Stadens utseende. Arboga företer än i dag ett medeltids-utseende för den, som nerifrån hamnen låter blicken följa de båda åbräddarna, där s. k. brunnsloft och sjöportar jämte stenutfyllnader i ån gifva bräddarna ett pittoreskt och ofta mycket oregelbundet utseende. Äfven inne i staden anträffas ett och annat stenhus, som bevarats från medeltiden, för att icke tala om trähusen med sina långa loft i medeltidsstil, som ännu i dag icke äro sällsynta i staden.

[Å] det hela taget var dock medeltidsstaden en helt annan än nu. Efter gamla uppgifter skall staden ursprungligen hafva utgjort ett träsk. Till de naturliga höjderna i detta sällade sig snart utfyllningar. Träskartade fördjupningar mellan dessa, åtminstone å södra sidan om ån bevuxna med alar, bibehöllo sig dock långt in på 16- och 1700-talen.

Befästning. De ständiga öfverfallen nödvändiggjorde försvarsanstalter. Vi meddela här den munkritning, som ofvan (pag. 17) blifvit nämnd. Staden var dessutom omgifven af en grop, hvarjämte en borg i äldre tider funnits i staden. »Småborgen» nämnes 1490. Den användes då till förvaringsort för fångar, liksom »tornet» i andra städer. Äfven i Arboga namnes »tornet» 1461. Ovisst är dock, om detta var ett försvarstorn (jämför pag. 43). "Vårdskådare" nämnas hela medeltiden igenom bland stadens ämbetsmän. Dessa skulle tillse, att vård hölls öfver staden nattetid. »Vårdtunnor» i gårdarna nämnas, liksom uttrycken »gå vård» och »ringa vård». Vakten i tornet utgjordes turvis af borgerskapet.

Husen voro i allmänhet byggda af trä; först efter den stora branden, hvarunder äfven stadskyrkan brann ned, bestämdes år 1480, att stenhus skulle byggas (pag. 57). De voro täckta med näfver, torf eller halm, mera sällan med spån eller tegel. För tomtregleringen tillsattes årligen vissa ämbetsmän, nämnda »syllosättareHusen voro i allmänhet byggda af trä; först efter den stora branden, hvarunder äfven stadskyrkan brann ned, bestämdes år 1480, att stenhus skulle byggas (pag. 57). De voro täckta med näfver, torf eller halm, mera sällan med spån eller tegel. För tomtregleringen tillsattes årligen vissa ämbetsmän, nämnda »syllosättare». För nybyggnader i stadens utkanter tillsattes 1463 två byggmästare. År 1471 stadgas, efter då öfvergången brand, att hvar borgare skulle bidraga med 12 alna stokka, ett lass sand, tu lass sten, hvar husman med ett lass sten och ett lass sand till stadens uppbyggande. Man sörjde vid sådana tillfällen för att de nya husen byggdes, så vidt möjligt var, på de gamla grundstenarna samt att knut byggdes till knut, på det att ej svinen skulle slippa igenom. Den, som byggde orätt, dömdes att bryta upp igen. År 1481 köres sand till bron.

Utom de öppningar, som husen hade i vindöga och fönster, de senare endast undantagsvis täckta af grönt glas (i buckelform, liknande buteljbottnar), hade husens åt gatan belägna sida vanligen en lucka, eller bodöppning, med bräden att fälla upp ofvan och nedtill, liksom i våra marknadsstånd. I dessa luckor öfvades köpenskap. Där hade handtverkaren sina och köpmannen sina varor utställda. Liksom fönstren ofta tjänade till förmedling af vänliga samtal och rendez-vous, så stannade ofta gatvandraren vid den öppnade bodluckan för att språka bort en stund. Icke så sällan händer det, att slagsmål vid dessa luckor uppstå. Ännu vanligare äro anfallen å husportarna. Knappast något öfvervåld förekommer så ofta, som huggande i portarna. Om dessa sällan sönderhöggos, var det väl därför, att straffet för hemgång föll under edsöre.

Husen voro fler på hvarje tomt än nu. Där nämnes sålunda nattstufva med loft, sätestufva, visthus, stekarhus, mältestufva, framstufva, bakarstufva, litzlastufva, brunnshus.

Husens inre var enkelt. Det förnämsta rummet hade nakna väggar. Endast i förmögna hus täcktes dessa af stjärnbonader och tapeter. Väggfasta bänkar, klädda med hyenden eller dynor, tjänade till sittplatser, liksom till sofställen. Hedersplatsen utgjordes af drotssätet med sina stolpar. För måltiderna uppslogos bord framför bänkarna. Ljusen fästades vanligtvis vid en hake i väggen. Eljes såg man vid högtidliga tillfällen å borden glänsande silfverljusstakar, vid sidan af silfstop och silfskålar. I hvardagslag brukades simplare käril af tenn eller trä.

Utanför husen funnos stenlagda gator redan 1461. Däremot saknades helt och hållet belysning nattetid, hvilket gjorde det farligt att ensam gifva sig ut i staden om natten. Stenhus, som äro kvar från medeltiden, visa än i dag genom sina sneda eller brutna gaflar, huru krokiga stadens forna gator varit. I brist af kartor från äldsta tider torde de ännu under jorden kvarliggande forna gatuläggningarna en gång komma att gifva upplysning härom.

Om en arbogabo från våra dagar skulle kunna försätta sig några århundraden tillbaka i tiden och göra ett besök i medeltidens Arboga, skulle han väl sakna mycket, men äfven blifva öfverraskad af att finna ett och annat, som han kanske velat tillskrifva senare tider. Han skulle sålunda redan 1461 höra klockan slå och från kyrkorna skulle, bland andra ljud, redan orgelns smekande toner tränga till hans öra. Men han skulle i andra afseenden känna sig grymt besviken. Afskrädeshögarna på gator och torg, hemlighusen vända utåt gator och gränder, alstrade strömmar af orenlighet, som icke genom rännstenarna kunde bortledas; de tätt hopträngda gatubodarna på gator och torg gjorde passagen ännu svårare; svinen, som öfverallt trängdes med människor och ibland blefvo så besvärliga, att de måste nedskjutas, skulle gifva både syn och luktsinne påminnelse om att han vore århundraden efter sin egen tid. Nätterna, med sitt ogenomträngliga mörker och sina öfverfall, voro dock värst. Ehuru vapenbruk i städerna var förbjudet, måste hvar man gå beväpnad till själfförsvar.

Klädedräkten var i allmänhet brokig och grann. Stadens ämbetsmän brukade mörkare tyger. Adel och präster för att ej nämna kvinnorna — voro så mycket mer utstyrda. Kvinnorna hade små silfverklockor i sina kjortelvådor, jungfrurna kransar, ofta af silfver om hufvudet. Kjortlarna voro dessutom fodrade med gråskinn. En gråskinnskjortel beskrifves så: Blått kläde ofvantill, om bröstet och under armarne gråskinnsfodrad. Henrik skräddare bandade samma kjortel med hvit tråd, öfverst från där rynkorna började och allt ned, bandade både bak och framme, 8 rynkor fram, 8 rynkor bak. Rödt var favoritfärgen, men därjämte förekom blått, grönt, svart. Silfverspännen, silfverbälten, pärlstickade kläder, bäfverskinn, mårdskinn, radband med äkta stenar, korallband, medaljonger med helgonreliker (helgedomakar), små bilder af Guds lam (agnus Dei) samt förgyllda kors (mot medeltidens slut Antonii-kors), nämnas ofta som prydnader. Både män och kvinnor brukade kåpor och hättor, kvinnorna dessutom hufvudkläden. Af tygsorter nämnas »näriskt, aliskt, dellerminniskt, brygiskt, hagniskt, leiskt.» Tröja, skjorta, lufva nämnas bland mansplagg. Männen gingo ofta i vapenrustning med järnhattar, maljekragar, harnesk, stålhandskar.

Handeln var utsträckt till Norge (Bergen), Danmark, Lübeck, Nederländerna (Amsterdam, Brügge), Åland, Finland och Gotland. Enskilda affärsmän af främmande nationalitet träffas ofta här: engelsmän, tyskar, schweizare, för att icke tala om andliga affärer, som tidt och ofta gjordes af påfvens italienska legater. Af inhemska köpmän äro stockholmarne de talrikaste. Arbogaborgarnes förnämsta handelsdistrikt inom Sverige var Bergslagen, där järn och koppar uppköptes för att genom bemedling af stockholmare eller gotlänningar, eller också direkt afyttras på Lybeck. Fisk importerades från Hjälmaren, Mälaren, Östersjön, Finland, ja ända från Bergen. Om det är sant, hvad som uppgifves, att Hjälmaren i äldre tider haft förbindelse med Östersjön genom Båfvens vattensystem, har å denna sida en bekväm genväg i forna tider funnits. Den nu vanliga segelleden öfver Kungsör till Stockholm fanns ej förr. I stället gick den forna stråkvägen från Svarthäll i n.-o. öfver den nu torrlagda Barkaröfjärden och norr om Kungsör vid Ulfsund. Det nuvarande Kvicksund fanns ej heller då, utan ersattes af Mellansundet, som var medeltidens Kvicksund.

För att i Arboga idka handel förvärfvade sig en hel mängd personer från främmande trakter härstädes borgarrätt. Hela medeltiden igenom söker man på alla möjliga sätt att hindra olaga köpslagan eller landsköp, d. v. s. utestänga sådana, som icke voro borgare härstädes från all handelsrätt, hindra borgare från att idka mer än ett näringsfång eller yrke, samt genom stränga straff för all handel på landsbygden, inskränka handeln till städerna. De vanligast förekommande handelsvarorna voro sill och salt, skinn af olika slag, såsom mårdskinn, loskinn, björnskinn, bäfverskinn, hudar af oxe och älg, järn, koppar, bly, tenn, smör, råg, strömming, lax, sik, gädda, gös, torsk. Härtill komma, såsom nyss nämnts, tyger af olika slag, kryddor, hvarför arbogabornas första kända öknamn är »pepparsäckar», samt utländska öl- och vinsorter, af hvilka senare stadens borgmästare långt fram i tiden erhöllo sin aflöning. Vår tids bankrörelse ersattes genom lån å pant. De förnämsta långifvarne voro kyrkorna och framförallt klostret, som utaf denna affär icke borde ha haft så liten inkomst, om ej kyrkomötena just i Arboga hade utfärdat förbud emot allt ocker.

Mynt var vid denna tid sällsynt. Utom de svenska myntsorterna nämnes nobler och gyllen. Själfva konung Kristierns klippingar voro odugliga. År 1524 omtalas en förlust på grund af deras fall. Skatterna uttogos i panter, mest kläder, smycken eller vapen. Priserna voro väl här ungefärligen de samma, som annorstädes i landet under medeltiden. För en stockholmsresa betalades i passagerareafgift 2 mark. Skutan var då särskildt hyrd. Åt en läkare betalades för sårläkning 2 mark. År 1526, d. v. s. vid medeltidens slut, betalades i läkarelön ända till 6 mark. Priset å gårdstomter varierade från några få mark ända till 150 och 200, hvilka senare pris äro de högsta och först förekomma vid medeltidens slut. För öfrigt gällde en vanlig häst 4 mark, 1 läst järn 35 mark, och kosthåll och logis betaltes af en präst med en silfversked.

Staden intog vid medeltidens slut det tredje rummet bland Sveriges städer. Dess byskatt utgjorde samtidigt 150 mark.

Rättskipning och förvaltning. I spetsen för stadens styrelse stodo 2 borgmästare, som jämte rådmännen skipade lag och rätt, och under sig hade en mängd ämbetsmän, hvilka hade att öfvervaka ordningen och tillse, att lagen hölls i helgd (se pag. 39). Så hade kämnärerna att syna skedd åverkan efter öfvervåld å människor och egendom, herbergerarne eller tavernismännen, såsom de i äldre tider kallades, att mottaga resande, brödskådare att vaka öfver brödets halt, andra hade uppsikt öfver pyndare och besman, d. v. s. mått, mål och vikt, åter andra voro synemän för stadens byggnader. Brandskådare nämnas år 1458. Till ämbetsmännen räknades också köttmångare och bagare. Af ämbetsmännens antal torde man kunna göra sig en någorlunda föreställning om stadens tillväxt eller aftagande i invånareantalet. År 1481 funnos sålunda 4 bakare, 1494 voro de 7. År 1481 funnos 4 fjärdingsmän mot 9 dylika 1494.

Stadens jurisdiktionsområde uppgifves af Lohman (pag. 137), utom Arboga stad och landsförsamling, hafva omfattat Köpings socken, Sätterbo, Bro, Fellingsbro, Näsby, Ervalla, Götlunda, Öja, Vestermo m. fl. Hit kunna efter protokollen äfven räknas Medåker, Himmeta, Torpa, Lillkyrka, Linde och andra mera aflägsna, sannolikt beroende därpå, att under förläningarnas tid länsinnehafvaren af Arboga med omnejd, låtit alla mål mellan borgare och landsbor afgöras här. Dylika länsinnehafvare voro: Karl Ulfson af Tofta, Bo Jonson, Nils Sture, Erik Erikson. Staden ingick dessutom i drottning Filippas lifgeding. Ivar Axelson, ehuru ej länsinnehafvare, torde dock haft mycket att här säga. Måhända hade ock i köpstäderna en särskild rätt utbildat sig till förmån för köpstadsmännen. I öfrigt var äfven köpstädernas jurisdiktion begränsad af kyrkans privilegier, som reserverade vissa brott åt kyrkans domstol.

Borgmästarne uppburo, jämte rådet, stadens ränta och halfva sakören i lön för sitt omak (se pag. 55, 56). Därtill kom lön in natura, bestående af en viss kontingent i det öl och vin, som infördes eller som lämnades i stället för böter. Borgmästarnes omak i sitt ämbete tyckes dock ha varit mycket stort, att döma af deras ansökan 1477, då de sammankallade allmogen på rådhuset och bådo den öfvertaga »stadens ränta, badstufva, bodar eller hvad det kunde vara och gifva borgmästare och råd sin lön om året, som lagen gifver». På denna ansökan blef svaret nej, utan »som det tillförene varit hade, så måtte det härefter blifva». År 1487 anklagades borgmästarne för oredlighet i skattens uppbärande inför »vår husbonde» Erik Erikson (Gyllenstjerna). Anklagelsen lydde, att de hade icke beskedligen setat efter den skatten, som de satte efter, för ty där fanns inne med dem 18 mark, sedan de hade fått fogden de penningar, som han förde till Västerås till Erik Erikson.

Borgmästarne mottaga således den uppburna skatten och gilla eller ogilla räkenskapen, som aflägges däröfver. År 1495 aflägga Filippus Tunelson och Jon öfverskärare räkenskap och göra det som »rätte dandemän». Då blef ett öfverskott af 17 mark och 3 öre. Bödelspengarna voro 15 öre, som de antvardade kämnärerna på samma tid. År 1504 blef intet öfver på räkenskapen, »emedan intet ökade». Värre var det för borgmästarna att hålla reda på statsskrifvaren, som litet emellan gjorde försök till förfalskning af räkenskaperna. Så hände 1479, då stadsskrifvaren frestades af en annan att taga en summa penningar af skatten och skifta med honom samt »förklarat med en ny räkenskap». Saken rapporterades för Nils Sture och domen blef, att den stadsskrifvaren »skall aldrig sitta och skrifva skatt oftare.» Redan tidigare, 1458, omtalas ett annat försök att bringa en oskyldig skrifvare i misstankar. En annan skrifvare, Sigurd, får däremot 1478 det vitsordet, att. han gjort lika för sin rätta tjänst och aldrig skref någon räkenskap på arghet eller »plumpade nakon tid i sina dagha.» En annan stadsskrifvare, Bengt, vardt öfverfallen i »maket» af Ravald guldsmed. Icke alltid var det så fridfullt i rådstun. Peder Stubb hade 1504 fått en kattskalle kastad i sin bänk. Saken ter sig dock som ett lynchningsförsök, då man får veta, att Peder Stubb strax förut kallat borgmästarn en tjuf »och så gjorde han en samning (folkupplopp), först på kistan (häktet), så på fogden, och så med samma samning hem till Måns Bältare, borgmästaren, och så röfvade han och stal från stadens borgare.»

För att blifva borgmästare, som jämte råd valdes hvart år vid Nicolai mässa, fordrades ingenting annat än borgerskapets förtroende. Vi hafva allt skäl att tro, det dessa årliga val ofta träffade utmärkta män, tagna ur köpmännens, guldsmedernas eller andra handtverkares leder. Någon gång valdes till borgmästare landtbor (såsom Staffan i Strö 1490), hvilka då naturligtvis voro borgare härstädes. En borgmästare, Anders Nilson, var höfvidsman för köpstadsfolk och bönder vid Stockholms bestallande af biskop Kettil.

Vid borgmästarnes sida i rådet satt vanligen byfogden ¹⁶ å konungens vägnar. Förhållandet mellan dem tyckes under medeltiden ha varit godt, men blef i senare tider sämre. I händelse af riksrådets närvaro intogo dess medlemmar sin plats i rätten vid sidan af borgmästare och råd. Sturarna ha sålunda otaliga gånger setat i rådhusrätten i Arboga.

För ordningens yttre vidmakthållande hade borgmästarne till hjälp kämnärer och bysven samt för exekution af dödsstraff bödel. Bysvennen, som var medeltidens polis, skickades ofta af myndiga borgare, på eget bevåg, att gripa dem misshagliga personer. Han var nästan jämt illa liden och gjorde väl skäl för sitt dåliga rykte. År 1483 klagade allmogen, att Nils bygasven var dem icke rätt nåduger för en bygasven, för ty att han slår och fångar borgare och tager små drängar och oföra karlar, som icke orka gifva deras penningar om natten. För ty vilja vi icke längre hafva honom till bygasven.

Bödeln var klädd i rödt och gick mest ledig. Med denna stab omkring sig hade nu borgmästarna att utföra sitt ofta svåra kall ¹⁷.

Rättegångarna togo väl drygaste tiden i anspråk. Det fanns nämligen under medeltiden knappt någon sak, så obetydlig, att den icke drogs inför rätta. Redan på första bladet af Arboga rådhusrätts protokollsbok, från 1451 till medeltidens slut, synas de bleknade orden »tallade oskeliga», »olaga köpslagan», »blå och blodig». Man kan säga, att flertalet af de brott, som under medeltiden beifras, höra under dessa rubriker. Tungans missbruk, eller, såsom det i urkunderna heter, »slemma ord», är något så betecknande för arbogaborna under medeltiden, att deras öknamn i senare tider »hundar» torde hafva samband därmed. Själfva borgmästaren får en gång i sittande råd höra den tillvitelsen: »Där sitter du och skäller». Vid ett annat tillfälle äro stadens borgmästare bjudna på bröllop. En arbogahustru närmar sig dem och säger, att det stundar till nikolaimässa, då val af rådmän skall ske, och »hvar skalk och tjuf i byn han varder rådman, och fattige män, se I inte än Lars Stub, den kradin tjufven, han varder nu rådman om nikolausmässa». I ett gille får åldermannen höra sig kallas »svinaprior». Fogden af Köttholmen antastas såsom kungstjuf i ett annat gille. Oskyldigare äro de lögner, som satts i omlopp mer för att kittla nyfikenheten än för att göra något ondt. Ingewall klagar öfver, att man spridt ut, det han skulle vara bödel i Kalmar. Han reste dit för att skaffa intyg, hvarvid borgmästare och råd i Kalmar ursakade honom i det ärendet. En annan beskylldes att ha mist båda öronen, en tredje att ha stulit svin, en fjärde, att han stulit vin vid högaltaret i Linde. Den sistnämnde var präst i Linde och reste direkt till Arboga för att rentvå sig och blifva frikänd »för Guds skuld». En engelsman (Gröna Engelland) beskylldes att ha skurit öronen af sin moder. En präst, herr Bengt, kom inför rätta och klagade öfver ett rykte, som utspridts om hans moder, att hon ej skulle vara skapt om sin nafla, som andra människor (stigma diabolicum?). Tre hustrur synte herr Bengts moder, »tha var hon icke annorledes skapt oppa sin nagla än som en annan dandekvinna var skapt uppå sin naffla».

Om dessa lögner, som togos så allvarligt af dem de gällde, att rättegång därför väcktes, i sig själfva knappt synas oss vara annat än ett pojkaktigt skämt, gäller detta ofta lika mycket om de fall, då den förmenta smädelsen är en kvickhet. Hustru Kristin hade blifvit kallad »blomman» af en person, som tillika undrat, om hon ej snart skulle »slå ut sitt paulun på åkern». Rätten själf kallar senare en annan arbogahustru »Elin blomma». En borgare, misstänkt för bedrägeri i laxaffär, hvarvid han märkt en annans tunna med sitt märke, klagar öfver att ett rykte blifvit utsläppt, det han skulle hafva en laxstjärt i sitt sköldemärke. En annan borgare har köpt skepp och ankare af en person, som stämmes, därför att han icke lämnat ifrån sig mer än skeppet. Han svarar inför rätta, att ankaret sitter i Kvicksund. En rådman, Eskil, blef beskylld för fårstöld på Hufvudskär¹⁸. Jon Släth hade en dag »satt in» till Peder i Uppaby och där sjungit en visa och kvad så:

For en rådman af Arboga i år
Till Hufvudskär att stjäla får.

Detta är således det äldsta kända rim, som diktats i Arboga. Skada, att det skall vara en nidvisa, så mycket som Eskil var oskyldig. Jon Släth fick emellertid plikta »för han kvad ena oärliga visa».

Olaga köpslagan nämnes likaså mycket ofta. År 1474 vardt Olof Larson saker för köpslagan, innan han vardt borgare. Samme Olof blef saker, för han satte sin verkstad i byn utan rådets vett och vilja. År 1485 omtalas, att Jeppe hade gjort skor här i byn »utan skomagrarnas minne oc blef han i theras minne för som theras skra utwisar». Östen, borgare i Enköping, hade 1485 varit uppe i »Jelman och köpt ferska fiska oc sedan hade de köpt många ferska fiska her i staden olofwandes». Samma Östen sakfälldes samtidigt för »ett fiskalass han köpte här i staden olofvandes». År 1513 intygar Lasse Sommar med 18 vittnen, att han ej sålde järn i Lybeck.

Slagsmål och öfvervåld förekomma nästan på hvar sida i protokollen. Vapnen, som brukas, växla från krigarens hillebard ända ned till hustruns glödraka. På skogen söder om Arboga lura stigmän, på mälarfjärdarna stryka, som i vikingarnas tid, ännu röfvarflottor, och på själfva gatorna i den blomstrande köpstaden vankas hugg och slag både natt och dag. De flesta slagsmålen förekommo vid ölstopen. Man sitter fredligt och lugnt tillsammans på loftet, tills ölet slår åt hufvudet. Då blir det fråga om betalningen, och ingen vill betala, eller ock fälles ett oförsiktigt ord, som väcker gammal bitterhet. Svärden dragas, och blod flyter. Endast ett par, tre gånger omtalas mord ifrån 1451 till medeltidens slut. På stadens badstugor och härbärgen äro dylika vilda uppträden mycket vanliga. Likaså var stadsbron under medeltiden, liksom i senare tider, en plats, där tumult och slagsmål gärna ville uppstå. Icke ens kyrkogårdarna voro fridlysta, när bärsärkalynnet föll på. Armborstet kunde då spännas eller knifven dragas i själfva Kristusbildens åsyn. I själfva Helgandskyrkan, där klockan ofta af okynne ringdes, spelades blodscener. Peder Gerekeson hade en gång gömt sig där i försåt för bysvennen, som kom dit för att ringa vård. När sista klockslaget förklingat och bysvennen skulle gå, rusade Peder Gerekeson fram och högg honom 2 sår i hufvudet. Själfva fogden blir slagen, då han är ute för att indrifva skatt.

Nere vid landbron, där skeppen och skutorna lågo, var det en ovanligt liflig anblick. Där trängdes stadens borgare med de nyss ankomna främmande köpmännen. Där åhördes nyheter och där uppgjordes köp. Stundom hände det dock, att landbron blef skådeplats för vilda tumult. Då haglade stenar ned i fartygen, så att skepparne ofta måste kapa landfästena och drifva nedför strömmen. Dylika öfverfall nämnas ofta. Hela stranden utefter har man, till och med i våra dagar, hittat gjutna tackjärnskulor, som utan tvifvel blifvit afskjutna vid dylika tillfällen. Sturarnas skepp synas särskildt ha varit utsatta för dylika öfverfall.

I andra fall yttrade sig öfvermodet äfven på döda ting. Svartmunken, som gästade Olof Ringapung och där slog sönder allt, hvad synligt var, högg ett finger af värden och gjorde hustrun blå och blodig, går i främsta ledet af dessa våldsmän. Vid sidan af honom möta vi djäknar, som under sitt fria, kringströfvande lif råkat i delo med rättvisan här. En djäkne, Rasmus, pliktade 12 mark, för att han slagit en kvinna blå och blodig. En annan djäkne blef i gengäld slagen blå om hela kroppen hemma hos Lasse Kälke, dit kämnärerna kommo och synte honom. Sven i Skämo hade fått påhälsning af två andra djäknar, som afslagit en hake och bultat 2 portar och 1 dörr med sten och yxhammar och stungit med frispikar. De fingo Matts Finne att gå i borgen för sin inställelse för rätta, men när deras mål påropades, voro de ute på villande stråt igen.

Sannolikt är det, att just dylika vandrande djäknar, som lefde af folkets vidskepelse och egna bedrägerier och stölder, ofta voro med om de inbrott i kyrkor och kloster, som under denna tid omtalas.

År 1498 bröto sig kyrktjufvar in i Stora Rytterns kyrka, hvars ruin ännu finnes kvar, och tillgrepo där 20 lod brutet silfver ur herr Måns kista. I Lilla Rytterns kyrka (äfven den nu en ruin) fingo de intet. I Odensvi kyrka togo de 3 pund vax, ett helgedomakar, 1 silfring, 1 kyrknyckel. I Husby kyrka (Rekarne) gjorde de äfven inbrott. 12 män sutto i rätten öfver dem här i Arboga. I protokollen kallas de »tjufvarne af Husaby». År 1503 uppbrötos 4 offerstockar i Arboga, nämligen 2 stockar i klostret, S:t Gertruds stock och Helge kors stock, dessutom 2 stockar i ofvannämnda Husby (här kalladt Husby Byring). I offerstockarna i Arboga synes tjufven, bland annat, ha funnit 3 par silfverspännen. Hans namn var Kettil Erikson.

Om det, som vi väl kunna antaga, någon gång varit djäknar ur härvarande klosterskola, som deltagit i dylika excesser och illbragder, vore det ej att undra öfver, om borgmästarna vid sina möten med gardianen haft skäl att betrakta denne med mindre bevågna blickar. Stundom väcker det vår undran, att en viss undfallenhet visas äfven mot brottslingar. Några, som begått röfveri i staden, kallas »desse gode män», därför att de voro ädlingar. Själfva stadsborna ha af en Himmetabo blifvit, hvad man kallar, nedskällda. Detta berättas med följande ord: Dessa dandemän här i byn blefvo kallade fandens mördare. Det synes häraf, att bypatriotismen blifvit sårad.

Äfven inom äktenskapet kunde det gå vilda vågor. Ett hithörande protokoll anföres här in extenso:

»Katrina, Lasse fatmästares hustru, beskylde sin man: 1. Att han aldrig fastade en fredag efter den man han slog ihjäl. 2. Dernäst ville han sticka elden på en bod, så att byn skulle brinna ner, och sade det han ville göra en ond gerning, som skulle spörjas i tusen år efter hans död, och röfvade han af sin hustru en pung, som 3 mark penningar var uti, och de samme penningar hörde P. Siggesons hustru till, och då han hade alt detta bedrifvit, så ville han hafva rymt af by sin färde, och tillvitade hustrun honom, det han bedref ett hor med sin egen piga ett år omkring. För alla dessa saker ville han ej sätta borgen, derföre vardt han satter i stadsens gömmo».

Då alla civilmål, såsom köp, byte, uppbud ¹⁹ testamenten o. s. v. afgöras i sträng öfverensstämmelse med stadslagens föreskrift ²⁰, kunna vi här förbigå dem, och nöja oss med att som prof anföra två testamenten.

Det ena lyder:

»Anno domini 1483, måndagen för S:t Thomas dag apostil, då kom beskedeligen man, vår borgare, Jöns Japson, med sin elskeliga hustru, hustru Margareta Ingemars dotter, in för vår sittande rätt å rätt rådstufvu dag, unte och gåfvo med begges dera samtycke och vilja allan sin gård till Vesterås domkirkio, Gudhi till heder och lof och jomfru Maria och S:t Johannis Baptista, med hus och jord, som han nu är, med panna och bryggeredskap, intet undantagit, utom en bod östan till, som står emellan Lars Björsons boderum och herr Nils a Bakka bodar — — med så skäl — — att after annans dera död skall gå ut af föreskrefna gård 4 mark till ett begängelse för begges dera själar med II prester och XXX en tid om året till evig tid, med så många messor som presterna äro och med så många vigilier, och med II lexor i hvart vigilia och efter begges dera död, då skall föreskrifna domkyrka råda och göra af förenämnda gård hvad hon vill».

Det andra testamentet lyder:

»In nomine domini omnipotentis vidkennes jak Lars Björson med detta mitt öppna bref, att jak gör nu mitt testamente, Gudhi till lof, heder och ära, och min fattiga själ och mina föräldra själa till ro och nadhe i dessa föreskrefna dandemanna närvaro, som äro först herre Knut, kirkioherre vid Oppekirkio i Arboga, Matts Pederson, Staffan Olson, Anders Nilson, borgmästare dersammastädes, Lars Jönsson, byfogate, ibidem, Olaf Olafson, Peder Svenson, Matts guldsmed, rådmän, ibidem — — — Och först gifver jag.

1. Vesterås domkirkio V mark.
2. Juleta kloster V mark.
3. Örebro kloster V mark.
4. Och dessa XV mark beder jag ödtnjukligen och kärligen hederlig och välbördig herre, Herre Nils Sture utgifva uppå mina vegna, för den gode herren är mik dem rätteligen pliktogh för en häst, som hans herradöme af mik köpte.
5. Till Arboga kloster ena kopparkanna.
6. Till Uppekirkio en tenkanna.
7. Herr Knut, kirkioherre ibidem, en mässingskätil.
8. Mina älskelige hustru Elinne, unnir jak ok gifver min halfdel i stenhuset, både ofvan ok nidan, alläds som det nu står, för hennes stora omak ok mödo, som hon för mik haft hafver oc än dagligen haffver. — Item en gatubod mz hus ok jord liggande »vestasth oc sörast» i ordin vid Bengt Trömbils gard.
9. Min dotter, Margareta, en krans, så god som XII mark.
10. Min son, Peder, II gatubodarum, liggande östast och nordast i ordin vid Jöns Japsons gard.

Det anförda testamentet vittnar om en kärlek, som bestått profvet.

Af kärleksäfventyr äro protokollen öfverfyllda. Än är det en dräng, som bryter ett hål in till Gunilla, än en guldsmedssven, som i natten skaffar sig ett rendezvous med mäster Sigges hustru, men öfverraskas af bysvennen; än är det en stockholmare, som har hemligt glam med Margareta, tills denna brister i tårar och vaknar ur sin korta dröm som en vanärad och fallen kvinna. En arbogaborgare dömdes till 30 marks plikt, för det han trolofvat 2 konor. En annan har fått namnet John Kärlek, förmodligen af enahanda skäl. Borgarhustrurna visa franciskanermunkarne sin favör äfven därigenom, att de ofta kalla sina barn Frans (efter S:t Franciscus). Mången arbogaflicka kan i fjärran aldrig glömma sin födelsestad. Karin Björson är arbogabarn och har blifvit gift i Östergötland, men klostret och kyrkorna här, och lunderna kring ekbacken, arbogaån och södra skogen, där hon lekte som barn, glömmer hon aldrig. En dag blir hennes längtan för stark. Hon rymmer från mannen och kommer tillbaka till Arboga. Här hämtas hon inför rätten, och borgmästare och råd bjödo henne att gå hem »till sin bonde igen». Också en pliktkollision, lika rörande som någon i våra dagar.

Arbogaungdomen hade under medeltiden sina nöjen lika fulla af lust och lif, som någon senare tid. Här funnos hornlekare, harpolekare, bellepip-lekare, och äfven lyra nämnes. Man lekte i gröna lunden kring gamla offerplatsen och under dess lummiga ekar. När vintern kom, täljdes sagor och löstes gåtor samt gjordes lekar, sådana som skogsbygdens barn göra ännu i dag.

Lek och allvar lågo nära hvarandra i lifvet, liksom humor och vemod i lynnet. Äfven till Arboga kommo vallfärdande pilgrimsskaror i hopp om aflat. Kyrkan gjorde sina fester till folknöjen. Klostret var därför en omtyckt ort. På dess högtidsdagar samlades borgmästare och råd på sina hedersplatser i nedra ändan af klosterkyrkans kor, de förnämligaste borgarfruarna midt emot dem invid pelarne, liksom ännu i dag.

Arboga helgon voro följande: Maria (Vesterås stifts skyddshelgon), Helge Sven, Nils²¹ och Lars (särskildt landsförsamlingen), Olaf, Petrus, Paulus, Frans, Katrina af Alexandria, Martin (under den påfliga schismen införd från Avignon i Vesterås stift 1365) Brigitta, Katrina af Vadstena, Anna, Elisabeth af Thüringen, Gudula, Agnes, Maria Magdalena, Barbara, Erasmus, Dorothea (dessa 3 införda från Danmark), Tre konungar, Loye (Eligius), guldsmedernas patron, Gertrud (kapell), Antonius. I slutet af medeltiden dyrkades allmänt S:t Göran, S:t Mikael och Sveriges skyddspatroner Sigfrid, David, Eskil, Erik. S:t Görans bild finnes i Torpa och Medåker. S:t Olafs och S:t Annas i Säterbo. Götlunda kyrka var vigd åt S:t Olaf. Petrus, Paulus voro Strengnäs domkyrkas patroner. S:t Anna och S:t Agnes voro vanligen skyddshelgon för flickskolor. S:t Karin skolornas helgon i allmänhet. Hvarje munkorden hade dessutom sina särskilda helgon, franciskanerna S:t Ludvig och S:t Klara. S:t Annas dyrkan infördes af tiggarmunkarna, Maria Magdalenas af S:t Brigitta, i samband med hennes ifver för fallna kvinnors upprättelse.

S:t Martin var offerlundarnas förstörare, köpmännens, gästabudens, S:t Clara belägringens, Barbara de döendes och bergsmännens, Gertrud kyrkogårdarnas, Nicolaus köpmännens, Olof skepparnes, Maria Magdalena botens, Agnes skolornas, Anna mödrarnas, Erasmus formännens, Örjan soldaternas, Gregorius rådstuns och relikernas samt skolornas, Katrina studiernas, Elisabeth de fattigas, S:t Antonius pestsmittades. Laurentius skyddade mot brand, kyrkofäderna Augustinus, Ambrosius, Hieronymus och Gregorius den store voro humanismens, Cecilia dansens, sångens och lekarnas helgon.

Den katolska kyrkans inflytelse framskymtar öfverallt. Väl synes det å ena sidan, som om hennes verk varit ytligt. Korstecknet göres af mördaren öfver hans offer, sakramentet begås efter fullbordad illgärning såsom en slags försoning. Jesu död åberopas i samma ögonblick, som svärdet flyger ur skidan, och helgonens förbannelse önskas öfver en ovän, lika väl som man själf utber sig deras nåd. Men det finnes andra sidor, som äro så mycket ljusare. Kyrkan står vid den döendes bädd och visar den korsfästes bild. Medan vågorna brusa kring Elfsnabbens granit, ligger där uppe på höjden en döende arbogabo, som kommit dit med krigsfolket, och anförtror sin bikt åt sin skriftfader. Vi känna det biktformulär, som följdes, och kunde knappt hafva något bättre att tillgå än i dag. Den döende tillfrågas, om han bekänner sina synder och ångrar dem, om han af hjärtat förlåter alla, som brutit honom emot, och om han vill hölja hela sitt arma, befläckade lif i Jesu förtjänst. Sist beder den döende: Herre Jesu, i dina händer anbefaller jag min anda. I nästan hvarje testamente förklarar testamentsgifvaren, att han förlåter alla lika visst, som hans enda hopp är att få förlåtelse af Gud. Ännu längre sträcker sig kyrkans inflytande. En mördare inställer sig själfmant och erkänner sitt brott. Kungsfrid lyses öfver honom på grund af denna bekännelse. En rådman, som blifvit lam och döf, anhåller om afsked från sin tjänst. Denna begäran beviljades, med förklaringen »oc för ty att han så dane sjukdom hade, gåfvom vi honom det lof att sätta sig af rätten, ej för nåkor oära skul utan för så dana förfal skul som föreskrifvet står». Ligger det ej en viss finkänslighet i denna förklaring?

Sådana drag, som att en herr Laurens, präst, ömt sörjer för sin moder, eller att Nils Törn ber sin broder, herr Henrik i Asker, komma till Arboga, där han vill få honom en stufva i sin gård och ville honom älska och vakta till döda dagar, »som honom tillburde göra sinom broder», äro ju icke särskildt betecknande för medeltiden, men kanske oftare förekommande, än vi anat. Ett vackert drag af kyrkans inflytande visar en konkurs, hvarvid den ena fordringsägaren efter den andra framträder inför rätten och efterskänker sin fordran af Peder Ulfson »för Guds skull och för hans fattigdoms skull». Lika vackert är det att se målsägaren bedja för den anklagade, att se klerker och dandekvinnor inför domaren framträda och bedja om nåd, eller höra den döende unna kyrkogården åt sin mördare. Sådana drag äro vanliga, och den katolska kyrkan står bakom dem. Hon har med rikare medel än någon kyrka utom henne, och under mörka och oroliga tider, verkat för kärleken och gjort det med framgång. Kanske har ingen tid höjt kärleken så högt och så dömt egenkärleken, som medeltiden. Det är katolicismens ljusa sida, men det var ej den, som framkallade reformationen.

Barmhärtighetsstiftelser. I samband med denna kärlek till alla fattiga, lidande och sjuka stodo de stiftelser, som afsågo att härbärgera och vårda denna klass af människor, och som ihågkommos med rika och frikostiga testamenten. En stiftelse af sådant slag var Helgandshuset, som stod i samband med Helgandskyrkan och låg nere på torget i hörnet.

År 1462 mottogo Lars Björson och Lars Porsöl (borgmästare och troligen Helgandshusets föreståndare eller kyrkvärdar) 1 gatubod. Samma år ägde Helgandshuset 2 delar i Helvetesgården näst västan för Lars Porsöls gård, samt därjämte ½ bod söder om torget, mellan Peder Gregers gård och Jöns Storbjörnsons gård. År 1470 erhöll Helgandshuset en märklig donation af Lars Björson, bestående i tegellada, tegelhus, gården med tegelhuset och lizla vreten vid gården, som gifvaren gaf under Helgandshuset »till everdelig egho för sin själ och sina föräldra oc ligger thet uppe vidh gambla kirkiogården». År 1474 bekräftas denna donation med det vilkor, att när Lars Björson fått 30 mark af Helgandshuset, skulle Helgandshuset råda tegelhuset, åkern — källarena, båda stenhusbodarna efter, hans död. År 1476 gör Lars Björson ännu en reservation i sitt testamente. Han begär att få hyra stenboden i hörnet för så mycket en annan vill gifva och »vilkorade sig högeliga och bad sig Guds helga död till hjelp att han ville tillstå sina gåfvor». År 1474 ställdes, såsom ofvan (pag. 67) nämndt, Helgandshuset under borgmästare och råd genom en stadga af biskop Lydika. Jöns Japson aflägger efter denna tid sin räkenskap inför borgmästare och råd, men klagar också gång efter annan öfver det intrång, som Helgandshuset lider af dem. Afgiften för Katrina, Jap skräddares hustru, som med sin man löste in sig på Helgandshuset, var 3 mark. För denna betalning fingo de en liten stufva i Helgandsgården. Om denna stufva skulle komma att flyttas, skulle ej de, utan Helgandshusets förmyndare betala kostnaderna därför. Helgandshuset erhöll del i böter för mansdråp, som 1477 utgjorde 12 mark. År 1478 blef Peder Brand mördad utanför Helgandshusets vägg åt torget. År 1484 ger Jöns Japsons hustru 1 bod till Helgandskyrkan och Helgandsstufvan, de fattige till ljus och värme. På 1480-talet nämnes ofta herr Johan Niculai, præbendatus i Helgandshuset. År 1485 säges han bo i Helgandsgården, vid norra gatan, norr om torget. Samma år köper han gård sunnan ån till Jungfru Marias och S:t Barbaras altare i Helgandskyrkan. År 1486 köper han af Bengt Albrektson 1 gård på Kakubergen till samma altaren. År 1489 ger hustru Anna i Östberga 1 gård till Helgandshuset. År 1516 ger Jöns Träfot ½ gård. År 1518 kräfver Jon öfverskärares dotter på sin mormors arf, som hon hade inne med sig, då hon dog i Helgandshuset. År 1534 återkräfver kyrkoherden Lars i Munktorp, på grund af Vesterås recess, den gård, som Lasse Gestrekson i Uppsala skänkt till Helgandshuset. Herr Lars fick halfva gården, den andra hälften togs af kungsfogden på konung Gustafs vägnar. Det är sannolikt, att en och annan sökte sin tillflykt i Helgandshuset för att komma undan skatter och utlagor. Anders Laurens stod 1477 inne för rätten och var bekänd att han var en värkman och icke Helgandsman.

Hospitalet (redan ofvan nämndt pag. 10) erhöll under denna tid en stor donation af herr Peder i Björnaskog, som 1483 bepliktade sig att gifva till hospitalet hvar månad 2 spann mjöl, 3 spann malt och 5 mark humla, 1 pund kött, 1 pund fläsk, som 6 gode dandemän skulle fördela. Af denna donation ser det ut, som om hospitalet varit ett sjuk- och fattighus för kringliggande landsort.

Socialt tillstånd. Genom medeltidens rika välgörenhet blefvo fattigdom och nöd bisprungna på ett sätt, som aldrig sedan. Fattigvården representerades af kyrkor och kloster. Hvad franciskanerna tiggde ihop, kom de fattiga till godo. I klosterkyrkans vapenhus skedde regelbundna utdelningar af mat åt de fattiga. Den enskilda nöden var bättre känd under denna tid, än i vår, särskildt genom munkarnes förtroliga beröring med alla klasser, och fattigvården var i följd däraf mera personlig.

Kyrkan var medeltidens största godsägare. Hon förtjänar det loford, att med ömhet ha vårdat sig om alla sina underhafvande. Om arrendet icke betalades ut på bestämd tid, kunde kyrkan vänta. Om missväxt inföll, hade hon råd och hjärta att efterskänka utskylderna. Kom den enskilde af hennes underhafvande i trångmål, fann han af sin husbonde hjälp i råd och dåd. Den djupa klyfta, som nu finnes mellan öfver- och underklass, fanns ej i medeltiden. Konungen och riksföreståndaren trifdes godt bland småfolket. Dessa å sin sida kände, genom det stöd de i medeltidens föreningar och skrå erhöllo, en själfständighet och glädje öfver tillvaron, som är främmande för vår tid. Denna stämning meddelade sig åt deras arbete. Hvarje arbetare tänkte stort om sitt kall och nedlade hela sin själ i det arbete han utförde. Ingen tid har visat mera trohet i utförande af det allra ringaste arbete än medeltiden, som med kärlek och lust utförde det allra minsta verk. Inga stora kapitalsamlingar förekommo under medeltiden.

Skråens uppgift var att tillse, att hvarje arbete blef utfördt med omsorg, att alla olagliga intrång i handtverket förhindrades, och att hvarje medlem i skrået lefde ett lif i tukt och sedlighet under åldermannens uppsikt och aga. Det är sant, att friheten på detta sätt vardt begränsad, men arbetaren erhöll i stället hos mästaren ett hem, och sedan han blifvit sin egen och ville arbeta ärligt och väl, hade han för sin existens det bärande stöd, som alltid ligger i den organiserade föreningen. Socialismens problem var så på visst sätt löst under medeltiden. Hvarje skrå ägde vanligen sitt gille ²², där medlemmarne samlades för att afgöra viktiga frågor, som rörde skrået, och fira sina helgondagar och fester. Hvarje gille hade sitt helgon och sin egen präst. I Arboga nämnas S:t Olofs gille 1458, S:t Nicolai gille 1463, Vårfrubrödragille 1472, 1473, Helgandsgillet 1477. Ett kvinnligt gille har också funnits, hvilket indirekt framgår af uttrycket »karlagillena».

Dessa skrån bidrogo icke litet, att, i samband med den offentliga ordningsstadgan, framkalla allmän tukt och sedlighet. Hvarje skrå hade anseende efter den ande, som rådde därinom, hvilket oftast berodde på åldermannen. Därinom utvecklades de egenskaper, som voro medeltidens bästa och som sammanfattas i ordet dandeman. (Se II, XIII, handtverkerierna). Däri ligger barmhärtighet, heder och tro, tukt och sedlighet samt vördnad för bestående ordning och lag. Att rättsbegreppen i dessa fall voro strängare än hos oss, synes af den stränghet, hvarmed hvarje brott emot dem beifrades. Rättskänslan blef mycket fort kränkt under Medeltiden. Däraf de många och, som oss synes, ofta obetydliga rättegångarna. Men där fanns på samma gång ett erkännande af sedlighet och rätt, som nu ofta är borta. Kvinnan, som fallit, fick bära stadens stenar, slita ris vid stufva eller kåk och under klockringning af bödeln ledas ur by. Tjufven fick gren och galge för den obetydligaste stöld. En nåd var det, att få öronen afskurna, stadens märke inbrändt i pannan och att tagas till mästerman. Vi stå främmande för dessa grymheter, men vi böja oss på samma gång för den ärlighet, hvarmed hvarje brott under medeltiden betraktades som brott. Det var en tid, som lät hvar sak gälla för hvad den verkligen var, som kände skillnad på svart och hvitt och aldrig lät den skillnaden falla.

Det var något partriarkaliskt i hela medeltidens lynne och skick. Så godt som hela det enskilda lifvet låg under offentlighetens dom. Ingen fick utan lof fara ur staden. Ägde han skuld, måste borgen ställas. Ingen fick vara ute eller stanna i härbärge eller ölkällare, sedan »vård var ringt». Dylika stadgar sträckte sig ända till klädedräkten. För medeltidens borgare var detta allt, som det skulle vara.

Innan vi gå vidare, torde det vara lämpligt att anföra de båda viktigaste urkunderna för kännedomen om Arboga medeltid.

Tänkeboken eller Arboga stads rådhusrätts protokoll 1451 — 1563, utgörande 1 tomen af protokollsböckerna i stadens arkiv, den viktigaste urkund, som stått oss till buds för denna del af Arboga krönika. Det utgör en på papper skrifven volym om 1,300 sidor. Stilen röjer klosterskolan. Säkert äro flera af protokollen skrifna af munkar eller djäknar i klosterskolan. "Dominus dixit ad me," begynnelseorden af Davids 110 psalm, äro gång på gång skrifna i marginalen. Säkert har melodien till dessa ord, som ända in på 1600-talet sjöngs af skolungdomen i våra kyrkor, föresväfvat skrifvaren. Ofta finner man kors ritade, vanligen af vidstående form. En gång har skrifvarens fantasi framtrollat en ful gubbe, med lång krokig näsa, sådan som djäfvulen afbildades i medeltidens föreställning. Stilen är redig och lättläst ända tills början af 1500-talet, då den begynner blifva svårare. Abbreviationerna äro lätta att lära känna.

Arboga Stads Lag, sedan 1866 förvarad å kungl. biblioteket i Stockholm, har under 1400-talet hvarje rättegångsdag varit begagnad å Arboga rådhus. Det är en handskrift å pergament, bunden i 1400-talets band med mässingsbeslag, och omfattar 90 blad. De vördiga borgmästarne ha roat sig med att göra anteckningar af olika innehåll, å fram- och bakpärmen. Där läsas anteckning om böter för köp å olaga plats, formulär för rådmansed, bön, en latinsk vers, så lydande:

Omnibus rebus jam peractis
Nulla fides est in factis.
Mel in ore, verba lactis,
Fel in core, fraus in factis.

Å baksidans insida läses en berättelse om en rik man och en giriger, läkedomsråd, uppräkning af brott, för hvilka kyrkan ej ger frid, samt ett protokollsutdrag om målet rörande guldsmedssvennen och mäster Sigges hustru.

Sedan vi nu meddelat några drag ur det lif, som rörde sig i Arboga under medeltiden, vilja vi taga i betraktande själfva skådeplatsen för detta lif.

Topografi. Arboga var under medeltiden, liksom nu, deladt i två hälfter, sunnan och nordan ån. Dessa delar voro förenade genom stadsbron ²³. Å denna bro stodo flere bodar, liksom öfverallt eljes å gator och torg. S:t Nicolai kyrka, Örebro kloster, Jon Storbjörson egde bodar på denna bro eller vid dess ändar, hvarjämte Nils gullsmed af staden hyrde en bod vid bron.

Söder om ån låg S:t Nicolai kyrka. (Närmare om kyrkans läge se II, XI). Karl Knutson sålde 1455 en gård sunnan ån åt Peder Gregerson, liggande öster Ingemar skomakare vid S:t Nikolai kyrka. År 1459 säges Ingemar skomakare bo i öster till "bäcken" (samme Ingemar, som erhöll jord i Djupmyra tillbaka genom dom af Karl Knutson). Namnet »bäcken» återfinnes ännu i det östra kvarteret sunnan ån, fästadt vid ett afloppsdike, ehuru af bäckens öfra fåra ingenting annat återstår än i senare tider upptagna diken. År 1486 bor Olof Fot vid Nikolai kyrka. Om kapellet i södra skogens bryn se ofvan (pag 80). Vid södra stadsdelens östra ända låg Gäddegården, omgifven af Gäddevreten. Väster om Gäddgården låg en gård »österst i byn», som innehades af Måns Bengtson och efter hans död delades, så att den norra delen öfvergick till hans måg, Jens Jönson på Ekeberg. Denne lämnade 1489 sin del i gården ifrån sig åt herr Holvid, förr kyrkoherde här sunnan, i utbyte mot en annan gård. ²⁴ Den södra delen af Måns Bengtsons gård öfvergick genom dottren Brigitta till Abraham Christiernson Lejonhufvud (se pag. 86). Porsegården (1519) låg längst ut i väster (n. v. Strömsnäs).

Juleta kloster sålde 1483 en gård sunnan ån åt Lars köttmångare. Gården har måhända sedan öfvergått till Anders köttmångare, emedan klostret 1485 har 20 öre att fordra af denne, som icke kunna utfås på annat sätt än det vanliga, att klostret skänker pengarna såsom gåfva till S:t Nikolai kyrka, som själf får taga ut dem. Anders köttmångare säljer samma år en gård (den samma?) till herr Jon Niculai i Helgandshuset.

Vidare låg Brobygården »ut ur gatan ned i ån». Andra gårdar innehades af Matts Garp, jordägare i Djupmyra, hvars gård sedan öfvertogs af Jon Hane, Anders Rase öster om bäcken (sålde sin gård till Ingemar skomakare), Erik Krake, Peder fiskare, Lasse Prytz (hans gård tillhörde förut klostret), Mats i Boo, »sunnan vid den allmänningen, som ut af byn ligger». Vid bäcken ur Helge Svens källa bodde 1458 Ingemund smed och Peder murmästare, 1459 Ingemar skomakare och Anders Rase. Abedisonagården nämnes 1463, Abotagården 1461. Sven i Skämo hade en gård sunnan, västan diket. Nordan därom låg en annan gård, som 1471 gafs till Arboga kloster af Magnus Dus' hustru, men af klostret redan 1473 såldes till Örian i Fröshammar. Herr Laurens Henrici i Juleta skänker 1491 till sin svåger Meyneke en tomt »suder vid vreten sunnan ån». Biskopsgården, öster om bäcken, omtalas 1491, Munkatomten 1495. Riseberga klosters forna gård säljes af Lasse verkmästare 1504. S:t Antonii gård låg vid bron 1514, Heno myntmästare bodde näst bron östanför 1465. 5 bodar sunnan till vid lukuna nämnas 1456. Henning Bältare hade gård sunnan ån väst i byn, västan för Svens gård i Skämo 1481. Herr Iwar Axelson hade gård på söder 1483.

Jon Ingemarson, hvars del i Djupmyra 1500 köptes af Måns Larson, hade en gård sunnan, som sedan 1502 innehades af Brynolf skräddare. En Jon Ingemarson nämnes 1469 såsom bisittare i den nämnd, där Karl Knutson själf dömde angående jord i Djupmyra.

Af gator sunnan ån nämnas norra och södra gatorna (parallelt med ån), skurna af korsgatan, samt en och annan allmänning ner efter ån.

Nordan ån. Väster om bron, utmed ån och upp till torget låg Jöns Storbjörnsons gård (se Lohman pag. 132). Denna gård kom till Juleta kloster 1462, återköptes af Anders gullsmed, borgmästare i Arboga 1525. Å denna tomt torde stadens äldsta badstu under medeltiden ha legat. Öster om bron bortgafs en gårdstomt i början af 1400-talet af konung Erik af Pommern åt hans tjänare Knut Niclisson. År 1446 yrkade borgaren Lasse Magnuson (på grund af arfsanspråk?) att återfå samma gård. Detta beviljades, men samtidigt afskildes från gården den pålade strandremsa, som allt sedan ända till vår tid utgjort stadens ladstad. En senare arfvinge till gården, Rawid, som ökat dess område i väster, sökte 1460 att vidga gårdstomten genom att under densamma åter lägga ladstaden ²⁵. Detta försök misslyckades, och Rawids anspråk tillbakavisades genom rättsutslag 1460. Gården ärfdes efter Rawids död af hans dotter Ragnilla, gift med Olof Gullsmed, kom sedan genom köp 1476 till Knut gullsmed och därefter till Anders gullsmed, som år 1524 till Gustaf Vasa måste afträda gården i sakören. Då gården sedan 1529 af Gustaf Vasa såldes för 200 mark, begränsades den samma å ena sidan af stallet (kungsgårdens), å den andra af fru Ybbes (Ebbas ²⁶) gård och ladbron. Norr om Rawids gård, som egentligen bestod af 2, Själfsvallet och Halna gård (den senare f. d. Lasse Månsons), gick kloster- eller brödragatan ifrån torget ²⁷ österut till klostret (stadskyrkan). Från klostergatan ledde tvänne allmänningar ned till ån. Mellan dem låg klosterbadstufvan. Vid klostergatan bodde, utom Rawid, Bengt i Säby, Halsten, Sven Bältare, Olof Finne, Bengt Albrektson, Lambrekt Tidekason, i hvars stuga rådstufvurätt ofta hölls ²⁸, m. fl.

I närheten af klostret bodde Kristian, Henrik Törn, Peder Dån.

Väster om klosterbyggnaderna, af hvilka endast en stufva nämnes, hvari broder Frans Bang bodde, sträckte sig klosterträdgården ända till Helgandshuset. Norr om detta låg kyrkogården.

Norr om torget låg Helgandsgården. Strax öster därom låg den gård, som Abraham Christiernson sålde åt Helgandskyrkan.

Norr ifrån torget gingo tvänne gator, öst- och vestgatan. Dessa skuros rätvinkligt af norra och södra eller öfre och nedre gatan. Från torgets s.v. hörn gick västerut efter ån långgatan, nuvarande västerlånggatan.

Väster på torget låg rådstugan.

»I hörnet vid allmänningsgatan, som västan af torget löper, östan allmänningen, som ned till Helgands gillestufva löper», bodde Lars Porsöl. Gården västan Lars Porsöl kallades fordom Helvetet, och Helgandshuset ägde 2 delar och David Larson 1/3 i denna gård. Vasatomten, vid Helvetesgården, beboddes 1458 af Lambrekt Tidekason. Lars Björsons stenhus låg öster väster utmed södra (allmännings) gatan. Lars Björs gata gick från torget och löpte ofvan detta. Icke långt därifrån (västerut) låg Guttorms gata och S:t Olofs gillestuga.

Väster om torget bodde Anders Gudmundson, Jöns Japson, Lars Djekn. Dessutom ägde kaniken Erik Kagg här en gård mellan 4 gator, sedan såld åt Johan Sommar 1496. Väster därom hade herr Knut ett litet stenhus = huset i Vinbergska gården (se ofvan pag. 79). Utmed . Västerlånggatan lågo Helge korskapellet, det s. k. Ullbergska klostret (pag. 79), med Olof skomakares, Måns Iwarsons, Peder Birgersons, Håkan Stubbs gårdar samt Strömmingsgården i närheten. Här invid låg ock S:t Nikolai gille samt Helgandsgillet vid ån. I närheten af Helgandsgillet ägdes gårdar af Olof skomakare, Jon Tyrn och Lars Halvard.

"Helgandshusgillesboden i Stockholme", som låg söder eller s. v. om torget, väcker fråga om huruvida en pålad holme här fordom funnits, eller boden tillhört Helgandsgillet i Stockholm. Det förra synes antagligare.

Torget hade port emot brosidan.

Väster i byn — räknadt från torget såsom delare — låg ytterst stock- och munkvreten samt grafven. Närmare torget, men ännu väster i byn bodde Jon Bengtson, Lars Torbjörson och Olof Vind. Broder Karl ägde en gård mellan munkvreten och Lars Torbjörsons gård. Uttrycket »väst i byn» begagnas dock både om kvarteren sunnan och nordan ån.

Icke långt ifrån byns västra del, nordan ån, men längre i öster synas Kakubergen ha legat ²⁹. Där ägdes gårdar af Olof Skökare, Kappelasse, som äfven hade gård vid ån, Måns Bengtson, Peder Karson, Unge Sven Bältare (dessa tre efter hvarandra ägare af samma gård), Bertil Albrektson, Olof Torbjörson ³⁰, hustru Luci, Anders Raulson, hvarjämte Nils Djekns stuga omtalas såsom där belägen. »Kakubergen på vreten» eller »öster på vreten» nämnas ofta med sina kolgårdar, stall och tomter. Likaså korset på vreten, där Magnus Iwarson »uppe vid korset på vreten» bodde, ehuru ett dylikt kors äfven fanns på söder (»korsgatan»), och troligen betecknade stadens gräns, såvida ej franciskanerna, som utanför sitt kloster hade ett stort kors, äfven annorstädes upprest dylika. I närheten af korset och grafven, som väl gick omkring staden, låg 1472 Maria Magdalena kyrka å Sudremalm, "nest byn" (se pag. 74). Härinvid ägde Jon Bonde (nordan korset), Måns Nilson, Jon Fassbjörn (vid korset innanför grafven) kålgårdstomter, stall och lador. Vi försättas med dessa uppgifter i stadens nordligaste gräns. Andra diken nämnas väster och öster om norra stadsdelen samt söder om ån. Det västra diket gick troligen förbi gamla kyrkogården, som i vårt århundrade åter blifvit begrafningsplats och där en del af detta dike torde finnas kvar. Det östra diket nordan ån är skoldiket, som en gång torde ha tjänat till befästningsgraf, liksom möjligen det öster därom belägna stadsdiket, helt visst af senare ursprung. Diket söder om ån torde ha varit Kråkdiket, eller det bågformiga dike, som utgår väster ifrån det nu s. k. Kråkdiket och träffar staden strax öster om Strömsnäs.

Svante Sture, liksom Sten Sture och Nils Sture ägde gårdar i Arboga, Nils Sture, som det synes, sunnan ån.

Gårdar, som nämnas utan närmare uppgifvet läge, äro: Ulffsgården, Öfverskäraregården, Spännaregården, Högxgården, Skagxgården, Svenunxgården, Brödragården i hörnene. Grymsgård låg nordan torget, Laggagården, Bäkkiagården och Källaregården sunnan ån. Dit hörde troligen ock Dumvreten. Prästgården nämnes 1508.

År 1528 nämnes Helgandsgatan, där klostret säljer en bod. Detta är sista gången klosterbröderna i protok. nämnas.

Lämningar af forna grunder, som visa stadens utsträckning i äldre tider, finnas i den s. k. Brändtomten söder om n. v. västra kvarteret söder, samt norr om den n. v. staden. Af Lohmans uppgift framgår, att åkern norr och n. o. om nu varande begrafningsplatsen, medeltidens »gambla kirkiogård», äfven varit bebygd. En del af denna åker bar till vår tid namnet kyrkovretarna, liksom en del af åkern söder om staden kallades klostervretarna (se ofvan pag. 86).

Nästa avsnitt ¦ Innehåll