Bilder och Minnen från Södra Mälarstranden
af Th. Strömberg

Om författaren, biskop Theodor Strömberg (1820-1889).


Författarens förord

Dessa blad, egentligen en utarbetning af ett föredrag, hållet vid Svenska Fornminnes-föreningens årshögtid i Strengnäs d. 20 Aug. 1877, lemnas härmed, på vänners uppmaning, till offentligheten, utan alla anspråk, men med den önskan att den kärlek till ämnet, som ledt författaren vid deras sammanskrifvande, måtte i någon mån kunna följa läsaren vid deras bedömande.

Strengnäs d. 20 Aug. 1878.

Th. S.

Anm. Texten saknar rubriker och är tämligen ostrukturerad, varför jag avstår från innehållsförteckning. Fotnoter har flyttats in i den löpande texten i mindre stil. /SZ

Det är ett behof, som ligger djupt rotadt hos menniskan, att med sina tankar och forskningar gå tillbaka till fordna, längesedan försvunna tider, för att söka göra sig en bild af, huru de slägten, som i förtiden varit hafva, ordnat sina förhållanden, verkat och sträfvat, lidit och gladts under den korta jordiska tillvaron.

Detta behof blifver så mycket lifligare ju närmare vi genom naturens och hjertats band blifvit förenade med och fästade vid den ort, der vi först skådat dagens ljus; och födelsebygden intager ännu, äfven sedan den samtida kretsen af anhöriga och ungdomsvänner börjat glesna, ett rum i vår tillgifvenhet, som följer oss, så länge lifvet varar.

Det är denna känsla, som manat mig att kasta en forskande blick på min födelsebygds forntida öden och på hvad historia, tradition, sång och saga ännu kunna hafva att derom förtälja, och det är en del af de härvid samlade intrycken och minnena, som jag härmed vågar framlägga i den förhoppning, att hvad jag gjort må kunna tjena såsom ett af de många förarbeten, som kräfvas för sammanfattandet af den kulturhistoria, hvarpå vårt land ännu väntar. Om jag dervid ställt min födelsestad och dess omnejd i förgrunden, så har detta — utom af andra närliggande skäl — skett derföre, att denna landsdel, såsom i flera hänseenden oberörd af senare tiders högtryck af industriell äflan, kunnat, trognare än andra, bevara okränkta bilderna från fordom, på samma gång som dess skatt af minnen icke kan vara ringa, då den ligger så nära landets hjerta.

Dessa minnen sträcka sig djupt in i hednatiden. Härom vittnar bland annat namnet på den stad, som jag satt såsom medelpunkt i mina skildringar. Detta namn kommer nemligen efter den sannolikaste gissningen af det forn-nordiska »strengiaheit», göra löften, och förflyttar oss således med ens tillbaka till den gråa hedendomens offerhögtider och dermed sammanhängande scener af rättsskipning och köpenskap. Ännu tidigare skådade väl den skoguppfyllda nejden någon gång en enslig jägare af landets urinnevånare, som med sina stenvapen och enkla redskap sökte att af skogens djur tillkämpa sig en osäker tillvaro, eller någon fiskare, som mellan de många holmarne och skären i en urholkad trädstam hemtade upp ur djupet en oviss näring för sig och de sina.

Snart började dock taflorna att blifva mera omvexlande och lifliga, då drakskeppen begynte söka sig väg genom de trånga sunden och härskri och vapengny allt mera läto höra sig omkring de uppväxande vikingaborgarna. Från denna tid spinner sagan sitt ämne allt rikare och namn och händelser börja framträda i historiskt ljus. — Hjorward Ylfvings bragder och Ingiald den omildes dåd binda sina minnen vid ställen, dem vandraren ännu besöker, och fornlemningarna tätna allt mer, så att nejdens bördiga åkrar ännu ha det trångt mellan ättehögar, skeppssättningar och runominnen.

I sigte för den gamla kungsvägen, som från Upland öfver Mälaröarne leder till Södermanland och helt nära öfverfartsstället öfver Mälaren ligger på en utskjutande udde den gamla offerhöjden, Kungsberget kallad. — Det var nemligen här, som, efter Uplandslagens bud, »Södermän egde att vedertaga» den nykorade konungen, då han gjorde sin Eriksgata, och »honom vidare med grud och gislan följa». Hvad som här timat under den ännu ostörda hedendomens dagar, ligger helt och hållet inom sagans område; men fantasien behöfver icke använda synnerlig möda för att skapa sig taflan af en klar midvintersdag, då landets odalmän här strömmade samman öfver isarnas fält och landthöjdernas sluttningar, för att blota åt de gamla Gudarna, och offerröken redan på afstånd visade dem stället, der deras prester sysslade kring altarrunden »med flintknif i hårda händer». Sedan tillräckligt blod flutit, skreds till öfverläggning om landets angelägenheter, och till afdömande af till tinget hänskjutna tvister. Någon Thorgny lagman lät visdom flöda från sitt sida skägg, och något vad fanns icke mer. Var det nu vid sjelfva offren, eller vid vittnes- och löftesederna, som de hade sin betydelse och användning dessa gamla offerklot eller blothallar, som på senare tider flerstädes, och här synnerligen talrikt, blifvit funna, eller tyda de på en kult ännu äldre än sjelfva Vallhalla-mythen?

Detta veta vi icke, och frågan torde väl för alltid blifva obesvarad, men af hög betydelse för dem som förstodo deras syfte hafva de tvifvelsutan varit, då deras sphæriska form och symmetriskt huggna våglinier eller uddar tyda på heliga tecken och symboler.

Sedan allt till Gudstjenst och rättskipning hörande var afslutadt, började utbytet af bud och tidender och byteshandel med pelsvaror, hästar, vapen och prydnader, och man återvände hem i den klara vinternatten, för att under sotad ås drömma om vårens och sommarens bragder.

Troligt är att kristendomens förste förkunnare i vårt land, Ansgarius och hans följeslagare, icke farit denna vigtiga offerplats förbi, men derom veta vi dock intet. Hvad vi deremot tro oss veta, är att dess förste apostel inom Södermanland, den hel. Eskil här både lärt och döpt och att han härstädes för sitt nit för Kristi sak ljutit martyrdöden d. 12 Juni 1080.

Sagan berättas hufvudsakligen på följande sätt: Södermanländingarne, ännu blindt tillgifna sina gamla gudar, hade samlats till tings, för att sluta sig till och hylla till konung Inge d. äldres svåger, Blotsven kallad, som efter Upsala afgudatempels uppbrännande ville samla omkring sig de förbittrade hedningarna och värna om den gamla gudaläran, på samma gång han ville tillvälla sig högsta magten i riket. — Offer skulle nu ske, på det att Gudarna skulle försonas. — Redan var offerelden tänd, och offerdjuren, bestående af hästar, hundar, tuppar o. s. v., väntade sin blodiga död. Då trädde plötsligt fram midt ibland det förvillade och förvildade folket en skara män med korsbilder i sina händer och fridssånger på sina läppar, och i spetsen för dem den hel. Eskil, hvars böner nedkallade eld och hagel ifrån himmelen, så att altarena blefvo förstörda. Gripna af ett blindt raseri, rusade nu hedningarna till med yxor och stenar och slogo den helige mannen till döds och fördrefvo hans följeslagare. Stället, der detta skedde, heter ännu i dag Munkbacken och betecknades länge af en sten, enligt legenden färgad af martyrens blod, till dess Dominikanerorden der bygde sitt kloster i midten af 1200-talet. Martyrens namn och minne förvaras äfven af »S:t Eskils källa» i stadens närhet, der han lärer hafva predikat och döpt.

Om de gamla hednatiderna påminner annars namnet Samting, förkortadt af Sudermannating, som bibehållit sig såsom namn på den stora marknad, som årligen här hölls i början af fastan och till hvilken utländska köpmän, särdeles Lübeckare, talrikt infunno sig, och menniskor tillströmmade i sådan mängd, att skjul och marknadsbodar måste byggas på isen, emedan annat utrymme saknades. Staden hade således fordom en icke ringa blomstring, den ock Sveriges konungar och stormän tid efter annan sökte främja genom rika gåfvor af jordar och marker. Dessa donationer torde dock i sin mån hafva gjort staden mera till en jordbrukande by, än till en handels- och handtverksidkande stad. Att den hållit sig uppe såsom sådan, torde väl närmast böra tillskrifvas dess stora betydelse såsom gammal stiftsstad med ett åldrigt och frejdadt lärosäte. Om denna dess kyrkliga prägel erinra de sparsamma men upplysande underrättelserna om kloster, gillen, helgeandshus, kyrkor och kapell, hvaraf mer eller mindre tydliga lemningar och erinringar ännu finnas. Klostren synas hafva varit tvenne, ett, såsom nämndt är, tillhörigt Dominikaner- eller Svartbrödraorden, det andra grundadt af Benediktinerna, ehuru ruiner icke påträffats mer än af det förra. Kapell funnos bygda till S:t Eskils, Görans, Knuts och Niklas ära, men synas hafva gått förlorade i den stora branden 1535, då af hela staden knappast något mer skonades än Domkyrkan, Biskop Conrad Rogges hus och Dominikanerklosterkyrkan, hvilken senare dock snart derefter skattade åt förgängelsen under den första reformationstidens förstörelselusta, och torde hennes vackra bygnadsmaterial, hvaraf några få utmärkta fragmenter nyligen blifvit anträffade, till större delen kunna återfinnas någonstädes i Gripsholms slottsmurar, till hvilkas uppförande äfven det närbelägna Vårfruberga kloster bevisligen fick bidraga; denna borg — säger en utmärkt forskare — bygd af nedbrutna helgedomar, och sedan skådeplatsen för Wasaslägtens sorgligaste minnen.

Öfver allt detta hvilar nu grus och glömska, men högt öfver både stad och nejd höjer sig ännu den gamla domen, visande med sin höga tornspira slägten, som komma och gå, vägen till det rätta hemlandet. Domkyrkan grundades redan på 1100-talet, men dess uppbyggande gick långsamt i följd af de oroliga tiderna och af brist på medel. Slutligen kom dock den påfliga aflaten till hjelp, och sedan gick det lättare, såsom den gamle Strengnäsbeskrifvaren Hallman säger: »Påfven månglade ut syndernas förlåtelse rikliga och sålde saligheten för liggande fä. Han intalade de enfaldiga att penningar till klerker och kyrkor voro vatten, som kunde släcka skärselden och vråmessor dyrkar till himladörren. Utan smörja från Rom kunde intet på den tiden gå synnerligen fort, men aflat var en not, som drog pengar till bys» o. s. v. En domkyrkas byggande på den tiden var icke heller en nejds eller ens ett lands angelägenhet. Så icke heller här. Aflatsbref till förmån för Strengnäs Domkyrka utfärdades ock, utom af Påfven sjelf, af Biskop Andreas i Opslo, Arno i Stavanger, Jorund i Hammar och Dolfinus på Orkney-öarna. Så främjades kyrkans byggande och, en gång färdig, tilltog hennes rikedom så hastigt att vid medeltidens slut flera hundra gårdar i Södermanland, Nerke och Westmanland skattade till hennes och hennes presterskaps underhåll.

Till dessa gods hörde äfven det gamla Biskopsslottet Tynnelsö, och om jag just derifrån tager utgångspunkten för mina skildringar, så sker detta derföre, att den tid, jag nu först berör, på det närmaste anknyter sig dertill.

På Tynnelsö bodde omkr. 1440 en Biskop vid namn Ericus Birgeri. Om honom har väl historien icke mycket att förtälja; men att han efter den tidens sätt ofta bytt kåpan mot brynjan och sökt lägga sitt svärd i vågskålen af de politiska striderna, det visar sig af en ännu tillgänglig bouppteckning efter honom, der bland slottsinventarierna på Tynnelsö förekommer en mängd »jernhattar och brynjor, kärre-byssor och pikar, bösse-pulwer, stenbössor och dryckeshorn», men slätt inga monstranser, krucifixer och missaler. De oupphörligt återkommande förvecklingarna inom staten lemnade icke den tidens prelater tid och frid, att söka sin styrka der, hvar den säkrast är att finna, utan de satte kött till sin arm och måste derföre gå undan. Huru ren och lefvande dock deras fosterlandskärlek kunde vara, visar sig bäst hos företrädaren, Bisk. Thomas, hvars svenska sinne och kraftiga anda tog folkfrihetens grundläggare Engelbrekt och den gryende frihetsdagen till ämne för sånger, som ännu efter 450 år lefva på vår allmoges och våra barns läppar och som i uttryckets enkelhet och känslans djup aldrig skola öfverträffas:

Du ädle Svensk, du statt nu fast
Att bättra det, som förra brast.
Du låte dig ej omvända!
Du våge din hals och så din hand,
Att frälsa ditt eget fädernesland;
Gud må dig tröst väl sända!

En fogel han värjer sin egen bur,
Så göra ock alla markens djur,
Nu märk, hvad du bör göra:
Gud hafver dig gifvit båd' sinne och själ:
Var heldre fri, än en annans träl,
Så länge du kan dig röra;

Ty frihet är det bästa ting,
Der sökas kan all verlden omkring,
För den henne rätt kan bära.
Och vill du vara dig sjelfver huld,
Du älske friheten mer än guld,
Ty friheten följer ära.

Genom denna sång, genom Sten Stures graf och genom det rum der Gustaf Wasa valdes till Sverges konung eger den lilla staden det trefaldiga minnet af de stora svenska frihetshjeltarna, af Engelbrekt, som lade grunden till byggnaden, Sten Sture, som bygde huset, och Gustaf I, som ledde dit in det behöfliga luftdraget och det önskvärda ljuset — hvar och en i sin mån värnande om andlig och timlig frihet.

Bland katolska biskopar möter oss nu det för den ifrågavarande nejden så betydelsefulla namnet Conrad Rogge, af folket vanligen kallad Biskop Kort. Då denne mans lefnadsbana faller inom den rom. katholska hierarkiens mest glänsande period inom vårt land — en ställning, som uppbars af öfverlägsna egenskaper, — så är naturligt att hans magt skulle vara stor och hans inflytande ovanligt. Men sagan och traditionen hafva icke nöjt sig med att erkänna detta, utan hafva tilldelat honom nästan öfvernaturliga krafter. Icke nog med att hans byggnadsföretag ofvan jord ännu väcka åskådares beundran: under jorden och vattnet lärer han hafva utfört ännu märkligare storverk! — Så skall en tunnel under Mälaren hafva förenat hans ännu i domkyrkan befintliga bönecell med de stora hvalfven under Tynnelsö slott, och här vandrade nu prelaten, då han antingen ville söka ostörd ro i Sela-öns parker, eller obemärkt ha ett öga på sina kaniker i stiftsstaden. Men hvar är nu detta konstverk, värdigt ett af vår tids största ingeniörer? Endast »en djäkne» på 1700-talet har lyckats finna ingången till denna underhafsväg, »men blef af ett stort svart, behornadt odjur tillbakamotad, då han försökte deri framtränga», och sedan dess har ledtråden icke kunnat återfinnas. En annan saga är, att biskopen vid en under sjelfva julottan företagen resa öfver de isbelagda kärren vid Gorsinge, på andra sidan fjärden, spårlöst försvunnit, utan att af någon derefter vara sedd. Att sagan icke i någon god mening framkommit med denna uppgift är påtagligt, men henne till trots lefver biskop Conrad Rogges minne kärt för den bygd, hvars väl han kraftigt främjat. Han ligger begrafven framför högaltaret i det kor, han sjelf fulländat och med rika gåfvor prydt. Bland dessa gåfvor märkas isynnerhet de dyrbara altarskåp han 1493 hemförde från Holland och förärade till sin domkyrkas prydning, och som erkännes vara det märkligaste i sitt slag som norden eger. I hans cell finnes förvarad en del af hans bibliothek, deraf han textat flera böcker med egen hand, hans adeliga sköldemärke, delar af hans korstol, samt de till biskopsskruden hörande sandalerna, vanligen kallade »Biskop Korts tofflor». En sägen förmäler ytterligare, att han i denna sin cell länge setat fängslad på konung Hans bud i följd af någon politisk förbrytelse, men tillförlitligare är den, som säger, att han hos denne konung varit i så stor gunst, att han genom sitt inflytande kunnat rädda Sten Stures lif, i det han erinrade konungen om vådan af denne folkgunstlings urvägenrödjande med den kända liknelsen om »ett gammalt ägg, som helt kan handteras, men gifver en svår lukt ifrån sig, om det slås sönder». Ett namn, hvarmed folkminnet så, sysslar ännu efter 400 år, har onekligen tillhört en för sin tid ovanlig man.

Conrad Rogges efterträdare Matths Gregersson, af slägten Lilje, fick till belöning för sitt nit om Christian den omildes välde i Sverge det företrädet, att hans hufvud, det han tre dagar förut böjde inför den krönte tyrannen, var det första, som föll i Stockholms blodbad.

Af Strengnäs Biskopar efter Reformationstiden har ingen varit kraftfullare än Laurentius Paulinus Gothus, som med Gustaf Adolfs goda minne grundade Sverges under lång tid förnämsta Gymnasium; — ingen förnämare än Zebrosynthius, som, sjelf härstammande från Fale Bure d. ä., blef stamfader för de adliga ätterna Burensköld, Liljemark och Gyllenklo; — ingen lärdare än Drottn. Kristinas förre lärare Johannes Matthiæ; — ingen mera orthodox än hans motståndare och efterträdare Ericus Emporagrius. Denne stod i hög gunst hos konung Carl X Gustaf och hörde den store konungens bikt på hans dödsbädd. Hos hans Drottning förverkade han deremot på ett betänkligt sätt den förra gunsten, då han, i sin bekanta utläggning af Luthers katekes, vid det 10:de budet inrangerade »hustrun såsom det förnämsta stycket af mannens lösören eller rörliga egendom». Hans egen hustru var dotter af d. v. Erkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus. Enkedrottningen tog både hennes och könets försvar och utverkade ett förbud mot den kätterska bokens spridning.

Det sekel, som nu följer, skulle kunna kallas rigorismens tidehvarf. Det biskopliga embetet fördes af dess innehafvare utan undantag med största kraft, icke sällan med hänsynslös stränghet. Från Capitulares sjelfva, allt ner till den ringaste hjelppresten, var ingen säker för en ljungande näpst från Högv. Fadren och detta icke sällan för fel, som icke synas hafva varit af alltför graverande beskaffenhet. Så dömdes d. 3 Febr. 1677 D:n Jöns Lucander, son till Presten Henricus i Westermo, till några timmars stockstraff, derföre att han, Biskop och Consistorium ovetande, predikat i fadrens ställe, och denne blef suspenderad. Vid samma tid blef en viss Fernelius för olydnad mot förman dömd att sättas i proban, spisas med vatten och bröd och förbjudas predikstolen till en tid.

Hårdhandsken behöfdes nog, och fast otroliga äro de bevis på råhet, okunnighet och last, hvarom protokollen för dessa tider bära vittne, men man måste ihågkomma att dessa handlingar just äro samlingsstället för allt det klandervärda och låga, som kunde röja sig icke mindre hos menigheten än hos det tjenande presterskapet. Det goda som fanns, den redbara pligttroheten, den uppoffrande kärleken, det ödmjuka tålamodet stå icke bokförda i arkiverna. Man måste derföre vid bedömandet af det hela fästa så mycket mera vigt vid de få ljuspunkter, som kunna skymta fram och, trots de många skriftliga motbevisen, dock tro att mycket kan vara sannt af hvad vårt folk så gerna säger om sina förgångna slägtens kraft, redbarhet och sedliga halt, ehuru den öfverdrifna hyllningen åt detta håll tål mycken jemkning. Emellertid vilja vi företrädesvis följa tillgängliga urkunder, och ur dem söka utleta så väl skuggor som dagrar, vetande att båda måste följas åt, så länge tiden och dess skiften vara.

År 1709 d. 17 Sept. begynte Bisk. Johannes Jonæ Billberg i sittande Consistorium dagens förhandlingar med följande ord: »Jag hade skolat hållit Consistorium föregångna Odensdag, rätte Consistoriidagen, men som jag fick förnimma Tijsdagsaftonen igenom Pedellen, att Theologi ej vore inkomna från sina Pastorater, lät jag dermed bestå, och nu derför en extraordinarie dag dertill måst bruka. Hvarföre, som jag ofta har förmanat Eder Dn:i Theologi, att I intet så bruka edra præbenden, att I derigenom försummen publica, så har jag nu åter tillfälle att påminna. Eder är i skolordningen tijden föreskrefven, när feriæ äro förbij, och fastän icke alla discentes straxt ankomma, bören I likväl vara tillstädes att något begynna, och besynnerlig för Consistorii saker skull. Jag kan icke utan förtret nämna att wij som hemma äro nästan hafva den föregående veckan varit hindrade med presternas examen och invigning, med mera — och likväl försummen I intet att taga Edra penningar och låta en annan arbeta. Jag hafver sagt Eder ofta att I resa ut om Fredagen och komma in om Tijsdagen till Edra lexor. Edra Capellaner må sköta församlingen såsom mina göra, ty Pastoraterna äro Eder efterlåtna såsom ett beneficium, men intet att försumma ungdomens bästa och låta Lectoratet vara ett παρ εργον» (sinekur).

Så lät en Biskoplig skrapa på den tiden, och den kunde, såsom vi få se, när omständigheterna så kräfde, antaga ännu mera anslående former. Af tillgängliga handlingar synes framgå att »Societas Gymnastica», som under Paulinus Gothus och hans närmaste efterföljare hade varit i hög blomstring, vid slutet af 1600-talet kommit något på förfall så väl med afseende på lärdom och undervisning, som på sedlig halt. Så blef t. ex. 1678 in Consistorio »discurreradt om de testimoniis och skrifter, som af Rector Gymnasii utgå. Och såsom vid denna tijden några framkomma, som flöda af erroribus tam grammaticalibus quam realibus», så blef fördenskull resolveradt, »att efter denna dag skall intet testimonium utgifvas, som icke först in Consistorio Gymnastico varder censureradt, så väl quoad vitam ejus, som med testimonio skall affärdas, som till sjelfva stylum testimonii».

Discentes sjelfva anförde (Cons. Prot. Maj 1667) klagomål mot M:r Laur. Peringer (Peringskjölds fader) »att han intet troligen dem lärt hafver, utan när han sjelfva grunden till Poesin för dem på taflan sub præparatione ad examen aftecknat hade, och de alla ville det fatta, hafver han det för dem utstrukit, sägandes: Margarita porcis non projicienda» (man må icke kasta perlor för svin) — och synes han härvid vara misstänkt för att vilja nödga dem att begagna hans »opera privata». — Angående lärarnes hyfsning och nit må anföras, hurusom Lectorerna Palmberg och Silnæus i sittande Consistorium (Cons. Prot. 1683) kallat hvarandra »tjuf och skjelm» och att samme Silnæus klagat till Prot. att Djäknarna för ett timadt öfvervåld, »och desso lika stycken intet blifva straffade, som dem bör. Fördenskull växa de till i sjelfsvåld och det vållar Rector, som låter disciplinen falla». Rector Fraxenius svarar med tydlig hänsyftning på åklagaren, — »uti mitt Rectorat är intet brott mig veterligen vordet ostraffadt. Om disciplinen fallen är, så har det skett i förra och andra Rectorum tid, de der togo penningar af djäknarne i stället för att de borde haft hugg». Biskop Billberg, i sitt helsningstal till Docentes och discentes 1701, varnar »för fyllerij, som förmärkes vara mycket gängse», och Biskop Lithman hade redan på sin tid anledning »förmana D:ni Lectores, nu som tillförene, till större flijtighet och ålade dem en viss mulcta pro absentia» m. m.

Emot det tjenande Presterskapet var förfarandet ännu allvarligare. Nyssnämnde Biskop Lithman hade i sitt prebende en Kapellan vid namn Sven. Denne blef beryktad i Consistorium för våld mot hustru och barn, fylleri, oqvädinsord mot Biskopen m. m. Till anklagelserna hörde serskildt att han sjelfva Kristihimmelsfärdsdag drifvit ut hustrun med en brinnande qvast, sägande att han ändteligen nu skulle »röka ut den trollkäringen» och att han vid Biskopens besök i Prestgården varit så drucken, att han på gården stupat framför Biskopens fötter. Detta förklarade han vid förhöret i Consistorium hafva skett afsigtligt, »menande sig dermed vilja göra Biskopen en ära». (Cons. Prot. 1675.) Att han i vrede kastat sin mössa i gården framför sin förman, kunde han icke neka; men — sade han — »det ifrade mig att jag fick hugg af Bishopens käpp. då jag viste mig intet ondt hafva gjort, mera än det att jag var drucken». Han blef naturligtvis »priverat officio», men besynnerligt nog synes han hafva fått embetet tillbaka på förbön af bönderna i församlingen, dock med vilkor, »att han Biskopen och hans folk och prestgården intet ondt gjöra skulle, skicka sig nyktert och väl mot hustrun och icke så hårdeliga »raska efter» sina barn.»

En prestman vid namn Olof Svenonis, sannolikt anställd vid Strengnäs. Hospital, var anklagad för 2:a resan stöld af svin och gäss m. m. Första gången synes han hafva gått fri, men nu kunde saken icke nedtystas (Cons. Prot jemf. med Rådst.-R:s Prot. 27/4 1674), då han af rättsbetjente blifvit ertappad med pipan i munnen betraktande, huru hustrun i brygghuset plockade de stulna gässen. Sedan han af Consistorium blifvit »priverat officio et beneficio», öfverlemnades han åt verldslig rätt, som dömde honom till en gång gatulopp och viste honom från staden, »efter han» — såsom domen lyder — »är onyttig och är till förargelse på denna orten, förtretar allt folk och gör löje åt rätten.»

Emellan Ryttm. Gustaf Gyllenpatron och Hr Lars i Kräklinge hade uppstått misshällighet, som slutligen föranledde slagsmål och skandal. Consistorium, der saken blifvit anmäld, hänvisade Hr Lars till Tinget, men denne ingår i dess ställe förlikning. Då skrifver Consistorium bland annat (Cons. Prot. 1668): ---- »och när nu sådant skygd begynner Eder wijsas, skiften I ostadigt färgen och kasten både saken och oss hinder för fötterna, sättande oss före som vi velat, att orätt skall med hat vedergällas, derifrån I Eder sjelfva rensen, feijen och helgen, som likväl hade nödtorftigt behof sätta Eder ner vid våra fötter och lära skilnad göra emellan Christnes försoning och en rättvis harm öfver orätt och hat, och misshag till öfvervåld». Skulle afstå med sitt presterliga embete »till dess han sig purgerat efter kyrkoordningen».

Ännu ett ex. som tillika må gälla såsom prof på tidehvarfvets kraftiga stil. Anno 1625 den 17 Augusti kom för Capitlet 4 Bönder ifrån Grytz försambling medh sijn Kyrhioherde her Hans om effterföliande sak.

Böndernas klagan på sin Kyrhioherde her Hans.

1.) Begynnelsen till oredan ähro tuenne quinnor, nembligh Klåckarhustrun h. Karin och en Skinnarhustru h. Elin, huilke begynte att träta sigh emellan om en tolff lijn, som af hustru Karin skulle wara bortstulit från h. Elin. Och kom så widt att h. Karin fäste lagh, och bodh sigh till med sex men att gåå lagh, men eden bleff henne gifwin af Lag-Läsaren och nemden. Therföre effter then andra icke kom till tingen, blef hon fäldt och dömd till 10 daler, huarföre hon högeligen ähr förtörnat på h. Karin, så att hon säger sigh aldrigh wela henne tillgiffua.

S. Jacobi dagh kommo socknemännerne lijckwäll så widt medh them att the förlickte them och satte withe them emellan mz 3 daler och förmante them att the skulle gå till kyrkioherden och begiära wänskap, skrifft, aflossning och sacramente. Men Kyrkioherden svarade: Hon skall gåå i h—te, men icke till H. nattvardh, tij hon haffuer skällt migh för en Trulkarl; och G. förbanne migh om jagh skall gåå på predikstolen för än ting bliffuer och hon antingen bewijser migh, eller giffuer migh et lögnebreff.

2.) Berätta bönderna att h. Hans haffver slagit h. Elin medh windekroken widh sijn brundh, och bönderna haffver sijndt hustrun, och fans blånar, 3 på halsen, tu på länderna och it på armen.

3.) Näste Söndagen efter S. Jacobj, effter her Hans haffuer försvurit sigh, så lätt han icke ringia till kyrkian, allenast en gång tu tagh eller trij mz klockan efter »Junghfrång på Ökna » haffuer then dagen acktadt begå H. nattwardh.

4.) Bönderna rådslogo nu sigh emellan och gingo inthet i kyrkian, uthan sände Klåckaren in i kijrkian effter her Hans och badh honom komma utt och tala mz them om thenna saak, men her Hans wille inthet gåå utt till them.

5.) Tå skuto bönderna tillhopa 1 öre på hvar man till att leija fyra män till Strängnäs att förhöra om thenna saak, huru the skulle bära sigh åt her uthinnan.

6.) Sände bönderna 3 män till prestegården, säiandes till her Hans: wij haffva nu acktadt sända fyra män till Strängnäs, willen I resa medh, så giffva wij edher thet tillkänna, och wiliom thet för edher icke haffua fördoldt.

7.) Sade her Hans: resen i till Strängnäs och haffven icke mitt breff, så ähren i inthet wällkomna. (Och tillade sedan) Hoo haffver i dagh predicat för edher? — jagh will säia edher att djeffvulen i h. haffver predicat för edher. Svarade bönderna: Gudh beware oss för honom, han ähr icke wärdh liknas widh en predicant.

Af Protokollet synes nu att Biskopen sändt en annan predikant till Gryt, nemligen Collegan i Strengnäs »Dominus Sveno» och att denne uppträdde inför Gryts församling 8 Sönd. e. Trinitatis. Men nu blef den sista villan värre än den första: Han tog Herr Hans parti och »haffuer så hesskeligen emot them predicat», att sådant förr icke blifvit hördt. »I sitten på Skällarebänken och räknen penningar under predican; thet ähr under att Gudh icke låther himmelen öpnas och låther rägna och således iorden remna och i siunka alla nedher till helwetis för det i willen inthet försöndagz gåå uthi kyrkian, såsom thet ähr berättat för migh. Drager till Capitlet — jagh will beståå hvad iagh predicat haffuer — sitter tu och mårrar, så skall — — — — o. s. v. Derefter ingrep Herr Hans, lifvad af det vackra efterdömet, och började tala till församlingen »midt i gången»: Twij warde edher I dj.— för, det dieffuelska lefuerne i föra, Gudh han straffe edher till ewigh tijdh, och göre teken på edher, edhre Stoorhalsar, Stoorsooper, Kryparedyr, han förbanne edher och straffe edher och allt folck säie amen.

Sententia Consistorij:

Aldenstund att her Hans haffuer sigh så förijfrat för en qvinnos skuld, att han haffuer 1. satt sigh sielf ifrån predikstolen, 2. förbannat sigh att han icke skulle gå på predikstolen, 3. och sedan emot sijn edh gått igen på predikstolen såsom ock excommunicerat församblingen och förment them Gudz ord och sacramente och icke förskaffat them en annan i sijn stadh till thess saken wordo klar; 4. brukat slagzmåål emot sijt embete och Pauli förmaning, 5. föriffrat sigh så på församblingen att han haffuer them kallat dieflar och them förbannat och att alt folck skulle säia amen — — Therföre skall han 1: bliffua priverat ifrån sit Embete, 2: ställas ifrån församblingen till thess han gör en alwarsam bättring och uppenbar bekännelse. 3: Giffua Consistorio en tillbörlig mulctam, 4 daler, effter han haffver trädt uthj Consistorij embete.

»Om D. Suenone» heter det, att äfven han skulle »priveras officio Ecclesiastico och giffua Consistorio debitam mulctam.»

Ingen mannamån röjer sig i den kyrkliga rättsskipningen. Hvar och en som på något sätt felat, kunde vara säker att tillrättavisningen icke uteblef. Så citeras (Cons. Prot 1709) den utmärkte Kyrkoherden i Hölö, Paul Scharff — den samme, som 1719 försvarade Hölö och Tullgarn mot Ryssarne — till Capitlet, derföre att han inom Telge Pastorat gripit sin Embetsbroder Prosten Buller i embetet genom att förrätta en begrafning. Mannen synes hafva varit af ett stridbart lynne, ty det berättas i Protokollet att »det föll Consistorium sällsamt före, att Scharffen, då han tillrättavisad vardt, med stolta later och armen i sidan svarade: Jag tackar Eder.»

Prosten och Kyrkoh. i Nyköpings Östra församling (Cons. Prot. 23/11 1748), den sedan blifvande kraftfulle Biskopen Jacob Serenius hade, då på Lördagsaftonen bref från Domkapitlet ankommit, innehållande tacksägelsen för H. Kongl. Höghet Kronprinsessans, Lovisa Ulrikas lyckliga nedkomst med Prins Carl, men han sjelf skulle till skrift och communion Söndagsmorgon, lemnat Consistorii bref ouppbrutet, och först kort före Högmessan tillsagt sin Adjunkt, som skulle predika, att med anledning af den hugneliga tilldragelsen göra den öfliga »orationen» på predikstolen. Adjunkten, oberedd på något sådant, blef bekymrad och tilltrodde sig ej göra detta, hvarföre S. lät saken bero endast vid tacksägelseformuläret och Te Deum, »heldre än att det skulle sägas något ostuderadt, som ej passade på ämnet.» Härpå följde innan kort till den nitiske herden och högt fruktade Riksdagsmannen en skrapa af följande lydelse: »Att uti Nyköpings Östra kyrka uppå den upplästa tacksägelsebönen, efter Hans Kongl. M:ts allernådigste befallning, som genom Consistorii bref var Hr Prosten antydd, intet någon tjenlig förmaning och uppmuntring blef gjord till folket att innerligen och af hjertat lofva och tacka Gud för den synnerliga stora nåd, han bevisat medelst H. Kongl. Höghet Kronprinsessans lyckliga förlossning med den unge Arfprinsen, till det Höga Kongliga Husets samt hela rikets innerliga glädje, så ock att troligen bedja för det Höga Kungliga Husets beständiga sällhet och välgång, öfver ett sådant oförmodeligt Hr Prostens förhållande kan Consistorium ej annat än förklara sitt stora missnöje, som ej heller ett sådant åsidosättande på något annat ställe i stiftet är förspordt vara skedt. Och ehuru Hr Prosten berättar sig icke öppnat Consistorii bref förr än efter Ottesången, så kan det så mycket mindre tjena för någon ursäkt, som Hr Prosten, så väl som andra i Nyköping, nogsamt visste, hvad angelägen och högst hugnelig post stundeligen var till förväntandes, och Hr Prosten dessutom är skyldig alltid att straxt öppna Consistorii bref och icke låta dem blifva liggande ouppbrutna. Consistorii bref äro ock aldrig af den lydelse, att en Christelig andakt och godt samvete dermed rubbas kan. Och har Prosten Serenius till det minsta kunnat och bordt i pennan författa ett kort, tjenligt tal till folkets uppmuntring och förmaning och låtit Adjunkten detsamma efter tacksägelsebönen med hans ord uppläsa.» — Det var så Serenius lärde sig den rätta tonen i de enskilda skrifvelser och allmänna Cirkulär, som under hans eget Episcopat kommo hela stiftet att bäfva och som funno sin höjdpunkt i hans tal vid 1773 års Prestmöte, då han skiftevis på ren svenska och klar latin gaf Clerus tillkänna, att han icke hos någon tänkte tåla någon som helst brist i sed eller lära, ty »quot scandala unius tot ulcera totius ordinis».

Såsom nämndt är, var Serenius, när den anförda skrifvelsen till honom afgick, redan Riksdagsman. Vi spörja med anledning deraf: var icke den ådagalagda försummelsen afsigtlig? och framskymtar icke i bestraffningen mera en tillrättavisning åt konungahusets motståndare än åt den felande presten?

Vi styrkas så mycket mer i denna åsigt som Kongl. M:t snart derefter fann för godt att genom Justitiæ-Cansleren J. Gerdeschiöld låta infordra icke mindre handlingarna i målet än äfven ytterligare ömsesidiga förklaringar. Det synes af dessa som om S. blifvit ålagd, att på Hans Kongl. Höghets första årsdag förmedelst ett tjenligt tal i ofvannämnda församling fullgöra sin skyldighet. Kongl. Skrifvelsen till Consistorium angående denna sak slutar med dessa ord: — — — Med hvad sålunda af Eder härutinnan tillgjordt blifvit vele vi nu låta bero, anseende med Nådigt välbehag Eder uppmärksamhet, och att I med behörig allvarsamhet beifrat den efterlåtenhet, som i detta mål skedd är.

Stockholm i Rådkammaren d. 28 Aug. 1751.

A. F.

Partisinnet gör sig allt mer påmint under den ifrågavarande tiden och många drag föreligga, dels af myndigheter, som läto misshaglige underordnade känbart röna sin magt, dels af embetsbröder, närmaste grannar och f. d. vänner, »hattar och mössor», som nu icke ville hafva det aldra minsta umgänge eller beröring med hvarandra, utan vände hvarandra ryggen, då de tillfälligen träffades. Hvad Serenius beträffar, så hörde han nog till »de oförsonlige» och hans politiske motståndare hafva icke sparat att så framställa honom.

(Denne besynnerlige prest — heter det hos en samtida — hade från början spelt en orolig, men betydande rol. Såsom Legationspredikant i England hade han med de svenska ministrarne legat i ständig träta. Der antog han ock sina Engelska, fria tänkesätt och sina grofva seder och han bibehöll beständigt begge. Genom tilltagsenhet skaffade han sig embeten, genom sin drift gjorde han sig i dem ansedd, genom sin qvickhet och ondska blef han fruktad och genom sin uppriktighet ofta älskad. Man förebrår honom med skäl hans hårdhet vid 1765 års riksdag. Då var han Riksdagsman men icke medborgare. Så hård, så omensklig har knappast någon funnits. Han ville lysa med en öfverdrifven patriotism. Som Embetsman var S. en helt annan man. Ordning och skick och lydnad satte han i alla sina underhafvandes embeten. Han vårdade sig om skolor, om fattighus, om den allmänna undervisningen. Han var sträng mot sina prester; — hade han icke varit partisk, hade han tjent till eftersyn. Man kan säga med sanning, att om en dygdig man egt Serenii egenskaper, hade de af honom gjort en stor och nyttig man. Nu saknas han utan att sörjas.» (J. G. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar från Gustaf III:s hof.) — Vi tillägga: Han var för stor för att icke få fiender, han var för upphöjd, att icke blifva sörjd. Strengnäs Stift har haft många mildare, men ingen kraftigare styresman än han.)

Hans tuktomästare vid det nämnda tillfället var den lärde och i den Lutherska Scholastiken väl bevandrade Daniel Lundius. Förhållandet hade allt hittills varit det bästa och säkert var det Lundius en söt lukt, när Serenius under 1747 års Riksdag sände en afskrift af Ven. Cleri underdåniga skrifvelse till Kongl. M:t angående »den frihets hämmande, som Philosophi vid Akademierna i fäderneslandet sig på någon tid tagit, att efter principia rationis afgöra controversias Theologicas, etiam in articulis fidei fundamentalibus». Biskopen befalde med anledning deraf: »Denna skrift skall afskrifvas och sändas till alla Prostar i Stiftet, som sedan den communicera skola med samtliga Herrar Pastoribus i Contracten, på det att hvar för sig må inskrifva ofvannämnda afskrift uti kyrkioböckerna till ett beständigt monument och bevis af den nit, som ståndet haft om den rena Evangeliska lärans bibehållande». (Cons. Prot. 22/7 1746.)

På sin ålderdom fördjupade sig Lundius så i sina lärda funderingar att han någon gång befanns alldeles främmande för det närvarande ögonblickets praktiska kraf. En anekdot, som fortlefvat ända till våra dagar, är i detta hänseende betecknande: Han vistades en dag i sitt prebendepastorat Wansö, då, vid Kapellanens tillfälliga frånvaro, bud kom från socknens fattighus, att en gammal döende qvinna begärde religionens tröst. Sin pligt likmätigt begaf sig Biskopen åstad; men hans första fråga till gumman blef, hvad hon hade sig bekant af »Hunii epitome credendorum». Den gamla, som icke förnam något annat än de främmande ljuden, svarade bekymrad: Ack! Vördige Fader! jag är väl ingen hund heller, utan en kristen menniska? — Biskopen blef förbryllad och den tillstädeskomne Kapellanen fick öfvertaga själavården, sannolikt med bättre framgång.

Den s. k. Conservationen, eller det, synnerligen under 1600-talet, gängse bruket att, då Prest var död, bibehålla enkan vid pastoratet genom att förse henne eller någon dotter med en passande man, som tillika kunde blifva kyrkoherde, gjorde sig äfven i Strengnäs Stift gällande, ehuru kanske ej så hejdlöst som i andra Stift, synnerligen "Wexiö. Det är isynnerhet de förnäma Fruarna på de stora godsen, som häri hafva all möda ospard. Fru Grefvinnan Katarina de la Gardie på Wibyholm, Fru Anna Kurck på Hedensö, Fru Eleonora Wachtmeister på Mälsåker m. fl. visa sig synnerligen verksamma. Den förstnämnda ville ändteligen till Pastor i Helgesta-Hyltinge år 1667 insätta sin »Hofpredikant» Hr Olof Byringius, derföre att han »var enkeman, och förra enkan genom giftermål med honom skulle blifva behållen». Consistorium var obenäget, »derföre att han i församlingen litet tjent hafver och af ungdomen fört ett ondt lefverne». Biskopen lofvade nu att sjelf resa till Wibyholm för att ställa saken tillrätta. Kommen dit anställes för honom ett stort kalas, och han berättar sedan till Prot., huru Grefvinnan »vände intet igen bedja, till dess Biskopen måste gifva sitt samtycke, befarandes att Fru Grefvinnan skaffar sig annars Kongl. M:ts bref för Herr Olof och således honom, lijka som med gewalt, emot Cons:ii vilja der insätta låter».

Af Fru Karin Bååt hade Hr Nils Eckius blifvit kallad till Pastor i Björkvik med vilkor att han skulle ingå äktenskap med företrädarens enka. Han synes hafva hyst betänkligheter, då enkan var gammal och hade 6 barn. Mannen inkallades emellertid för kapitlet, och då han af Biskopen tillspordes om han vore benägen, svarade han att han nu vore betänkt derpå, »der Högv. Fadren och Ven. Consistorium så behagar».

Såsom Patroni i församlingarna ingrepo äfven ofta de mägtige Riksembetsmännen i nämningsrätten. Så kom 1668 Riksskattmästaren Herr Sten Bjelkes på Thureholm rekommendation för Hr Andreas Tystbergius till Trosa och Wagnhärad. Consistorium öfvervägde skälen för och emot och detta så mycket noggrannare, som en bonde var sänd med bref från församlingen, att socknemännen ville hafva en annan och ej heller ville denne emottaga. Resolverades: »Herr Sten är en hög, förnäm och god herre, som församlingen kan mycket både gagna och skada, derföre måste man ju nolens volens samtycka på Tystbergio».

Emellertid blef det beständiga konserverandet ofta en mycket besvärlig sak för vederbörande, likasom det tvifvelsutan ledde till orättvisa i befordringen. Också svarade Biskop Lithman, ansatt ifrån många håll med begäran om enkors tillgodoseende, en deputation ifrån Dunker, som framförde samma önskan: »fannen och icke jag kan bortgifta alla Prestenkior». Detta hans häftiga yttrande kom sedan före till ransakning in Consistorio.

Huru sväfvande bestämmelserna om Domkapitlens sammansättning ännu voro i början af det 17:de Seklet, visar sig bland annat af ett Cons. Prot. af d. 15 Nov. 1628:

S. D. Vocerade Rev. Dom. Episcopus D. D. Consistoriales och Scholæ Collegas till Consistorium till att deliberera om Docentibus et Discentibus:

Sedan »ordo classium» inom Gymnasium och Skolan blifvit bestämd, beslöts att

»In Consistorio skall vara en Præpositus, som antagher negotia Ecclesiastica, så och sustinerar vicem Episcopi der så behöfves. Een Poenitentiarius (skall förordnas). Item een Decanus, som öffverseer protocollum och corrigerar literas som af Notario stellas.»

»Negotia Ecclesiastica skola ransakas och skierskodas af R. Episc. och Theologis, och Philosophi blifva der medh förskonte».

De förre utgjorde således det egentliga Consistorium Ecclesiasticum (till skilnad från Cons. Gymnasticum) och voro de som egde att döma i tvister mellan Ecclesiastike tjenstemän, i äktenskapsmål, i befordringsfrågor m. m. och de lagrum, efter hvilka dömdes, voro snarare att söka i Decalogen, Mose böcker och Profeternas skrifter, än i Kyrkolag och Kyrkoordning. Öfverallt i de gamla Protokollen, då fråga är om äktenskapsskilnad, trolofningar m. m. citeras Num. — Deuter. — Eccles. — Jerem. — Hos. — 1 Cor. m. fl. I ett äktenskapsmål af år 1625 afsäges Consistorii Sententia i enlighet med Num. 30 et Deut. 33 — Eccles. 5, hvarefter tillägges: »Det lyfftet, som han giort haffuer, thet måste han hålla: Med mindr han vill undfly then förbannelse, som står Deut. 29. Jer. 5 och Hoseæ 4. — Huru »den senare taflan» i andra tvistemål tillämpas, må med ett enda ex. visas:

En Collega B. vid Triv.-Skolan i Strengnäs hade velat tränga sin kamrat Mr D. Eckæus från tjenst och bostad, förevitande honom hans ålder m. m. Saken hade i klagoskrift blifvit, 17/2 1682, af B. dragen inför H:s M:t Enkedrottningen, som då vistades på Tynnelsö, och Consistorium blef af d. v. Guverneuren i Nyköpings län Grefve Carl Gyllenstierna, anbefaldt att sig förklara.

Denna förklaring går derpå ut, att »B:s klagomål och skrift är allt osanning. Mot M:r Eckæus hafver han handlat

contra 4:m præceptum, (såsom f. d. lärjunge?) då M:r Eckæus i sin välmacht hafver wähl informerat ungdomen, som hela Clereciet kan härom vittna;

contr. 5:m: har B. mycket molesterat M:r Eckæum, det han honom så söker brödet borttaga;

contr. 6:m: glömt all Christlig kärlek (!)

contra. 7:m: att Eckæus så länge tjent för sitt bröd, och B. söker det nu igenom åtskilliga practiker honom ifrån stjäla;

contr. 8:m: allt farit med lögn och falska skrifter;

contr. 9:m et 10:m: söker sin nästas hus sig inkräkta.

Emot Biskop och Cons. hafver han meriterat remotionem ab officio; contra Eckæum efter gamla ordspråket: »Then som icke sjelf tänker sig blijfva gammal, han måste hänga upp sig, medan han unger är» — och theraf kan man se att B. despecterar hans senectutem, hvaraf hans ålder förökat — et sic pro honoris apice meritus ad furcam et crucem».

Allmogen sträfvade städse att häfda sin urgamla rätt till inflytande på tillsättandet af prestsysslor, och talrika protester framföras vid denna tid såväl mot Biskopens nämningsrätt som mot Patronernas intrusion.

Sommaren 1682 kommo bönder från Ytterselö, för att begära D:n Andr. Hagræum till Kapellan. Biskopen svarade, att »det åligger vårt embete, att vara therom sorgfälter, huru vacantierna blijfva med dugliga personer försedda, alltså hafver jag thertill utsett och kallat Hr Petrum Lennæum, som länge tjent Scholen, en nychter och vacker man, den enkian wähl anstå kunde, och hvilken Herskaperna på Mälsåker ock bijfalla, som theras betjente sagt, att the äro benöjda med thet Biskopen göör». Bönderna svara »att de kunna intet samtycke på Hr Pehr gifva». Biskopen genmäler, att »Hr Pehr skall komma dijt, så är hans mening». Olof Andersson i Thuna säger sig »intet kunna neka att han är god, men vill intet taga honom». Biskopen blifver vid sin resolution, och Hr Pehr Lennæus kommer till Ytterselö.

Ungefär vid samma tid hade en mängd bönder gjort »uppror» i Wintrosa kyrka, då D:n Esbergius mot deras vilja insattes till Kyrkoherde i församlingen. Efter hållen ransakning i Cons. dömdes:

1) the brottsliga kallas till W. kyrka på en Söndag;

2) stå the brottsliga oppe i sina stohlar och the andra sitta neder;

3) uppräknas från predikstolen theras namn, som brottslige äro;

4) må en hvar vid sitt eget namn läsa efter Confessionen ord ifrån ord;

5) absolveras the efter föregången förmaning »att taga sig tillvara för slijk och andra exorbitantier».

Att sådana straff kunde påläggas och att intet nytt »uppror» skedde vid deras tillämpning, är i hög grad betecknande för den tidens uppfattning af den kyrkliga myndigheten.

Målens art gifva ock ett tydligt begrepp om tidsförhållandena. Midt ibland de allvarligaste öfverläggningar om läran och församlingstjensten, om Prestmöten och Kyrkomöten, om läroverken och fattigvården förekomma de obetydligaste saker, hvilka dock alla synas behandlade med en aldrig svikande grundlighet:

Håkan Andersson, Arrendator på Åkerö, »begär en Præceptorem för sina barn». Dom. Petrus Andreæ Gernensis examineras »spacio duarum fere horarum in Logica et in Theologia» och blifver, »sedan han vardt funnen temligen expeditus in illis quæstionibus», skickad till Åkerö »med många förmaningar».

Inkommo klagomål (Cons. Prot. 1630) öfver D:n Georgius i Gåsinge, som oskickligen lefver med sin hustru. D:n Georgius svarar att hans hustru »hafuer myckitt stort modh, måste derföre giöra sitt till saken när nödhen så fordrar. Och allt thet honom påsäghs, säger han att dett kommer allt af afund». — »Dubitatur!» —

»Den 15 Maij 1625 kom en åldrig man ifrå Stenqvista sockn, benämd Jacob Sigfridzson, med hvilken then 11 Maij thetta bedröfveliga fall sig tildrogh: at han hafuer i hastigheet löpet til en watngroop til at hämpta watn at afwäria eld som gick in på sin hängnad. Och wid samma watngrop sat hans lilla och enda dotter, hafvandes en knif i sinne hand. Wid han skulle sig ifrå gropen med watnet upresa, föll han om kull in uppå barnet, och med samma oförwarande fall stack barnet sigh med knifven, at thet ther af samma dag blef dödt.

Sententia Consistorij:

Effter thet är wådedråp, skall saken först föras till wärdzlig dom, doch måste förbemälde Jacob i medeltijd med sinne hustru (!) stå uti wapenhuset wid sin soken kyrkia: Och när han hafuer fått sin sententz wid tinget, skall han sig hit igen till Kapitlet begifua. — Wid tinget dömdes han frij och stog sedan kyrkioplicht».

»Nils i Nytorp, Hyltinge Socken, klagar att Hr Andreas »hafver tagit hans hest olofvandes och ridit bort med honom en half mijl till Helgestad och en heel dagh haft honom borta. När bonden ville på vägen taga igen sin hest, stegh Hr Anders af, och slog bonden vid örat, att han stalp till jorden, och satte sig på hesten och red hem». Andreas nekar sig ej hafva tagit hästen, men citerar till sin ursäkt »Bygningabalk 10 cap. et ultim. Sed falso citatur ab Andrea. Priveras officio till Bartholomæi dag».

Ransakas öfver Dn. Petrus i Forssa »som skaffar ringa frukt i församlingen», lefver i oenighet med sin pastor, vistas för mycket hos Bönderna i dryckenskap och lättfärdigt umgänge och ej aktar på predikan, så att folket i kyrkan »sittia och kasta med småsteenar under predikan».

Presten i Huddinge hade af klockaren lånt kyrkans kanna att begagna vid ett gästabud. Redan detta är straffvärdt; men kannan lemnas icke ens igen, utan pantsättes hos en bagare i Stockholm. När klockaren fordrar kannan tillbaka, blir han kallad hund och hustrun helsad med motsvarande oqvädinsord.

Eric Månsson i Telge, som sjelf fattat en »vrång mening» i afs. på Treenighetsläran m. m., skyller församlingens prester »som annorlunda lära, att de lära som bästar».

Bönderna i Grödinge taga kyrkonycklarna från både prest och klockare m. m. m. m.

På sjelfva folkets råa seder gaf man icke mindre akt. En man i Westerljung hade »wanwyrdigt trackterat» en lefvande strömming och plågat honom till döds i ättika. Mannen dömdes både andeligen och civiliter till strängt straff. Det kan icke annat än vara tillfredsställande för vår åsigt i dylika ämnen, att en sådan sak redan på den tiden kunde blifva både beifrad och bestraffad.

De svårare brotten hänvisas till verldslig rätt och ibland sådana finnas flera af den mest upprörande beskaffenhet, såsom t. ex. då ett bondfolk i Aspö låtit ett idiotbarn ligga i fähuset under 2 års tid utan all annan vård än den af nödig föda, så att barnet sluteligen blef halft uppätet af svin.

Kyrkotukten var alltid allvarlig, icke sällan såsom vi sett obevekligt sträng. Och ehuru vederbörande ofta funno nödigt anlita »brachium sæculare», tyckes man dock haft föga betänklighet vid att gripa den borgerliga jurisdictionen i embetet, och det utan att några synnerliga konflikter deraf förspörjas. Af Pastor i Fogdö, Dn. Steuchius, inberättades (1639) om »en Käring att hon aldrig kommer i kyrkia eller lijder höra talas om henne, är icke heller förhopning att hon sig betrandes varder. — Quæritur quod sit faciendum? — Sententia Cons:ii: Jncludatur duriori carceri ad tempus ad extorquendam poenitentiam, quam si non fecerit, excommunicetur».

Ett drag, som icke heller får förbises, är att tukten drabbade lika, hög och låg:

En »Lieauptnant» [sic] vid Söd. Reg., Anders Trana, var inkallad för Cons. för någon förseelse, som kräfde kyrkotukt. Han uppmanades nu att efter »Lutheri Catechismus» inför Kapitlet uppläsa det budord, mot hvilket han sig försyndat, men sade sig »det väl kunna men intet vara betänkt på, det nu att uppläsa». Varnades af Biskopen, men vände ryggen till, »allt afsked förutan». Resolverades, att han för denna sin ohörsamhet skulle inför Presten i sin församling »visa huru han sin Christendom kan, och der han det intet gör och bättring emellan kommer, helt omsijder banlysas.» Tyckes derefter hafva fallit till föga och uppläst sitt budord.

Tvist hade uppstått mellan Capitainen Sigismund Skridenbaum och Wälb. Jungfru Dorothea Anrep angående bruten trolofning. Båda, jemte jungfruns moder, hade på kallelse sig instält. Kaptenen förklarade att han gifvit jungfrun gåfvor och fått hennes ja-ord och yrkade på äktenskap, men hon å sin sida ville icke medgifva detta, om icke Kaptenen före copulationen vore »nobiliserat», och modren tillägger, att »hvarken hennes syskon eller slägt skulle lijda att jungfrun skulle taga en ofrälse man». Domen blef att de skulle hvarandra till äkta taga, men hur dermed skedde, framgår icke af handlingarna.

»Dominus Ericus Nicolaj in Flodha Comminister beswärar sigh d. 29 Oct. 1632 öfver Domini Olaj pastoris in Leerboo dotter Karin Olufzdotter, hwilken Dominus Ericus föregifver sigh medh föräldrarnars och hennes Ja och samtyckie wara lagligen troolofvadh till Echtenskapz förbundh, thet Karin nu will upryckia och göra ogilt, aldeles förwegrandes sigh medh Domino Erico någet Echtenskap jnträda wilie, och hafver sendt honom igen sijna gåfvor. Ther om Dominus Ericus begärer Consistorii betenkiande och Sententz.

När thenna saken togz i Ransakningh, wardt ther om befunnit som effterföllier att

1. Dominus Olaus in Leerboo hafver sielf gifvit Dn. Erico tillfälle att frija thill sin dotter igenom een frågan till Welb. Nils Giordzson thill Hesslöö, om han hade förnummit at wellärde H. Erich skulle hafva i sinnet att frija thill någon af hans dötrar.

2. Nilz Giordson hafver medh H. Oluf, hans Hustro och dotter effter H. Erichz begeran heemligen förhördt om hans upsååt skulle hafva foortgångh, ther han thill H. Olufz dotter frijadhe.

3. När H. Erich någorlunde förnam om samtyckie, taalte han Föräldrarne och Pigan medh alfvar thill.

4. Ther på han och bekommit hafver Ja och samtyckie bådhe af föräldrarne och Pigan medh handslaagh.

5. Såsom och gifvit gåfvor såsom Ringar 2, förgylt bälte 1, Sletzing ett stijckie, Damask Tröije werke, book och Skoor.

6. H. Olufz andra mågar nembligen Dominus Petrus in Torsen och Dominus Laurentius in Kräklinge hafva och till thetta Echtenskapet gifvit sitt samtyckie.

7. H. Erich hafver warit öfvereens medh Föreldrarna hwad han skulle kööpa sijn troolofvade Festemöö thill brudekläde och annat. Såsom och instelt sigh uthi Leerboo medh sijne Ööker at bruka åkeren, medan både han och H. Oluf hade förhopningh om successione thill Gäldet effter H. Olufz dödh, ther thill the och hade Consistorii samtyckie effter H. Oluf ähr till een högh ålder kommen och ther till siukligh och uthi sitt ämbete swagh.

8. När Modren och Pigan tillfrågade wordo hwadh the weeta medh Domino Erico, medan the icke wille hålle sitt löffte medh ächtenskapet, Respondent: Inthet annat uthan thet som ährligit och godt ähr, men Pigan seger sigh ingen kerleek kunne hafve till honom, uthan hennes hierta ähr aldeles wendt ifrå honom.

Resolutio.

Effter uthi thenne Contracht ähre alle reqvisita legitimorum sponsaliorum, kan Consistorium icke thilstedia, att H. Oluf medh sin Hustro och dotter skall göre sine ordh ogille, uthan Karin och Modren warde fliteligen och alfvarligen förmante till at jnträdde ächtenskapz förbundh fullborda: Hwilken förmaningh och skedde till them. 1. Publice uthaf heela Consistorio medh månge ordh. 2. Privatim uthaf någre af Consistorialibus. Enskildt såsom ock af sinom egen swåger Domino Petro in Torssen. 3. än andre dagen dher effter Publice. Men effter hon än tå framhärdadhe in sententia negativa gafz henne 14 dagar tijdh thill att medh sijne Föräldrar betenkie sigh. Och hwar hon tå icke wille sigh förklara om Echtenskapz fullbordandhe seges them thenna Sententia till Straff:

1. Skall Karin een Söndagh ståå in loco pœnitentiæ och Dominus Præpositus thenne hennes lätferdigheet medh ächtenskapet publicera ex suggestu pro tollendo scandalo.

2. Gifve Arrham duplicatam som ofvan thill membro 5. förmält ähr N(emligen) sponso sijne gåfvor igen, och annat så myckit till Consistorium och Sponsum som här igenom warder differerat.

3. Effter och Dominus Olaus sigh här uthinnan hafver försedt medh 1 Lättferdigh och förargelig handell uthi sijne döttrars giftermåål, och thet icke allena thenne gången, uthan och så tillförende medh een annan sijn dotter, thet Consistorium medh honom hafver öfversedt, 2 Twetaligheet och ostadigheet, såsom och 3 Alt för blödigdt upseende medh sijne barn Contra Instructionem Apostolicam 1 Tim. 3, 4 et 8. Tit. 1, C. skall hann till en tijdh suspenderas ab officio.

Och effter thet Pigan sedan är blefven och ännu ähr uthi sijn mootspännigheet ingalunda wiliandes medh Dn. Erico fulborda Echtenskap, hafver Consistorium stelt föreskrefne Sententz till Execution igenom Dn. Præpositum illius Contractus. Dock för Dn. Olai höge ålderdom och annor swagheet så widt henne mitigerat, att Pigans förseende ex suggestu publiceras, persona delinquente in loco segregato constituta, och heela mulcta remitteras thill 100 daler. Men Dominus Olaus restitueras officio».

Blef emellertid en trolofning, med eller mot parternas vilja, stadfästad genom laga vigsel, då egde den en helgd, som vår tid icke kan fatta. Äktenskapsskilnad hörde då till högst sällsynta undantagsfall och när den någon gång ifrågakom hade sjelfva formen derför något dramatiskt gripande och betydelsefullt, som väl kunde bringa äfven den lättsinnigaste till besinning. Sjelfva den sorgliga akten skildras på följande sätt: Kontrahenterna möttes för sista gången såsom makar i Guds hus. Plats anvisades dem i korsgången, der de egde att gripa hvar sin yttersta flik af ett utspändt kläde. Detta sönderslets sedan i vittnens närvaro, och med de rifna lemningarna af denna symbol af nu försvunnen enhet och lycka, drefvos de ut genom skilda tempelportar.

Stora betänkligheter mötte icke sällan i afseende på nya förbindelser för de hustrur, som qvarlefde efter Ryttare och Soldater, som gått ut i de stora krigen och blifvit borta, utan att någon underrättelse kunnat vinnas om deras slutliga öde. Endast undantagsvis blifva papperen fullt klara, såsom då Reg.-skrifvaren Välb. Hr Christian Düben under Kongl. M:ts Drabanter och Fältväbeln Patrik Kraffort under Kongl. Gardie till fot, båda skriftligen med egen hand och sigill kunde bekräfta, att Hustru Karin Gudmundsdotters man f. Piqueneraren Olof Giökeklo var åhr 1676 blefven död i Skåne om vintern vid Lilla Harje, eller då Ryttaren Nils Höök och Korporalen Nils Persson Meenlös intygas vara fallna 1708, den förre vid Holofzin och den senare vid Halsie (?) i Ukraine. Oftare finnas spår af att de bepröfvade krigarne slutligen efter 15 till 20 år kommit hem till sin husliga härd och funnit den inkräktad af en annan.


Från hvad som hittills blifvit sagdt om det kyrkliga lifvet och dess yttringar inom församlingen är öfvergången lätt till det egentliga folkets lynne, seder och umgängelse, synnerligast som de hittills begagnade urkunderna äfven åt detta håll lemna allehanda upplysningar. Det religiösa alvaret, som genomgick alla samhällslagren, lade på den ifrågavarande tidriktningen en prägel af enhet och sans, som utgjorde en ej ringa del af det då varande slägtets styrka, och när dertill kom den politiska fasthet och borgerliga trygghet, som enväldet, i en sådan Konungs hand som Carl Xl:s, gaf åt alla förhållanden, kunde icke annat vara, än att folket, såsom sådant, skulle höjas i både sedligt och socialt hänseende. Det märkte snart att de öfvermägtige hade fått en ännu mägtigare öfver sig, som var en skarpsynt ransakare och sträng hämnare af hvarje godtycke, och med reduktionen och den ofta stränga refsten med embetsmännen föll både modet och förmågan hos mången, som förut icke hyst några betänkligheter vid att missbruka båda.

Den mägtiga Södermanländska adeln, sjelf utgörande, eller beslägtad med, landets förnämsta ätter, drog sig tillbaka till återstoden af sina gods och gjorde nu icke sällan till sin uppgift att vårda, värna och lyfta det folk, som den förut aldrig känt och derföre icke heller aktat. Under Sveriges stormagtstid voro dessutom de adeliga Herrarna ständigt ute i landets oafbrutna fejder, och om folket någon gång i närmaste hand fick röna tillvaron af någon annans herravälde än »gårdsfogdens» eller »skrifvarens», så var det vanligen en »Husfru», som besynnerligt nog icke alltid qvarstår i folkminnet i den ljusaste dager. På den ort, jag nu talar om, känner jag dock icke mer än ett sådant fall, nemligen Öfverstinnan, Grefvinnan Woynarowslta f. de Mieritz på Tynnelsö, tillika egarinnan af det s. k. Bruket i Carl Gustafs stad, hon som plundrade Tynnelsö slott, allt in till koppartaket, låg i ständiga rättegångar med sina grannar, sitt presterskap och sina underhafvande, och som 1748 tyckes hafva lemnat landet, föga sörjd och saknad. Andra qvinnonamn lefva deremot ännu i välsignelse, såsom Fru Riksrådinnan Elsa Cruus' på Säby, Fru Anna Kurcks på Hedensö, och, för att gå längre fram i tiden, Grefvinnan Lovisa von Fersens f. Piper på Mälsåker m. fl.

Prestens förhållande till sin menighet framstår i de flesta fall såsom ett i allo paternelt, och i alla angelägenheter, de verldsliga som de andliga, kunde hos honom påräknas bistånd och råd. Han var allmogens närmaste och villigaste försvarare mot det icke sällan förekommande förtrycket å de magtegandes sida, och när bonden vid tinget hade något mål anhängigt, och skulle redogöra för sina ekonomiska angelägenheter, svarades icke sällan: »det vet inte ja' men det vet k. Far i Prestgården». Ett tydligt bevis för det goda förhållandet är, att allmogen; såsom vi redan sett, nästan alltid lade sig ut för sin prest, äfven då han varit felaktig, och icke sällan med sina förböner mildrade det straff, han kunnat förtjena.

Bönderna i Wadsbro klaga i Juli 1635 öfver timade Messfall, förorsakade af deras Komminister Dominus Johannes, hvarvid upplyses, att »Messfall är skedt 4 gånger å slagh», hvaraf ett dock synes hafva kommit Dn. Johannis fader Dn. Magnus (pastor i förs.) till last; och mot bönderna anföres, att de stängt kyrkodörren till för presten.

»At Bönderna hafwa slutit kyrkiodören igen, giorde the för then saak skuld, at the trodde at Dn. Johannes skulle inthet komma, och thär han komme wille the först tala med honom och förhöra hwij han kommer så sent.

Respondet Dn. Johannes, att han war och besökte sijn Fader.

Församblingen begärar att blifwa qwit med Dn. Johanne — — — — — —

Sententia Consistorii är att

1. Dn. Magnus wäll borde priveras, men för hans höga ålder skonas med 10 dalers böter.

2. Dn. Johannes priveras officio, och sättes i Probban, men probban redimerar han med 10 daler och alt in till restitutionen uppehåller tiensten i församblingen medh en Substitut.

3. Bönderna för thet the hafwa slutit kyrkiedören igen böte 6 Riksdaler.»

Böndernas vrede varade dock icke länge, ty det heter redan den 5 Augusti: »sendes ifrå Blakstad och Wasbro Församblingar män till Consistorium med it Bref uthi hwilket Församblingarne låta sigh förnimma, at the hafwa förlijkt sigh med Dn. Johanne i Wasbro Sacellano, och bidia at han måtte blifva restitueradt och tiena sijn Fader: Thär the dock likwäll then förra gången woro så heftige, at ingen af Consistorialibus kunde beweka them at behålla Dn. Johannem, och sade än, om icke Consistorium wille afsettia, Dn. Johannem, skulle the dragha till Rijkzråd.»

Att hvad jag här sagt gäller äfven för andra orter i vårt land, derom hafva många vittnesbörd blifvit framlagda. Och det kunde knappast annorlunda vara. Hela vårt folk hade bevittnat den kraft och det oförfärade mod, hvarmed Sveriges presterskap hade trädt fram i striden mot statsmagtens öfvergrepp öfver kyrkan under Gustaf Wasa och mot Krypto-Katolicismen och Krypto-Calvinismen under hans söner, och det såg i sina lärare vårdarena af dess dyrbaraste egendom, den oförkränkta frukten af reformationsverket. När dertill kom att dessa deras förkämpar i de aldra flesta fall hade stått fram ur folkets egna led, med fullaste kännedom om dess behof och tänkesätt, dess vanor och verldsåskådning, så var naturligt att förhållandet skulle blifva ett godt och förtroendefullt. Att i allt detta kunde insmyga sig mycken mensklig svaghet, hafva vi sett. — Andra tider hafva kommit, då den menskliga kraften ville träda fram och bryta ner allt det gamla, omskapa och förnya. Kanske skall det dock en gång visa sig, att denna kraftyttring i sjelfva verket icke varit något annat — äfven hon — än en ny form af den menskliga svagheten.

Sjelfva folket, såsom sådant, torde emellertid till sina seder och sitt skaplynne svårligen kunna skildras riktigare än i detta sitt förhållande, eller i sina religiösa bruk, sina högtider, sina yttringar af sorg och glädje. Det är också der, som ännu något ljus kan strömma till oss ifrån tider, som i detta hänseende snart skola sjunka i mörker och glömska.

Men vi återgå till den del af vårt folk, hvarom här närmast är fråga och till de på en gång natursköna och minnesrika bygder, som omfattas af Åkers, Daga, Selebo och Willåttinge härader af Södermanland. Man säger icke utan skäl, att innevånarne i denna nejd bilda en sjelfständig folkgrupp gent emot Rekarlar och Wingåkersbor, och flera bevis föreligga härför. De anses i allmänhet något lugnare och betänksammare, än deras söder- och vesterut boende grannar. De äro trognare sin hembygd än den kringflackande Wingåkaren och vekare till lynnet än Rekarneslätternas från jernbäraland komna bebyggare. En domare i orten har en gång tecknat dem såsom ett dåligt folk, derföre att i häradsrätternas brottmålslängder sällan förekomma några ordentliga brott, såsom han kallade dem, såsom knifskäring, mord och dråp, och andra våldsamma utbrott af bersärkalynne, sådana som de vestligaste och sydligaste kusterna af vårt fädernesland ofta erbjuda brottmålsransakaren. Men denna missaktning torde väl med lugn kunna bäras. Visst är, att när det gällt de stora, betydelsefulla skiftena i vårt lands historia, hafva denna nejds bebyggare nog vetat att med mod häfda sitt lands och sin landsdels ära, och tagit sin behöriga anpart i de bragder, som stå att läsa på Söderm. Regementes fanor, eller som fortlefva i sägner på landskapets både inre och yttre kuster. Men lynnet är i grunden fridsamt, såsom den natur, som fostrat det, och till denna fridsamhet hörer onekligen en viss benägenhet att heldre låta »det gamla» gälla, än att kasta sig in i något obepröfvadt nytt.

Den Sörmländska munarten, som anses mönstergill för Högsvenskan, är kanhända här icke så ren. Det släpiga ä-ljudet i st. för a-finale, pluralen på o, såsom flicko, åro, ögo m. m. och åtskilliga blandade diftongljud äro allt utom vackra. Men då dessa lyten öfvervinnas, har språket både klang och välljud. Huru detta språk i allmänhet ljöd för 2 à 3 sekler tillbaka, det kunna vi nu ej afgöra, men det vete vi, att hvarje språk — Lappska eller Kinesiska — på hvarje tid ljuder väl, då det talas mellan hjertan, som förstå hvarandra. Vi kunna derföre antaga att vårt språk för 250 år sedan hade, såsom ännu i dag, sin fulla välklang för de öron och det hjerta, till hvilka det talade kärlekens ord och löften. Så berättas det i en från 1625 ännu tillgänglig handling, huru under det årets midsommarglädje en ung dräng från Limslätt i Barfva Socken hade tilltalat »en ung pijgha» under Lindholms herregård med de betydelsefulla orden: »skulle thet icke tiäna att wij bleffvo folck tillsamman?» Hvad hon svarade vete vi icke — protokollet går det med grannlagenhet förbi. Men missljudande måste det dock icke hafva varit, då den unge mannen snart derefter kom till henne med sina fästningsgåfvor, bestående af »en sked, en fingra (fingerring), lerft tua gångor, hanskar och en kijsta, och pijghan gaf honom gåffvor igen nembligha wantar och strumpor». Hoppfull ställde han derefter sina steg till hennes »faderbrodher och fosterfadher och rächte honom handen ther på att han ville fullfölia sijn Echtenskapzlåffuen med pijghan». Så tillvida var allt godt. Men drängen hade hemman att ärfva, flickan deremot intet. När han nu kom till sin fader och berättade, att han »ville byggia Echtenskap medh samma pijgha», svarade fadern: »Thet må tu giöra, men aldrig skall tu komma uti mijn gårdh medh henne». Vi igenkänna i dessa ord den hårda, kalla beräkningen och den ännu förherrskande åsigten i dylika ting hos vår sjelfegande allmoge. »Drängen gick sorgsen bort och haffuer uppå thenna handel warit bekymbrat om Bröllopet, hvem thet åt them giöra skulle», och ett vankelmodigt sinne synes hafva kommit dertill, hvarföre han nu var betänkt på att rygga sitt löfte. Men den besvikna fick ett stöd, der hon väl minst hade väntat det. Saken blef af hennes fosterfader dragen för Kapitlet, hvars »sententia» lyder: »Alldenstundh förmäldte drängh icke allenast haffuer giffvit lyfte och gåffvor och pijghan ähr af så godh slächt och ther till medh så vngh, fagher, sundh, karsk och snabb vthi sijna syslor, som dränghen någen tijd önskia kan; uthan theras vmgänge ähr begynt vtaff Echtenskaps upsååt medh effterföliande löffte, handrächning, gåffvor och bekymber om Bröllops tillredningh; så dömes utaff Exod. 22: 16 och Deut. 22: 28 att the ähre Echta Folck tillsamman, och måå icke skiljas åhtt i thenna werldenna så länge the Leffua (Cons. Prot. 27/8 1625).

När allt deremot var slägten till nöjes och gårdsdelarna passade tillhopa, då reddes »Bröllop i by» med stor ståt. Man har exempel på att ett ¼ hemman kunde stryka, för att tillfredsställa föräldrarnas fåfänga i detta hänseende.

Väl utkommo till förekommande af yppighet vid Bröllop, Barndop m. m. tid efter annan stränga och omfattande Kongl. förordningar, och enskilda föreningar ingingos efter föredöme från Alingsås, der Prosten Bredmarck 1766 först stiftade en sådan; men huru föga sådant hjelpte, åtminstone på den ort, hvarom nu är fråga, visar sig deraf, att ännu i mannaminne en bröllopsfest på åtta dagar icke var någon sällsynthet. Jag kan ännu minnas en brudstass i bygden med tjugu tärnor och lika många riddare, men då hade också Prestfruns annars stora förråd af grannlåt blifvit så upprymdt, att somliga brudtärnor stoltserade med silfvergafflar i håret i st. för de då brukliga hårpilarna. Färden till och ifrån kyrkan var den vanliga, öfver allt i vårt land brukliga, med brudriddare och svenner, spel, styckeskott och äreportar. De återvändande gästerna kunde ofta vara öfver hundra, och värden, eller »talmannen» som han kallades, fick under sådant förhållande vara hvarken hufvudyr eller rådlös. En sådan person utvecklade också en så mångsidig förmåga af omsigt, fyndighet och efter åhörarnes fattning och smak lämpad qvickhet, att nutidens lugna bröllopsmarschalkar skulle falla i förundran deröfver. I den förnämsta stugan dignade borden under den af slägt och vänner medhafda »förningen» och mellan tårtorna och klenäten lyste husets och slägtens förråd af silfverbägare och kannor. Sedan måltiden pågått en rundelig tid, »speltes steken in» och presten höll sitt »brudtal», hvarunder brudskålen gick omkring. Det vittnar om icke ringa välmåga, att de beslägtade fäderna icke sällan lade i denna skål »ett dussin silfverskiar» och löftet om »ett kriter af hvardera slage». En skål, som af talmannen aldrig fick försummas, var den för alla redlige danemän stundom i rimmad form, som bevisar åldern af bruket: »Sitten ärliga, och dricken kärliga, för alla redeliga och beskedeliga Danemän, och deras hus». På tredje dagen hölls den s. k. »Stubbedansen», som tillgick så, att par efter par svängde om på den afsågade ytan af en i stugan införd stubbe. Om folkhumorn härigenom velat framställa vanskligheten af att kunna hålla sig qvar på den husliga lyckans ståndpunkt, vågar jag icke afgöra. — Både vid bröllop och julsamqväm förekom ofta en sånglek, som jag i anseende till ett deri förekommande ortsnamn antager vara inhemsk för denna bygd. Den lydde så:

Här komma de visa jungfruer
Herr Damone :|:
Och si, och si, oss samteli,
Herr Damone :|:
Och fria vill Simon i Sällö (Selö),
Fria vill redeligan Herre,
Fria vill Södermänner alla.

Bland hithörande bruk, egendomliga för några socknar i bygden, må nämnas den begåfning, som Presten af en brud erhöll, då lysning skulle uttagas. Denna gåfva bestod i ett par, egenhändigt och så konstnärligt som möjligt stickade, yllelångstrumpor, vid detta tillfälle på folkspråket kallade »trängtor», dem bruden någon dag förut i egen person skulle aflemna under tillkännagifvande af sin benägenhet för den tilltänkta förbindelsen! Vid bouppteckningen efter en gammal Prost i Jäders församling år 1836 fanns en hel kista full af dylik »trängtan».

Sådana hafva bruken troget bibehållit sig allt ifrån äldsta tider intill våra dagar. Först nu har det kommit derhän, att allmogen firar sina bröllop på stadens Hôtel, såsom »både billigare och beqvämare», men dit följa icke de gamla sederna, hvilka här såsom öfverallt i vårt land hålla på att vika för den nya »hyfsningen».

Om detta ur flera synpunkter kan vara att beklaga, så finnes det dock förhållanden från fordom kända, som icke framkalla någon medkänsla. Att i gamla dagar bröllopsglädjen icke alltid vår så ren eller så ostörd, det vete vi af många berättelser. Oenighet mellan gästerna uppkom icke sällan, vanligen föranledd af den rika välfägnaden, och ledde någon gång till blodiga uppträden. Sällsyntare äro de fall, då de störande uppträdena hade en djupare grund i svartsjuka och försmådd kärlek. Ett sådant må anföras: En Fältväbel »Petter Pehrsson Riddare», sannolikt en försmådd älskare, hade företagit sig att på ett föga ridderligt sätt störa en »brudstass» på Åkers kyrkbacke. Han blandade sig in bland brudskaran, förolämpade bruden, och mutade med bränvin spelmannen, att vid brudtågets utgång ur kyrkan spela såsom brudmarsch: »Jag fattig, syndig menniska». Då. han för allt detta blef tillrättavisad af den talrikt samlade menigheten, började han svärja i hopen och ropa: »Jag aktar nu mer icke mitt lif mer än en gammal skomakares, och skall sätta min själ på en gärdsgårdsstör, att presten och f-n må fäkta om henne». (Cons. Prot. 18/12 1684.)

Sådana utbrott äro icke ovanliga, ofta i förening med hädelse af svåraste art,

En bonde ifrå Trosa skickas af Pastore ibidem till Consistorium, benämbdt Nils i Duggunge, hwilken hafver på en ort ther han och andre lågho i Fiskie sub administratione Sacrorum försmädelighen talat, hoc modo:

När Presten laas thesse orden af Confessione: Men nu hafver tu käre himmelske Fader vthlofwadt, att tu will göra Nåd och miskund etc.. Sade han: Thet lögstu Prester!

Sedan wid beslwtedt, nhär Presten förmanar till Böhnen Fader wår: Sade han: Läse henne Fhanen.

Sententia:

Gifver till Capitlet 12 daler och står kyrkioplicht wid Gåsinge, Trosa och Åminne. För thesse 12 daler lofwade han en tunna fisk, torsk eller strömming. Ther wid Consistorium acquiescerade.

och hand i hand härmed går vidskepelsen, som här, likasom öfver allt i vårt land, lemnat efter sig de sorgligaste minnen från slutet af 17:de seklet, och ännu håller sig qvar i skogsbygderna med mycken seghet.

Några egentliga spår af Hexprocesser med tillhörande Blåkullafärder m. m. har jag ej kunnat finna i för mig tillgängliga handlingar, men anklagelser för »signerij och kosmerij» förekomma ofta. En »trollpacka», Mor Brita i Kärr, finnes dragen för rätta, derföre att hon »hafver förderfvat en grannqvinnas kor och gjort dem mjölklösa»; — hon »får smör, der ingen annan kan det taga» och »hustru Gretas kor, kommandes i Mor Britas hage, blifva mjölklösa». Hustru Brita säger sig intet annat trolleri kunna än bota »kylsår (En besvärjelse mot kylskada lyder: Alla strömmar rinna strida, Eld och brand, de flyga vida, Kjula (kyla) ut med all din qvida.), ormsting, flög och skott» (Mot »skott» lästes: Odin han stod på Nabo berg, Till honom kommo så många. Hvart ska ni gånga? sa' Odin. Jag kan bota för skott, för jordskott, och solskott, och vattskott, Och för alla de nio skottena.). Det oaktadt resolveras:

Emedan hustru Brita är anklagad »för trulldom, sjelf ock bekännt sig något sådant kunna, som signerij och blasphemia in genere med sig hafver, sättandes Thorguden framför den helga Trefaldighet, hvarföre ock, då Kongl. M:t förordnat ett serdeles Collegium, som sådana casus och ärender upptaga, skierskåda och afdöma skall, så varder hustru Brita derhän remitterat (Cons. Prot. 1676) till vidare förhör, dom och straff».

Betänkligare synes mig den casus, då Bonden Nils Ericsson på Aspön hade lärt sin piga Anna, huru hon skulle återvinna och bibehålla sin trolofvades kärlek. Detta skulle ske derigenom, att hon skulle träda en nål med en silkesända genom en orms öga, och, då detta icke hade tillräcklig verkan, skulle hon slagta en svart tupp och gifva den förhexade något deraf i brödet. Med dessa lärdomar och en tunna råg ville bonden tubba den enfaldiga flickan att tända eld på grannens gård. Var för öfrigt känd såsom den, der »far med trollerij, kunde döfva ståål och lijar att de intet bijta, döfva huggljud i skogen, att de intet höras m. m.» (Cons. Prot. 1667). Uppenbarelser af »den lede» såsom hjelpare vid fiske och jagt. m. m. äro icke sällsynta och försvärjelser till honom omtalas. Men å andra sidan tillstädeskomma ock goda magter, såsom främjare af kreaturens trefnad, af den flitiges och förnöjsammes lycka och framgång, och i nödår och foderbrist är det godt att »ha goda tomtar».

Såsom ett exempel på vidskepelse äfven hos Prester må anföras:

»1638 then 2 Martii, Tå Hans Ährewördighet Reverendissimus Dn. D. L. Wallius sigh först in Consistorio præsenterade till at widkenna sit Bitcopz Embete och thes partes begynte til at administrera, hafua thesse efterföliande saker blifuidt afhandlade och sententierade:

1. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

6. De modo expellendi Sathanam ab obsessa muliere Dn. Jona Sacellano Melosiensi usitato:

a. Kläder han af sigh Tröijan, i hwad mening thet är skedt, är eij än aldeles kunnogt wordet.

b. Schrifuer han Characteres Nominis Jesu: J. H. S. med bleck vthi obsessæ hand, och såsom R. Præposito ibidem examinanti blef förmält, på hennes brijst och armar, Ithem vthi theras hender, som kommo till at hålla henne. Ther til med tilsteder, at en Scholaris schrifuer samma Characteres här och ther på weggarna vti klåkestughan.

c. Påbiuder alfwarligen, at alle i Socknen boendes skola komma tijt med sit folk, och ther the icke finnas lydighe, hotar han sigh wilia tagha henne med sigh och dragha til them, hwilket the och nödgades at göra. Hwar uthöfuer både Pastor och Ecclesia sigh coram Præposito visitante beswärade Dominica Quinquagesima.

Sententia:

Medan thetta war skedt ex quadam simplicitate, blef 1. in Consistorio informerader de errore et emendatione ab illo, 2. Suspenderadt ab officio en månadtz tijdh».

Såsom ett stort företräde räknades af allmogen, äfven den förmögnare, att få sina döttrar i tjenst i Prestgården, och en »hushållsskola» af den arten var vanligen icke att förakta: långrocken, den matmor sjelf svängde, hade den förnämsta platsen, och vid sidan af denna blandades de öfriga spinnrockarnas gång redan i tidigaste morgonstunden med psalmsång och folkvisans lefvande toner, och de husliga bestyren med väfnad, brygd och bak följde hvarandra i väl beräknad afvexling. Var den tjenandes förhållande sådant det borde vara både i duglighet och sedligt uppförande, så blef slutet och belöningen vanligen ett Bröllop i Prestgården i tukt och ära, der husets döttrar satte kronan på bruden, såsom en kär väninna, och hon gick ut i lifvet, icke kunnig i linearteckning och mineralogi, men desto mer i konsten att sitt hus väl förestå och med håg och förmåga, att i enfaldig, kristlig tro, i tukt och Herrans förmaning uppföda sina barn efter sig.

Prestens omsorg om skick och sed inom församlingen. skred i sina yttringar icke sällan öfver, hvad vår tid anser förenligt med »kännedom, nit och försigtighet». Handgriplig upptuktelse blef stundom upphöjd till kyrkotukt och det berättas så sent som från 1809, huru den kraftfulle, äfven kroppsligt väldige v. Pastor A. i Öfver-Selö en Söndag, då han under pågående Högmessa fick veta, att en hop drängar satt på krogen i Welaby, lät afbryta Gudstjensten och begaf sig dit, sådan han var i full mess-skrud, och med käppen dref de motsträfviga före sig öfver gärdet in i kyrkan, hvarefter Gudstjensten fortsattes. Detta var nu visserligen ett betänkligt profanerande af embetsdrägten, men synes dock i allo ursäktligare än när "Kommin. P., för att rätt behaga det höga herrskapet på Heby, Nyårsdagen 1813 begaf sig dit på uppvaktning, ridande klädd i mässhake.

Men låtom oss återvända till den egentliga jordbrukande och arbetande klassen, till de »nedrigare» som de kallas i förhållande till herrskaper och storbönder. Hos dem voro sederna och vanorna mycket enkla, och behofven små. Det är fast otroligt, till hvilken grad af försakelse man här kunde komma, och då man nu knappast kan finna en enda bonddräng, som icke består sig cylinderur, klädeskläder och galoscher, passar det väl att dermed sammanställa, hvad jag i min barndom hörde af en redan då gammal man, såsom erinran från hans egen tjenaretid: »Gubba' på Toster (Tosterön) höll oss inte fett, inte, — men arbeta fick'en som sju». Ett par skor, ett förskinn, en vadmalsrock om året, litet ull, den s. k. tunnkannan vid bränvinsbränningen och nio daler i penningar, »dä' va' hela löna». »Nåra' klocka hade di inte i stuga', utan när tuppen gol, då skulle vi opp å tryska. Men te slute så hitta' vi på rå, å ga tuppen talg om qvälla, å då kunne han inte gala. Och gubben å gumma di låg och koxa på stjerno, och unra' på att tuppen inte hördes å — men te slute så somna di, å vi mä, och sof te ljusan da. — Annars va' di allt sluga och behändiga; — di va' go' för te långe i November si på vintergata', om de' skulle bli mycke snö te vintern, eller inte — och mycke' mintes di, som vi inte viste, och somma' åf dom kunne mer än godt va'».

Kosthållet var i förhållande till det öfriga, och för oss, som äro vana att se potatis nästan öfverflöda äfven i fattigmans koja, förefaller det stundom underligt, hvaraf folket här i vårt land i fordna dagar hemtade sin näring. Potatis började först allmännare planteras här omkring 1750. Ännu 1748 d. 26 Julii förfrågar sig Strengnäs Domkapitel hos Kon. Befhde i Nyköpings län, »huru planteringen skall skie, priset på dem, och hvarest de stå att kiöpas» — och Grefven och Landshöfdingen (Gen.-Maj. Öf.-Kammarh. m. m. Gr. E. Sparre) svarar med en afskrift af ett Kongl. M:ts bref i ärendet, och påminner isynnerhet, »att de må sättas vid Hospitalen till de fattiges bespisning, hvilken likväl i förstone bör ske med försigtighet, mera likasom till fägnad för hjonen vid infallande högtider, än som någon hvardagskost, hvaraf man förmodar att snart nog, och efter handen, lusten thertill torde sig infinna». Huru litet allmogen ännu i denna sak förstod sitt eget bästa, visar sig deraf, att, när Landshöfdingen reste omkring och sjelf från medhafda vagnar lät utdela potatis i byarna, kastade bönderna potatisen efter honom på landsvägen, när han for bort. Rofvor och kål utgjorde födan, så länge de räckte, och när vintern kom, var hafrekakan och gröten den dagliga kosten; men tarfligheten närde det enkla, förnöjsamma sinnelaget och förmågan att uthärda äfven de största försakelser, och det var så den krigarestam uppammades, som väckte verldens beundran under vårt lands stormagtstid.

Den »indelte Soldaten» stod allmogen nära både till tänkesätt och seder, ehuru något höjd öfver både rotebonden och grannarna genom större erfarenhet af lifvet. Han var derföre, utom ett påräknadt arbetsbiträde, äfven ett värderadt umgänge, outtömlig som han ofta var på krigshistorier och berättelser från främmande, då för åhörarne okända land. Sådana typer äro allmänt kända, och af dem hafva äfven här på orten förekommit flera. Främst ibland dem står för mitt minne den gamle Thor, N:o 1024, Gripsholms kompani, som »var med år 88 re'n» och stod qvar för roten ännu vid sin död 1856. Han hade således tjent i 68 år. Naturligtvis togs på senare tid ej hans tjenst i anspråk; — han var blott med i paraden och vårdades omsorgsfullt såsom en af Regementets dyrbaraste tillhörigheter. En kal hjessa, ett till midjan räckande hvitt skägg, en hög och reslig figur gaf åt hela den gamla krigaregestalten ett uttryck af värdighet, för hvilken både befäl och gemene böjde sig. Ett sådant forntidsminne, midt ibland ett yngre slägte, har, när det är af rätta arten, en utomordentlig kraft att höja anden och lifva känslan af pligt och heder, och detta lika, det må nu uppenbara sig inom hvilka klasser af medborgare som helst, civila eller militära. Ett annat minne är den gamle Svala vid Strengnäs kompani, historieberättaren framför andra. Han förde högra benet något snedt, en följd af någon blessyr, och tungan gick icke heller så rätt, när han blef lifvad. Men den tacksamma åhörarekretsen under slåtter-rasterna vid skördetiden, eller vid brasan de långa vinterqvällarna, tröttnade aldrig att höra hans bragder såsom »kanonbetäckning under Cardell» eller vid stormningen af »Leipzigs port». Derifrån såg han -»Napolium sitta på stan's stortorg» och hörde honom ropa: »dä' va' inte' värdt för er Svenska gossar, för här ska' ja' sitta tes' knappa' smälta i rocken». Om någon skarpsinnig åhörare då frågade, om Napoleon talte svenska, så svarades utan betänkande: »så länge hölls vi mä'n, så de' fick'en allt lära sej». Hans högsta triumf var dock, när han var kommenderad på bevakning hos Napoleon, och »gick breve' kärra', som di satte'n på, när di förde åfve'n te den der ön». — Af »Romanska landet», der han också hade varit, mindes han intet mer, än att »vi fick ett quarter bränvin på man, när vi marschera' derifrån». Såsom vanligt, hade historierna genom den täta repititionen öfvergått till trossatser för honom sjelf.

Hos militären i allmänhet rådde en helt annan verldsåskådning än den, som nu gör sig gällande hos detta stånd. Betecknande är den föga dolda ringaktning, som hystes för de borgerliga och civila yrkena, enkannerligen allt »pennfäkteri». Den krigsvetenskapliga bildningen stod icke högt, knappast den allmänt medborgerliga, men hvad som brast i detta hänseende, det sökte man ersätta genom ett oförväget mod och genom idrotter, som nutidens sans icke kan gilla. Så berättas om tvenne bröder på bygden, båda hussarofficerare, som hade samma sofrum, att de, liggande, plägade med pistolskula skjuta ut ljuset på hvarandras nattduksbord, då de ville sofva; — och den öfningen att med en studsarekula träffa en slant eller en trädbit, som af en kamrat på behörigt håll hölls upp mellan fingrarna, är icke urminnes. Ja, en Prest, som med framgång deltagit i den leken, lefver ännu inom Strengnäs stift. Med ett ord: der var något i behåll af den gamla karolinska tiden, och af den anda, som gick ut öfver våra bygder under det för Södermanland så ödesdigra året 1719, då Paul Scharff i Hölö och Rutger Fuchs vid Wrena bro tuktade de härjande Ryssarne, den senare med några namnsdagskanoner till artilleri, sin hustrus brudschal till fana och en afskedad underofficer såsom Stabs-Chef. Detta var en liten ouverture till segren vid Stäket, som vanns några få dagar derefter.

Af den s. k. medelklassen kom allmogen sällan i beröring med någon annan än presten och fogden. Förhållandet till den förre var i allmänhet, såsom vi sett, vänligt, hvilket af många sammanstämmande omständigheter icke gerna kunde vara fallet med den senare. Såsom utöfvare på en gång af polismyndigheten och den exekutiva magten och såsom öfverbringare af höga vederbörandes bud och befallningar var han mycket fruktad, och länsmanstiteln hade svårt att öfvervinna sin dåliga klang ibland folket ända till dess bildning och humanitet hunnit vinna insteg äfven inom denna embetsmannacorps. Det är otroligt hvilken myndighet och hvilket inflytande dessa fylkiskonungar i förra tider kunde tillvälla sig. Allmogens hela ekonomi, dess rättegångar, egendomsköp, försäljningar, bouppteckningar, arfskiften och auktioner, och icke minst dess prestval och öfriga kyrkliga angelägenheter voro i deras händer. Der deras distrikt voro långt aflägsna från residensstaden, upphäfde de sig till verkliga envåldsherskare. När kungsskjuts bådades eller manskap skulle ut, och kronobrefven kommo med fjäder i sigillet, ve då den, som icke lät det gå undan. Det var om dessa, som allmogen trodde, att de alltid »rökte tobak från Turkosien, och tände med Charta Sigillata». När en sådan kom på kyrko- eller tingsbacken, så vek man undan åt alla sidor bugande och nigande. Myndigheten i hemmet var ock i full överensstämmelse härmed. När »Kommissarien» X., som regerade i X. härad från 1785 till 1810, ville hafva sitt husfolk i rykt och öfning, ställde han sig högst på sin förstutrappa, slog i händerna och ropade med dundrande stämma: »Anders, Jan, Erker, Nils — Schoh-ä-äj!--Stina, Maja, Ulla, Lisa, Kajsa, Sara — Schoha-ah! ---» och när de då alla kommo flåsande och andtrutna från alla sidor, då var gubben nöjd och hans befallning inskränkte sig vanligen till ett: »stäng grinden!» — Äldste sonen var nyss hemkommen från Upsala, der han med stor utmärkelse »tagit graden». Några grannar kommo snart för att lyckönska. Under middagen politicerades och kannstöptes af alla krafter om Napoleons planer och Reuterholms funder m. m. När då den unge lärde stundom fann, att gubbarna allt för betänkligt kommit på villovägar, och med sitt bättre vetande ville styra tillrätta, hette det icke sällan med en barsk min, som icke tillät någon appell: »Tig, du pojke! — det der förstår du inte!» — och pojken teg. — Den fruktade mannen kom dock en gång till korta. Han hade en skrifvare, en stackars försagd och förknusad man, men som kärleken den gången gjorde modig. Denne infann sig en dag bugande inför sin stränge förman och förmälde, hurusom han och yngsta dottern i huset nu kommit öfverens att bygga äktenskap med hvarandra och endast väntade svärfars bifall. Om Landshöfdingen kommit in genom fenstret, hade gubben icke kunnat blifva mera förbluffad. »Åh, hut! — röt han i högsta förbittring — Din stackare, hvad ska' du föda hustru med? — hä? — hvar ska' ni bo? — hva' sa?» — »Här i — —sta, vet ja', hos svärfar och svärmor.» — »Än mor och jag då?» — skrek den gamle, som icke var van vid långa diskurser. — »I himmelen, i himmelen, der Gud sjelfver bor» — ljöd svaret, och nu förstummades gubben alldeles; men dermed var också friaren utom dörren både till kammaren och sin kärleks himmel.

Herregårdsbönderna hade såsom sådana en serskild bekantskap att göra, nemligen med fogden på godset. Denne var en i sitt slag lika mägtig man, och hade oftast — isynnerhet då herskapet mera sällan besökte sina egendomar — de underhafvandes väl och ve i sina händer, och många sägner gå, äfven i denna nejd, om gårdsrätter och fängelser vid de stora godsen, der gårdsfogden var både åklagare och exekutor. Det var Carl XI, som här, såsom i så mycket annat, ingrep och hämmade ett förtryck, som hotade hela svenska allmogen med lifegenskap. Den adeliga gårdsrätten upphäfdes 1675. Samtidigt dermed började äfven den i hög grad missbrukade Patronatsmagten inom församlingarna att vidkännas icke obetydliga inskränkningar. Men framför allt bräcktes öfvermagten och öfvermodet genom reduktionen, som, hvad man än må säga om sättet för dess genomförande, dock var en nödvändighet för den folkliga friheten och den jemna samhällsutvecklingen i vårt land. Huru djupt den ingrep i alla förhållanden och huru våldsamt den kränkte eganderätten, det är af dess historia nogsamt bekant. Det är isynnerhet den s. k. Liqvidations-commissionen, mot hvilken oviljan vänder sig; men redan tidigare klagas öfver hårdhet och oförrätt; ett bref af Barbro Cruus, (Bergshammars arkiv) skrifvet till hennes syster Brita Cruus till Edeby och Krusenberg d. 25 Febr. 1676, är af följande lydelse: Min Höhgtärade Aldhrakäreste Syster! Jagh låter nu Min A K S veta at idag har jagh fått svar af Kungen på den Suplick såm öfwerlefwererades, och beklagar jagh Mycke högt at dett inte lyckligare har gått Mig. Såm wederlagh för de köpta godhsen har reduktion fått befalningh at liquidera Mädh sampteliga arfvingar och förnöia dem deras pretension, de kunna hafva. Män på hvadh sätt jagh nu skall komma till Mitt igen lärer tidhen uthvisa. Jagh har igenåm åtskillia sökt at förmå dett hos Kungen at immision på någon tidh skulle hvila. Men dett har inte varit at be åm, ty de såm Mäst hafva at säia i denna tidhen äro alla på hans sidha at wij inte anatt uthslagh har kunnat nått här uthinnan. Jagh Måte altså låta Migh nöia Mädh den resolution jagh har fått och hemställer dett öfriga i Gudhs händer, såm är en rättwis domare såm lärer i sinom tidh alt rickeligen wedergälla. Min olycka är störst härwed. Män den Gudh såm så wäll har hulpit Migh i all Min wederwärdighet lärer ock nu inte förlåta Migh uthan ock jälpa Migh dett at tåligen lidha och wäll at öfvervinna.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Huru man sökte ställa sakerna sig till bästa möjliga fördel, visar sig ock af många bref från denna tid. Endast ett ex. — Gustaf (Evertsson?) Horn skrifver till en sin frände: (Bergshammars arkiv) Eljest hafver jagh ej heller fått talt mädh Secreteraren Liliestiernan förr än i morgons bittida efter han intet hafver förr varit i staden. Jagh håppas att den saken är nu satt på den foot, så att det medh Gudz hjelp låfvar gå väll för oss, män det är visst att der intressenterna intett nu villia gifva någon vacker discretion åt Liliestjernan för sitt hafda omak, lährer det vara mycket skadeligitt för oss alla. Saken lärer nu för Riksens råds afresa intett kunna företagas, men det skadar intett, ty hon kan nu uthan vår skada ligga åhr och dag i revision, och reduction kan intet göra någott i den saken emoth oss, så länge hon ligger der. Och finner både sekreteraren och jagh rådeligitt att heldre intett för myckett pressera derpå, än att laga att saken kommer fram, när de rättrådigaste herrarne och våra bästa vänner ähro borta. Herr Knut Kurck och Herr Claes Rholamb skola båda resa om måndag, Grefve Nils reser i dag. Summa det är bäst saken blifver beliggandes till deras återkomst. Jagh hafver giort mitt bästa att göra saken så anhängig hos Herr Claes Rholamb, att jagh tror att Riksens rådh lära Expres tala widh Hans Majes., huruvida reduction må gå i sådant fall. Han lofvade migh att villia persuadera de andra där till att tala kungen till och remonstrera härom att där reduction skulle få lof att så fortfara vore det ett tyrannie, hvilket de lika väll viste vara långt ifrån Hans M:ts tankar.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Lifvet på de stora herresätena var naturligtvis ytterst hvardagligt och tungt, så länge Herrskapet vistades i hufvudstaden och vid hofvet. Men kom någon gång ett bud, att ett besök förestod, så blef der lif och rörelse. Då dammades de gamla porträtterna, då vädrades rummen, då mönstrades paulunerna, då slagtades och brygdes, och bud och bref ilade från det ena godset till det andra, ofta genom flera län, der färden skulle gå fram. Det är otroligt, hvilka qvantiteter af alla slags förråd då bereddes för den höga familjen och dess vanligen oerhördt stora svit af gäster och tjenare. Fanns så på sjelfva gården, från fogden och oldfrun ner till vallpigan och stallpojken, en tjenstepersonal på 30 à 40 personer, hvilket icke var ovanligt, så behöfdes det ock att förrådshusen voro väl försedda. Tre å fyra olika tafflar dukades tre å fyra gånger om dagen; till det minsta, herrskapstaffeln, svenntafteln och spisebordet och vid hvardera var utspisningen både rik och kraftig. Vin förekom blott vid Herrebordet, vanligen spanskt, men öl desto rikligare, i graderad skala under benämning herre-öl, fogde-öl, svenn-öl, spis-öl och efterlanksöl. Oaktadt detta öfverflöd kontrollerades hushållningen ytterst noggrannt, och skriftvexlingen mellan husfrun och fogden rör ofta i de aldra minsta detaljer sill, salt, strömming, kryddor, frukt, ull, lin, får, kalfvar och lamm, men äfven tjära, tälj, näfver, spik o. s. v. Gårdsinventarier och arfshandlingar från slutet af 1600-talet (Bergshammars arkiv) vittna icke allenast om detta ordningssinne, utan äfven hvad ett adeligt hus kunde förmå äfven sedan reduktionens oväder gått fram deröfver. Ett sådant Inventarium af 1694 från en större Mälareegendom beskrifver, — sedan guld- och silfver-förrådet är genomgånget med alla sina signeter, medaljer, porträtter i guldinfattning, silfverkannor, kandelabrar, kronor, fat m. m., — rum efter rum med möbler och tapetsering: hörnkammaren i stora huset (tapetserad med) gyllenläder med brun botten; matsalen med dito med perlebotten; två kamrar dito, den ena med hvit, den andra med röd botten; rummen i södra tornet dito, svart botten »med grönt uti» o. s. v. Item »tentur figur Tapeter», turkiska tapeter med stora figurer; sex gobelinstapeter »af fischis historia» (?); »vådor», stickade med guld och silfver på blått sammet; två dito tysk gyldenduk, m. m. Dessa rum voro nu möblerade med »Celadon Damask-sängar med gyldenduksvågor»: stora, »zirade» sängar af ek och valnöt med baldakiner; möbler klädda med rödt och grönt blommeradt sammet, sparlakan af rödt, gult och grönt damast med stora fransar; broderade stolar; 32 st. sidentäcken; speglar och kronor af krystall m. m. och allt annat husgeråd i samma proportion.

Här hamnade nu familjen vanligen för en kort tid på högsommaren med sina gäster, firade sina familjefester och njöt af landtlifvets behag. Huru beskaffadt detta lif, likasom i allmänhet den tidens högre umgängeslif, var, det måste vi lemna derhän, då i tillgängliga handlingar endast svaga antydningar härom kunna uppspåras; men visst är att det icke stod mycket högt t. o. m. under den stränge Carl XI, som redan för försummelser af den yttre gudstjensten hade stadgat straff af gatulopp och böter. Att det icke höjde sig under loppet af det 18:de seklet, det är allom bekant, och behöfves det endast att för den tiden hänvisa till den rika memoir-litteratur, som på senare år blifvit bekantgjord; men höfvish artighet mot könet utmärkte den gamla tiden, och vi trotsa vår nutid, som annars icke förlorar på jemförelsen, att i detta hänseende kunna mäta sig med fordna dagars skick. Hvilken måg skulle nu kunna säga så vackra saker till sin svärmor, hvilken friare till sitt hjertas utkorade, som följande skrifvelser innehålla?

Kungsöör d. 29 Jan. 1662. (Dersammastädes.)

Högvälborna Fru, Högstährade Hjertans Aldradygdigaste svärmoor!

Den högste Fadren conservere och bevare min högstaldrakäraste dygdiga svärmoor vid en stadigvarande god helsa och alsköns högstönskelig välgongh och fägne migh snart medh den lyckan att erholla glada tijender ifrån min dygderika hjertans svärmoor.

Hvad migh angåår så måår jagh eliest (Gudhi loff!) rätt väl, om blott icke vorde att migh så länge blifver förnekat att uppvakta i underdånigh ödmjukhet min högstaldrakäraste svärmoor, hvilket migh rätt mycket bekymrar. Jagh hafver velat skaffa migh loff att resa härifrån, men kan omöjeligt migh efterlåtas — och har tiden aldrig fallit migh så longsam såsom nu att jagh så länge skall vara skild ifrån det migh kärast öfver allt i verlden ähr, och skattar jag ingen lycka emot den ähran att varda med all sonligh ödmjukhet intill min dödh ja i grafven

Min Högtährade Hjertans Aldradygdigaste svärmoors
underdånigaste ödmjukaste och hörsammaste son

Gustaff Gyllenstierna.

Hela detta följet både Damer och Cavalierer tillbjuda min dygdigaste käraste Svärmoor deras ödmjuka och högsamma tienst.

Eller:

Haag d. 24 Dec. 1673. (Dersammastädes.)

Mademoiselle!

Det jagh förmedelst min dristiga, ehuruväll ödmjuka skrifvelse migh understår för hennes aldraskönaste ögon framträda, sker endast derföre, min skyldiga Respect och Affection, som mitt hjerta ewärdeligen hafver, att betyga, och beklagar högeligen, det den oblida lyckan migh nu förhindrar, och uti främmande land elloignierat hafver, då jagh som bäst tänkte henne min lydna och tjenst erbjuda och offerera. Men som detta en oundviklig tingh är, derföre tager jagh tillflygten till hennes vanliga och genereusa godhet, som migh permission gifver henne skrifteligen om densamma ock försäkra. Jagh bekänner fuller, Mademoiselle, att detta af migh en stor förmätenhet och presomtion är, men betraktandes de perfectioner och fullkomliga qualiteter, hvilka Gudh och den milda Naturen henne, jemte det höga stånd, så rikeligen förlänat, hvilka jag ock uti djupaste veneration vördar, gifver migh mitt hjerta ingen ro, förr än jagh hennes dygdiga gemyth skrifteligen skulle insinuera den Passion, jagh för henne hafver och den åstundan jagh drager såsom min aldra käraste uti denna verlden, förhoppandes, som jag ock ödmjukeligen beder, att hon emellertid af Nåder täcktes anse mitt uppriktiga sinne och kärliga hjerta, det jagh hos henne i underpant underlägger, som aldrig uti gjorda tillsägelser manquera skall. Jagh supplicerar henne, Mademoiselle och beder yttermera — det jagh ock räknar för den aldrastörsta och högsta lycka, som migh någonsin i verlden skulle kunna vederfaras — att hennes goda behag med mitt hjertas åstundan och hennes k. Fru Moders högnödiga och ljufliga samtycke, samt med min sal. Hr Faders och Moders erhållna consentiment måtte öfverenskomma och stämma. Och hoppas det hon låter mig ej längre tröstlös och uti fruktan blifva, utan mera med det aldra första med ett gunstigt och favorabelt svar delaktig blifva, som jag ock här troligen lofvar och tillfogar henne med all uppriktig och oförfalskad kärlek intill min dödsstund älska, vörda och tjena, Eftersom jagh hos migh beslutat hafver evigt vara och förblifva,

Mademoiselle
Hennes ödmjukaste och
Tropligtigaste tjenare.
Axel Sparre.

Under hvardagslifvets vanliga förhållanden, och de dervid oundvikliga konflikterna, märker man deremot en helt annan stil och ton, och icke sällan utbrott af våldsamt lynne och magtfullkomlighet, som framkallas af de obetydligaste anledningar. Frågan om en kyrkostol, en genväg öfver en hagmark, en gärdesgård m. m. var då tillräcklig att tända allt i eld och låga. Då skonades hvarken skyld eller oskyld. Presten, fogden, inspektören, bönder, torpare, vänner, grannar, ja husfrun sjelf fingo då hvar i sin tur höra ett: »sic volo, sic jubeo», och dervid förblef det i de aldra flesta fall. Allmogens föreställning om en i konungens person straffande magt, som ständigt vakade öfver, och hämnades en sådan orättfärdighet, hvilade dock aldrig, och torde väl knappast ännu vara försvunnen. Gick en sådan Potentats våld för vidt, då var man ock säker, att han till konungen fick betala en dryg bötessumma för hvar dag, han fick lefva. Och hade hans djerfhet någon gång gått så långt, att han förolämpat Majestätet genom att med åtta hvita hästar »åka öfver Norrbro», då hjelpte knappast några böter.

Men å andra sidan röjer sig ofta drag af en aldrig tröttnande välvilja och omsorg om underhafvande, och en välgörenhet hvars mått nutiden har svårt att fatta. Så utbildade sig detta patriarkaliska förhållande mellan godsegare och underhafvande, hvarpå de Sörmländska godsen förete många exempel, då generation efter generation följdes åt i slottet, på bondgårdarna och på torpen, enade af samma kärlek till samma jord och med sitt centrum i egarens eller egarinnans ädla hjertelag. Det gamla Soopiska herresätet Mälsåker på Selön företedde länge, särdeles under den »Fersiska tiden», ett sådant förhållande, och ännu för några tiotal af år sedan stod detta gods (likasom ock Tynnelsö och de flesta andra Mälaregodsen) qvar vid sina sekelgamla institutioner — icke tidsenliga det är sannt, men betryggande både för egaren och de underlydande — blomstrande, med hela sitt stora område, af trefnad och välstånd.

»En interiör» från detta gamla slott, sedan 50 år tecknad i mitt minne, må afsluta denna min skildring. Det var i Augusti månad 1830. Jag, jemte en nära jemnårig broder, hade fått följa vår Far på en uppvaktning hos d. v. egarinnan, Excellensen Grefve Fabian Fersens Enka Lovisa Fersen. Vår Far hade något andragande angående de till Strengnäs Gymnasium anslagna Soopiska Stipendierna, och då besöket var på förhand anmäldt, var serskildt tillsagdt att de unga skulle med. Redan det yttre, terrasserna och de ståtliga trapporna, väckte vår beundran. Vid dörrarna till den stora riddarsalen postade tvenne livréklädda trotjenare, för hvilkas vördnadsbjudande gestalter vi barn kände den aldra största vördnad. Dörrarna slogos upp och i fonden af rummet tronade på en något upphöjd plats den åldriga damen, såsom alltid klädd i djup sorgdrägt. Med ett par steg skred hon oss till möte. Min far, med barndomsminnen från Gustavianska tiden, visste nog att skicka sig, men hvad oss beträffar fruktar jag, att der förnyades, hvad Fru Lenngren beskrifver i »Grefvinnans besök», och icke underligt om tioåringar förbryllades, då, utom den höga Fruns ögon, på oss riktades blickar från alla salens väggar af Gustaf och Erik Soop, Kristoffer Gyllenstjerna, den olyckliga Axel Fersen med flere anherrar och fränder, om hvilkas bragder och öden vi redan egde någon kännedom. Dagen var emellertid oförgätlig: vi fingo sitta i sammetsklädda stolar, der ejderdunsdynorna nästan svällde öfver oss, skåda Venetianska speglar, gobelinstapeter, praktfulla skåp, sängar och dyrbarheter af alla slag från förgångna tider, allt orubbadt sedan ett par århundraden tillbaka och framför allt de många bilderna af konungar, furstar och riddare. Allt talade om en magt och rikedom, som ej lätt skulle förgå, — och nu är allt detta, jemte sjelfva parken der vi lustvandrade, ett minne blott. Tidsandan har gått fram och sopat bort ett af Sveriges herrligaste borgminnen. En händelse, som folkfantasien stält i ett visst sammanhang härmed, inträffade för omkring femton år sedan i den samma salen hvarom jag talat, hösten innan Mälsåker öfvergick i ofrälse händer, och är för märklig att här förbigås: Ett porträtt af Gustaf Soop, slottets grundläggare, hängde då ännu öfver marmorspiseln. Genom någon oförsigtighet vid eldningen slog lågan upp genom spiselöppningen, den oljedränkta duken fattade eld och uppbrann med stamherrens bild, utan att något annat, icke ens ramen märkligt skadades. Den sanna sagan är besjungen af »Acharius», som med någon frihet i behandlingen säger derom:

Sedan Soop i Tyska fejden
Stora rikedomar fått,
Kom han hem till Mälarnejden
Och han bygde der ett slott.
Murarna stå än helt trygga,
än är slottet, hvad det var,
Ty att dyrt men bergfast bygga,
Det var sed i fordna dar.

Väfda brabantska tapeter
Cordovanska gyllne skinn,
Allt hvad skönt och dyrbart heter
Bragte borgherrn nu dit in.
Ej de djupa visthus glömdes,
Boldt var deras öfverflöd,
Och ett haf i källarn gömdes
Blott af drufsaft, hvit och röd.

Slottet fylldes snart med gäster,
Lefva, det var Soopens sak.
Fester trängde undan fester,
Glädjens sorl ljöd högt i tak.
Kåsar, humpar, krus och bolkar
Bräddade af gästfri värd
Blefvo, hastigt tömda, tolkar
Af de bjudnes hyllningsgärd.

Sekler gingo. Med dem smälte
Adelns magt och rikedom,
Så att spiselns gamla hjelte
Fann sin sal allt mera tom.
Månget gods ur andrygt välde
Dök i ofrälst mörker ned
Och de höga stamträn gällde
Snart ej mer, än kol och ved.

— — — — — — — — —

Soopens slott med frälsejorden
Måste under klubban gå;
Och var bilden förr ej vorden
Svart, af harm han blef det då.

Hösten kom med dagar kulna,
Nordanvindens stämma röt,
Ek och al begynte gulna,
Frodigt glänste ängens sköt.
Slottets stora port stod gläntad,
Fönstren strålade af ljus,
Ty den unga ätt var väntad
I det gamla Herrehus.

Gyllenläderssalens taffel
Blott för tvenne dukad var.
Dräll och glas och knif och gaffel,
Allt, det gamla vapnet bar.
Elden sprakade från härden,
Draget kring porträttet lät
Likt en suck från andeverlden,
Det var Soopens själ, som grät.

Nu hörs vagnen komma, stanna . . .
Utanför, hvad spring och tramp!
Se då fåras bildens panna,
Hans gestalt förvrids i kramp —
Herrn och frun helt blygsamt tåga
In i anrik helgedom . . .
Bilden tändes — börjar låga,
Soop är borta, ramen tom!


Såsom Strengnäs stad från fordom hörde under »Lifgedinget», så var Ståthållaren på Gripsholm högste rättskiparen i staden och presiderade i Rådstugan. Under honom funnos intill 1660 tvenne Borgmästare, som valdes af Borgerskapet bland Rådmännen och tjenade för äran och utan lön. Derföre kunde icke heller alltid — såsom en gammal anteckning säger — i den sysslan undvikas »orediga hufvuden och tjäruga händer». Dessa Borgmästare voro väl egentligen mera ordningsmän än domare och rättskipare, hvarom ock deras namn bära vittne, såsom Johan Smed, Oluf Skomakare (1451), Erik Werkmästare, Jöns baardskärare m. fl. Om flere bland dem finnes antecknadt, att de varit stadens gästgifvare. Huru svagt emellertid ordningen af dem kunde upprätthållas, visar sig af många tecken. Under Borgmästaren Anders Simonssons tjenstetid (1610) utbröt ett formligt uppror inom staden. Borgarne kommo till honom med vapen och värjor och ville af honom hafva lof att drifva de inqvarterade soldaterna ur staden. »Men när han intet kunde jaka härtill, hof Lasse Mickelsson, (hufvudmannen för de upproriske) ut en skamlös mun.» Borgmästaren ville »hafva honom i kistan», men de andra satte sig med våld deremot o. s. v. Men äfven sedan polismagten börjat utöfvas af dertill lämpliga personer, tyckes det som orosanden fortfarit. Den 20 Aug. 1672 är i detta hänseende en märklig dag. En impopulär Rådman vid namn Jacob Garnier, som fört ett oroligt lefverne, varit afsatt, men af Ståthållaren åter på prof »till Rådstubordet satt», skulle nu under ordin. Borgmästarens sjukdom presidera i Rådsturätten. Borgarne voro kallade att aflägga ed (till den nye Ordföranden?). Då de härtill uppmanades, uppstod ett sådant »buller och muller», att »Rätten kunde intet för häpenhet höra, hvad det var». G. förmanade och varnade för myteri och uppror och påminde om »huru det hände, när Generalmönstringen här hölls uppå gärdet, och hvad resolution de fingo, som sin Lieutnant öfverföllo. Kastade icke hvar tionde lott, huru många skulle mista hufvudet? Sammaledes med borgarne i Norrköping, som rebellerade om Riksdagsbeslutet mot Borgm. Hyring, att tvenne satte hufvudet till.» Nu uppstod ett förfärligt tumult. Tullnären Broman dref »Rådmanskämnären», som redan hade handen på boken, bort från bordet och ropade, att det nu ändteligen vore »maladt» för G. »Han hafver hållit oss för skjelmar; — tjene vi icke konungen för borgare? — äre vi icke Strengnäs borgare och höre Rådstugan till? — Hvad hafven I (Rätten) gjort? — I hafven varit här i tre Rådstugor, och intet annat än hållit Borgerskapet för narrar!» Alla ropade nu öfver hvarandra, Eric Murare, Pehr Smed, Staffan Larsson m. fl. »Vi stå med Broman; — vi äre alla en man; — alla för en och en för alla svara vi. — Är det för G. som Borgerskapet skall mista hufvudet? — Nej — hvar 10:de skall kasta lott!!» o. s. v. När tumultet nu var kommet till sin höjd, inträdde på Rådstugan Domprosten Laur. Wibyensis, som hade ett tomtköp att bevaka. »Det måste han låta blifva, och med en gruflig förundran åhöra detta grofva uppror.» Saken slutade så, att »personæ magistratus voro glade de kommo med helsan neder af Rådstufvan under Pastoris beskydd, den de andre skämdes förföra sig uppå.»

De äldsta borgarenamn, jag kunnat finna, tillhörande staden, äro från midten af 1300-talet, neml. Hakon Skräddare och Thord Pedersson fiskare, som vid denna tid stadfästat en gåfva till Wårfruberga kloster.

Det senare namnet tyder på stadens hufvudnäring från fordom, neml. fisket, som bedrefs med stor framgång icke allenast i Mälaren, om hvilken det säges att han då »icke var nidsk på sina varor», (serdeles ryktbar var hans utmärkta sik, hvaraf en eller annan enslig ättling ännu någon gång kan påträffas), utan äfven i Östersjön och Bottnen, så att många Kongliga resolutioner från 1600-talet handla om rättsförhållanden i detta hänseende mellan Strengnäs borgare och deras yrkesbröder i Åbo och Hernösand, hvilka bland annat tagit sig före att basta och binda »söderlänningarna». Det s. k. Stor- eller Norrlandsfisket drefs ännu 1780 med 2 större fartyg. 1681 klagade stadens innevånare, att då de fiskade i Bottnen, de måste segla 10 mil in till Hernösand för att låta sig visitera, hvilket dock på grund af flera städers anförda besvär upphäfdes på Riksdagen i Upsala 1675 — utan skulle Hernösand efter vanligheten hålla sin fiscal. Äfven på utrikes ort idkades skeppsfart, som det vill synas, icke utan framgång. Dessa voro »stadens gröna år», såsom en anteckning säger, då Strengnäs kunde, med andra städer vid Mälaren, under Gustaf Adolfs tid till kronans tjenst »uppslå och utrusta ett krigsskepp med stycken, folk och allt tillbehör». Till handelns, enkannerligen torghandelns skygd utfärdade Hertig Carl åtskilliga förbud för Bottenkarlar och Finnar att köpslå med bönderna på landsbygden, utan skulle dessa, »på Lördagen, hvad de hade liggande falt, till Strengnäs köpstad föra och föryttra, byta och sälja och intet till Stockholm, Arboga eller Westerås, som en osed härtill varit». Hertig Carl var en stor gynnare af staden och hvad han hade bekräftat med sitt: »det rätter och packer eder efter», det hade nog kläm och eftertryck med sig. Många handtverk, som nu på länge icke funnits, voro då representerade i staden. Bland borgare nämnas från den tiden »hattmakare, filtmakare, linneväfvare, gördelmakare, violmakare, tenn- och gelbgjutare m. fl.» och en yllefabrik med eget spinneri, samt ett strumpväfveri voro i blomstring, det senare i ännu lefvande menniskors minne. Boktryckeri fanns här redan 1490 och torde sedan dess icke för någon längre tid hafva legat nere.

Stadens innevånares seder voro enkla, ehuru, efter den tidens sätt, i många hänseenden råa. Äfven skämtet, när det någon gång kommer till våra öron, smakar deraf. Så berättas om en Erik Murmästare, att när Nils Baardskärare ville af honom utfå betalning för någon helsovård, han beviljade detta, men blott med vilkor att han först skulle »gifva honom en purgation». Kif och trätor voro icke ovanliga, helst när ölet stigit vederbörande åt hufvudet, och många lumpna rättegångar synas hafva blifvit drifna med passion.

1674 22/12 klagar Borgaren Jonas Ljung genom sin befullmägtigade piga, att hans dräng utur sin tjenst olofligen gått, såsom ock varit försumlig och honom oqvädat. Han kallar detta i inlagan till Rätten »lijfssaak».

De eccleciastika och civila myndigheterna tyckas hafva meddelat hvarandra sina bekymmer öfver ett och annat, som icke var som det borde. Så heter det i en urkund af d. 30 Martii 1633: »Borgemästare och Rådh i Strengnääs warda in Consistorio tilfrågade om them är wetterligit att en part aff borgerskapet slåå sig uppå drickenskap och dubbel medh studiosi och scholaribus uthaff hvilkom the med Speel winna Penningar, heller thär the icke gifwa Penningarnar, som förspeelas, taga the aff them theras böker. Exempli loco framdrages en borgare, Tijdhemans Joen benämnder, hvilken hafuer twå reesor nemligen en gång lithet för Jul, och nu annan gången spelat kort medh Erico Olaj Gokstenio och Elao Magni och wunnit aff them till 16 daler Penningar, therföre han hafver tagit een book nemligen Calepinum i Pant, och warda förthenskull borgemästarenar förmaante att hålla häreffter ransakning så lagandes att han icke allenast warder tillbörligen straffat, uthan ock gifver them igen sijne Penningar, them han oährligen wunnit hafver.

Respondent Consules att thenne Tijdhemans Joen är äliest en styff och oregerlig kompan och icke heller fulkomligen under stadhen. Men dock wilia the see til, att han skall therföre blifva tilbörligen nepster, begäära ock uppå ett papeer huru myckit thet stiger som han hafver wunnit, så skall han gifva thet tilbaka.»

Samma år d. 29 Maij »comparera Borgemestare och Rådh till Consistorinm, då Reverendissimus Dominus Episcopus (Laur. Paulinus Gothus) besvärar sig hafva aff borgerskapet lidhit förtaal, therföre att H. Ährewördigheet sände uth sijne fiskiare om Påskeaftonen, medan fiskeleeken stodh uppå, hvilka drogo uth om aftonen och woro uthe alt jn till 10 om natten. Thär om gifves een förklaring aff Gudz ord och Kyrkieordningen, att H. Ährewördigheet häruthinnan sig icke hafver förgripit.»

Item lärer en »Trullkarll» på den tiden hafva funnits bland Strengnäs Borgerskap, om hvilken berättas (Prot. 9/3 1630) »att uppå Rekarlne går en omkring, som gifver sig uth för en prest och brukar uppenbarligit löffjerij och truldom gifvandes uth skrifter med oläsliga characteribus och thär medh bedraagandes folk, om borttappade saaker till att fåå igen m. m. och hafver hållit till i Wallby sochn, hafver ock borgemestares och Rådhz i Strengnääs skrifteliga Pass att han här i stadhen är en Skottman.» Herr Oluf i Wallby »bär ock fram grufweelige handlingar om samme Trullkarll att han drager kring ij landet, trullar och prädikar.» Res.: Härom skall ytterligare förfaras, hvilke som hans truldom brukat hafva och talas medh borgemestarenar att the skaffa honom igen.»

Ännu ett exempel:

Then 24 Novemb. 1630 woro in Consistorio Borgemestarne med någre män aff Rådhet, och wardt delibererat, huru man skulle afskaffa någre synder uthaf församblingen, såsom ähre uthi synnerheet 1) Gudz ordz och Predikans föracht och försumelse och 2) Fråsserij och dryckenskap?

I. Gudz ord och Predikan förachtas ther medh

1) att så fåå komma tilstädes i odhensdagz och fredagzpredikningarnar och bönestundernar.

Ther emoot syntes wara rådheligit, att Borgemestarenar medh Rådhet förordnadhe någre wisse män som thär medh hadhe Jnseende, noterade the som absentera sig ifrån wekepredikningarnar och bönestundernar, och the samme fältes till något böther.

2) Medh then osedhen som somblige hafva, att the uthi Kyrkian sittia och Lutha nedher medh hufvudet i Stolen, stödia thet widh thet man lägger armarnar uppå, och skiula thär med Sömpn och annan oskickeligheet.

Reprehenditur hæc consuetudo 1) Quia contraria est hominis creationi, per quam Dominus ita formavit hominem, ut iusserit eum erectos ad sijdera tollere vultus, 2) Inimiea ministerii dignitati, 3) Indecora, 4) Scandalosa. Förmaanas för then skull, att bådhe de sielfve ther medh affståå, och thet förehålla androm.

II. Dryckenskap och fråsserij wankar bådhe

1) Privatim här och thär uthi theras conventiculis thär på mechta många bruka sigh till att inthet annat taga sig före, uthan gifva sig till at dricka här och thär i stadhen.

2) Publice in conviviis synnerligen brödlop thär månge sittia heela natten igenom och thär med försuma Predikningen och bönestunden uppå den föliande dagen.

Synes för then skull rådheligit att the förehålla them som göra collatzer, att the lagha till måltijdhen till horam quartam pomeridinam och allt så kunde wara wid bordet till thet sidsta anrätningen sker, jn till horam septimam, och så maten upgömas, och sedan skenkningen företagas, icke så att hrudhen besöker hwar och en medh tildrickande, uthan allenast medh ett faat uppå bordet, och sedan kunde the som lust hafva, göra sig gladhe medh dantz och annat jn till 10 heller högst 11 slåår. Ithem att brödlopen hållas allena medh två måltijdher, en om Söndagz aftonen och then andra om Måndagz aftonen. Men til Tijssdagz middagen må någre fåå allena biudas.

The som fattige ähre kunna ock låta Hustruskålen angåå om Söndagen. Skola ock alle som vilia komma, effter ett bodh wara tillstädes, och eij ther skickas flere.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Den rådande stridslusten var ett nationaldrag, som genomgick hela tidehvarfvet, och som visserligen icke var egen för vår stad, ehuru dyningar deraf visat sig äfven in i senare tider i de täta slagsmålen mellan handtverksmännen och »djeknarne», hvarom både domböcker och gymnasiiprotokoller bära talrika vittnesbörd. Redan tidigt var man betänkt på att vaka öfver fridens upprätthållande, såsom det heter i Sudermannalagen: bryter någon frid i Strengnäs under Per-messa böte konungen 20 mark; — och i midten af 1600-talet utfärdades redan »ett Edict» att, i likhet med hvad som ännu tidigare skett i Upsala, »sedan klockan slagit 9 intet öhl, wijn eller brändewijn skall tappas ut till något lööst partij eller lemnas frij in och utgång.»

I hemmen rådde de gamla allvarliga bruken. Handtverksborgarne satte sin stolthet uti sitt yrke, som ofta ärfdes af äldste sonen. Mästaren arbetade sjelf oafbrutet, utan annan rast, än den som föranleddes af Söndagens helgd eller någon gång af de allmänna angelägenheterna. Han och hustrun voro de enda, som sutto till bords, under det barnen och handtverksynglingarna stodo deromkring. Kom ett samqväm i fråga, så börjades det vanligen kl. 3 och slutade innan 8. Så ännu i min barndom. — Julen var nöjenas tid, då lekar, ofta ganska sinnrika, öfvades, och dans tråddes, vanligen efter sång, icke sällan efter husfadrens viol. Att samhället af ålder varit musikaliskt visar sig bland annat deraf att »mehnige borgerskapet» 1674 å allmän Rådstufva besvärade sig öfver Orgelnisten Mieur Locherus, »i det han hvarken ville spela för borgarhustrurnas kyrkogång, eller i borgaregästabud, och sade sig ej varda nöjda med sådan Orgelnist.»

Stadens anseende låg dess öfverhet mycket om hjertat. Utom de magtinsignier, som ännu för 50 år sedan voro i bruk vid borgerskapets processioner Nyårs Rådstudagen, neml. en svart staf med silfverknapp, trumma m. m., fanns i äldre tider en serskild, staden tillhörig fana, såsom det synes af Rådhusprot. af 12/3 1683: »Presenterades uppå Rådstugan för meniga Borgerskapet den nya Fanan, som heel kostbar är af Tyg, målning och förgyld spets uppå stången. Fanan kommer till ståndandes 180 daler kpm. Till dess betalning är lagdt det öfverskott, som blef på 1673 åhrs contribution till Kongl. Amiralitetet neml. 100 dito. Det öfriga hafver Hr Borgmästaren af sine medel tillskjutit och Stadenom skänkt».

Något som tog Handtverksborgarnes tid mycket i anspråk var de ofta återkommande sammankomsterna inom de serskilda Gillena och Skråna (Skrå egentl. = Stadga). Då de härvid förekommande bruken och ceremonierna snart torde vara förgätna och sannolikt redan för många bland handtverksmännen sjelfva äro okända, har jag trott det vara af intresse att anföra, hvad jag härom varit i tillfälle att anteckna.

Uti Snickare-Embetets skråordning af 1575 stadgades såsom ett hufvudvilkor för inträde — ett vilkor hvars uppfyllelse väl ock fordrades inom andra skrån — att »den uti embetet vill komma, skall vara af den rätta, sanna och Christliga troo och religion, aldeles lijkmätigh med thenn, här i Rijket genom Gudz nådiga beskydd vid macht hålles och brukes, och med inge främmande och skadelige fördömpda Säcter förgiifwin». — »Nu will någon Mästare bliffva, då skall han det hos den, som embetslådan om hand hafver, anmäla, och den yngste brödren i embetet skall wederrede wara, när Oldermannen tillsäger, att kalla embetsbröderna tillhopa.» Detta skedde genom kringgående från verkstad till verkstad med tillropet: »Helsning från Olderman, bisittare och Oldgesäll att quartal blifver... vid flygande fana och klingande spel, efter vanligheten». »När då Embetet på Embetshuset församladt är, då skall Oldermannen hvar Embetsbroder för sig inom lykta dörrar lönligen åtspörja, om de ock med deras nykomne embetsbroder »något annat vete än det ärligit och godt är»? — När nu mästerprofvet skulle förfärdigas, iakttogs den aldra största försigtighet att intet underslef skulle kunna ske: en främmande verkstad anvisades och, sedan råämnet i allas närvaro blifvit synadt och stämpladt, tillsattes 2 å 3 skådemän, som turvis öfvervakade arbetet, och »när allt färdigt är, då träde mästarne samman att skåda hans gerning, om han är af alla funnen ostrafflig».

Den som slutligen, efter många småaktiga invändningar och allehanda trakasserier, blef till embetsbroder antagen, var vidare underkastad allehanda oundgängliga formaliteter och ceremonier, hvarvid kostnader kräfdes och tålamodet ytterligare togs i anspråk. »Ingen fick hafva öppet vindöga, förlän han hade burskap vunnit och frukost hållit», och skulle frukost hållas »med 4 rätter: skinka, grytstek, kokad med salt och vatten, annan stek och en tunna öl» — trakteringen naturligtvis olika i olika embeten. Härtill kommo dryga afgifter till staden och embetet, utom gåfvor till åldermannen och hans hustru m. fl., de s. k. mästerprofven. De resande gesällerna, som sökte anställning, hade äfven sina afgifter till Oldgesällen, som för deras räkning »skådat om» inom embetet, och utom annan traktering skulle den nykomne vid en flaska vin »spräkas (Sprechen) in i arbetet». Alla förseelser inom embetet, tvister och disciplinarbrott straffades med böter af öl och vax, och gällande stadgar i detta hänseende iakttogos med stränghet. »Hvilken» — heter det i en gammal skråordning — »som bjuder någon till gäst, som ej är god gille värder, han böte ena tunno öll» — och »hvilken som slår en annan en kynpusth böte fem marker vax». — »Hvilken broder annorlunda än oförvarandes mehr ööl spiller, än han under sine händer kan fördölja, böte en mark vax» o. s. v. Två gånger om året skulle åldermannen gå omkring »och skåda hvars och ens arbete i embetet, uppå att them som arbeta låta må ske skäl och rätt» och straffades den försumlige med böter eller förlust af sitt arbete.

Detta om mästerskapet. Angående »gesällgörningen» må såsom exempel anföras huru dermed tillgick inom Skomakareembetet.

När en »gosse» lärt ut och vederbörligen blifvit från Mästarenas låda anmäld, hölls Quartal i Gesällskapet under Oldgesällens presidium. Han utnämnde först tvenne »deputerade» bland de tillstädesvarande gesällerna, som med honom skulle stiga fram och »betäcka sina platser och iakttaga lådans och gesällskapets bästa». Oldgesällen inledde derefter förhandlingarna på följande sätt: »Är nu någon, som hafver något att klaga, så stige han nu fram för öppen låda, under det samtliga brödraskapet tillsammans är. Klage så, att han med sin klagan bestå kan, och akte sig noga, att han icke klagar öfver sig sjelf och sin egen pung. Hafva tvenne slagits, erlägge nu slagstraff, hafva tvenne gått i borgen för den tredje, säge de här sin borgen opp. Är någon, som vet något otillbörligt mot mig, förtige han det icke här. Förtiger han det här, så skall det ock förteget varda, hvarhelst vi kunna träffas.» Detta kallades första afklappningen och förnyades efter slutad akt. Derefter skreds till sjelfva gesälldubbningen med fråga till de sökande: Hvad är eder begäran? — Sv.: Att blifva gesäller. — Fr.: Hafven I ock så uppfört Eder under Eder lärotid, att I här kunnen träda fram för öppen låda, för att med brödraskapet blifva förenade? — Sv.: Intet annat vi förmode.» Derefter erlades afgiften till lådan, hvarefter Oldgesällen fortfor: »Efter som I ären från läran utskrifne och af det lofliga embetet till gesällskapet rekommenderade, för att dermed varda förenade, så vill jag nu på brödraskapets vägnar gifva Eder några förmaningar, dem I noga bören iakttaga, och efterfölja: 1:o) hädanefter beträde ingen af eder stadens gator i sina verkstadskläder, utan alltid snyggt klädd, efter råd och lägenhet; 2:o) ej heller söke någon sällskap med liderliga och förföriska menniskor, utan ställa eder vandel likt andra redliga och rättskaffens gesäller; 3:o) spel och dobbel med lärlingarna å verkstaden eller annorstädes vare äfven en gesäll ovärdigt; 4:o) Ämnen I resa, så gån icke i byarna, utan söken »härberget» i städerna, alltid ställande eder vandel ärligt, redligt och beskedligt».

Bröt någon gesäll på ett ärekränkande sätt emot dessa reglor, eller annars mot gällande lag, så afgick skymfebref om honom till alla Sveriges städer, en åtgärd, som beröfvade honom allt understöd af skrået och ställde honom utom all gemenskap dermed.

Sedan de ofvannämnda förhållningsreglorna blifvit upplästa, fortsatte Oldgesällen: »Viljen I nu lofva att noga efterfölja, hvad jag i korthet föreställt eder, så vill jag nu dricka eder skål och önska eder lycka till edert förehafvande».

Bägaren, fylld af kryddadt starköl, höjdes nu öfver hvar och en af adepterna med de orden: »Hans von Sagens ande sväfve öfver ditt hufvud», hvarefter den nya gesällen drack till helsnings och bägaren gick vidare. Denne Hans von Sagen, hvars bild prydde locket af embetets »välkomma», var en yrkesman, som i någon ärofull strid med den tyska feodaladeln hade mistat sitt ben, och som nu med sitt träben sålunda förevigades.

Hela seden var tysk, likasom handtverksborgerskapet i Sveriges städer, långt efter medeltidens slut, till stor del bestod af Tyskar. Ännu i min barndom fanns en skylt i Strengnäs, som under en förgyld stöfvel bar inskriften: »Die Herberge der Schumachergesellen».

Slutet af de ofvannämnda ceremonierna bestod i tillerkännande af rätten att begagna hatt och pipa: en pipa sattes i munnen på den nye gesällen, kanske icke alltid, då ölet verkat, med tillräcklig precision; derefter påsattes hatten med dessa ord: »Här sätter jag nu hatten på dig som en karl, låt se, att du ock såsom en karl försvarar honom».

Så var den unge gesällen färdig att börja sina resor, vanligen under tre år, för att fullkomna sig i sitt yrke. Att dessa resor sedermera, såsom kändt är, mången gång urartat till dagdrifveri och oförskämdt tiggeri, dertill var icke embetet eller skråordningen skulden.

Det anförda gäller hufvudsakligen, såsom nämndt är, Skomakareembetet; men likartade voro ceremonierna inom de andra skråna. Så skulle t. ex. inom Snickareskrået det nya råämnet både sågas, bandknifvas och skrubbhyflas. Detta tillgick sålunda: När en snickarelärling gjort sitt gesällprof, måste han ytterligare förfärdiga flera redskap till användande, då han skulle »med gesällskapet förenas». Dessa utgjordes af en såg, hvars blad var en svärtad tunn träspån med inskurna tänder; vidare en skrubbhyfvel, en slät- och en långhyfvel, hopsatta af tunna träskifvor, så att de vid begagnandet kunde gå sönder, slutligen bandknif, bila, huiggjern m. m. alltsammans löst hopfogadt och af sprödt trä. Nu sammanträdde gesällerna under oldgesällens ordförandeskap inför öppen låda; ett slags hyfvelbänk inrättades, på hvilken blocket lades för att formas och bearbetas till likhet med en hygglig gesäll. Alla de till hands varande verktygen användes det ena efter det andra, till dess ingen bit deraf fanns qvar. Men den yttre tortyren var icke nog: anmärkningar och qvickheter öfver råämnets otymplighet och obrukbarhet beledsagade den omilda behandlingen, allt till dess blocket slutligen vältades af hyfvelbänken och blef liggande. Slutligen väcktes det dock till lif af oldgesällen med en klingande örfil, med tillkännagifvande att denna var den sista, den nya gesällen borde tåla. Den sålunda tillhyflade helsades nu med skål och handslag, och kalaset fortgick så länge han hade lust att betala varorna.

Åtskilliga redskap, sannolikt begagnade vid Skråceremonierna, förvarades här länge tillsammans med en mängd instrument, som fordom voro nödvändiga attributer till rättsskipningen, men som en humanare strafflagstiftning lyckligtvis nu mera gjort obehöfliga inom ett kristligt samhälle. De mest framstående föremålen bland dessa senare försåldes på auktion för några år sedan. Deribland fanns ett gammalt »straff-förskinn», som delinquenten ikläddes vid spöslitning, en fullständig jernklädnad för gröfre förbrytare med halsjern, lifbälte, hand- och fotbojor, allt sammanbundet med svåra jernkedjor, ett gammalt staden tillhörigt skarprättaresvärd m. m. Den s. k. trädmärren hade redan tidigare försvunnit såsom bränsle under någon hederlig stadsvaktmästares potatisgryta, en väg, som »pallen» och den s. k. »stocken» med flera gamla kyrkoprydnader utan tvifvel vandrat hos någon kyrkovaktare. Åtskilligt af det i kulturhistoriskt hänseende märkligare häraf blef dock tillvarataget och skänkt till h. v. samlingar.

Angående sjelfva lefnadsvanorna och umgänget omtalas från början af 1700-talet, att borgarne inbjödos i djeknarnes qvarter och dessa i sin tur hos de förra. Äfven nämnas »Collazer hos Capellanen och Klockaren, såsom det synes på grund af något sammanskott i penningar till dem, — om såsom hyra för lokal, eller för att de dermed skulle betäcka de obetydliga kostnaderna för hvad som förtärdes, kan ej tydligen urskiljas. — Huru enkelt och tarfligt lefnadssättet var visar sig deraf, att en person kunde bekosta sitt underhåll för veckan med 8 daler. En förmyndare, en af stadens Rådmän, klagar dock 1747, öfver att detta var för drygt för hans myndling och fordrade att modren, som var enka, skulle åtaga sig sonens kosthåll för 6 daler i veckan. Hon tycktes väl ock vara närmast dertill, men å andra sidan ansågs hon »så mycket mindre kunna komma ut dermed, som hon förer ett sådant lefverne och stat med thee och annat öfverflöd, att intet 10 plåtar hinna till i veckan för henne».

Kaffet var sannolikt allmännare än Theet, efter serskilda förbud mot dess bruk och missbruk kunde utkomma. Första gången en sådan ukas kom var 1794 under den s. k. förmyndareregeringen. Tiderna förändras och lycka är, att nationalekonomien är en vetenskap, som icke är allt för konseqvent i sina grundsatser — huru skulle vi nu reda oss med ett kaffeförbud?

Konunga- och Furstebesök, och dermed sammanhängande mer eller mindre vigtiga tilldragelser, hafva icke saknats i den gamla Mälarstaden. Det första af denna art, man vet omtala, är Kon. Waldemars samtahl härstädes med Rikets Herrar år 1275. År 1477 den 2 Julii fattades här af Sten Sture, Jacob Ulfsson och samtliga Riksens Råd och Herrar det vigtiga beslutet om Upsala Akademis grundläggande och såsom det aldra vigtigaste må ej förbigås Gustaf Wasas val härstädes till Konung d. 6 Juni 1523. Om denne Konung berättar en sägen, att han skulle hafva bott här i sin ungdom och då njutit undervisning i den gamla Domkyrkoskolan, och skall det utan tvifvel mycket gamla hus, som stod qvar på det s. k. Kungsberget allt intill den stora branden, och var kändt under namn af »slottet», då hafva varit hans boning. Hvad jag derom kan berätta är, att då jag i min tidiga barndom lekte med jemnåriga i de högst besynnerligt konstruerade rummen af detta hus med dess 10 tums höga trösklar och låga, skulpterade dörrar, jag då ofta öfver en af dessa läste en med gammaldags bokstäfver tryckt inskrift: Konungens verkstad till högra handen. Hvad denna inskrift betydde, eller hvad dermed skulle åsyftas, samt hvad stöd den kunde gifva åt den ifrågavarande traditionen, det vågar jag ej afgöra.

»Hertig Carls» besök härstädes voro många och för staden betydelsefulla. Både han och hans naturlige son Carl Carlsson Gyllenhjelm hafva haft staden i synnerlig åtanka, den förre genom privilegier och donationer, den senare genom återupprättande af det gamla, af Bo Jonsson Grip grundade Hospitalet, hvars fonder och jordegendom nu mera tillfallit Nyköpings Hospital och detta så fullständigt, att Strengnäs Stads- och Landsförsamlingar måste betala årlig afgäld för den jord de behöfva för sin begrafningsplats!

Både fader och son hafva här sökt sina sista hvilorum och båda hafva sörjt för att deras minne här tacksamt bevaras, men då minnet står stumt vid den enes graf, då sången tystnar och fantasien fäller sin vinge inför den stränga blicken af en Hertig Carl, då lågar han dess mera upp inför sonens, den store segrarens, den tålmodige martyrens bild: Här — säger en af dennes minnestecknare —

Här Gyllenhjelm uti sitt kor än vakar
Och sina bojor mot ett Sverge skakar,
Som är för litet, kanske var för stort,
Ett fel, som ädla, tappra fäder gjort...

Och en annan, som beskrifver hans befrielse ur fångenskapen, låter honom vid anblicken af sitt trogna slagsvärd utbrista:

Hell dig, du trogna svärd!
Som fri är jag dig åter värd.
Nu följas vi till norden
Och tjena än en gång
Vid bardalek och sång
För Kung och fosterjorden.

När döden famnat mig,
Och stumma grafven sluter sig
Utöfver sår, som svidit,
Då skall du hänga qvar
Och vittna hvad jag var,
Och bojan, hvad jag lidit.

»Then 6 Octobris 1633 waar then Stormechtige högborne Furstinna och Fru, Fru Maria Eleonora S. Göthes Wendes Drottning, Storfurstinna till Finland, Wår Allernådigste Drotning, i Strengnääss samt med then högborne Furste och Herre Her Johan Casimir, Pfaltzgrefve widh Rein i Beijern, Wår Nådigste Furste och Herre, jthem välborne Her Johan Skytte, Frijherre S. Rijkes rådh, sampt the Konungzlige Academiers i Upsala och Dorpft Cantzeler, wår Nådige herre och mechtige befordrare. Så och med månge andre wälborne Herrar och Fruer af Adhelen, bredhewidh sijne förnemste af sitt Konungzlige Hoff. Och när H. Mt. först hadhe warit til Måltijdh hooss Reverendissimum Dn. Episcopum, steg H. Mt. sampt med H. F. N. Pfaltzgrefven och Her Johan Skytte, upp i Collegium, och dwaldes thär widh pass en hälft tima, beseendes bådhe stadzens och Collegii lägenheet. Och när H. Mt. hade befrågat om alla Collegii lägenheeter aff Reverendissimo Dn. Episcopo och Her Johan Skytte, och Illustris Dn. Skyttius underdånligen anmodade thet H. Mt. och tektes wara thetta Konungzlige Collegio befordrelig, utlofwade H. Mt. till Collegium och dess personer all Konungzlig gunstbenägenheet och befordran.

När H. Mt. gick nedher igen, begijnte H. F. N. Pfaltzgrefven aff Reverendissimo Dn. Episcopo och androm befråga om Tornet uppå domkyrkan, hwad en ny tämeligen anseenlig Spitz thär uppå kosta skulle, thär uppå H. F. N. wardt gifvit förslag uppå 5,000 daler kopparmynt bådhe med alt tilbehörigt werke, och sielfve mestarelöönen, syntes H. F. N. taga thet såsom uthi ett betenkiande. Och när H. Mt. drotningen steg upp i wagnen, tilsadhe och H. F. N. Reverendissimo Domino Episcopo sig wilia wara thenna domkyrkian befordrelig, och någon förähring hijt betenkia till dess wederbyggning, för sijn högborne Furstinnas och gemåhls, elskelige svärföräldrars och högborne syskons skull, som här liggia begrafne».

Att Carl d. XI på sina färder till sitt älskade Kungsör äfven någongång gästat staden, är sannolikt, ehuru ingenting derom är med visshet kändt. Det första furstliga besök som derefter möter, och som har historisk grund, är det, hvarmed Gustaf III, åtföljd af sina bröder, hedrade staden d. 8 Sept. 1750. Han var stadd på resa från Gripsholm till Bergshammar, för att besöka dess d. v. egare Kansli-Rådet Johan Gabriel Sack, som om denna färd bland annat yttrar i sin Dagbok (Bergshammars arkiv) för d. 17 Sept. s. å.: »Deras Kongl. Högheter hafva jemvähl varit i Strengnäs, att bese Domkyrkian och andra antiqviteter, samt grafvarne m. m. och låtit säga till Kongl. Cancellie-Collegium igenom S. T. R. R. Grefve Carl Gustaf Tessin, att Konung Carl IX:s graf, jemte andra Kongliga och Furstliga personers grafvar ej voro inventerade och med Kongl. Cancellie-Collegii sigill förseglade, efter därtill gifne befallningar: Att Bibliotheket, som står i Kyrkian, vore i fullkomlig oordning, utan att man derpå hafver någon Cathalogue, eller hvad böcker där äro; och att man borde fråga efter om ingen vet, hvad stått skrifvet uti en stor sahl, hvarest Konung Gustaf I skall hållit Riksdag, uppå väggarne, som blifvit sedermera hvitlimmade, emedan der, som kalken affullit, synes som der varit någon skrift».

Sammanställer man med ofvanstående ett yttrande af Mr Laur. Peringer i sittande Consistorium d. 22 Mars 1682, då han uttalar en naiv tvekan om »hvad gagn Collegium Antiqvitatis gör?» så kommer man lätteligen till visshet om, att åtminstone ingen Fornminnesförening på den tiden haft sitt säte i Strengnäs. Hvad jag angående den salen »der Gustaf I hållit Riksdag» kan intyga är, att för 50 år sedan fanns der hvarken kalkrappning eller hvitlimning på väggarna, utan utgjordes dessa af nakna tegelmurar. Fönstren hade små rutor i bly infattning och golf- och takbjelkar voro alldeles blottade.

Gustaf III:s andra besök i Strengnäs synes hafva inträffat d. 27 Oct. 1776. Anledningen till detta besök synes emellertid hafva varit mer af kyrklig än civil natur, och står tvifvelsutan i sammanhang med utnämnandet af Biskop efter den nyligen aflidne Serenius. Gustaf d. III var nemligen angelägen att den friare anda, som under dennes tid gjort sig gällande inom Strengnäs Stift, icke skulle öfva något inflytande på det blifvande valet, framför allt att icke Kyrkoherden i Riddarholmen Dr Gabriel Rosén, som alltid varit afvogt sinnad mot K. Adolf Fredrik, eller den bullersamme O. Celsius, eller någon annan »partisan» skulle ifrågakomma. Hans M:t vistades under hösten 1776 någon tid på Gripsholm. Ingenting var lämpligare. Den 13 Sept. på morgonen kommer en konglig Kurir i sporrsträck inridande i Strengnäs, medförande från Schröderheim Konungens befallning, att samtliga Consistoriales skulle samma e. m. infinna sig på Gripsholm. Ändamålet med kallelsen hölls fullkomligt hemlig. Förberedelserna kunde icke blifva många och långa, och Consistorium begaf sig åstad. J. G. Ehrensvärd, som äfven berättar denna anekdot, förser tilldragelsen med vanliga broderier, i det han låter de bestörte hedersmännen vid ankomsten till Gripsholm träffa, icke Konungen, men en af H. M:ts lifdrabanter den de trodde vara konungen, »viljande kyssa hans hand, bedja om nåd och afbida hans befallningar». Misstaget, om det verkligen egt rum, tyder på att de gamle, om hvilka det heter att de voro lärde »ad gustum sæculi», icke voro mycket vana vid hofvets glans. Sannolikt är dock det hela intet annat än en lustig anekdot, hvarmed hoffröknarna kunde muntras under en kulen höstdag. Det vissa är att Konungen, vid gifvet företräde, lät dem förstå, »att han förväntade af deras nit för religionen, tillgifvenhet för hans person och omtanka om Stiftets väl, att de skulle i förslag sätta sådana män, som gjort sig kända för dygd och lärdom, för tillgifvenhet mot konung och fädernesland». I denna händelse tillförsäkrade dem H. M:t sin gunst och nådiga benägenhet. På det att inga intriger skulle kunna ega rum, befallde Konungen skriftligen genom Schröderheim, att valet skulle hållas redan d. 30 Sept. eller 14 dagar efter deras Gripsholmsbesök, och med detta besked fingo Capitulares återvända hem, mycket bekymrade, huru de väljande skulle i det vidsträckta Stiftet häraf kunna få del.

Sannolikt var det Konungens önskan, att vid det i Okt. företagna personliga besöket i Strengnäs kontrollera vederbörande och taga kännedom om det nu försiggångna valet. Detta hade emellertid så utfallit att Konungens Kandidat Carl Jesper Benzelius, Prof. i Lund, hade erhållit 159 röster och den hatade Rosén endast 12! Konungen var således belåten och nöjd. Hertig Carl och hela hofvet hade beledsagat honom vid detta tillfälle, och hade staden visat de aktningsvärdaste bemödanden för att rätt ådagalägga sin undersåtliga trohet. En äreport var upprest vid södra tullen, prydd af flera med medelmåttigt konstnärsskap målade allegoriska figurer, hvaribland en uggla, sittande på en jordglob. Nu hade emellertid jorden råkat att bli betydligt mindre än ugglan, hvilket lärer gifvit h. vederbörande anledning till skämt med en storväxt hoffröken af detta namn. Någon egotvist, som staden iråkat, hade äfven inspirerat konstnären att framställa rättvisan under bilden af en dignande qvinnofigur med en vågskål i handen. På en mot bilden lutad tafla stod med gyllne bokstäfver:

»Förtydd och qvald jag ligger neder,
Om nådig blink af Gustaf beder.»

Sidopartierna af den granna äreporten synas hafva blifvit uppfriskade och begagnade vid Kon. Carl Johans besök i Strengnäs 1821. Åtminstone funnos nämnde Konungs namnschiffer, jemte de redan beskrifna fragmenten, bevarade intill den stora branden 1871. (Följande medlemmar af vårt n. v. konungahus hafva dessutom besökt Strengnäs: Drottning Desideria 1828; Kronpr. Carl och Prins Gustaf 1841; Konung Carl XV och Drottn. Lovisa 2 Jul. 1870; och Konung Oskar II d. 20 Augusti 1877.)

Om de förberedelser, som gjordes för detta Kon. Carl Johans besök, skrifver Vitalis skämtande i bref till Nicander af d. 30 Julii 1821: »Strengnäs borgare hafva till H. M:t Konungens värdiga emottagande låtit uppföra en äreport och en äregrind. De äro båda allt för vackra, att af mig kunna värdigt beskrifvas. Genom den senare hafva stadens svin förlorat sina gamla privilegier. De få nu icke gå på gatorna huru och när de behaga. Det är med dem som med profeterna, de äro icke lidna i sitt fädernesland. Vill du veta något om Gumman, som sitter vid grinden, för att förhindra dem att intåga i staden förr än om aftnarna, när deras tid är kommen, så slå upp slutet af 6:te boken af Aeneiden, der det heter om Tisiphone: Ultrix accincta flagello. Eljest heter hon Bergströmskan».

Klädedrägten var i denna landsort såsom öfverallt i landet på 1600-talet i hög grad tarflig. På sin verkstad nyttjade Mästaren samma drägt som hans arbetare: trädskor eller tofflor, knäbyxor, förskinn eller förkläde, efter yrket, och filtmössa — utom verkstaden iakttogs dock alltid ett visst decorum, isynnerhet då man skulle visa sig offentligt. Äfven Ecclesiastikstaten tyckes i afseende på kläder icke hafva höjt sig öfver mängden. När d. v. Rektor Lithman, beledsagad af några medlärare vid Gymnasium, år 1661 gjorde en embetsresa till Stockholm, måste han utstå stor smälek för sina kollegers yttre skick. Vid sin återkomst anmärkte han i sittande Consistorium, huruledes man i Stockholm »mycket omtalade det långa hår »Professores» draga och theras grå kläder», hemställande »om icke rådligt vore att sådant ändrades och de lagom hår, och svarta kläder, städse öfva skulle».

1680 påmindes serskildt om djeknarnes klädedrägt och hår, »att det ändtligen korrigeras skulle». Vid den tiden hörde till drägten för »discentes», utom den gamla djeknekappan af grått skott-tyg, (som först afskaffades år 1849) nästan fritt växande hår, som ströks upp under den bredskyggiga hatten, när man beredde sig till aktion, lång vadmalsrock med häktor, knäbyxor, strumpor och skor. Ännu i senare tider, då snitten väl var förändrad, var dock hela kostymens beskaffenhet ofta sådan, att den grå kappan blef ett välbehöfligt medel att skyla dess brister. En grå frack af vadmal, som 1815 uppträdde på Gymnasium, berättas hafva gjort ett oerhördt uppseende genom den lyx, som den representerade.

Såsom till qvinnodrägten hörande nämnes (1650—1780): förgyldt bälte, väst, krage, undertröja, tröja, ofta med »bröstros» eller »bouquette» af snörmakeriarbete; längre fram styfkjortel med ofantliga pocher, skor med höga klackar (det hörde ännu på 1820-talet till qvinnoslöjd att sjelf kunna förfärdiga, åtminstone sina balskor), vida ärmar med engageanter; samt till yttre beklädnad, karpus, salopp, och ett slags vida jemnskurna kappor af kläde, som om vintern kantades med björnskinn. Bland tyger, som då voro på modet, märkas »Sletzingh», Damask (»Tröje werke»), Nopkin, Nankin och Gingang. Helgdags- och bruddrägten var annars äfven hos medelklassen icke sällan af tjockt, blommigt siden, men gick då också i arf från mor till dotter. Jag känner ett fall, då samma bruddrägt, »mutatis mutandis», begagnats i tre generationer.

»Till förekommande af öfverhandtagande lyx» gjorde, såsom kändt är, Gustaf III en stor ansats, då han införde den s. k. svenska drägten, som besynnerligt nog, trots sin osvenska snitt, vann insteg, ända derhän att den vid Akademiska högtider och promotioner kunde bibehålla sig ända till 1830. För att vinna den allmänna opinionen för densamma, gjordes stora ansträngningar i tal och skrift till dess ändtligen den K. Förordningen utkom i slutet af 1778. Ibland annat heter det i tryckta och vidt spridda »Reflexioner» öfver detta ämne: »Den förste yngling, som ifrån sina resor hemkommer, eller den första krämerska af moder, som medför det sist uppfunna, förorsakar ständiga ombyten så väl i Hofs- som Stadsdrägten, och påföra icke allenast hvar och en enskildt, utan äfven hela rikskroppen de tyngsta utgifter, så mycket mera förhatliga, som i det de skada handelsvågen, de tillika äro nesliga för sjelftänkande förmågan, då man eftersinnar, huru ett slikt nytt mode oftast leder sitt ursprung från någon fåfäng hjernas påfund af ena eller andra könet, om det kanske icke härflutit från sådana personer, hvars näringssätt är äfvenså angenämt, som det är föraktligt.»

På det borgerliga området möter oss från fordom ett par märkliga typer, som icke böra förbises. Den ena förekommer såsom Predikant vid Hospitalet, och är i folkminnet mycket känd under namnet Pehr Brannius; — den andra är en viss Jungfru Considonia, om hvilken vi för öfrigt ingenting vete, men som ansetts »värd sin egen visa», och dertill en verklig folkvisa.

Brannius missiverades till Hospitalsförsamlingen, såsom det synes på goda grunder, från Gåsinge församling i Södermanland. Han kom tidigt i delo med stadens innevånare, såsom det visar sig af den inträdespredikan, som han Mariæ Bebådelsedag 1730 höll till sina åhörares uppbyggelse. Denna s. k. predikan kunde hvarje skolgosse utantill på min tid. Hon bär alla kännetecken af att vara äkta, och är en blandning af en och annan uppbygglig formel med det otroligaste nonsens. Från en mild början stiger han allt mer i vredgadt nit: »Nu kunde kanske någon komma och fråga: hvadan kommer du, Pehr Brannius? — Jo, från Gåsinge kommer jag, Eders Kärligheter! — friden säger jag eder, friden lärer jag eder — pax vobis! Eders Kärligheter! — Ja, Öfver-Engeln blef sänd till staden Nazareth, heter det. Det va' en ganska liten sta' de'; — inte va' de' nå'n stor sta', som våra välborne köpmän skulle vilja bebo inte, — utan der va' några småborgare, som födde sej med skyryxan och gingo kring i landet och timrade. Inte kan jag likna'n vid den här sta'n, utan som Hjo, Trosa, Telge och Vaxholm, så kunde han vara, E. K.! Men »ju större stad, dess större synder»: non omnes sancti, qui calcant limina templi — det är på svenska uttydt.: du ska' tro, di ä' inte alla saliga, som komma inom kyrktröskeln. — E gumma här i 'spetalet spann på en tråhärfva i tre veckor, och så hank ho ut'na och skulle bleka'na — men menar du inte f—n va' sta' och tog bort'na? — Den som har'a trasslar'na inte! Så ha' di ock stuli' ifrån mej isynnerhet den der penningen, — nog vet jag, de' ä' nå'n, som har kunskap om'e — Eders K.!» — Med anledning af dagens betydelse tager han sig anledning bestraffa sin tids och sin stads flärd, isynnerhet hos qvinnan, då det om det heliga föremålet för hans framställning heter: »Ho va' inte nå'n hög och stolt jungfru. Inte va' ho' som di här, som gå och spassera på denna verldens vädjoban med styfkjortlar och många hundra hängsler, med flitter, bräm, snörtröjor och ännespann, utan ho va' elles så der e' jungfru». — Här kunde vara mycket att tillägga, af samma slag, om icke blandningen af heligt och lågt i hans föredrag gjorde behandlingen ytterst svår. Sannolikt hade han väl vid det sistnämnda strafftalet för tanken eller ögat någon Jungfru Considonia, sådan som folkvisan omtalar, och som på något betänkligare sätt hade afvikit från de annars enkla sederna. Om så var, saknade han icke anledning, såsom det heter i visan:

Och Jungfru Considonia i Strengnäse stad,
Hon håller sig bland jungfrur och ungersvenner glad,
Hon studser och braverer i allan di stund
Allt likasom lärkan uti grönan lund.

Och jungfrun hon gångar sig till skräddareby:
»Hör skräddare, vill du mig en tröja sy,
Som studser och braverer i funkum fej?
Så vill jag väl gifva grön tobak åt dej.»

Han klippte, han skar, allt hela den dag
Att han skulle få den tröjan i godt lag.
»Du klippe din lapp och skäre din klut,
Kringom halsen du ring' henne ut.»

Och jungfrun hon samm genom gatone fram,
Hon studser och braverer af alla di skam;
Med nätta steg som tuppefjäte lång,
Och fälle va' ho stolter uti sin gång.

Och jungfrun hon in till sin fader steg,
Hennes fader henne med vreda ögon neg:
Och spannremmen small, och jungfrun hon gnäll
Och de stämde hop som en näktergall.


Öfvergå vi nu till betraktande af Strengnäs K. Gymnasium, dess minnen och dess studerande ungdoms lif och seder under förgångna tider, så föreligga handlingar, hvarur upplysning i dessa hänseenden kunna hemtas allt ifrån tiden för Gymnasii stiftelse. Källor till en historia saknas således icke. Då emellertid här endast är fråga om att frammana några kulturhistoriska bilder och att söka teckna en förgången tids skaplynne, så vidt som detta har sammanhang med den läroanstalt, hvarur till en icke ringa del den ifrågavarande tidens bildning inom vårt land framgick, så måste en utförligare skildring af Gymnasii uppkomst och öden tillsvidare lemnas åsido, eller ännu heldre antvardas åt i dessa stycken vanare och skickligare händer. Endast det nödvändigaste af historiska facta angående sjelfva Läroverket anser jag mig derföre böra anföra, för att sedan öfvergå till skildringen af dess inre lif och väsende.

Redan samtidigt med klostren och inom deras murar funnos här skolor och undervisningsanstalter, hvilkas uppgift dock antagligen inskränkte sig till att vänja de unga prestämnena att rätt bruka sitt »missale» och messa sina latinska böner. Annorlunda blef det, när Katedralskolan blef inrättad och flyttade in i sin egen lokal, det n. v. Consistoriihuset. (Detta hus är detsamma, der den mot Gustaf I upproriske Måns Bryntesson Liljehöök förvarades såsom fånge under Riksdagen i Strengnäs 1529, och hvarifrån han sökte att fly genom att praktisera sig ut i ett närstående päronträd. Grenen brast och Herr Måns blef med afbrutet ben åter tagen tillfånga mellan åkrarna i stadens södra gärde.) Skolan omhuldades mycket af Gustaf I och bland dess lärare från denna tid nämnas äfven Olaus Petri och Laurentius Andreæ, våra svenska kyrkoreformatorer, såsom Rimkrönikan säger om Mr Olaus:

Från Tyskland hem kom han
I Strengnäs lägenhet fann,
Ther skolestugan förestå —
Las för Chorprester i tu år.

Denna skola blomstrade nu intill 1626, då Strengnäs Gymnasium, det till tiden andra i vårt land, på förslag af Biskop Laurentius Paulinus Gothus inrättades af Kon. Gustaf Adolf. Stiftelseurkunden är daterad d. 3 Junii nämnda år. Rika donationer tillföllo den nya stiftelsen. Redan dagen efter grundläggningsbrefvets utfärdande stadfästade Gustaf Adolf sin moders, Enkedrottning Kristinas, testamente angående inrättande af ett »Communitet» i Strengnäs. Det ursprungliga stadgandet härom innehåller, att för de anslagna medlen, 12,000 daler kpmt, 15 theologiæ- och 15 Philosophiæ studiosi skulle såsom stipendiater eller »Communister» underhållas och bespisas i Strengnäs för att framdeles blifva dugliga att tjena uti Guds församling och i »politiske ämbeter». Den som till stipendiat antogs skulle vara sådan att hans förmän om honom godt hopp kunde fatta: »han skulle ock vara af de föräldrar, såsom ock han sjelf så sinnader, att de väl tro, tänkia och tala om vår Christeliga religion, Riksens regerande konung och præsenti regni statu». Inrättningen skulle stå under en Communitets-spismästare (Domkyrkosysslomannen (1675 d. 14 Sept. »taltes i Cons. om syssloman till Domkyrkan uti sal. Anders Sundelii ställe och slöts, att ingen Politicus, utan en tjänlig prestman, såsom kyrkoordningen bjuder, skall thertill sättas».), templi Oeconomus, var härtill utsedd) och »af Professoribus skulle en Theologus och en af de andra faculteterna vara inspectores, som alltid hvar sin måltid skulle vara tillstädes på Communitetet, att der allting skickliga och väl tillgå skulle». Saken kom dock aldrig i denna form till stånd, utan skänkte Drottning Kristina i utbyte mot ofvannämnda donation för everldeliga tider till Strengnäs Läroverk sexton frälsehemman i Fellingsbro socken, hvarifrån de s. k. Fellingsbromedlen ännu utgå, fördelade på förtjente studerande under namn af »Kongl. Stipendier». Utom tvenne redan förut befintliga Præbendepastorat anslogos tid efter annan fem serskilda præbendehemman åt lärarne, utom det att förmåner dem bereddes genom fria byggnadstomter och boställen. Åtskilliga donationer, af enskilda välgörare anslagna till lärares underhåll, hafva nu mera förklarats böra ingå i Lektorernas och Adjunkternas löner, icke för att efter testatorernas vilja öka dessa, utan för att bereda Staten en lättnad. Sådana äro den Wattrangska, Billbergska, Ahlgrenska, von Westphalska och Sereniska donationerna, hvilkas ädle grundläggare väl svårligen tänkt sig en sådan utgång på deras välvilja mot bildningens befrämjare inom fäderneslandet.

För understöd åt de fattigare bland den studerande ungdomen är sörjdt på mångahanda sätt. Utom de Kongliga Stipendierna, 30 till antalet, äro talrika enskilda stiftelser grundade för detta ändamål, så att antalet stipendier in alles uppgå till 69, hvaribland 5 afgångsstipendier.

Den s. k. socknegången var fordom för fattige studerande en inkomstkälla, som icke var att förakta. Många socknar i Södermanland och tre i Nerike voro härtill anslagna och fördelades årligen af Collegium mellan de mest behöfvande, naturligtvis med fästadt afseende på goda kunskaper och »qvickt snille». Med af Rektor utfärdadt s. k. socknebref, ställdt till Pastor i församlingen, med »djeknesäcken» och stafven och sångens glada magt, understödd af det sorgfria ungdomssinnet vandrade man så från by till by, från gård till gård, inom det område, som blifvit anvisadt, och den andliga visan, icke sällan ackompangerad af något instrument, öppnade allmogens både dörrar och hjertan. Den personliga bekantskap, som härunder inleddes med befolkningen i orterna, var icke sällan afgörande för ynglingarnas framtid.

Huru vigtig denna förmån ansågs vara, visar sig af de tvister, som derom tid efter annan uppkommo mellan Gymnasium och de lägre skolorna i stiftet. Ett exempel må anföras, såsom betecknande för tidsförhållandena. Consistorii Protokoll härom har följande lydelse: »Anno 1637, 27 Febr. hæc in Consistorio sunt transacta.

I . — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

II. M. Joachimus Pastor Nycopensis begärar till Nyköpingz Stadz Schole Soknegång af Jönåkers Härad, framdragandes ther till thesse motiver och skäll: 1.) At Nyköpingz Stadh hafver nästan såsom af ålder med eghne bekostnader bygdt Scholan och Scholemästare Gården, och them altsedan continuerligen hållidt wid mackt. 2.) Hafwa Nykopenses hållidt tolf studiosos in Germania then ene efter then andre in till thes the hafva blifvit Magistri Artium och brukelighe Män in Republica tam Ecclesiastica quam Politica. 3.) Efter ther ähr ingen Sochnegång, så kunna the icke få någre Store Dieknar tijt i Scholan, som civium barn kunna informera: — — — — — 4.) At senda theras Barn ginast hijt till Strengnäs at lära sijne initia, medan thet faller them alt för beswärlighen, så hålla the them ifrå Scholan, och således månghe wakre ingenia niderläggias. 5.) Ther så hende at förbemälte Häradz Socknegång blifvo Nyköping/ Scholeungdom efterlåten, så kunde uthan twifwel then Owilia som Respublica Nykopensis hafver till Consistorium — — — — blifva fördämpadt och indsöfd. Hæc fuisse eius argumenta suasoria.

Responsio R:mi Dn. Episcopi et Consistorii sic habet: at oansedt thesse argument non eius esse ponderis at Salige konungens ordning om soknarnas till Strängnäs Collegium och Schola tilliggiande för theras skulld [ändras]: Icke theste minder medan H:s S. K. M:t sköt Domino Episcopo i skönedt handla här med som han sågh thet wara Reipublicæ nyttigt, therföre bewiliade Dn. Episcopus med Consistorialibus, at the mågha behålla thesse 6 Socknar: som ähro Sättersta, Torsåker, Ripsa, Ludgo, Röntuna, Råby, dock med sådant wilkor, at ther Strengnenses Discipuli mista Stipendium Regium, moste samma Socknar igenkallas till theras uppehälle. Actum Strengnäs 27 Februarij A. 1637.»

»Anno 1703 d. 16 Junii (Gymnasii Prot.) var mutatio Rectoratus», då Mag. Johannes Sundelius transfererade Rectoratet till Carolum Enhörning och skiedde dimissio societatis Gymnasticæ, föregående paræciarum distributiones, hvarvid Superiores discentium begiärte att Scholægåssarne, som, för det de in Gymnasio significerade klockan, hade permissu Rev:mi Episcopi åtnjutit Wingåker att terminera, måtte häldre få någon annan socken för sitt omak, efter de intet kunde sin rättighet så utfordra och fördenskul Sockengången platt förderfvade; hvilken deras begiäran, när Rector communierat med Högv. Biskopen, blef dertill samtyckt, och fingo de denna gången Husby Oppundiorum, in priori.» Att få sig tilldelad en socken »in priori» var en förmån, synnerligen på den tid, då uppbörden skedde in natura. När afgiftema blefvo bestämda i penningar, gällde denna förmån dubbelt mot efterskörden.

Djeknarnes personliga sockengång urartade dock småningom, och ännu finnas bland allmogen många berättelser om deras härvid begångna flerfaldiga upptåg. Regeringen fann sig derföre föranlåten att göra inskränkningar i den gamla sockengången. Redan på mötet i Örebro 1529 blef det djeknarne förbjudet, »att gå allt för länge på bygden efter deras allmosor», och genom Riksdagsbeslutet 1624 förbjöds sockengången »såsom ett stort hinder för ungdomens studier och en rot till allehanda odygd, lättja och tiggeri». Att bruket dock fortfarit under hela 17:de seklet synes af Kongl. brefvet af 4 Nov. 1695, der det heter, att »det icke må betagas djeknarne, att sjelfva besöka församlingarna och således upphemta deras del». Från omkr. 100 år tillbaka utgingo dessa församlingarnas bidrag till de studerande under namn af »djeknepenningar», som upptogos af kronans uppbördsmän.

Till bostad fick den nya läroanstalten det gamla af Conrad Rogge bygda Biskopshuset, som af Gustaf I blifvit till Kronan indraget. Både med afseende på dess herskande, natursköna läge och de historiska minnen, som dervid anknyta sig, torde intet lärohus i vårt land med detta kunna jemföras. Jag har sökt gifva skäl för denna min åsigt i en sång, som jag vid ett annat tillfälle föredragit. (Prestmötet i Strengnäs 1878.)

En svunnen tid af storhet och af ljus
Sig speglar här i Mälarns lugna vatten.
Han kommer till oss, manande och mägtig,
Med helgedomar uti vigda händer,
Med tankens sanning och med hjertats frid.
Väl talar ingen runa här från muren
Om helig idrott och om andens strider;
Väl hugges ej i marmorn gyllne skriften
Om huru ljuset här sin fackla tände
Att lysa fädren ut af natt och mörker.
Men sådant minne kräfver inga runor:
Det har sin rätta vård i himlaljuset,
Som flödar ner till oss från ljusets källa;
Dess stråle lyser öfver barnets vagga:
Vi andas in det i hvar vind, som kommer
Utöfver vågen, fri som hon och ren.
Se — här är stället, här de stora andar
Med kraft från höjden en gång kommo samman,
Och lade råd om sanning och om frihet:
Här korades i fosterlandets namn
I högsta mening till sin Herras smorda
Den ädle Wasasonen, Sveriges hopp
Uti en tid af träldom och förnedring;
Här stodo, gjordade med Luthers anda
Och Luthers kraft, de båda thordönsbarnen,
De Gudasände, nordens sanningsvittnen
Och renade den gamla tempelskatten
Och vårdade den eld, som bröt sig sedan
Från tinnarna af detta gamla hus
Till klara blixtrar i den mörka natten,
Och krossade den fria andens bojor
Och slogo ner idolerna till grus.
Är deras verk fullbordadt? — Nej, de dröja
Ännu välsignande de sena slägten,
Som gå i skuggorna utaf den vingård,
Som de planterat på sin Herras bud.
Se, det var deras anda, du förnam,
När någon gång du kände kraften växa
Med väldig vinge öfver dina skuldror,
Och maningen var starkare än annars
Att gå i strid för sanning och för rätt! —
Det var en vink från dem, som ledde dig,
När du stod upp och vittnade för folket
Om dom och vrede öfver dem, som sälja
Sin Lutherdom för dagens nyhetskram
Och se sig blinda på dess vädersolar;
De skåda än med kärlek på sitt verk
Och fordra ocker af betrodda punden. —
— — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — —

De åtgärder, som vidtogos, för att ställa den gamla Katedralskolan i förbindelse med det nyinrättade Gymnasium, eller Collegium såsom det i början oftare benämnes, finnas utförligt omordade i åtskilliga Protokoll under öfvergångstiden.

»1628 then 15 Novemb. vocerade R. D. Episc. DD. Consistoriales och Scholæ Collegas till Consistorium, till att deliberera om Docentibus et Discentibus.

1. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

2. Schola distribueras in 2 partes, sz Jn superiorem et jnferiorem; Jn superiori schola sz Gymnasio docebunt professores, Jn inferiori Gambla Scholan sz Collegæ.

3. Tres Collegæ behöfvas och icke flere, Alphabeticus, Grammaticus et Syntacticus.

Jnfimus Collega skal instruera sine discentes in Musica, att de lära dem Psalmer effter sine Noter, så och in cognoscendis et pingendis literis.

Secundus Collega proponerar dett som in constitutionibus befalt ähr. Tertius skal läsa och driffua usum Musicæ figurativæ och läsa comediæs Frisclini, Quartus läser och den samma, och när thet ähr bestelt, skola the agera henne, eller och någhen annan som tijdhen fordrar.

Quartus Rethoricam och initia Græcæ linguæ, så ock blifver Rector Cantus Harmoniaci.

Jn Collegio ähr ordo classium, 1. Classis Eloquentiæ et logicæ, 2. Arithmeticæ et Geometriæ, 3. Physicæ, 4. Astronomiæ.

Hvar Professor absolverar sine prælectiones annuo spacio, och castigerar sine discentes.

Theologiæ Professores skola icke bådha en tijma docere.

Disputationes habebuntur per vices, et R. Episcopo significabitur. Examina hebdomatica habebuntur, Publicum vero tempore Phil. Jacobi.

Rector Gymnasii skal icke tagha någhot pro lignis et demessione prati, det andra må af discentibus effterkommas, som in constitutionibus förmelt ähr. Stipendiarii bliffna här medh förskonte».

En begynnelse till Efors-institutionen synes vara gjord redan 1634. Det heter nemligen då för d. 10 April: »Höltz Consistorium thå Reverendissimus Dnus Episcopus proponerade effterföliande Puncter.

I.) Wardt upläsin Reverendissimi Dni Episcopi Plenipotentia eller fullmacht gifvin af Wälborne herrar Rikz Rådh om Inspectione Collegii ejusque »personas tam docentes quam discentes».

II.) Talade Reverendissimus Dn. Episcopus om officiis professorum Synnerligen Rectoris, såsom är att fliteligen tillsee att Collegium icke lidher något meen, Och effter thet Stipendiariorum deputerade underhåll nu afkortas, frågas om icke Rector skall draga åth Stockholm att igenom en Libellum supplicem anmoda att stipendium må blifva oförendrat, och confereras stipendiariis uthi sin deputerade fullnat?

III.) Taltes om Professione oratoriæ, att efter thet cognitio Latinæ Linguæ är så högeligen af nödhenne, sine qua in nulla scientia proficere possunt discentes, beslutas att oratoria skall här efter hafva sin serdeeles Professorem som bådhe för och effter middag skall proponera, och fliteligen exercera iuventutem in latina lingua. Och therföre skall och här effter allenast wara en Mathematicus.

IV.) Effter thet bådhe Theologi nu ähre vocerade här ifrå Collegio, blifver delibererat om utroque professore Theologiæ, och förordnades till superiorem Professionem Theologiæ clarissimus Dn. M. Georgius Vintrosius, Astronomiæ Professor, och till inferiorem eller Linguarum Communium M. Andreas Julinus, Eloquentiæ Professor.

V.) Handlandes och om futuro Collegii et scholæ Rectore, och effter thet bådhe Theologi trädha til laboriosissimas Professiones, och ähr eliest nu een Inopia personarum, absentibus in Germania M. Petro Steuchio et M. Jona Benedicti, wardt Rectoratus anbudhen M. Nicolao Valingio. Thär till M. Valingius, præmissa gratiarum actione pro honoribus oblatis, swarar med een excusation, förebärandes sig icke kunna befinna sig thär till beqvemligan o. s. v.

VI.) M. Nicolaus Laurentii Nycopensis skulle per litteras inkallas ifrå Dorpht till Professionem Eloquentiæ in Collegio Strengnensi».

Sålunda grundad och ordnad trädde nu den nya Institutionen i verksamhet, och huru den under tidernas lopp lyckats motsvara sin uppgift och främja de vetenskapliga idrotterna inom vårt land, derom vittna namnen på de många, som här grundlagt sin bildning för att sedan blifva en prydnad för fäderneslandet, såsom Eric Palmsköld d. ä., Adler Salvius och Peringsköld, båda födda i Strengnäs, Björnståhl, Olof Wallquist, Tingstadius, Lundvall, Törnros, Edlund, C. G. Malmström m. fl. samt skalderna Stjernstolpe, G. W. Gumælius, G. H. Mellin, Vitalis, Nicander, Ruda, B. E. Malmström, C. W. A. Strandberg (»Talis Qualis»), H. Sätherberg, Fr. Scholander, N. E. Sander, C. H. Levin, E. W. Dufva (Död såsom student i Upsala år 1866. En skaldenatur af rikaste löfte.)

I afseende på den studerande ungdomens minnen, seder och bruk äro naturligtvis de historiska källorna mindre rika, och dagrarna, som belysa dessa förhållanden, synnerligen under de äldsta tiderna, sparsamma nog; men, jemförda med gängse traditioner och sägner, gifva de dock en icke otydlig föreställning om det då varande slägtets art och väsende, och om det inre lifvet inom »Societas Gymnastica Strengnensis». Någon gång blir belysningen så klar, att bilderna framträda med den aldra största bestämdhet och tilldragelserna utveckla sig liksom inför våra egna ögon. Så gör det, t. ex., ett i hög grad eget intryck, att med blicken på stadskartan, sådan hon var före 1871 års brand, kunna på det bestämdaste säga: här bodde Lars klockare, hos hvilken det stora »translationsölet» hölls 10/9 1698; här stod slagsmålet 1702 »emellan Sudermannos och Nericios» (De olika »nationaliteterna» från stiftets skilda delar ville icke rätt smälta tillsammans, hvarken vid Gymnasium eller Akademien. Först 1805 bildades i Upsala den enhet, »Söderm. och Nerikes Nation», som ännu fortfar.), här bodde Djeknarna Johan Kock och Daniel Sundelius, som år 1700 togo bardisanerna från »Stadsvakten» och behöllo dem, här var Östmans härberge, här Tyska Skomakarens, här Pehr Glasmästares, här »Lustiga värdens».

Der ligga 178 år emellan den tiden och vår, men ännu tyckas «de grå kapporna» skymta i de trånga gatorna, skylande allehanda brist, men åtminstone inga klenmodiga hjertan.

Tarflighet och försakelser voro för den tidens studerande dagens lösen. Redan på vägen till lärdomsstaden började pröfningarna. Man fördes icke på 1600-talet med lokomotivets hastighet till sitt mål: hela dygn åtgingo under skjutskärrans marter, der nu några timmar äro nog under beqvämlig hvila, och man kom icke då i en med ressortsoffor klädd ångbåtssalon sofvande i skeppet såsom Ulysses till Itaca. Min far, som mellan 1789—93 besökte Strengnäs Gymnasium, plägade berätta huru han, i Febr. månad, ofta i en köld af 20 grader eller derutöfver, sträfvade mellan sitt föräldrahem i Nerike och Läroverksstaden, klädd i redgarnsstrumpor, knäbyxor och skor, med en tarflig kapprock mot köld och blåst, ridande på den stora bok- och matsäckskistan, som upptog större delen af åkdonet. Till höstterminen begagnades sjölägenhet med någon Arbogajakt, hvarvid motiga vindar eller stiltje täflade om att göra resekosten otillräcklig. Då man ändteligen framkommit, mötte en tid af mödor och försakelser. De yngsta måste vara i rörelse redan kl. 4 om morgnarna, för att väcka och icke sällan äfven betjena både lärare och äldre Gymnasister, serdeles »Notarius Gymnasii» och »Custos morum», och ännu i min första skoltid måste vi skolgossar föra vårt vedförråd med oss till skolan, sjelfva städa och elda, och sätta våra medförda talgljus i de ofantliga jernljusstakarna och de gamla träkronorna. På Gymnasium fanns icke ens eldstäder. Der måste den grå djeknekappan och ungdomsvärmen ersätta allt sådant, hvilket nog kunde hafva sina sidor, då lärarne ofta aktade nödigt att uppträda på lärorummet i vargskinnspelsar och skälskinnsbottforer. Att vi någon gång gjorde detsamma, så många nemligen som voro i tillfälle att få låna de behöfliga plaggen, hade andra orsaker än bristande kroppsvärma. Denna återhemtades fullständigt på den »akademiska quarten» mellan timmarna, då man tillika hade fördelen att kunna få uppröra oerhörda skyar af dam.

Men denna rörliga frihet kom icke nykomlingen till godo. På honom lades de strängaste band, och då häri intet val fanns, sökte man sin enda tröst deri, att man nog skulle veta att taga sin skada igen, när ens egen tid var inne. De bruk och ceremonier, som tillhörde sjelfva upptagningsakten, förskrefvo sig utan tvifvel från Gymnasii första sekel och bibehöllo sig troget intill midten af detta århundrade. Jag beskrifver dem sådana, som jag sjelf erfor dem höstterminen 1834.

Sedan de unga alumnerna från Strengnäs, Örebro och Nyköpings skolor hunnit samlas och undergått »examen rigosorum», förestodo dem andra prof att genomgå, som af de flesta ansågos vida betänkligare. Sedan vid »uppvisningen» hvar och en, efter Rektors upprop, iklädt sig den gråa kappan, hvilket borde ske ledigt och utan fubbel, efter trägen öfning hemma, och alla intagit sina rum, lemnade Rektor med några förmaningens ord lärorummet. Då kom en stund, den hvar och en, som öfverlefvat en sådan, icke lätt glömmer. Nu skulle på en gång borttagas från de nybakade djeknarna allt det färska och omogna, som ansågs vidlåda dem ifrån barn- och skolåren. Till den ändan företogs s. k. saltning och detta i bokstafligaste mening. På en gång öfverhöljdes samtligas hufvuden med en massa salt, hvaraf hvarje »Superior» medförde åtminstone ½ kappe, och ingnidning skedde i håret, på hals, armar och rygg, så långt man kunde nå, och detta med en grundlighet, att ofta flera dagar åtgingo, innan man lyckades att blifva helt och hållet fri från sin sälta. »Custos superior» helsade derefter de sålunda preparerade med slag af »daggen», en behandling som, då man inträdt ur den stora in i den »lilla stugan», (»auditorium majus och minus») förnyades af dervarande custos, allt detta såsom förstlingen af den pennalism (Ordet härledes af »pennal», ett fordom vid universiteterna brukligt öknamn på den, som nyss blifvit student. Pennalism, den med skymflig behandling förenade beroende ställning, hvari de till läroverken nykomne höllos af de äldre. (A. P. Dalin.)), som nu förestod och som med successivt aftagande varade i tre år. Bland vexationer mot de yngre, som på min tid voro försvunna (utan tvifvel af brist på materialier) hörde (Gymn. Prot. för 1715.) att från en midt för Gymnasium liggande kålgård upprycka rofvor och begagna dem såsom projektiler så i som utom lärorummen. Klagomål häröfver från »Inferiorum» sida föranledde undersökningar under fyra Consistoriidagar och blef domen ändå uppskjuten — till nästa termin. Vid ransakningen svarades bland annat »nomine Superiorum, att de intet fått i något måhl svara sina superiores, när de varit inferiores. Nekades och intet, att ju kastandet anbelangandes, som sig tilldragit, vore väl illa gjordt, men skedt af en gammal vahna. Hade de ock lidit detsamma, då de Inferiores varit

»1722 d. 10 Oct. påmintes om den inkomna osed, som sig på några åhr inritat, att när mutatio Classium sker» skola de som transfereras hålla Translations-Öl. Denna osed skulle nu efter den dagen vara aldeles förbjuden. (Obs. Det sista s. k. tertia-kalas, jag bivistade, hölls 1839!) »Jemväl är den ovanan inritad, på nu kort tid, att en del af Superiores begynt kalla sig Herrar och Uppsyningsmän och de andra discentes Cronobönder, låtande de förra båda för sig till måltider och trakteringar igenom sedlar, brukande dervid sådana anstötliga ord, att de kalla sådant efter höga Öfverhetens ordres. Derföre till hämmande af en så ful osed och sjelftagen myndighet skall den, som dermed beträdes, vara förfallen till fullkomlig innanstut och med ferula afstraffas».

Det första året på Gymnasium var naturligtvis det svåraste. Man hade då så många husbönder och så många förpligtelser, att man lätt kunde fela, och de bestraffningar, som då följde, voro i sanning icke milda. Utom den kroppsliga tukten ådömdes ofta af Custos ett skamstraff, som bestod i att under en eller annan lektion ensam sitta på »främsta brädet» (bänken), ett straff, som aldrig upphäfdes af den inträdande läraren. — På det man i det hufvudsakligaste skulle känna sina förbindelser, upplästes för hvarje ny på Gymnasium uppflyttande afdelning (»flyttning») följande af ålder antagna:

STADGAR:

Cap. I.

Om aktning mot högre.

§ 1. Aldrig briste någon lägre Gymnasist i den lydnad och aktning han är skyldig en Herre och Superior och hvarje annan, af hvad flyttning det vara må.

§ 2. Ingen djerfves att med betäckt hufvud möta eller förbigå en Herre Superior, såvida ej denne hedrat honom med någon närmare bekantskap.

§ 3. Hvarje lägre Gymnasist öppne för en Herre Superior kyrkogårdsgrindarna, och afvakte dess passerande med obetäckt hufvud.

§ 4. Hedrar en Herre Superior en lägre Gymnasist med sitt besök, må denne, stående, iakttaga den vördnad han är honom skyldig, samt vid hans aflägsnande lysa honom ut, om årstiden det fordrar.

Cap. II.

Hvad som utom Gymnasium iakttagas bör.

§ 1. Som man bör kunna förutsätta, att den, som blifvit upptagen på Gymnasium, växt ifrån alla pojkaktigheter, och hunnit till mognad och stadga, så varder nu strängeligen förbudet att umgås med Scholares, besöka bullbodar, springa eller föra oljud på gatorna, hvissla, eller på annat sätt oskickligt uppföra sig på allmänna platser.

(Vid uppläsandet beledsagades hvarje sådan omnämnd förbrytelse med starkt och imponerande mumel af ovilja och indignation).

§ 2. Att »bära limstång», d. v. s. för obehöriga personer sqvallra om hvad som tilldrager sig på Gymnasium, anses för en synnerligt vanärande förbrytelse.

(Starkaste sorl af ovilja.)

§ 3. Allt spel med kort eller tärning, tobaksrökning, besök på krogar, källare och värdshus vare de lägre flyttningarna vid strängt straff förbudet.

§ 4. De tvenne lägre flyttningarna tillåtas ej att anställa några kalas vid namns- och födelsedagar, flyttningar eller dylikt. Sker förbrytelse häremot, straffas i förra fallet den, hvars namn firas, i det senare värdarna.

§ 5. Hemma i sina qvarter iakttage hvar och en den stillhet och tystnad, som en stadgad yngling egnar och anstår. Timman, då hvar och en om aftonen skall vara i sitt qvarter, tillkännagifves för hvarje vecka.

(Allt sådant öfvervakades på det nogaste af turvis visiterande Superiores).

Cap. III.

Hvad som på Gymnasium iakttagas bör.

§ 1. Ej må någon för lärare eller andra skryta öfver verkliga eller inbillade kunskaper, eller genom inställsamhet och tillgjordt väsende söka skaffa sig företräde framför kamrater.

§ 2. Med betäckt hufvud driste sig ej någon af den nedersta flyttningen att beträda något enda trappsteg af Gymnasii inre trappa.

§ 3. Lägsta flyttningen tillkommer, att hafva vård om Gymnasii nycklar, påtända ljus, lysa i trapporna, i tid significera lärares ankomst m. m. m. m.

Sådant var hufvudinnehållet af denna lag (endast något varieradt efter tiderna) och antagligt är att han förmådde skaffa sig mera gehör än både de gamla »institutiones» och K. M:ts Nåd. Skolstadga af 1807 och 1820.

Man ler med rätta åt många bestämmelser häri, men så länge subordinationen handhades med förstånd, hade den det goda med sig, att det ungdomligaste öfvermodet stäfjades, och att de, som ännu voro barn, fredades för svårare frestelser och vänjdes vid undseende för äldre. Men föll dess öfvervakande i händerna på okynniga öfversittare, som nog understundom hände, så voro missbruken ofta upprörande. Var tillståndet deremot normalt, så hade Rektorerna onekligen ett mycket godt stöd i de äldres tillmötesgående, och om Custos Superior i någon ordningsfråga hade gifvit löfte, och inför Rektor tagit saken på sitt ansvar, så hade detta mera klämm med sig, än om alla stadens myndigheter satte sig tillhopa.

Åldersskilnaden, äfven inom de serskilda flyttningarna, var alltid ganska stor, — på 1600-talet ända derhän, att der funnos gifta djeknar, 30 till 40 år gamla, som af sina yngre kamrater kallades: Kära far! Andra, ehuru icke fängslade med hymens bojor, voro vid samma ålder, och utan tvifvel de mest påräknade bundsförvandterna i de ofta återkommande striderna med sjöfolket och handtverksgesällerna i staden, och ibland dem voro väl förnämligast att söka de s. k. slagdjeknarna, som synas hafva gjort gatustriderna till sitt yrke.

Lärarnes tilltalsord till ungdomen var, utan afseende på ålder, alltid »dominus», — någon gång, vid närmare umgänge, »du, dominus!» När läraren inträdde på lärorummet, hvilket alltid af den vakthafvande bebådades med ett ljudeligt: stån upp! helsade han de församlade med ett lika ljudeligt: Auditores dilectissimi! hvarefter lektionen eller, såsom den lämpligare torde böra kallas, föreläsningen tog sin början. Aktningen för lärarne var af ålder mycket djupt rotad, och de afvikelser häri, som kommit till min kännedom, äro till aldra största delen af yngre datum; men visst är, att de friheter, man någon gång kunde tillåta sig emot dem, alltid buros med mycket tålamod och med en viss godmodig välvilja, som hade sin rot i tanken på egen ungdom.

De voro alla — uttrycket förekommer ofta — »lärda ad gustum sæculi»; men också icke sällan hemfallna under sina serskilda tidehvarfs lyten och egenheter. En och annan personlighet från de förra seklerna har redan blifvit omnämnd; men ifrån det innevarande återstår en liten efterskörd, hvilken icke torde böra förbigås, och den jag tror mig kunna verkställa med så mycket större grannlagenhet, som sonlig pietet äfven ingår bland de känslor, med hvilka jag minnes deras öfverseende och fördragsamhet.

Går jag då till tiden af min första barndom, så möter mig en bild af stort intresse, nemligen skaparen af den, äfven utom denna ort, ryktbar vordna »Theologia recentior», Doktor Olof Hultin, som i mer än ett fjerdedels sekel verkade här såsom lärare. En ovanligt stor och imponerande gestalt motsvarades hos honom af en rik och kraftfull ande, som icke heller fick mätas med vanliga mått. Såsom neolog och fritänkare var han föga lämplig till ungdomslärare i den högsta af alla kunskapsgrenar; men desto mer värderad för sina medicinska insigter, dem han i en ganska vidsträckt praktik tillgodogjorde. Ett groft skämt äfven med det heligaste lärer i hans föreläsningar hafva blandats med qvick satir både öfver honom sjelf och ungdomen och den honom omgifvande menniskoverlden; men hvad ungdomen beträffar, synes den icke hafva blifvit honom något skyldig. Hans »timmar» blefvo derföre riktiga fröjdetider, der den ena skrattsalfvan aflöste den andra, och »Doktorn» ytterligare muntrade sitt auditorium med den stundom återkommande tillsägelsen: »Hå, hå! Herrarna ska' inte skratta; — jag vill bara bibringa Herrarna rätta begrepp». Gick friheten understundom för vidt, så var en ljungande blick från hans skarpa öga, eller några få kraftord tillräckliga att bringa allt i djup tystnad. De »rätta begreppen» bestodo emellertid deri, att treenighetsbegreppet tillämpades på honom sjelf såsom Theol. Doktor, Prost och Lektor, att »lekamligt godt» slutligen befanns vara att »sitta på Gymnasium och tugga tobak»; att om »synd vore allt det, som är ondt», då vore också »Åkerblomskans sura vin synd» o. s. v.

En hithörande anekdot, som fullständiggör bilden af H:s sätt att undervisa, tager jag mig friheten låna (Förord till Samlade skrifter af Vitalis, utg. af C. A. Forselius.):

Då Doktorn en dag läste öfver Artikeln: Om döpelsen, märkte han ibland åhörarne en, hvars tankar synbarligen voro upptagna af helt andra ämnen, än den ifrågavarande dogmen. Ynglingen, som hette Flodmark, hade det naturfelet att stamma något, och var för öfrigt icke bland de klyftige. När nu Hultin märkte hans tankefrånvaro, vände han sig hastigt till honom med den frågan: »Hör på, Dominus Flodmark, om jag hugger en Turkunge i lufven och häller vatten på honom: är det dop det?» hvarpå Flodmark i häpenheten svarade: »N-n-e-ej! — de' ä' nö-nö-ö-öd dop de'». Hultin skrattade, så att hans stora mage skakade, och att alla åhörarne instämde i hans: »Den gången var du qvick Flodmark: ha! ha!» — det torde icke väcka förundran. Hans fysiska kraft och hans slående qvickhet voro lika fruktade, och man säger, att båda lågo honom lika nära till hands. Till och med den stillsamme Vitalis kom en gång i misshugg för hans stora näfve, men flyttade också i harmen deröfver från Gymnasium två år tidigare, än han annars ämnat. En dennes kamrat vid namn Hebbe, som ofta plägade retas med Doktorn, fick sitt namn på ett föga smickrande sätt bevaradt vid Läroverket derigenom att en flätad karbas, som Hultin alltid hade hängande vid sin kammardörr, af denne, efter någon dess användning, blef kallad »Öfver-Hebben.» Med sådana bitande ord gjorde han icke sällan det största intrycket. Då Djeknarne en höstnatt hade gått in i hans kålgård och utplundrat ett rofland, höll han mycket god min, då han om morgonen kom upp på Gymnasium. »Auditores dilectissimi! — hette det — innan jag nu börjar att tala »de Angelis», vill jag berätta, hvad som händt mig i natt: Svinen ha ätit upp mina rofvor — — förstån Ni piken?» — — Ungdomen lönade dock lika med lika, och så ofta tillfälle gafs, sökte man spela honom något puts. Så berättas att en aftonstund i skymningen en till tjensteflicka förklädd »inferior» steg in i hans rum och under djupa nigningar framförde middagsbjudning till följande dag från hans vän Rådm. och Handlanden Monthén. Högst belåten affärdade H. fryntligt den nätta budbärerskan. Hon å sin sida trippade ginaste vägen ner till Monthén och inbjöd denne, till samma tid, till den snedt öfver torget boende Coopv. Kaptenen Kärrmansköld, denne i sin tur till Rådman Karlberg, Karlberg åter till Sekreteraren Torsk, o. s. v. Följande dagen var högtid. På slaget 2 fick man se Doktorn komma Kyrkogatan utföre, förande sitt långa spanska rö med guldknapp med mer än vanlig värdighet. Hunnen till »Brodren Monthén» fann han denne i fullt toilettbestyr. Ingenting var nu naturligare. Doktorn hade misstagit sig: — middagen var hos K.; — men denne möttes redan i porten af sitt hus, och sedan man så i växande antal en stund eftersökt den väntade sköna anrättningen, sågos samteliga med stor skyndsamhet styra in på »Åkerblommens källare», för att på egen bekostnad söka någon tröst i förargelsen, under det att den i alla gathörn församlade ungdomen nästan försakade sin egen middag, för att njuta af det lyckade skämtet.

Af en något senare lärarestam var Prosten m. m. Johan Bodin, äfven han en hågkomst, som ej lätt förgår. Han var en lärd orientalist och »linguarum sacrarum Lector». Genom trägna studier vorden tankspridd och af naturen godmodig och nyfiken, var det hans (och vår) stilla glädje, att under trefliga samtal förgäta både Xenophons strategiska planer och den mångförslagne Odysseus' irrfärder. Hela lektionen blef icke sällan en mångförslagen irrfärd mellan dagens små händelser, anade befordringar inom stiftet, föreslagna giftermålsplaner för honom sjelf m. m., till dess han med förvåning märkte, att timman var förliden. En lång och smal figur gjorde hans afmätta, långsamma rörelser ännu mera påfallande, likasom det väckte löje, då han ofta mellansatte och afslutade sina korta yttranden med ett långdraget: »de' ä' de', dä'», eller: »hvad heter de' nu igen?» I uppbärandet af det turvis påkommande Rektoratet var han icke lycklig: En gång hade ungdomen, tvärt emot hans förbud, företagit en ångbåtsfärd till kamraterna i Westerås, ett slags förspel i smått till de sedan gängse studentmötena. Saken skulle efter Kollegii dom af Rektor strängeligen beifras. Ungdomen samlades och Rektor trädde upp, ovanligt bister att skåda. Strafftalet började i den ungefärliga syftningen, att ungdomen genom sitt uppenbara trots mot ett bestämdt förbud gjort sig skyldig till en svår förseelse; — och — hette det nu vidare — om ungdomen någonsin mer gör sig skyldig till en slik förbrytelse, så, så — — hvad heter dé nu igen? — så får ungdomen — — — — (»fara till Westerås!» ljöd det sakta från bänkarna) — — — fara till Westeråsde' ä dé, dä'! — Fridsam och välvillig till hela sitt väsende, var han god och hjelpsam mot de obemedlade, och många, som af honom blifvit hulpna i sina ekonomiska bekymmer, välsigna ännu hans minne.

Historiarum Lectorn Elias Kjersén var en from och hjertegod man med ett haf af historiskt vetande. Han var ett kronologiskt-statistiskt lexicon och ökade sin mångsidiga kunskap genom oupphörliga studier, hvars mer eller mindre vigtiga resultat han troget antecknade i sina interfolierade läroböcker. Utom sitt hem syntes han nästan aldrig, annat än vid sina punktliga vandringar till Gymnasium, och, väl hunnen dit, förblef han lika sluten för den yttre verlden. Med kamlotskappan högt uppdragen och katalogen och boken för ögonen började han sitt förhör, det han oupphörligt späckade med de mest oväntade notiser — allt efter som någon anledning kunde finnas. De af en och annan gjorda anteckningarna antogo lätteligen följande utseende: Johan III egde endast fjorton par knifvar vid hela sitt hof. — Den första Almanacka i Sverige utgafs under Carl X Gustaf år 1659. — År 1543 gjordes den första knappnål i England; det är en hjelp för minnet att erinra sig, att samma år planterades det första körsbärsträd i Sverige. — Drottning Elisabeth i England var den första, som begagnade silkesstrumpor, dem hon fick till present från Brabant. — Strengnäs Domkyrka är 150 alnar lång och tornet 125. Den ännu derpå befintliga metalltuppen är uppsatt af en bonddräng från Wansö, som derföre erhöll borgarerätt i Strengnäs med namnet Hane. — 1470 nämnes bränvin första gången i vårt land. — Posttidningen är den äldsta tidning i Sverige och började utgifvas under 30-åriga kriget o. s. v. Bland ungdomen var det i allmänhet icke sed, att störa eller förolämpa den fromme mannen, men skedde detta någon gång, så var han mycket uppbrusande i sin vrede.

Lärare i latinet var Fredr. Adam Ramström. Få personer torde finnas, som hos dem, med hvilka de kommit i beröring, efterlemnat ett så lifligt intryck, som denne man. Redan detta är ett bevis på, att något ovanligt här förefanns, något som skilde sig ifrån, eller rättare öfvergick det alldagliga. Egenheterna i det lifliga minspelet, de ovanliga gesterna i förening med ett kroppsligt lyte — han var illa halt — gjorde honom lätt till föremål för uppmärksamhet, äfven hos den obekante, och frestade icke sällan den lättsinnige till mimiskt löje; men den, som genomträngde detta skal, fängslades snart af helt andra intressen. Han glömde snart det bisarra i hans väsende och egnade sig med hela sin uppmärksamhet åt den flödande vältaligheten, de målande berättelserna, de rika minnesskatterna, som likt ett lifligt springvatten oupphörligt bytte färg och strålar. Trots de cyniska dragen, och de voro många, röjde sig hos denne man en mägtig åder af poesi. En umgängestalent af så ovanligt slag träffas icke ofta: ung och gammal lyssnade lika begärligt och voro sjelfva i lika grad föremål för talarens intresse. Ett otroligt skarpt minne gaf stoffet och omständigheterna fingo bestämma, om man blef åhörare af en märkligare akademisk disputationsakt från 1810—15, med inväfda komiska drag och egenheter hos de kämpande, af en anekdot från äldre eller nyare tider, der hvarje biomständighet blef ett helt för sig, eller om man fick se en personlighet, den man i verkligheten aldrig sett, åskådliggjord i några få, men kraftiga drag, så att man tyckte sig se honom lefvande. En ande sådan som denna kunde icke heller blifva utan inflytande på den ungdom, som han i ett vigtigt ämne handledde under många år. Sin ställning såsom »Eloquentiæ et Poëseos Lector» uppbar han också icke utan framgång och med en viss motsvarighet till sjelfva titeln. Han talade latin flytande och skref det efter den tidens sätt med elegans, och om han i sin behandling af de klassiska skalderna lätteligen kunde öfverträffas i grundlighet och precision, så vittnade dock hans tolkning af dem om en kärlek och en värma, som fängslade, och för mer än en af hans lärjungar blef bestämmande för lifvet. Trenne gånger uppbar han den då ambulatoriska Rektorsbefattningen, och detta under en tid, då läroverkets förfall i disciplinärt hänseende var som störst. Att han icke var mannen att uppträda såsom reformator, det torde af det anförda vara klart; ungdomen kräfde hårdare händer än hans. Hans tillrättavisningar voro emellertid fyndiga och träffande, men framförda under stegringen af alla hans egenheter blefvo de icke emottagna annat än såsom nya ämnen till de »djeknehistorier», på hvilka den tiden var så rik, och der han sjelf så ofta var hufvudfiguren.

Mycket kunde här vara att tillägga, men det anförda torde såsom tidsbild vara nog. Dessutom ligger faran så nära att såra minnen, som dock äro kära och dyrbara. — Den gamla staden var såsom ett med läroverket och det gnabb, som någon gång ifrågakom, stärkte kärleken. Man lifvades af ungdomens tidsfördrif och umgängelse, och då mången genom de talrikt tillströmmande studerande hade sin näring, såg man genom fingret med mycket, som annars varit svårt att fördraga. Hos andra blef ungdomens vård och förplägning äfven i högre mening ett behof, ett lefnadsmål: Det finnes säkert ingen gammal prest inom Strengnäs Stift, som icke har en vänlig tanke för gamla Madam G. på Kungsberget. Hon hade ett af de förnämsta djekneqvarteren, och hennes filbunkar och hennes pannkakor voro lika oförlikneliga. Men detta var det ringare. Det var den moderliga omsorgen, den oförtröttade verksamheten, den af hjertat gående välviljan, som gjorde henne till en typ för dessa gammaldags värdinnor, som säkert icke saknats i någon af de gamla Stiftsstäderna. I mer än sextio år såg hon slägter gå och slägter komma, och försakade för alla sin beqvämlighet, för de sjuka sin nattro, för de fattiga sin fördel, alltid seende lika på de ungas både fysiska och moraliska väl. Ännu vid 1847 års prestmöte kunde de minnesgoda af hennes gamla kunder valfärda till den då nittioårigas oförändrade bostad; nu är allt grusadt, utom här eller der, hos någon åldrig, det tacksamma minnet.

En förteckning på vanlig terminskost för en djekne på 1780-talet, hvilken nota enligt qvarvarande bref blifvit af en i dessa stycken förfaren målsman meddelad såsom ledning åt en mindre erfaren, torde icke sakna intresse. Den bestod — lika för äldre och yngre studerande — af följande poster: 4 pund torrt bröd; 1 pund rågmjöl, 1 pund hvetemjöl, 1 pund ärter, ½ pund gryn, 1 pund torrt kött, ½ pund torrt fläsk, ½ pund smör och ½ pund ost. Härmed hushållades nu på bästa sätt, ja, så noga att, såsom vi få se, äfven något kunde afyttras vid terminens slut. Detta visar sig tydligt af en på Strengnäs Gymnasii-Bibliotek befintlig journal, förd af en påtagligen mycket ordentlig Gymnasist under åren 1782—85. Han uppställer sin räkning på följande sätt, begagnande såsom affärsspråk isynnerhet latin, men understundom Grekiska och slutligen Franska:

   
Utgifter: (under H. T. 1783).
 
1783.
 
Rdr
sk.
rst.
Sept.
15.
 

Iter ad Strengnesiam ........................................................................................

33
8.
»
 

Servo equos paranti dedi (åt hållkarlen)..........................................................

9.
»
 

Rustico vehenti (skjutsbonden)........................................................................

6.
»
 

Vinum combustum...........................................................................................

2
»
 

Potus ................................................................................................................

1
6.
»
 

pro vase contuso (ett sönderslaget glas) ...........................................................

9.
Oct.
1.
 

Amictorium colli (»ami») .................................................................................

8
»
 

Liber thematum ...............................................................................................

6.
»
31.
 

Me expergefacienti (väckaren) ........................................................................

1
4.
»
 

Aqua penetrans ................................................................................................

1
Nov.
3.
 

Ovidii opera .....................................................................................................

6
8.
»
 

Grammatica Hebræa ........................................................................................

10
8.
»
12.
 

pro femoralibus resarciendis et lavandis (byxor lagade och tvättade) ..............

12
»
 

in templo dedi ..................................................................................................

1.
»
24.
 

chordam Quint., cordam Alt. ...........................................................................

4
»
 

cerevisiam et vinum combustum ......................................................................

12
Dec.
1.
 

mulctatus sum (plikt) ......................................................................................

10.
»
2.
 

tributum Rectori .............................................................................................

2
6.
»
3.
 

pro animalium spectatione ..............................................................................

6.
»
 

Ollæ fortunæ commisi .....................................................................................

3
»
 

Pecuniæ veredariæ (skjutspenningar) ..............................................................

4
»
10.
 

Pulvis capitis (puder) .......................................................................................

1
»
11.
 

Acus capitulatæ, acus crinales .........................................................................

3
»
16.
 

Cucullio (mössa), orarium (näsduk) ................................................................

1
24
»
 

Bellaria (snask) ...............................................................................................

4.
»
18.
 

Spiræa et imagines ex similagineo frumento factæ (hvetekringlor och julkusar) (Julkusar (provincialism) betyder bakade bilder: Adam och Eva m. m.) .......

1
6.
»
 

Pro comoediæ visione ....................................................................................

8
»
 

Fasti ..............................................................................................................

1
»
 

ad convivium contuli .......................................................................................

10
2.
             
     
Inkomster:
     
             
Sept.
14.
  Af Insp. S—g. (lön för information) ..............................................................
2
44
»
  Sockengången ................................................................................................
36
»
  A parentibus accepi ........................................................................................
6
32
»
20.
  A Præposito Gezelio dono accepi ...................................................................
32
Oct.
15.
  pro informatione ..............................................................................................
1
16
Dec.
20.
  Stip. Regium ...................................................................................................
5
27
9.
»
  pro ptisana (för försålda korngryn) ..................................................................
6
10.
»
  pro farina siliginea (d:o hvetemjöl) ..................................................................
18
»
  pro halece (d:o sill) ..........................................................................................
6.
»
  pro lardo anserino (d:o gåsbröst) .....................................................................
12
»
  pro femoralibus (d:o byxor) .............................................................................
32.
 
o. s. v.
     

Med fransyskan började lyxen stiga: t. ex. Voyage pour Strengnæs 1 Rdr; Depence au même voyage 14 sk.; une epée 1: 32; Poudre 1 sk.; tabac en poudre 2 sk. 8 rst; un chapeau 32 sk.; du vin 4 sk. (men också eau de vie); pour des manchettes 1: 5, 4; des confitures 2 sk. o. s. v.

Det visar sig, att hushållsgrundsatserna voro stränga, när sjelfva sillarne kunde vändas i penningar. Men metoden var god och hade goda följder: en ung herre kostade icke på den tiden vid Akademien sina föräldrar och välgörare 1000 à 1500 kronor om året, och skuldsättning var en dödssynd.

Ännu från 1839 kan jag nämna studenter, som med inskrifningspengar vid Akademien och i Nationen gjorde sin första termin i Upsala för 90 à 100 kronor.

Djeknarnes seder och vanor voro enkla och oföränderligen de samma långt in i detta århundrade. Härbergena bestodo för det mesta af serskilda för ändamålet inredda byggnader med framspringande loft, der dörr vid dörr ledde till de låga, med takbjelkar försedda rummen. Sådana byggnader kallades »djeknestall», och tvenne sådana funnos qvar ännu på 30-talet. I äldre tider bodde vanligen flera i samma rum och två delade samma säng. Den medförda, tarfliga kosten reddes för alla kontubernalerna gemensamt och dricka hemtades turvis personligen hos hembryggaren »Carl i Gropen». Den enda kostnad man tillät sig utöfver det nödvändiga var att »spendera på» eller sammanskjuta till en kanna öl hos »Lustiga värden». Men denna stimulus var ofta nog att låta vikingalynnet gäsa öfver, ehuru de talrika konflikter, hvarom 17:de och 18:de seklernas Gymnasiiprotokoll bära vittne, icke ensamt böra skrifvas på den räkningen. De hade förnämligast sin grund i tidsandan och folklynnet: slagsmål hörde till den tidens nöjen och representerade den ursprungliga, svenska gymnastiken. Den naturliga följden deraf blef också, att de som voro vana vid och ofta sågo öfver sig påkar, bardisaner, vedträn och släggor, när det gällde ännu alvarsammare äfventyr, föga skulle akta fiendens bajonetter och kulor. Också omtalas många utbyten af boken mot pliten, och af »Societas Gymnastica» mot »Konungens Garde».

En trupp af de gamla Carolinerna utkämpade här, underligt att omtala, en af sina första strider. Det var d. 8 Dec. 1700. I staden lågo inqvarterade Officerare och manskap af något på durchmarsch stadt Regemente. Sannt eller osannt hade nu bland ungdomen utkommit det rykte att stadens myndigheter öfverenskommit med officerarne att den qvällen tukta djeknarna. Mer behöfdes icke för att bringa dessa i harnesk. Affären började sent om aftonen med en ordvexling mellan Borgmästaren, Häradsh. Thunberg och Notarius Gymnasii, Hjelmberg, som med några kamrater var stadd på hemväg från »Lustiga värdens». Borgmästaren sporde »om det inte nu vore tijder, att de borde gå hem?» hvartill svaret blef: »rättnu — och jag vet intet hvad det angår Herren, — wij hafva våre förmän för oss.» Polischefen, som tyckes hafva känt sig trygg af militärens närvaro, knuffade då H. för bröstet och slog en annan närgången Gymnasist en örfil, »sägandes sig sådana bälghundar skola sätta i holet». Nu var signalen gifven; slängar började vankas å båda sidor; en tillstädeskommen Officer »råkade i misshugg för en påk» och tumultet blef sådant »att ingen visste, hvad det var». Striden tyckes emellertid den aftonen icke hafva kommit till någon större omfattning. Följande dagen, som var Söndag, varnade Rektor på Capitainens begäran »discentes, att de intet upplopp giöra skulle», och kringsände Custodes »med utskrift, att förvara sampteliga». Upphetsningen var dock för stor. Knappt var aftonsången förbi, förrän anmälan kom, att en underofficer hade blifvit slagen. Striden upplågade ånyo, och denna gång synes hela staden hafva varit ett enda bataljfält, der allt stridbart manskap var engageradt, och »sjelfva käringarna ropade i gatuhörnen: slå ned dem!» Ransakningen ger vid handen, att betänkliga våldsgerningar blifvit begångna, synnerligen på militärens sida. Så berättas, att Officerarne gingo upp i qvarteren »för att söka efter knölpåkar», släpande ut de innevarande och slogo dem med blottade värjor till dess blod flöt. En »Lieuptnant Oxe» synes isynnerhet hafva varit gripen af berserkaraseri. Han sprang upp i Erik Svarfvares gård, sprängde dörrarne, drog med sina underordnades bistånd ut Gymnasisten Enhörning på gatan, der denne svårt misshandlades under tillrop: »Du skiälm! — skall du slåå kronans folk?» — hvarvid »Cheirgianten» och »Profossen» hjelpte till, och Trumslagaren slog »både med värjan och trumpinnarna.» Ingen myndighet kunde vinna gehör, och »Capitainen, när han blef anlitter, ville han discentes intet hägna.» »Oaktandes Gymnasii Rector var der tillstädes, skrek Lieauptnant Oxe, att han ville kläda nio stegel, allenast han måtte få stöta ned dem, icke viljandes der mera slå, utan sticka värjan i dem allt upp till fästet.» På torget och i gårdarna deromkring fördes striden mot Borgmästaren och stadstjenarne med större framgång, då dessa icke voro beväpnade med blanka vapen. Äfven de hade inträngt i gårdarna och sparkat upp dörrar m. m. men »discentes skuffade Borgmästaren ut på gården.» Sedan slog honom en ute i gården, men hvem vet man intet. Djeknarne hade icke förr satt sig i defension mot Thunberg, än han dem öfverfallit» o. s. v. På Måndagen afmarscherade militärstyrkan och man återkom till dagordningen, men undersökningar och förhör varade länge både vid Rådstufvurätten och i Consistorium Gymnasticum. Saken synes i sista instansen hafva blifvit behandlad af en särskild Commission (Commissorial-Rätt?).

Med de vanliga fienderna, stadens väktare och gesällerna, redde man sig bättre. Vi hafva redan antydt en bragd mot de förra, då två Gymnasister slagit 8 stadsvakter, tagit från dem deras bardisaner och burit dessa hem i sina quarter. »Detta var så mycket betänkligare», heter det i anklagelseakten, »som de burit hugg på vakten, som var privilegieradt folk och gingo i sin beställning. De hade derigenom kastat icke allenast sig, utan hela societeten uti ett slätt och vidrigt omdöme hos sina höga förmän, som nog skulle veta att låta följa en vederbörlig och tjenlig correction på en sådan insolence.» Slutet på den vidtutseende saken blef dock, »att vakten befanns hafva mycket enormt gått emot ordres, i det de med rop och skrij, och slående i väggar och luckor gjort oljud på gatan» m. m. Med bardisanernas återlemnande voro väl ock »rättegångskostnaderna qvittade».

När gemensamma fiender fattades, öfvade man sig på hvarandra och detta af hjertans lust. En tilldragelse af denna art (från d. 10 Okt. 1711) torde äfven böra anföras. En skara »Sudermanni» hade på inbjudning af en kamrat, Swaan, samlats på »Tholanders» att dricka öl. Vid öppet fenster språkades frimodigt, och bland andra oförsigtiga yttranden, som fälldes, var äfven ett af den tillfälliga Ordföranden, eller som han sjelf kallade sig »Præses Sudermannorum», att »röda dj.— måtte krypa i kroppen på den som håller med Nericiis». Det vågade uttrycket uppsnappades af ett par förbigående Nerkingar och en »caussa belli» var funnen, som icke fick försummas. Budkafvel sändes till de närmaste Nerkeshärbergena, Östmans och Tyska Skomakarens, och snart var en tillräcklig styrka församlad. Man rådslog: »quid nobis faciendum?» och ryckte fram till ort och ställe. Stenar kastades emot dörren och i väggarna såsom krigsförklaring, och sedan rockarna blifvit afkastade, håret uppstruket under hattarna och ett närbeläget staket plundradt på sina spjelor, var allt klart till aktion. Nu ljöd utmaningen: Kommen ner, Sudermanni, om I ären ärliga gossar! — ingen slipper härifrån med lifvet! — intet kött skall bli frälst! o. s. v. Underhandlingar tyckas verkligen hafva blifvit inledda, ty det heter om »lille Swaan», att han talat om »förflugna ord» — »att dock alla voro Svenskar» m. m. Men ingenting halp. Nericiorum vrede kunde icke stillas och kalabaliken måste begynna. Den förste, som störtade ut var, såsom det var att vänta, den oförsigtige talaren, Ordföranden (Sundius), och till honom hette det nu från de förbittrade fienderna: »Äst du Præses Sudermannorum, så skall du ock Præsidis hugg hafva», och dermed var striden i full gång. Hvarken värden och hans husfolk eller tillkallad polismyndighet synas hafva kunnat hejda de kämpande, som på gården och i trapporna tumlade om fast hela natten. Först kl. 5 på morgonen släpade sig en viss Bergselius »hem med hvad han fått till qvarteret». Och hvad han fått, var minst 50 slag af en staketspjela, en totalt stukad hatt och illa sönderrifna kläder.

Att nu styra sådana obändiga sinnen och lägga några som helst band på ett dylikt öfvermod synes ej hafva varit någon lätt uppgift. Disciplinen var emellertid sträng efter tidens sed, och vi finna till och med den domen afkunnad 1699, att »de som varit på krogen skulle blifva afstraffade med ris uti Gymnasio», likasom stut icke var ett alldeles främmande ord i den derstädes tillämpade rättsskipningen. Annars var Proban, »prubban» eller »mörkstugan», som den äfven kallades, den för Gymnasister vanligaste straffbestämmelsen. Ursprungligen hade detta fängelse sin särskilda byggnad, belägen vid den ännu qvarstående norra Kyrkogårdsporten, men flyttades redan 1648 till Gymnasiihuset vid stora trappuppgången, der det ännu fanns qvar under min gymnasiitid, ehuru då aldrig begagnadt. Ett trekantigt hål på jerndörren visade, hvar maten blifvit insatt. Men äfven andra goda ting lära hittat denna eller andra vägar, så att med kamraters biträde man torde hafva kunnat göra sig det ganska drägligt inom de trånga murarna, der man efter brottets beskaffenhet hade att tillbringa sina 2, 3, ända till 5 dygn. Vid svårare fall ådömdes, utom »prubban», såsom vi hafva sett, äfven kroppslig aga, såsom innanstut, brackstut, afstraffning med ferula publice in Gymnasio, eller »publico coetu» m. m. De som hade en sådan ungdom att handskas med, och dock kunde både ådöma och bringa till verkställighet sådana straff, hade i sanning ingen ringa myndighet. Huru denna myndighet dock någon gång kunde trotsas, visar Prot. af d. 20 Nov. 1709, »då Wijkberg och Bergselius dömdes alldeles till att relegeras, såsom de der hafva handgripit Rectorem uti dess embete, samt carceris vincula ifrån tagit». Äfven Prester voro underkastade Proban i sådana fall, der icke vatten och bröd- eller stockstraff ansågos tillämpligare.

Öfverdåd och stridslust voro det för tidehvarfvet betecknande, men egentliga förbrytelser hörde till sällsynta undantag. Pasquillskrifvande tyckes någon tid haft en viss blomstring: bref och plakater med otidigheter både mot lärare och discentes hittades i Gymnasii trappor och voro uppslagna på kyrkogårdsmurarna, men detta ofog straffades på det allvarligaste, då gerningsmannen ertappades, och hela saken ansågs med otvetydig indignation. Ett enda brott har jag funnit af det slag, som tyder på djupare sedligt förderf. Trenne ynglingar hade 1727 blifvit förvunna, att utur Domkyrkans Bibliotek, då förvaradt i kyrkans nordvestligaste kor, hafva under en längre tid stulit böcker och försålt dem så väl på platsen som i Stockholm, der en Finsk Bibel, som ut bjöds till salu, slutligen röjde dem. Hvad som synbarligen förmått åtminstone en af de brottsliga att inlåta sig på denna skamliga handel, var påtagligen begäret att i Biblioteket kunna öfverkomma Albertus Magnus, de secretis etc. Ynglingen bekänner sig härvid blifvit »af Satanas ingifven och större lust fått, att sådana sina tankar i verket bringa».

Af mer eller mindre oskyldigt okynne finnas många spår i de officiella handlingarna. Plank, skyltar och fönsterluckor antastades ofta af stojande »grassatores nocturni» (Att »gå grassatim om nätterna» är det vanliga uttrycket för dylikt oskick; någon gång förekommer äfven »stellatim» (?) påtagligen i något afvikande betydelse.), men understundom var okynnet mera planmessigt anlagdt. En gång (1804) hade stadens trähäst helt oförtänkt trafvat upp på torget från Borgmästarens bakgård, der den annars förvarades, och bar på sin rygg bilden af en för alla lätt igenkännelig värdshusvärd. Dylika upptåg förnyades långt in på senare tider och ännu på 20-talet stod en morgon midt på torget för fulla segel en storbåt, som vederbörande lära haft svårt nog att få tillbaka i sitt element. Ännu torde väl ock en och annan lefva qvar af dem, som vid samma tid »skjutsade det stora menageriet». En förevisare af en större djursamling hade anländt till staden, men, sent kommen, hade han icke för natten kunnat få något lämpligt härberge för sig och sina obändiga följeslagare. Mannen lät då den ofantliga vagnen stanna på torget och tog sjelf med sin hustru plats i den framtill varande suffletten, der båda insomnade. Men djeknarne sofvo aldrig, när sådana tillfällen erbjödo sig. I ett nu var vagnen förspänd med ett anspann af 15 à 20 de starkaste, och utför storgatan gick det med brinnande fart, så att gnistor flögo kring hjulen. Husen skakade vid det förfärliga bullret, lejonen röto, björnarna brummade och riste sina burar. Mannen och frun rasade på sitt sätt, men kunde icke komma ur, och först på sjöstranden af den s. k. Westerviken hejdades farten. Och nu lärer blifvit nödigt, att med stor skyndsamhet taga till reträtten, att icke mannen eller frun »eller någon annan björn eller hyena» skulle hinna komma med betalning för skjutsen.

Men förströelser af ädlare art funnos äfven. I äldre tider hade ungdomen både tid till och sinne för de enkla uppfriskande lekarna i fria luften under vår- och vintermånaderna, och den rymliga »bollplatsen» i närheten af det gamla Hospitalet, de öfverallt sig erbjudande kälkbackarna och de obegränsade skridskobanorna gåfvo rikliga tillfällen härtill. Äfven häri röjde sig dock understundom ett visst öfverdåd. Så berättas från slutet af förra seklet, att den enda kälkbacke, som ansågs värdig en Gymnasist, var norra sidan af den s. k. Qvarnbacken, en verklig ättestupa, och skridskofärder både till Stockholm och Westerås voro icke ovanliga. Nöjen funnos dock, som visade tillgänglighet för en mildare stämning. Vid årsexamina plägade ungdomen alltid pryda Gymnasii lärosalar med löf och blommor, likasom det tyckes hafva varit sed att vid midsommar kläda Majstänger. De förberedelser, som härtill fordrades, voro ett värderadt nöje, då ungdomen under musik drog ut i båtar öfver fjärden för att från de kringliggande löfrika stränderna hemta det nödiga materialet. För stadsmenigheten, icke mindre än för ungdomen, voro dessa utfärder tvifvelsutan efterlängtade högtider, men landtmannapartiet i bygden tyckes ej hafva betraktat de objudna gästerna med blida ögon. Klagomål öfver den dryga löftägten m. m. afhöres understundom, till dess Collegium den 13 Jun. 1710 måste träda emellan och besluta, »att beskära ungdomen en liten penning af fisco Gymnasii till att köpa löf för, på thet the må efter vanligheten pryda Gymnasium till examen, men icke göra ofog hos landtmännen såsom tillförene». Något senare beviljades för Majstängerna 1 daler 28 öre kpmt till löf, granris och spik, och detta med anledning af Landsh. Baron Cederhjelms skrifvelse till Borgm. Tholander angående »förbud för Gymnasisterna att de på Gorsingeholm intet må taga löf och blomster till sina majstänger». Alla lekar, som fordrade kraft och raskhet, voro omtyckta, såsom att slå trissa och kasta boll, det förra vanligen på landsvägarna, då olika partier drefvo hvarandra fram och tillbaka, det andra på särskild bollplats. I båda fallen voro skolepiltarne, dem till stort nöje, sjelfskrifna uppassare eller drängar såsom de kallades.

Af skön konst var musik den enda som kunde ifrågakomma. Den omtalas från Gymnasii första tid, och har här alltid öfvats med kärlek. Redan 1632 var man betänkt på medel till dess främjande. Det heter nemligen då i Protokoll för den 28 Maj:

»Wardt delibererat om Musices exercitio in Collegio, j synnerheet hwad medel man kunde finna til at decernera primariis in singulis vocibus någre præmia och wardt cum consensu Reverendissimi Domini Episcopi et totius consistorii beslutit att Cantores Musici skola haffua till præmia

1.) Alt hwad som colligeras i Pungen in usum studiosorum uppå stora högtijdes dagar, solenne bönedagar och apostladagar, hvilket skall skiftas när åhret ähr uthe emillom primarios in singulis vocibus.

2.) Thet som faller af sepulturis nobilium, thär cantores in choro musico skola blifva kallade till fram för andra.

3.) Hwad the sielfve kunna förtiäna medh cantu figurativo in solennitatibus nuptiarum, (et) iutroductione puerperarum.

4.) Hwad och pro cantu figurativo kan colligeras ostiatim canendo tempore Luciæ pro more consueto, excepta ejus pecuniæ parte tertia, quæ cedit Rectori.

Redan i slutet af 1600-talet var instrumentalmusiken kommen till betydlig utveckling. En förteckning öfver musikalier och instrumenter tillhörande Gymnasium, som från den tiden finnes i behåll, upptager: 105 band »musikaliska böcker», samt 2 Dulcianer, 4 Hautbois, 2 Basvioler, 2 Bratser, 1 Regal och 2 Basfleuter. (Antalet musikinstrumenter hade år 1774 stigit till 34.) Consistorium hade städse omsorg om detta ärende. Då Dir. Cantus 1708 anfört, »att en dulcian vore ännu nödig, serdeles för deras skull, som informeras bör, efter de intet kunna commode flera betjena sig af en», så blef detta genast bifallet, och tillika beslutadt att nya Basuner »skulle skaffas från Holland efter de gamle äro förnötte.» Undervisningen bestreds dels af Domkyrko-Orgelnisten, som enligt K. Karl XII:s bref dat. Narva d. 23 Nov. 1700, derför uppbar 150 daler, dels af tillkallade regementsmusikanter, såsom ett prot. visar: »Serskild timme skulle destineras till theras öfning som skulle exercera instrumentalmusiken, isynnerhet Dulcianen, under Reg.-musikantens undervisning, och blef thertill bevilliat kl. 1 dagligen. Angående den Piparen, som lärt ungdomen blåsa på Hoboij, hvad han bör hafva för sitt omak, och dervid, såsom han varit här 8 veckor, så borde bestås honom utaf publico 60 dlr. Och de, som först lärt utaf Piparen, the böra vara förplicktade, att lära andra efter sig, innan de resa härifrån.» Musica Choralis skulle nu åter, efter de nya Psalmernas införande (1695), öfvas in Auditorio minori på thet man commoda subjecta hafva kunde, att i Auditorio majori bekläda rummen efter dem som bortresa.»

På detta sätt vårdad utvecklade sig den musikaliska färdigheten genom tiderna till mycket nöje för ungdomen och till trefnad för stadens och ortens befolkning, för hvilken det snart blef en vana att på vissa högtidsdagar komma tillstädes att bevittna ungdomens glädje och njuta af dess prestationer i sång och musik. Sådana dagar voro isynnerhet l:a Maj och Kristihimmelsfärdsdag, hvarom mera här nedan. På senare tider har musiken isynnerhet blifvit främjad genom d. v. egarens till Tynnelsö, Ph. Hebbes storartade donationer och genom de efter hvarandra följande Musikdirektörerna Törnqvist, Bergman och Lindberg, som samlade de musikaliska krafterna både vid Läroverket och i staden till en förening, som blomstrade ända till midten af 60-talet och hvars nitiskt ledda öfningar lade en god grund till den inom nationen i Upsala högt stående tonkonstens fortgång och utveckling.

Bland offentliga nöjen i forntiden nämnas äfven Skådespel; men Rektor »förmanar ungdomen, att ej för ofta gå på Comoedien, sina lectioner till försummelse, och talar med Borgmästaren, att han förbjuder »Comoedianten» så ofta att agera, som härtill skedt är.»

Kärare än allt annat voro dock för ungdomen de gamla festedagarna. Den första på året bland dessa var Valborgmessoaftonen, hvars firande af ålder var så att säga gemensamt för staden och Läroverket. Dervid tillgick sålunda: Ett rikt norsfiske idkades vanligen under dessa dagar af året vid den s. k. Stenmon, söder om staden. Tunnor af nors fångades i hvarje notvarp och det ovanliga häri lockade stadens innevånare i massa att valfärda till ort och ställe. Det stora fiskafänget kallades norsjagt, (en benämning som hade öfvergått på hela festen) och ansågs för ett folknöje. Den studerande ungdomen deltog visserligen ej i sjelfva norsjagten, hvars fångst ansågs nog mycket komma att ingå i vårens kosthåll hos deras värdinnor, men illustrerade den genom sång och musik och upptändande af Valborgmessoeldar på det ofvanför liggande »Långberget». Så tillvida var allt godt och väl. Men när hemfärden skulle begynna, kunde konflikter icke undvikas, och innan någon myndighet hann att afböja sammanstötandet, var hela landsvägen och icke sällan äfven de kringliggande åkrarna ett enda stort stridsfält. Nu slutkämpades på en gång hela vinterkampagnen. Man talar till och med om anförare till häst å stadsboarnas sida, men der häst och ryttare blifvit tillsammans kastade öfver den angränsande stengärdesgården. Det är oförklarligt, huru sådant kunde aflöpa utan vådligare följder. Sannolikt var detta icke heller alltid fallet, efter norsjagten förbjöds och Valborgmessoeldarna från vid pass 1820 började att framgent tändas på den s. k. Djekneholmen, ett stycke ute i sjön s. o. från staden. Der var väl sjelfva högtiden mera fredad, men hela April månad igenom måste det då sammanförda bränslet vaktas nattetid, att det icke måtte blifva af ovännerna i förtid antändt. — Dagen derpå, 1:a Maj, var man åter färdig och öfver nattens bataljfält tågades nu under stor musik med pukor och trumpeter till det utom staden liggande, natursköna Ulfhäll, hvars egare — på senare tid sista ättlingen af grefl. Gyllenborgska familjen — helsades med lefverop för dess välvilja att året om upplåta sin park till promenad för allmänheten, och nu der tillåta dans och stojande glädje.

Efter den dagen var allt stilla till Kristihimmelsfärdsdag. Då inträffade ungdomens största högtid. Efter gammal sed omvexlade psalmsång i domkyrkotornet, sång och musik på torget, utfart på sjön under musik och styckeskott, hvilket allt lockade till staden hela nejdens befolkning. Vikingalynnet väcktes åter genom ömsesidiga förolämpningar, och öboarna från Mälaren, isynnerhet från det gamla Selö, voro den dagen de fiender som måste bekämpas, hvarvid de vanliga motståndarne iakttogo en beväpnad neutralitet. Sedan striden var utkämpad, vanligen icke utan framgång, och Selöboarne jagade i sina båtar, tågade segrarne upp på den s. k. salen, dit stadens innevånare då voro af ungdomen inbjudna. I denna inbjudning låg både en välvilja å ungdomens sida och ett visst berättigande å gästernas, då dessa genom frikostiga gåfvor, som på middagen blifvit tillsända »sångarne i tornet», sjelfva bestredo kostnaderna. Hela denna högtid hade både sina skuggor och dagrar, men visst är att den motsågs af ungdomen med stor fröjd och att »salen» utjemnade många ojemnheter, som under höst- och vintermånaderna kunnat uppkomma mellan stadens innevånare och den studerande ungdomen.

En annan plägsed var att vid om hösten först fallande snö anställa s. k. Förinvigning. Denna egna sed hade en helt annan karakter. Dervid tillgick så att de tre nedersta årsflyttningarna med tillåtelse af vederbörande myndigheter, n. b. inom corpsen sjelf, samlades på någon öfverenskommen plats, kostumerade på det mest fantastiska och omvexlande sätt med skjortor öfver kläderna, höga pappersmössor på hufvudet, vederstyggliga masker för ansigtet, koskällor och stekpannor i händerna o. s. v. Sålunda utstyrda började de nu, dragande mellan sig en stor kälke, under det förfärligaste tjut och skrän en språngmarsch genom stadens gator, och ve den ovän, som då föll i deras händer, han fick, obeqvämare och fortare än han önskat, följa med på den vådliga färden. Pereat- och Vivat-rop omvexlade, och hos de mindre omtyckta bland lärare och stadsbor sutto fönsterrutorna den aftonen icke mycket säkra. Flera försök gjordes väl att hämma ofoget, men obegripligt nog kunde det dock i all sin råhet bibehålla sig ända in på 80-talet. Fast otroliga bevis på djerfhet och oförsynthet berättas från dessa karnevalsqvällar, men torde icke böra upprepas af aktning för de gamla vördade lärarne,som blundade för en gammal plägsed, hvari de sjelfva en gång med ifver deltagit.

Oskyldiga glädjedagar voro deremot de s. k. Hanksöndagarne, som ännu, ehuru i något förändrad form, bibehållit sig i de studerandes spisqvarter allt intill våra dagar. Ursprunget härtill var detsamma, som omtalas från Wexiö i Sam. Ödmans »Minnen från hembygden och skolan», neml. att på sista Söndagen i hvarje termin de i samma qvarter boende på en gång offrade återstoden af sina medhafda matförråd, för att åstadkomma en mera lucullisk måltid, än som annars kunde bestås. Och då af köttförrådet vanligen icke mycket mer återstod, än de hankar, på hvilka styckena varit upphängda, så togs deraf den anspråkslösa benämningen. Då emellertid värdinnorna vanligen understödde anrättningarna med extra anslag af pannkakor och s. k. djeknar, det vill säga klimpar af fläsk och hvetemjöl, så blef anrättningen efter tidens sätt öfvermåttan kräslig, kryddad som den alltid var af den ungdomsfriska aptiten. Andra tider — andra seder! — nu mera — har jag hört — måste värdinnorna på ett mera tidsenligt sätt tillmötesgå en förädlad smak.

»Examen anniversarium» och »mutatio Rectoratus» utmärktes båda af icke ringa högtidlighet. Vi hafva sett, huru den förra pryddes med blommor och blad. Men en inre preparation fanns äfven, hufvudsakligen syftande på att allt skulle väl och ledigt tillgå vid sjelfva förhöret. Huru denna förberedelse tillgick, hörde till mysterierna för den oinvigde. Der utdelades nemligen af hvarje lärare, i god tid, till hvar och en af discentes s. k. Notata, upptagande svar på föreställda frågor, alltsammans ordnadt så att misstag icke skulle ifrågakomma. Då nu de flesta disciplinerna föredrogos på latin, så voro naturligtvis också frågor och svar sammanskrifna på detta språk och inlärda så, att det hela tog sig ogement lärdt ut. Denna komedi spelades årligen ännu under Bisk. Tingstadii tid († 1827). Den kraftfulle Thyselius borttog både detta och allehanda annat sjelfsvåld.

En mängd af dessa »notata» finnas i behåll: Notata in Historia Ecclesiastica Svecana fr. 1782—1784; i Dogmatik af den bekante Olof Hultin fr. 1804; i »Logica et Metaphysica»; i Cosmographi, Romersk Litteraturhistoria, Allm. Historia, Mathematik (på latin) alla från början af detta århundrade. För att icke afskräcka läsare, som äro främmande för latinet, vilja vi först åhöra en examen på svenska i Allmän Historia fr. 1803:

1. Hvilket är det andra stora tidehvarfvet i Allmänna Historien? Sv. Tiden efter Christi födelse.

2. Huru kallas samma tidehvarf egenteligen uti Religions-och Kyrkohistorien? Sv. Nya Testamentet.

3. När inträffade den stora och för menniskoslägtet saliga händelsen att Christus lät sig födas? Sv. Efter allmännaste meningen och rundt tal på det 4000:de, men efter nätt räkning det 4003:dje ålders året.

4. Huru lång tid har sedan förflutit? — 1802 och ½ år.

5. Huru kallas denna tidsbestämning? — Allmänna års- eller tideräkningen = æra vulgaris Christiana, — æra orbis redemti.

6. Hvad förstås fördenskull med Christna tideräkningen? — Sammanräknandet af de år till en summa, som uti föregående ordning förlidit ifrån vår Frälsares födelse till närvarande tid.

7. Är en sådan allmän sera eller tideräkning nödig? — Ja, ganska nödig, ty eljest kunde man icke känna, hvilka händelser föregått eller efterföljt hvarandra. Uti allmänna och enskilda lefvernet skulle ock, uti annor händelse, uppkomma en fullkomlig villervalla, och många menniskor skulle knappt veta, huru gamla de voro o. s. v.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

131. Hvilket folkslag gjorde åter något uppseende i Europa? — De af Romarne så kallade Barbarer.

132. Under hvilket namn äro de i allmänhet kända? — Under namn af Germaner eller Tyskar.

133. Hvilka folkslag inbegripas i allmänhet under namnet Tyskar? — Alla de folkslag, som då för tiden bodde icke allenast i det n. v. Tyskland, utan ock i större delen af Nederländerna, intill gränsen af det nuvarande Frankrike, på några öar och halföar uti Nord- och Östersjön och ändtligen intill gränserna af Asien, det så kallade Sarmatien och Schytien.

134. Voro dessa folkslag beständigt boende på ett och samma ställe? — Nej, de gjorde åtskilliga utvandringar.

135. Omtalas de alltid under namn af Tyskar? — Nej.

136. Under hvilka namn hafva de tid efter annan gjort sig kända? — Under namn af Cheruscher, Marcomanni, Vandaler, Svever, Alaner, Franker, Ost- och Westgöthar.

137. Men fanns intet folkslag uti nordligare delen af Europa, som redan på denna tiden hade en något stadgad regering? — Jo, Svenskar och Danskar.

138. Hvilka konungahus voro samtida med Augustus? Ynglinga-ätten i Sverige och Sköldunge-ätten i Danmark.

»Slut på H:s Lector S. B:s Notata 1803.»

Notata i Historia 1804 efter Justinus.

1. Hvilken har Justinus varit? — En Latinsk scribent, om hvilkens lefnadsöden man är uti fullkomlig okunnighet.

2. Har han något tillnamn? — Han kallas Frontinus.

3. Vid hvad tid lefde han? — Sannolikt då Kejsar Antonius Pius regerade, i medlet af andra Sæculo.

4. Har det händt att denne Justinus blifvit förblandad med någon samtida scribent af samma namn? — Någon har förblandat honom med Grekiska och Christna scribenten Justinus Martyr.

5. Var denne sistnämnde född af Christna föräldrar?

6. Har man några mycket märkvärdiga skrifter af honom ännu öfriga?

7. Med hvad slags ämne har Latinske scribenten Justinus sysselsatt sig? — Med Historien.

8. Hvad är Historien? — — — o. s. v.

Quæstiones Historico-theologicæ in examine anniversario 1782 proponendæ.

1. Sanctus Eschillus ubi docuit? — In Sudermannia nostra, vel boreali parte Silvæ, quæ Kolmorden dicitur.

2. Antequam Sudermanniæ præponeretur Antistes, quo munere fungebatur? — Sacellani instar hoc consanguineo suo usus est St. Sigfridus.

3. Ubi consedit, vel domicilium fixit? — Postquam diu Apostolorum more huc illucque ambulando multos et multis in locis docuisset, consedit in Fors prope Eskilstunam, quæ ejus nomen adhuc servat.

4. Quæ ultima ejus fata ? — Violenta morte in hac nostra urbe occubuit, l:o lapide et securi vulneratus, 2:o sententia mortis lata, extra urbem educitur et lapidibus obruitur.

5. Quæ occasio hujus cædis? — Ingus III Rex Sueciæ violentis mediis destruere et penitus abolere voluit cultum Deorum, quo idololatræ commoti, ut omnia experirentur in defensionem suæ superstitionis, seditionem excitarunt, exercitum colligunt, Regem adoriuntur, victum in fugam pellunt et alium Regem Suenonem Victimarium proclamant, qui Christianam religionem se violenter deleturum promisit, et postquam in Christianos Uplandos sæviisset Sudermanniam petiit idem facturus. Hinc Strengnesiæ multæ victimæ in honorem Deorum cæsæ sunt.

6. An Eschillus Strengnesiæ erat? — Habitabat, ut dictum est, in Fors, certior vero factus de omnibus, quæ Strengnesiæ agebantur, huc se contulit et congregatum populum arguere coepit.

7. An miraculis clarus? — Miracnla libenter præterire solemus, interim quæ de morte hujus viri traduntur recitabimus: Cum verbis nihil efficeret apud Regem et populum a Sacrificiis dissuadens, precibus obtinuit imbrem adeo largum, ut ignis, quo sacrificia cremarentur, exstingueretur. Cum mortuum corpus portarent fideles in templo Forsensi sepeliendum nebula densa circumdati sunt, ut subsistere cogerentur. Cum discussa nebula ulterius progredi vellent tanto pondere auctum erat mortuum corpus, ut vires illi ferendo non suppeterent. Hinc illum eo sepeliendum decreverunt et templum ibi condendum, quod nomen ejus servaret, et hinc Eschilstuna.

Sålunda pågick nu examen till dess att hela lärdomen var lyckligt ådagalagd. Någon gång hände nog att svaret på frågan t. ex. n:o 100 blef n:o 101 o. s. v., men man var snart på tråden igen och allt gick sin gilla gång till dess »Capellet» stämde upp en festhymn, och Biskopen med tal och complimenter afslutade akten. (Anmärkas bör, att många af dessa »notata» äro små mästerstycken af vetenskaplighet, vittnande dels om mycken insigt i ämnet, efter tiden, dels om stor förmåga af lämplig "begränsning.)

Dagen derpå var Rektorsombyte och dimission, samt upplösning af terminen. Rektorsombytet var förenadt med fullständig gammalakademisk pompa. Katedern och sidobänkarna voro klädda med rödt kläde och väggarna behängda med stora kartor öfver verldsdelarna m. m. som annars aldrig syntes till. Afträdande Rektor, högtidsklädd i akademifrack, på tvären sittande stålvärja och »Suwarowstöflor» tog nu plats i talarestolen och höll en latinsk oration, hvarefter han vände sig till den tillträdande embetsbrodern med långa klassiska fraser om hans lärdom, kraft och förmåga, så vidt öfverglänsande hans egen stora oförmåga, och uppmanade honom att nalkas för att i sina erfarna händer fatta »fasces Gymnasii» och öfriga maktens insignier. Snart stodo båda »in cathedra superiori», den ene bugande och öfverlemnande, den andre bugande och emottagande. »Trado tibi» — hette det nu — »trado tibi fasces, trado tibi Album Gymnasii, trado tibi claves, sigillum» m. m., hvarefter den förre maktinnehafvaren troppade af, sannolikt med lätt hjerta, och den nye intog det lediga rummet och i sin tur, likaledes på latin, klagade, huru illa det var, att just han skulle komma att fatta en spira, som nyss hvilat i så kraftfulla händer, att just han bland så många utmärkta kolleger skulle vara utaf ödet korad att föra det lika svåra som ärofulla embetet. Latinska böner, musik och sång afslutade den högtidliga akten, hvarefter ungdomen hemförlofvades.

Under det tiotal af år, som begränsas af åren 1815 — 1825, synes Strengnäs Gymnasium hafva varit besökt af många för kunskaper och begåfning utmärkta ynglingar. Litterära samfund uppstodo med tydlig syftning att framkalla förmågor och låta de gryende anlagen få sin helsosamma tukt af kamraters alltid osminkade kritik. Ett sådant var det omkring 1814 stiftade och af endast åtta ledamöter bestående »brödraskapet» eller »Bardernas samfund», som det vid högtidliga tillfällen kallades, och som sannolikt var en början till det sedermera för en tid uppblomstrande »Collegium Strengnense». Själen i det förra var Vitalis och i det senare den i vår litteratur sedan så ryktbare G. H. Mellin. Bland medlemmarne i detta sistnämnda, som alla hade antagit namn från Historien, eller den vittra verlden, och aldrahelst från ungdomsfantasiens verld, återfinna vi flera berömda, och många åtminstone icke okända namn, såsom:

K. A. Nicander, Peter Hedenius, Pehr Jacob Liedbeck, I. S. Widebeck, J. D. Gellerstedt, F. W. Damberg (kronofogde i Oppunda och Willåttinge härader) den ende nu qvarlefvande, m. fl. Sekreterare var N. W. Lundeqvist, och en Vaktmästare fanns äfven, dock utan säte och stämma i den vittra Areopagen, men »med skälig aflöning, nemligen en bäsk snapps vid påkommande behof». Till en del var »Collegium» en afsigtlig parodi på de många under denna och föregående tid blomstrande vitterhetssällskaperna, och de tunga formerna, beskrifna i ännu tillgängliga handlingar, tyda på ett ännu högre föredöme. Men der fanns ett djupt allvar under skämtet, som länge med sina band qvarhöll till och med sådana naturer, som Vitalis och Nicander, och gjorde dem till korresponderande ledamöter, äfven sedan de längesedan lemnat Gymnasium. Många ungdomsförsök af dessa båda hafva här haft sin första publik och genomgått sin första kritiska skärseld, och det blef dem snart en vana, äfven sedan detta sällskap upphört, att till hvarandras bedömande lemna sina skaldestycken, en granskning, som icke alltid var den skonsammaste, åtminstone icke på Vitalis sida. Med anledning af en sådan kritik skrifver han d. 6 Nov. 1820 till Nicander: »Återkom hit till Upsala den 28 eller 29 Okt. (jag eger ingen almanacka och lefver på det hull jag fått i Westergylln.) — — — Vill du blifva något i den vittra verlden — och visst vill du det! — så måste du lemna något af din tid åt den Tyska litteraturen. Tidehvarfvets anda har förnuftigtvis ändtligen tagit denna naturliga riktning äfven hos oss. Våra half-franska Småsekterare skola med sitt stymperi gå under. Svenska Akademien har redan förlorat den imponerande herrlighet, hvarmed en förvillad inbillning omgaf henne: Skalderna skola ej mer sätta »De obotfärdiges förhinder» och »Brunmarcks moral» i rim».

Vitalis kallar sig alltid i denna skriftvexling »Lacomontanus» (Sjöberg) och hans tunga lynne röjer sig mycket tidigt. Redan i bref fr. 1816 beklagar han den då 17-årige Nicander öfver något missöde med följande ord: »Om denna Maros vers är sann »Solamen miseris socios habuisse malorum», då kan jag der bjuda dig en tröst. Jag är den olyckligaste af oss bägge. Huru? Tiden skall småningom med sin magiska kraft läka ditt sår — mot mina finnes ingen läkedom i naturen». (1821): »Du torde veta att Östgötharne exseqvera Bellmans sånger med instrumental- och vocalmusik, i hvilken senare Kernell, som ensam sjunger, genom sin förträffliga mimik gör en syndare undransvärdt benägen att le». 1826 är missmodet ännu djupare: Det heter då i bref till C. A. Forselius: »Jag har någon tid varit sjuk både till kropp och själ, men hoppas att det skall blifva bättre, — åtminstone, när dödgräfvaren fått min boning färdig och jag kommer i det tysta. Der vill jag ej väckas ur min sömn, hvarken af björnbref, Numa Pompilius eller Cornelius Nepos».

I den tidigare åldern anslog V. dock ofta en helt annan tonart och jag tillåter mig att ur en mig benäget meddelad brefsamling anföra ett prof äfven derpå. Brefven äro ställda till en hans vän, sedermera Domkyrkosysslomannen i Strengnäs C. O. Berglund, som på hans årliga vandringar till denna bygd alltid tog sig an den opraktiske vännen, ordnade hans tarfliga garderob och bistod honom med råd och dåd. En gammal grön skinnkaschett, som vid ett sådant tillfälle en gång ersattes af en tidsenligare hufvudbonad, var länge ett kärt minne i B:s hus. Brefvet, som väl karakteriserar V:s sätt att handskas med sina vänner, och vid hvilket är att märka att emottagaren några år förut såsom beväring deltagit i Norska kriget, har följande lydelse: Min Bäste Bror! Det var en gång en Romare, som het Qvintus Fabius Maximus Cunctator. Det var en ganska tapper man. Han var han, så väl som någonsin min Herr Bror, ute en gång och kände på krutröken. Han slog den hundturken Hannibal, att han så när åstadkommit Qvattuor alla — — — Men utom denna likhet i bragder och äfventyr, har jag ock funnit en annan högst märkvärdig mellan Herrarna. Han var också en lika så stor sölare, som, upprigtigt sagdt, Herr Bror sjelf, och han hade namnet derefter. Ty Cunctator betyder en, som inte gör sig brådtom, och Maximus Cunctator, som är ännu ett pinnhål högre upp, betyder en Erke — — att söla. Men — min Herr Brors söleri i all ära — jag vill icke vidare hafva att skaffa med sådana varelser, hvilka med kran och häfstång måste frammaschineras till skrifbordet och hvilkas finger man sedan måste sätta i rörelse såsom stekvändare. Merändels går också denna senfärdighet ut på filouteri, som man kan se af ofvannämnda Quinti Fabii Maximi Cunctatoris exempel, till hvilkens familj jag härmedelst får proponera min Herr Bror att söka adoptation, hvilket icke lärer kunna nekas min Herr Bror, helst då hos mig kan vara att påräkna ett mycket rekommenderande betyg i den vägen. Till min Herr Brors sköldemärke skulle kunna väljas: En ung man i bara skjortan, sittande på sängbrädet med byxorna i näfven, under det solen framsticker i öster. Under skulle man kunna bifoga denna vers:

Med byxoma i näfven, som Du mig här ser,
Jag sitta tänker stilla tills solen gått ner.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Ett annat vittert förbund, som sannolikt i sin tur var en efterdyning af det förra, kom något senare till stånd under Rudas auspicier. Detta kallade sig »Manhem» och firade sin högtidsdag årligen d. 30 November. En af sällskapet utsedd talare tolkade då, publice på Gymnasium, Carl XII:s eller någon annan svensk hjeltes minne och frammanade bilden af, hvad vårt folk en gång varit och hvad det borde vara. Många sådana högtidsstunder dyka upp bland mina tidigaste barndomsminnen, desto tydligare som flera af de då hållna föredragen stannat i mina händer och ofta utgjort en föreningslänk med den tidens ungdomslif; men främst ibland alla framstår den dag, d. 30 Nov. 1834, på hvilken Bernhard Elis Malmström, då aderton år gammal, med ungdomlig värma, men tillika med manlig sans tolkade »Wasaålderns minnen», och med ett djup i uppfattningen af ämnet och en fulländning i form och föredrag, som icke kunde annat än väcka allas förundran, så grep och hänförde gammal och ung, lärare och kamrater, att, då han efter slutad fest höjdes på de ungas armar, hvar och en, som något kunde döma, häri såg en bild af, huru högt han en gång skulle stiga i hela vårt folks aktning och kärlek. De ungas blickar lågade af ädel hänförelse och de gamla lärarne fällde glädjetårar öfver den adertonåriges redan nu så löftesrika mognad. Sjelf synes han vid framskriden ålder hafva funnit något i den då föredragna sången, som icke höll prof inför hans stränga sjelfkritik, då han helt och hållet uteslutit den ur sin diktsamling. Om iag det oaktadt vågar anföra en del af det temligen omfattande skaldestycket, så sker detta blott för att lemna ett prof på arten och väsendet hos en Skaldegenius, som just då begynte lösa sina ungdomsstarka vingar, öfvertygad som jag är, att hvar och en, som älskar Malmströms diktkonst i dess fulla dag, skall glädjas att se en skymt deraf, sådan som hon kom i sin strålande morgongryning:

Jag vet en tid, som flyktat längesedan,
Som rikare och större var än vår,
Hvars friska anda har förskingrats redan
Och Svea står der qvar med sina sår,
Och har den glömska tiden botat svedan,
Så flyter dock på ärren Sveas tår.
Dess magt har sköflats och dess välde farit,
Hon står der drömmande om hvad hon varit.

Hon drömmer om den tid, då segern krönte
Dess höga panna med sin skönsta krans,
Då hennes värn religionen rönte,
Och fanatismen bjöds till blodig dans,
Då verldens aktning hennes hjelte lönte
Och hennes ära, hennes vinst var hans,
Då stolt hon stod, den höga Themistolken
Och segrens lagar skipade för folken.

Men ock vid morgonrodnaden hon drömmer
Och framför alla denna dröm är stor,
Hon drömmer om den dag ännu sig gömmer
Bakom en morgongrynings purpurflor,
Den dag, som än en gång sin ljusflod tömmer
Utöfver verlden, som tillber och tror.
Då, gamla Manhem! skola bragder dina
Som himmelstecken öfver verlden skina.

Då skall sitt gamla tempel häfden resa
Så stort och enkelt på dess fordna grund,
Och kraften hämnande sin lidna nesa
Med dygden sluta skall ett nytt förbund,
Och friska plantor stå der, fastän glesa,
Och suga strålar i sin morgonstund.
Så skön skall dagen öfver Svea randas,
Och friheten uti dess vindar andas.

Så drömmer hon, så drömma vi, o bröder!
Och sällt det är och skönt att drömma så;
Med dubbel värma hjertats eld då glöder,
Med dubbel styrka våra pulsar slå:
Det sår, som blödde, icke mera blöder,
Då hoppets balsam faller deruppå;
Med dubbel glans då riktas mot de höga
Wallhallasalarna hvart menskoöga.

Deruppe läse vi vår framtids öde
Bland klara stjernor i det djupa blå;
Deruppe möta fäderna, de döde,
Vår frågoblick med klara blickar då;
Deruppe tecknadt står i ljus ett öde,
Som skall sin vinge öfver Svea slå:
Ej mörker hölja skall den svenska jorden,
Så länge himlen är så klar i Norden.

Skönt är vårt land. — Jag vill ej sången höra
Om söderns himmel skönare än vår.
Månn' sången här ej skall mitt hjerta röra,
När siskan ifrån gröna björkar slår?
Månn' vinterns stormar harmonien störa,
När inom hjertat nordisk stillhet rår?
Här vilseförer ej passionens villa;
Bland fjällarna är lifvet lugnt och stilla.

Väl brytas icke färgerna så bjerta
På markens och på lifvets rosor här,
Men liljor blomstra dock i hvarje hjerta
Och sig med liljor svenska våren klär.
Här lyser solen klar, men gör ej smärta
Och himlen utan söderns fasor är;
Af jern vår himmel är, men blank polerad,
Och ytan rikt med stjernors guld broderad.

Här andar kring de blåa bergen sväfva
Och alfer dansa uti grönan dal,
Och elfvorna sitt sammetstäcke väfva,
Omsiradt skönt med blomster utan tal.
I norrskensflamman fjällens skuggor bäfva,
Mot snöfält glimmar månen mild och sval;
I rymden dansar friska nordanvinden
Och blommor strör i hjertat och på kinden.

O, sköna land! O arf af stora fäder,
O Svea, du min första kärlek var!
Om du i vårens jungfrudrägt dig kläder,
Om vinterns svepning du omkring dig drar,
Jag älskar dig — mig denna kärlek gläder,
Den trognaste ett dödligt hjerta bar.
För dig jag trottsar alla lifvets öden,
För dig jag ville dö, och le i döden.


Så lefde lifvet vid detta gamla lärosäte, bristfullt och svagt såsom allt menskligt, men icke sällan lyftande sig högt i kraft och ljus. Det delade med alla sina samtida och likställda institutioner af detta slag tyngden af gamla, vidhängande traditioner och faran af isolering och ensidighet, och råheten segrade derföre icke sällan öfver de ädlare tendenserna hos en ungdom, som alltid var van att sjelf bestämma öfver sina handlingar. I följd häraf gingo också beklagligen många förlorade; men der var någonting i denna frihet, som satte kärna i ädla sinnen, som utvecklade karaktärer och skapade män, i detta ords bästa bemärkelse, och den vinsten öfverskyler många brister. Studierna, ledda helt och hållet efter akademisk method, blefvo också derföre, der de verkligen drefvos, en frukt af eget allvar och kraft, och man »mognade» på ett mera obundet och sjelfständigt sätt än nu, ehuru omfattningen och mångsidigheten i kunskap nu vida öfvergår de förra tidernas. Hvad serskildt beträffar förhållandena vid det Gymnasium, som här blomstrade i 223 år, så våge vi säga att den sunda och friska luft, renad af skog och sjö, som här omgaf den studerande ungdomen, var i hög grad egnad att ingjuta kraft och helsa, och att anblicken af en natur af ovanlig fägring jemte intrycket af stora fosterländska minnen nödvändigtvis skulle grunda en stämning i hug och sinne, som för mången blef afgörande för hela hans lif.

Om hos någon bland dem, som tillhört »den gamla tiden» och som nu, allt mera ensam vorden, mer än förr går tillbaka till sina minnen, denna stämning i någon mån kunnat genom min enkla skildring åter väckas till lif, då skall han säkert lika litet som jag kunna neka vår gamla fostrarinna namnet af en »alma mater», och den höga ära, hon en gång ansågs värd, skall åtminstone vinna återljud — i några tacksamma hjertan.

Och nu blott en enda blick på denna nejds fornminnen. Den gamle Hallman (»Strengnäs beskrifning» af Lars Hallman.) gör här mycket af det s. k. Långberget i stadens närhet. Han kallar det »ansenligt af höjd och längd, ansenligt af skräck och kärringasagor, dem han dock vill låta löpa med alla bergs- och skogsrå, som här skola hafva sitt tillhåll, samt de guldkedjor, diamanter och kostbara saker, som folket tidast här skola se, men intet kunna få fäste på». Vi göra som han hvad allt detta beträffar, men skatte detta berg högt i anseende till den lyftning det gifver åt den omgifvande naturen och den i hög grad ovanliga och tilltalande utsigt det erbjuder från sina höjder. På dyrbarheter och kostbara ting är det fattigt, men rundt kring dess fot, så långt ögat når, är hela nejden full af hvad för fornforskaren är dyrt och värderikt, nemligen stensättningar, forngrafvar, borgar, skeppssättningar, runohällar och bautastenar, allt tydande på en urgammal odling; och icke långt från dess vestligaste sluttning på gården Näsbyholms egor finnes den måhända märkvärdigaste hällristning, Norden eger, föreställande Sigurd Fafnisbanes saga. Fornsaker af sten, jern och brons träffas icke sällan och samlas och bevaras lika troget, som, i folkets minne ännu lefvande, gåtor, ordspråk, besvärjelseformler, sånger och sägner — — i sin mån ett godt vittnesbörd om den nya tiden, som häri synes hafva funnit åtminstone en väg till uppnående af den sannt nationella grund, som för hvarje folk är så nödig.

Min skildring är slutad. Der kunde återstå månget minne att upplifva, mången saga att tyda; men den plan jag föresatt mig är redan långt öfverskriden. Der kunde ock återstå att säga ett ord om den natur, som omger oss, och som ifrån slägte till slägte varit, hvad den ännu är, vår största rikedom, icke minst derföre att den är en del af vårt kära fosterland, men som allt sådant är en hjertats sak, och hvarje hjerta korar sin egen nejd, så vill jag blott för min del såsom slutord instämma i den gamla okända skaldens qväde om denna bygd:

Strengnäs, så god!
Hela mitt blod
Tänker dig prisa:
Mälaren löper dig när,
Örterna växa dig grön.
Luften är sunder,
Guds kraft med under
Sig i dig visar;
Aldrig förgäter jag dig,
Strengnäs, så fager och skön!

Överst ¦ Åter till sidan "Historia".

    Senast ändrat eller kontrollerat den 8 oktober 2012.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt