Axel Julius af Sillén, f. den 5 september 1854 på Skoftesta; mogenhetsexam. i Västerås 1872 22/5; student i Uppsala s. å. 18/9; fil. kand. 1877 och fil. lic. 1879 30/5; disp. för fil. doktorsgraden 1880 1/12; promov. fil. doktor 1881 31/5; docent i grekiska språket vid Uppsala universitet s. å. 6/2; studerade såsom innehavare av nämnda universitets mindre resestipendium vid Leipzigs universitet 1881-1882; vice lektor vid allmänna läroverket i Vänersborg 1883; lektor i grekiska och latinska språken vid högre allmänna läroverket i Strängnäs s.å. 15/10; avsked från docenturen s. å.; RNO 1899 1/12; avsked 1919 7/8; † den 16 juni 1924 i Strängnäs. - G. den 12 juli 1883 i Köping m. Vendela Terserus (f. 1853 7/9 i Kungs-Barkarö prästgård (Vm.), † 1925 29/7 i Strängnäs, dotter av kyrkoherden Elof Engelbert Terserus och Edla Clementina Engvall).

Barn :

• Märta af Sillén, f. 1884 13/5 i Himmeta prästgård (Vm.); † 16/2 1952 i Uppsala. Stiftsjungfru.
• Valborg af Sillén, f. 1886 30/1 i Himmeta prästgård, † s. å. 25/11 i Strängnäs
• Axel Josef af Sillén, f. 1887 10/12 i Strängnäs; † 4/11 1967 i Uppsala. Elev vid Alnarps lantbruksinstitut 1909; agronomexamen 1911; inspektor vid Hällevadsholm i Bohuslän 1911; ägde Eknäs i Ytterselö sn (Söd.) 1912-1916; förvaltare på Nederängs gård i Uppland 1916-1917; assistent vid Uppsala universitets egendomsförvaltning 1917; akademifogde 1946. Bild.
• Elof Josef af Sillén.

Julius af Sillén

	Anm. Min mors "Faster Märta" och "Farbror Axel" förblev ogifta och barnlösa. Märta af Sillén levde hela livet i Strängnäs. Axel af Sillén blev akademifogde vid Uppsala universitet. Han hade en skogsfastighet, Stigsbo i Jumkils socken i Uppland, som gått i arv till min bror Erik och mig. /SZ
Fr. v. Julius, Vendela, Märta, Axel, Elof.

Stoftet efter den i dagarna avlidne lektor A. J. af Sillén vigdes i dag till sin sista vila genom en enkel men anslående högtidlighet på Strängnäs begravningsplats.

Under kyrkklockors klang satte sig kl. 2 begravningsprocessionen i rörelse från sorgehuset. I densamma, märktes utom den dödes anhöriga biskop Ullman samt alla medlemmar av domkapitlet och läroverkskollegiet, som f. n. vistas i staden. Processionen avslutades av en trupp gymnasister från läroverket, företrädd av en florbehängd svensk flagga. Vidare följdes lektor af Sillén på sin sista färd av enskilda vänner samt gamla kolleger och lärjungar till honom.

Efter framkomsten till begravningsplatsen inbars kistan i gravkapellet, där jordfästningen inleddes med psalmversen »Helige Ande, sanningens ande». Härefter höll domprosten O. Norberg en dödsbetraktelse med utgång från orden: »De, som hava vandrat sin väg rätt fram, få ro i sina vilorum».

Dessa ord äro tagna från en av det gamla förbundets siare, han, som blivit kallad det gamla förbundets evangelist. Det ligger en helig världsordning sammanträngd i dessa ord. Vi människor ha svårt att fatta den livsordning, som är oss given ovanifrån. Vi ha så svårt att följa den. Vår egen klokskap vill så gärna staka ut nya vägar, och även i sådana fall, där vi fatta målet i sikte, om än detta håller sig i ett avlägset fjärran, så ha vi dock så svårt att låta vägen gå rätt fram. Skilda synpunkter, skilda intressen locka oss in på sidovägar. Men de föra oss alltid vilse. Där då någon går sin väg rätt fram är han en föregångsman för oss andra. Livets erfarenhet låter oss möta sådana, som vuxna självuppfostrans stora konst vandra sin väg rätt fram. Här se vi Den helige ande i en människosjäl, andens verk i en värld, som, lämnad åt sig själv, skulle gå sin upplösning till mötes.

När domkyrkoklockornas allvarstoner i dag samlat oss här, ha de velat säga oss, att lektor af Sillén föres till sitt sista vilorum. Han var en av dessa, som gick sin väg rätt fram. Han var den finbildade mannen, den lärde mannen, som i sitt kall var en professors vederlike, den intresserade pedagogen, den skarpsinnige psykologen, den samvetsgranne iakttagaren, som hade att pröva andras gärning och förbereda de många uppgifter, som ligga under ett domkapitels handläggning. Han var en riddersman i ordets ädlaste mening, men han var också, och det är säkerligen icke det minst betydelsefulla, en man, som gick sin väg rätt fram utan sidovägar och utan att lyda under sidoinflytanden. Livets erfarenhet säger oss, att detta är över vanliga mänskliga mått, och måhända ligger häri förklaringen till att den avlidne så ofta läste, så ofta stannade inför den psalm, vars första vers lyder: »Helige Ande, sanningens ande...».

Och när han nu föres till sitt sista vilorum då säga vi honom ett tack för vad han varit och följa honom med siarens ord: De som hava vandrat sin väg rätt fram få ro i sina vilorum.

Sedan jordfästningen ritualenligt förrättats och avslutats med psalmsång, utbars kistan och sänktes i graven, belägen under skyddet av en lummig trädgrupp på gamla begravningsplatsen. Här ägnades den bortgångne de sista avskedshälsningarna från dem som stått honom nära och från dem för vilka han varit en vördad vän eller lärare. Den dödes son frambar vid tillfället barnens tack till fadern för vad han varit för dem.

Bland den stora mängden kran sar märktes en från Strängnäs domkapitel, bärande följande inskription på ena bandet: Suo quondam Consistorium Strengnense (Strängnäs konsistorium åt en av de sina från fordom). På det andra bandet lästes: Qui didicit patriæ quid debeat et quid amicis, quod sit conscripti, quod judicis officium: ille reddere personæ scit convenientia cuique. (Den, som har lärt sig sin plikt mot sitt land och emot sina vänner, vad man som korad senator är skyldig, som domare även, han kan ock giva åt varje person vad rätt honom anstår.)

Från läroverkskollegiet hade sänts en krans med följande inskription: »Sodali suo scribendi recte sapere est et principium et fons» (Insikt är grunden och källan till allt det briljanta du skrivit).

Vidare märktes en krans från Föreningen Strengnenses (»Med vördsamt tack!»,) samt bland kransar från f. d. lärjungar en från 1886 års studenter (»Till vår vördade lärare och klassföreståndare. G. Drysén, G. Asplund, F. Loenbom och A. Fagerberg»),

In memoriam. J. af Sillén. Ädling, riddersman, humanist, gentleman, sådana ord, som beteckna fin och ädel mänsklighet, komma en på tungan, då man vill karakterisera lektor Silléns personlighet. Även den, som endast ytligt gjorde hans bekantskap, måste taga intryck av hans älskvärdhet och förbindlighet. Denna var så utan motstycke i våra dagars umgängessätt, att man nödgas tillgripa andra tiders och länders beteckningar för att beskriva den. Han var en senfödd gustavian, kan man säga med tanke på den gammaldags sirlighet och hovmannamässighet, som präglade hans ord och åthävor. Han var chevaleresk — beteckningen är träffande, och man låter tanken fara till det medeltida chevaleriet och dess hyllning av kvinnan. Ingen kunde forma en artighet utsöktare än han. Det låg grandezza över hans uppträdande, men ej en spanskt högdragen och högtidlig utan en, som genomlystes av svensk godhet och välvilja. Ja, hans älskvärdhet och vänlighet kände inga gränser. Ofta då man besökte honom, kunde man frukta att störa och trötta honom — han, som drogs med sitt svåra hjärtlidande — men aldrig, aldrig lät han märka något sådant. Tvärtom fick man alltid intrycket av att vara välkommen, ja efterlängtad. Hans handtryckning och strålande leende bekräftade de vänliga hälsningsorden. Och sådan var han gentemot alla, alla utan undantag.

Denna lysande form var förenad med ett än mer lysande innehåll. Silléns klassiska bildning var allmänt känd och erkänd. Men därtill hade han en omfattande och grundlig beläsenhet inom fransk, engelsk och tysk litteratur — för att ej tala om svensk — och en motsvarande kännedom om dessa länders förhållanden. Han läste ej med modern hast och hafsighet utan så att han gjorde till sin andliga egendom, vad han läste. Litteraturens diktade gestalter antogo för honom kött och blod och stodo fram levande som andra människor. Genom sin omfattande beläsenhet och genom de bekantskaper och vänskapsförbindelser, som han i synnerhet i tidigare år knutit med olika bildningens representanter i vårt land, hade han samlat en fond av upplevelser och erfarenheter, som i förening med hans originella begåvning och spiritualitet gjorde honom till en av de intressantaste konversatörer, man kunde träffa. Hans tal präglades ofta av hans starka sinne för humor — inte för inte var Dickens en av hans älsklingsförfattare.

Bilden av Sillén skulle ej vara fullständig, om ej några ord nämndes om den egenskap, som var ett med hans väsen, hans godhet. Jag skall här anföra en liten episod, betecknande för honom i detta hänseende. En vinter för några år sedan insamlades medel till de arbetslösa. Den person, som hade fått på sin lott det kvarter, lektor Sillén tillhörde, tänkte, att nu vore det lämpligt att få främst på listan ett namn och en summa, som kunde verka sporrande på de efterföljande. Han hade hört omtalas lektor Silléns goda hjärta och beslöt att först knacka på hos honom. Han kände honom ej personligen och blev något försagd vid anblicken av det mörka, skäggiga ansiktet, de buskiga ögonbrynen och de blixtrande ögonen (som dock kunde blicka så oändligt vänligt och milt). Lektor Sillén fick höra, vad fråga var om, och insamlaren bads vänligt stiga in och sitta ner. Detta var ju lovande, men hans förhoppningar dämpades något, då han hörde lektorn uttala sitt beklagande att de dåliga tiderna och hans egenskap av pensionerad skolmästare gjorde, att han fick inskränka sitt bidrag. Han kunde icke giva mer än detta — och därmed överräckte han ett par sedlar, icke av de minsta, till den andres häpnad och förtjusning.

Så typiskt för lektor Sillén detta, att förringa sin gåva och så göra den större än de flestas. Så gör gentlemannen, vilken enligt kardinal Newmans definition »makes light of favours while he does them, and seems to be receiving when he is conferring». Så gjorde lektor Sillén. Han gav av sitt materiella, han gav av sitt rika hjärta, av sin rika intelligens, och allt under det han gjorde detta, gav han sken att vara den mottagande, den intresserat och välvilligt lyssnande. Som en av dem, han hedrat med sin vänskap, fast den siste och ringaste, har jag velat lägga ett minnesblad på hans grav, med oändlig tacksamhet för vad han givit. Ärat och välsignat vare hans minne!

F. G. [= lektor Fredrik Gadde enl. brev av Wendela /SZ]