Brev från Emilia Rathsman f. Törnsten till Elof Terserus den 4 november 1837
Emilia (hon skrev sig senare Emilie och Emelie) Rathsman-Törnsten var Elofs halvsyster. Om henne skrev han "Hon har ifrån min spädaste barndom vårdat mig såsom en moder och vår vänskap och kärlek har under hela lifvet icke kallnat". Hon dog den 16/12 1879. /SZGymnasisten
Herr Elof En. Terserus
WesteråsAllhelgonadagen 1837
Min älskade Elof!
Nu men dan [sic] de andra egna sig åt den vederqvickande sömnen vill jag vederqvicka min själ med att språka med dig - Dig som mina tankar ändock så dageligen följa att de till och med äro sysselsatta med dig i drömmen - förlåt goda du att jag åter låtit dig så länge vänta på svar, ehuru jag föresatte mig att svara dig genast men nu skall du ock veta att jag icke ärhölt ditt bref förr än den 19 ocktober fast det var skrifvit den 1. så att det icke varit så länge hos mig som du kan hända tror, dock så länge att jag långt för detta kunat svara der på, men söta du förlåt min tröghet, du vet det sker icke af kallsinnighet.
Jag har talt vid Raths: om hvad du skref, nu kommer det an på när du slutar hos Brodén och sedan huru stora dina pretensioner äro - dock vill jag godtgöra alt hvad jag kan om du kommer hit, bäst vore om du blefve i Ramnäs till nästa höst, stoffer blef då 7 år och kunde således fatta något mera än om du tidigare sid. 2 skulle börja med Honom. Jag tycker ock att det skulle blifva en så innerlig glädje att få hafva dig hemma denna lilla tid, att jag icke ville detta enda tillfälle skulle gå förlorat, låt mig derföre snart få veta huru du ämnar och besinna att om du icke då kommer hem blir det kan hänna aldrig, du får ändock ingenstädes något hjerta som ömmare älskar dig än här. Kom ihåg denna lungna stila bygd, der dina barndoms dagar försvunno, och helga dem och oss en liten tid af din än återstående lefnad - ty kan meniskan säga sig lefvat något högre jordiskt lif än det, hvilket hon tillbringade med en san vän och Vi voro ju altid vänner — derföre goda Elof försaka hvad som kan bjudas dig af högre vinst och kom i våra armar. — Men hvart för mig min inbilning? Då jag började skrifva ämnade jag ställa det i ditt eget hval, och nu blir det icke annat än böner att du skall följa min önskan. Gör nu som du vill, jag lämnar det åt ditt afgörande och god natt för i qväll.
En afton sednare - nu åter vill jag helga dig en ledig stund. Faster Stina har jag icke träffat sedan jag ärhöll ditt bref, jag har derföre icke heller kunnat hälsa sid. 3 Hänne något ifrån dig. - Så har hon och uplefvat den dag då Hon tycker sig kunna tigga äfven af dig. Hon är af den sort meniskor som tycker alla andra hafva för mycket, och sjelf har Hon intet. Visserligen kan det vara smått för hänne men så blyges Hon icke att begära af alla.
Årsväxten här har vist blifvit dålig i år, dock är den för oss, som sådde i tid bättre än förledit år. Teckla klagar fasligt att på prästbostället blifvit uselt. Jag vet icke ty jag har icke varit till Thorsång sedan du var hemma.
Nå nu har Kungen varit här, och du må tro det var högtidligt i Fahlun, som du väl sedt af tidningarne, likväl kan jag knapt säga att jag såg Majestätet, det var en gruflig folkträngsel alestädes der Han fohr fram att man med all möda måste tränga sig genom och alla ville vara närmast. — Teckla och Ema [Emerentia el. Emma?] stälde sig in med en kock, så att de kommo in under det Han spisade, och Raths: hade den Nåden att spisa med då Bergslaget gaf Hans Majestät middag och då fick jag nöja mig med att stå utanför och genom väggen höra på taffelmusiken och hurraropen, så är altid qvinnan vanlottad.
Nej nu har du riktigt fått göra innan du hinner få reda på alt detta slarf som du ser har gått i fyrsprån. Lef väl goda älskade Elof, alla hafva vi hälsan och hälsa dig af alt hjerta. Emerentia har varit hit i dag. Hon mår braf och bad mig hälsa dig kan du förstå. Nej nu god natt än en gång. Gud vare med dig beder din i döden hulda
syster Emilia
