade, att fienden redan uppbrutit från Halmstad och gått tillbaka till Skåne. Kungen i Sverige, hade man sagt i danska lägret, skulle snart få till sig sina finnar, och då skulle det gå illa för danskarne som tillförne. Finnarnes ankomst var nämligen de danske till stor farhåga. Snart kom äfven underrättelsen, att Gyldenlöve verkligen lemnat Göteborg och gått mot Bohus samt uppfordrat kommendanten derstädes att gifva sig, men fått ett hånfullt svar. Under tiden hade rikskansleren närmat sig med en stor bondehär. Då ryktet derom spridt sig till Gyldenlöves läger, hade denne skyndsamt upphäft belägringen och tågat tillbaka mot norska gränsen. Skansen vid Venersborg hade norrmännen före sitt aftåg sprängt i luften och äfven uppbränt de gårdar i staden, som stått qvar efter sista eldsvådan.
Nu var det sålunda lättare att bestämma den ort, der de väntade förstärkningarna borde samlas. Dertill valdes Ljungby i Småland. Men orderna till trupperna kunde icke utfärdas, då man ännu icke kände hvilka bland dem som voro på väg från vestgötahållet. Flere gånger hade kommissarierna skrifvit till landshöfdingen i Mariestad, Gabriel Kurck, med begäran om uppgifter i detta hänseende. Intet svar hade kommit, ehuru de allvarligt förehållit honom, hvilken »obotlig» skada hans dröjsmål kunde förorsaka. Under tiden hade konungen i lägret vid Syllinge blifvit allt otåligare att få följa efter danskarne. Kommissarierna måste till slut sända borgmästaren Gabriel Hilletan såsom särskild express för att söka reda på Kurck. Han förde den skriftliga helsningen med sig till honom, att Kongl. Maj:t nog skulle veta att efterspana, hvar orsaken månde vara till hans försummelse, ty den allena hade stannat hela verket.
Ett icke mindre bekymmer hade kommissarierna af de underrättelser, som samtidigt ingingo från olika håll, rörande omöjligheten att hopsamla de erforderliga förråden. Inga svårigheter fingo dock afskräcka från fullgörandet af konungens »dessein». Man invände, att konungen förlorat sin rätt, der ingenting fans att taga. Sålunda skref landshöfdingen Liljencrona från Vexiö, att fastän han genast utsändt bud till alla häradsfogdar att ofördröjligen anskaffa det som kräfdes och ombesörja inqvarteringen, dervid skriftligen försäkrandes adel och prester, att de skulle i framtiden få betalning derför, fann han det »helt ogörligt» att bringa tillsamman så mycket lifsmedel. Bönderna hade så länge varit utsatta för oupphörliga krigståg och hade nu utrustat hvar sjette man att draga i fält såsom dragoner samt dessutom haft daglig vakthållning i skansarna vid gränsen, att deras förmåga var uttömd. Uti städerna var det icke bättre bestäldt. I Vexiö kunde han icke få det minsta ätbart. »Uti denna fattiga stad», skrifver han, »finnes ingen borgare som har några medel att göra förskott». I ett senare bref omtalar Liljencrona, att han sändt ut en länsman, åtföljd af en profoss, i hvarje härad, för att hemta alla dragoner, som höllo sig undan utan att vara sjuka. Man hade klagat, att flere officerare »tagit sig den friheten» att inqvartera sig i byarna, »påläggande bonden med hugg och trugande både gärd och penningar». Allmogen, som varit ganska villig att efter förmåga framskaffa den anbefalda gärden, hade af sådan handtering blifvit motsträfvig, och många bönder voro färdiga att gå från hus och hem. Bland andra förhinder mot inqvartering anfördes af en länsman följande ynkeliga historia. I en gård hade han funnit en bonde och hans piga döda i samma säng. De hade åstundat giftermål, men kyrkoherden hade nekat viga dem, derför att de voro fränder i tredje led. Huruledes de sedermera om natten »äro om lifvet bragte, antingen igenom ett giftigt os, igenom förgiftning af någon annan eller sjelfva gift till sig tagit», det kunde icke länsmannen upplysa. Men det kunde också göra det samma för de höga kommissarierna. Ty någon inqvartering i den gården var omöjlig. Ingen understode sig nämligen att flytta liken ens utur sängen eller på minsta sätt röra vid dem, innan det höglofliga konsistorium i Vexiö och hofrätten i Jönköping derom förordnat.
Ändtligen kom ett bref från Kurck. Han anförde, till ursäkt för det långa dröjsmålet, att han varit borta på resor. Dessutom hade han råkat i osämja med rikskansleren, hvilket äfven tagit hans tid i anspråk. Han hade velat taga bort rikskanslerens trupper för att sända dem ned åt Skåne, hvilket denne naturligtvis motsatt sig. En lång skriftvexling hade utspunnit sig, och slutligen hade rikskansleren förklarat, att Kurck icke hade det minsta att skaffa med hans trupper. »Men om min frände», hade han spetsigt nog tillagt, »gerna vill veta, huruvida jag å Kongl. Maj:ts vägnar har något att i länen bjuda och befalla, vill jag consentera hans curiositet och till efterrättelse nämna, att jag skall väl veta att på vederbörlig ort göra besked för mina dispositioner.» Öfver detta ohemula beteende klagade Kurck bitterligen. — Vigtigare för kommissionen voro dock de meddelanden han gjorde rörande de väntade trupperna, hvilka redan voro på tåg öfver Tiveden. Nu var alltså ingen tid mera att förlora. Order utgingo till öfriga truppkolonner att sätta sig i marsch. Från vester väntades konungens här vid Syllinge, omkring 8,300 man; från norra Vestergötland öfversten Vilhelm von Burghausen med 1,200 man, hvilken öfver Jönköping skulle förena sig med konungens trupper i Vernamo; från östgötasidan generallöjtnanten Johan Galle med 3,400 man, hvilken vid Rydaholm skulle upptaga den styrka, som kom från Kalmarhållet och den kringliggande trakten, omkring 2,300 man, och slutligen uti Ljungby skulle förena sig med konungen. Samlingen beräknades att ega rum derstädes den 20 oktober. Till hvarje befälhafvare afgick befallning, att de skulle behålla marschens ändamål »i tysthet hos sig», att soldaterna skulle hållas väl tillhopa och ej få sprida sig i qvarteren, på det icke »något synnerligt rop eller rykte deraf måtte uppstå». Vid hvart annat nattläger skulle de underrätta kommissionen om tillståndet. Framför allt skulle de emellertid tillse, att de inträffade i rätt tid vid Ljungby.
Dessa marschorder voro icke väl utfärdade, förr än rapport kom ifrån gränsen, att länsmännen tvärt emot order pålyst gärden från predikstolarne. Nu vore kanske fienden redan varskodd. Det kunde dock icke mera hjelpas. Bud afsändes emellertid till landshöfdingarne, att de skulle låta presterna uppläsa en ny kungörelse, hvari gärden skulle efterlåtas under föregifvande att trupperna blifvit till annan ort försända. För att bringa fienden ännu mera på villospår afsändes borgmästaren Hilletan till Markaryd, som var hans fädernebygd, för att ytterligare utsprida dessa rykten. Med »godt och trovärdigt maner» skulle han inbilla folket att konungen rest till riksdagen och att armén gått i vinterqvarter, hvarför bönderna borde i tid erlägga brandskatten åt danska gränsvakterna, med hvilka han borde inleda underhandlingar om anstånd med dess erläggande.
Emellertid voro trupperna, som skulle bilda hufvudarmén, i full marsch. Det var således hög tid, att man satte i verket de andra delarna af fälttågsplanen. Befallningar afsändes derför till riksråden Ebbe Ulfelt i Kalmar och Pontus de la Gardie i Vexiö att hålla budkaflar i beredskap, att vid första tillsägelse utsändas till allmogens uppkallande man ur huse i hela Småland. Endast gummor och barn och sådana, som ej kunde bära gevär, finge stanna hemma. En hvar borde medtaga en månads kost. De uppbådade skulle indelas i rotar och anföras af »gamle förlofvade» officerare samt förses med lärftsfanor. Ulfelt skulle ej senare än den 21 gå öfver gränsen och vända sig mot Bleking, förstöra befästningarna vid Kristianopel, söka »klappa upp fienden vid Karlshamn» och bringa de upproriska invånarne i Ronnebytrakten till sin undersåtliga pligt. De la Gardie åter skulle med sina skaror vända sig mera åt vester mot Göinge härad och Kristianstad. Ulfelt och De la Gardie borde i tysthet närmare öfverlägga om sättet för fälttågsplanens utförande. Såsom stöd för sina bondehärar fingo de behålla hos sig åtskilliga mindre truppafdelningar. Den 17 oktober fingo de slutligen bestämda order att ofördröjligen sätta allt i verket.
Karl den elfte hade redan den 3 oktober låtit artilleriet och fotfolket uppbryta ur lägret vid Syllinge och tåga inåt landet. Den 6 följde han sjelf efter med rytteriet. Under vägen kommo nya olycksbud. I Tyskland hade fienden intagit Demmin, i Bleking Karlshamn; den sistnämda fästningen nästan utan motstånd. Detta lofvade icke godt för det stundande fälttåget. Emellertid kom strax derpå bref från kommissionen, hvaraf framgick, att koncentreringen gick efter önskan. Nu fick konungen nytt hopp. Han kunde icke nog berömma Gyllenstjerna och Dahlberg »för deras nit, deras prudence och dexteritet, deras flitiga och oförtrutne omsorg». Den stora planen syntes vara på god väg att lyckas. General Sperling skref från Halmstad, att fienden gått tillbaka öfver Engelholmsån. Det troddes allmänt på danska sidan, att svenska armén vore sinnad att gå i vinterqvarter uppåt landet.
Det var en ståtlig syn, då de många skilda truppafdelningarna bröto fram ur skogsbrynen vid Hamneda. Ingen utom de allra högste hade förut vetat af den ene den andre. Man kunde icke nog förundra sig öfver den stora styrka, som så plötsligt kom tillhopa på en så folkfattig ort. Den räknades nämligen med befälet till öfver 18,000 man.1 Också länder ordnandet af denna truppsamling de båda kommissarierna till den största heder och kan i alla tider gälla såsom mästerlig.
1 Enligt rullorna 14,567 man, utom befäl.
