Manuskriptet förvaras på Uppsala universitetsbibliotek (Carolina Rediviva), Handskriftsavdelningen, mapp X240. Jag har lagt in fetstil för huvudpersonernas namn. /SZ

Georg Wilhelm Sillén *1724 sonsonson till skattebonden i Silleby, Sillensjön i Södermanland, legationssekreterare i Konstantinopel, kansliråd, erhöll såsom arrende Ryda kungsgård i Upland. Gift 1757 med Brita Johanna Lagerstam, hvilkens fader hade trenne döttrar, och lär den ofrälse mågen önskat att få öfvertaga sin svärfaders namn vid introduktionen på Riddarhuset. Åt de tre brödernas Silléns fader Carl hade adelskap tilldelats 1737, dock utan sköldemärke. Hofrättsrådet Lagerstam var kort tid t. f. landshöfding i Gefle, men undert. erinrar sig ej om ättartaflorna förtälja delaktigheten i domen över Görtz. Uti vår ättegren bildade sig en tradition i anledning af pröfningar och olyckor, och en Lagerstams dotterdotter E. Ch. A. Oxenstierna, frih. g. m. T. Schürer v. Waldheim, talade på 60-talet med öfvertygelse om denna sägen.

Till Riksarkivet öfverlemnades 1880 G. W. Silléns dagbok från början af 1750-talet, brefkoncepter från samma tid, och eger undert. bortåt ett hundratal franska bref till äldste sonen under dennes utländska resa, derjemte den sistnämndes bref i utdrag. Dylika gjordes flera och borde finnas i något enskildt bibliotek och uti målarakademien. Landteliga omsorger och lifligt umgänge med slägtingar och grannar när och fjärran ha ej förhindrat de politiska och litterära intressen, så fanns t. ex. en börjad öfversättning af Montesquieu's "Esprit des Lois". Den egendomliga grafskriften, kanske författad af sönerna, är utan tvifvel mycket betecknande för personligheten. Innerligt fästad vid Ryda lät han, uppmanad af sin hustru och af en här och hvar bruklig sed mura sin graf under en hög jordkulle å Nysätra kyrkogård.

Och när kungsgården Maj 1791 ödelades af härjande eld byggdes och arbetades för återställelsen; deltagande och hjelp mötte allerstädes ifrån och stor gästvänskap bevisades af frih. A. Cederhjelm, enslingen på Ribbingebäck. Döden inträffade 1794. Enkan qvarstannade till 1800, då hon afflyttade till Upsala.

Den yngste sonen Lars Julius, "... Laurent Jules" dog 1787, sjuttonårig kadett af förkylning vid Norrbro-bygget; ansågs ha skaldeanlag, begrofvs med ståt å Skeppsholms kyrkogård; jemt hundra år senare lästes derstädes på en liten sten namnet Suthoff [?], och berättas i brefven, att ynglingen jordades invid en annan ungdom året förut afliden, systerdotter till M. Anckarswärd, deltagare i Anjalaförbundet men snart landsh. i Kalmar.

Jan Georg var adjutant hos sistnämnde, 1790 hos Gustaf III. Han förde konungen med sådan skyndsamhet öfver till Åbo 28-30 Mars att han väckte otrolig förvåning vid sin återkomst till Stockholm men träffades af olyckan 16 Juni, några veckor före Viborgska gatloppet, och förlorar venster öga och arm. Hans omedelbart dessförinnan affattade En månad på Amphion måtte finnas i två handskrifter, ty exemplaret hos oss är otvetydigt förfs. handstil. Han hade tillhört opposition vid 89 års riksdag, omsider får han genom lämplig tjenstgöring soulagement för sina utståndna lidanden. Ombord på flottans yacht omkom han i Norrström 1795, och hans lik blef aldrig funnet.

Den äldste brodern Carl fängslas 1790 i Davidstad, utblottas, föres ända till Nischnii Novgorod men skall med den familj, der han varit inqvarterad hafva korresponderat under hela sin lefnad. Han var den ende närvarande af barnen vid Ryda brand och var behjelplig vid återuppbyggnaden samtidigt med tjenstgöring i Upsala. Gift 1800 med Beata Ulr. Coijet, som varit ett sällskap åt Brita Johanna sedan enda dottern A. Charl. lemnat fädernehemmet. Carl († 1844?) hade bizarra landtbruksidéer och drog sin äldsta broder i bekymmer.

Dottern Anna Charlotta var född 1766, gift 1788 med ryttmästare Samuel von Troil på Vallhof. Brefven säga, att hon samtyckte endast mot villkor att stanna på Ryda ännu något år. Vallhof bebyggdes, och reste mågen mellan dessa egendomar och Björnarbo, gamla erkebiskopinnans hem. Fram på det nya seklet måtte sjukdom, olycka och fattigdom hafva inträngt i familjen. A. Charl. dör i Upsala 1831, mannen i Stckh. 1841.

Deras son Georg Gabriel Emil *1800 lemnar af ekonomiska skäl rangregementet, för transport till Westerbotten, då förlagdt till Haparanda. På 30talet är han vid riksdagarna, en tid Riddarhusets förnämsta talare, innehar många uppdrag, erhåller förmånlig tjenst och är sista lefnadsåren landsh. i Kristianstads län. De barnlösa makar följa hvarandra rätt tätt i döden 1859 och Lovisa Sophia von Koch 1866.

Den äldre ogifta systern Brita Elisabeth Johanna von Troil dör 1875. Sedan gubben Carls barn aflidit, två genom olyckshändelse och major Wilh. G. 1855, voro syskonen Troil min faders enda kusiner på fädernet. Jeanette var bildad och beläst, ehuru hon ej ägde broderns begåfvning; hennes senare lefvnad uppklarnade, hon vistades hos en tant Silfverstolpe f. Mannerheim, hade sedan eget hem, en tid tillsammans med Eva J. M. af Sillén, och oaktadt gummornas ständiga smågräl blef kusinen ihugkommen i testamentet liksom också dennas broder Abr. W. af Sillén, och hafva sålunda några spillror och åtskilligt af anteckningar återkommit till sista ättling af Georg Wilhelm och Brita Johanna.

Dessas äldsta dotter Sara Catharina *176- har förmodligen dött i barnaåren.

Äldste sonen Gustaf Georgsson *1762 uppnådde föga resultat af allt sitt arbete under och efter den långa italienska resan och Rom-vistelsen 1786-93. Det anslagna förlängda resestipendiet utbekoms ej fullständigt; om sparsamt lefnadssätt vittnar dagbok och bref. En forskare har kallat min farfar "slät architekt, anspråksfull och storordig talare i akademien". Anhöriga dömde annorlunda. För innerdekorationen af Rosersbergs slott gjordes täta — ingalunda lust- — resor. Och tjensten i Intendenturembetet jemte hans hustru Christina Maria von Hermanssons bestämda vilja att bo i Upsala dömde honom till ett resande lif. I hörnet af Kungsängsgatan och Bäfverns gränd, "tomten no. 1 och 9", byggdes ett på egna fantasier och italienska minnen egendomligt hem, hvilket kort efter Stina Majas, Okt 1810, och den några månader, Juli, förut femåriga pilten Georg Jöns död öfvergafvs och såldes. 1807 hade också modern Brita Johanna aflidit i Upsala. Derifrån fördes dessa tre in i hvalfvet å Nysätra kyrkogård. Gustaf Georgsson anlände dit 1825 söderifrån öfver Mälarens is Långdunker , Södermanland, der han arbetat något år på ett ofullbordadt verk om architekturen i Sverige. Det hade alltid varit hans dröm att bebygga det lilla Årby, som tillhört hans fäder under Ryda-tiden.

Enkan Gustafva Ulrica Bruncrona, gift 1812 sörjde efter kort äktenskap sin älskade make under dubbelt så långt enkestånd, dog 1849 och inträdde den fjerde från Upsala i Nysätra grift. Efter sonens skol- och gymnasietid i Stockholm var Enköping en anhaltstation för mor och dotter och Årby ett ganska obeqvämt sommarnöje.

Och efter moderns död sålde de båda barnen Årby; mot seklets afton köptes det af en ättling till de s. k. Årbybönderna, urspr. torpare från Lars- och Anders-bo, der son efter far lefvt från Carl XII's tid. Vid vårdagjemningen 1895 förvandlades syskonens inteckningspapper till ännu mindre skrymmande värden, och några veckor senare, när landskapet plötsligt stod i vårprakt, vände 81-åringen icke mer österut åt hafs till vår skärgård utan på annan ännu mer känd väg öfver Almare-Stäk, Enköping, Landsberga till slutliga målet, Nysätra.

Lika älskad var denna plats af systern Eva Johanna Maria *1815 †1885 på tillfälligt besök hos slägtingar å Wermdö, och fortsätter vattenvägen inåt Mälaren förbi Sigtuna, Finstaholm, Vik, Hessle, Salnecke, längs Örsundaån och Alsta sjö till Nysätra. Min faster kallades stygg och besynnerlig men besatt omdöme och många goda seder. Bitterheten uti känslan af att vara den fattigaste bland talrik möderneslägt här och i Finland erfors naturligtvis lifligare hos systern än hos brodern och mildrades med åren.

I följd af en liten episod nyssnämnda års julhelg påpekas här, i händelse någonstädes i slägten en gipsmedaljong finnes och nämnes med annat namn och hänvisas till bronsmedaljongen ofvanför den i förbigående omtalade grafskriften. På vestra ytan af den kubformiga stenen äro båda makarnas namn och märkesdagar inristade. Deras oljefärgsporträtt — alldeles icke några konstverk, 1757 — äro 1928 skänkta till National-museum.

Min farfar hade anbefallt farmor, att pilten Abraham Wilhelm född 1813 skulle lära latin samt vakta sig för borgensförbindelser. Tidig elev i konstakademien och officer i fortifikationen hade han pröfvat saknaden af det förstnämnda och genom egen broders handlingssätt faran af det sistnämnda. Det måtte äfvenledes gifvits ett tredje bud, trohet mot Nysätra graf. Uti sann glädje öfver bildning och de skatter som stamma från Hellas och Rom, uti ett af måtta präglat yttre umgängeslif och uti djupt grundad fosterlandskärlek fann han allra bästa öfverensstämmelse hos sin sent 1861 korade maka Olivia Ljungquist från Vermland. Vid den tiden hade omkr. hälften af "Svenska Handelns och Näringarnas historia" utkommit; ännu tio år till afslutningen t. o. m. Carl XII. Efter femton år ett sammandrag intill 1809. En gång ett ringa understöd, aldrig något arvode. Midt igenom de torra uppgifter och hopade fakta lyser dock en tids- och kultur-målning. Sin ungdoms skriftställeri har han nästan ångrat; men der erkändes likväl det attiska saltet, satiren, tragiken! Den norrländska vantrefnaden afbröts af någon utländsk resa och tjenstledighet för forskning och riksdagar. Lärarelöner i Hudiksvall, Gefle och lägre läroverk i Stockholm voro t. o. m. för den tiden anspråkslösa; men lärdomsmeriterna, gamla teol. kand., lockade ej till sökande af högre tjenst. 1874 begärdes afsked från prestembetet. Två år efter systerns död företogo makarna 1887 jemte dottern en resa endast norr om Alperna.

Likaledes två år efter min faders bortgång, drogo enka och dotter 1897 hän på pilgrimsfärd till Italien — Paestum, alltid det bestämda sydligaste målet — hvarom så ofta talats. [Dagbok från den resan finns på Uppsala universitetsbibliotek, Handskriftsavdelningen. /SZ] Vid 66 års ålder fick sålunda min moder förverkliga sin ungdoms önskan. Också hon har förmodat, att sägnen från fädren om en tysk politisk flykting, som först nedsatt sig i Bohuslän, sedermera i Vermland, innebar något dystert minne.

Samma år 1897 flyttade mor och dotter till det då landtliga Sigtuna; inom tio år byggdes liten stuga bak den fordom sköna Dominikanerkyrkan. Midt i verldskrigets tid 1917 gjordes moders och min sista gemensamma resa, kortaste vinterväg öfver sjö och land till Nysätra.

I det femtonde året derefter är detta sammandrag hopsatt af med hvarandra fast förbundna minnen.