Klostrets anläggning. Med år 1285, då franciskanerklostret i
Arboga grundlades af konung Magnus Ladulås, träder Arboga in i historiens
ljus. Att stadens namn första gången med historisk visshet möter oss
i samband med klostrets anläggning, ser ut som en tanke. Arboga storhetstid
börjar med franciskanerklostret och slutar med dess indragning. Icke
så, som skulle ej staden hafva funnits förut. Då franciskanerna alltid
bosatte sig i städerna, få vi redan däraf sluta till att Arboga redan
före deras ankomst existerat som stad, och att den varit lockande till
klosteranläggning, kunna vi antaga på grund däraf, att munkarna alltid
visade sig ha god blick i valet af sina klosterlägen.
Vi kunna vara förvissade om att Arboga haft äfven sin kristna historia
före franciskanernas hitkomst. I offerlunden hade under 10- eller 11-hundratalen
den första missionärens röst blifvit hörd, den första martyrens blod
flutit. På Arbogaåns stränder hade en gång i 1000-talets början, efter
en gammal sägen, Norges konung, Olof den helige, landstigit, predikat
Kristus och byggt en kyrka, som blifvit uppkallad efter S:t Olof. Omöjligt
är det ej heller, att Västmanlands apostel, som en tid varit bosatt
i Torpa, hittat vägen hit. Likaså få vi väl antaga, att munkar eller
nunnor en eller annan gång förirrat sig hit från Juleta eller Riseberga,
med båtar roende öfver Hjälmaren.
Vi lämna nu dessa antaganden för att öfvergå till historiens säkra
uppgifter.
Franciskanerorden, som 1285 fick fast plats här genom konung
Magnus Ladulås' gifmildhet, hade 1209 blifvit stiftad af en rik köpmansson
från Assisi i Italien, Franciscus.
Efter en yrande ungdomstid hade denne i en drömsyn blifvit
väckt till besinning. Gripen af Jesu ord till den rike ynglingen: »Sälj
allt det du äger», samt af Mattei 10 kap. 9 vers, beslöt han att försaka
allt och gå ut bland de fattiga och elända för att predika fridens evangelium.
I denna afsikt stiftade han en förening af likasinnade, som stadfästades
af påfven Innocentius III. Två och två gingo de ut. Deras hälsning var
de latinska orden Pax tecum (frid med dig). Deras ordensregel
förbjöd dem att begära skydd för sig, att emotstå det onda, att återtaga
det, som fråntagits dem. De skulle däremot bistå hvar och en, som bad
dem om hjälp, men akta sig för den onda blicken och för anblick af kvinnor.
Ordens valspråk var: fly, tig, var stilla. Franciscus själf gick som
en himmelsk främling öfver den själfviska jorden. Med skogens fåglar
och markens djur umgicks han i barnslig enfald såsom med bröder och
systrar. Franciskanernas dräkt bestod af en grå kåpa, med rep om lifvet
i stället för gördel, samt en kapuchon. Deras sjukbesök, deras uppoffrande
verksamhet i kärlekens tjänst, deras folkliga botpredikningar och sköna,
innerliga hymner vunno folkets hjärtan för dem, hvarthelst de kommo.
De räknade under medeltiden många af kristenhetens lärdaste teologer
bland sina anhängare och stodo i allmänhet väl hos påfvarna, hvilkas
trogna försvarare de voro, och af hvilka flere utgått från deras eget
led. Med insamlingarna för korstågen hade de blifvit betrodda och ha
i följd däraf samt för sina hänförande korstågspredikningar fått äretiteln
»den heliga grafvens väktare». Om de reformatoriska rörelserna inom
orden under en senare tid få vi tillfälle tala längre fram.
Franciskanerorden var ett barn af den hänförelse, som framkallats af
korstågen. När de första bröderna hunnit till Arboga, var korstågens
tid i det närmaste ute, men samma hänförelse, som glödde under dem,
har i franciskanernas ordenslif sökt sig en ny form.
Till en början voro franciskanerna i verkligheten, hvad de gåfvo sig
ut för att vara, efterföljare af Kristi fattiga lif. De fingo ingenting
äga, icke mottaga några penningar, icke hafva andra bostäder än usla
brädskjul eller hybblen. Möjligt är, att de i sådant armod redan länge
vistats här, då Magnus Ladulås' donation öppnade för dem utsikten till
bättre dagar i betydelsen af mera världsligt lif. Franciscus hade en
gång sagt: om jag lefde till världens ända, skulle jag icke behöfva
någon annan läxa, än Jesu lif och lidande. Hans lärjungar behöfde ej
gå till världens ända för att glömma den.
Hvar de här i Arboga i början slagit sig ned, är nu omöjligt att säga.
Måhända bevarar S:t Karin minnet af deras första kapell.
Magnus Ladulås var icke den ende, som ihågkom dem med gåfvor. Tidsandan
var sådan, att andliga stiftelser ihågkommos. Flera riksråd nämna Arboga
kloster i sina testamenten. Karl Estridson 1286, Magnus Johanson 1292,
samme mans änka 1304. Vi kunna möjligen häraf sluta oss till, att konungen
i rådets följe ofta vistats i Arboga. Birger Thomasson af Hagaby nämner
klostret i sitt testamente 1308, samma år som stadskyrkan uppgifves
vara byggd.
En sägen är, att denna kyrka i början tillhört ett nunnekloster, och
att franciskanermunkarna tagit henne i besittning först längre fram.
Denna sägen kan möjligen hafva sin grund däri, att stadskyrkan blifvit
uppbyggd af franciskanerna, men för att rymma äfven ett nunnekonvent
däri.
Franciscus hade nämligen stiftat äfven en kvinnlig franciskanerorden,
de s. k. klarissinerna. Innan kyrkomötena började förbjuda s. k. dubbelkloster,
där munkar och nunnor bodde samman, sökte munkarne gärna att få med
sina kloster förenadt ett nunnekonvent. En tredje gren af franciskanerna
voro de s. k. tertiarierna, d. v. s. en ordensklass af lekmannabröder
och -systrar, som lefde i sin kallelse ute i världen, men voro klädda
i grått, hade gemensamma gudstjänster i klostret, och som aflagt löfte
att lefva ett lif i Gud. Genom denna klass öfvade orden måhända sitt
största inflytande.
Klosterkyrkan, eller den n. v. stadskyrkan, uppförd af tegel, var ursprungligen
byggd i enkel kapellform, utan torn och sidoskepp, med enkel korvägg
och ett mindre torn, s. k. takryttare, å taket. Hvalfven byggdes säkert
först i senare tid.
Franciskanerklostrens föreståndare kallades gardian, ett ord af italienskt
ursprung, som betyder väktare, och som af vårt folk förvrängdes till
gårdjäkne. Arboga gårdjäknes sigill af 1291 finnes kvar. Det har spetsig
ovalform och visar i midten jungfru Maria med barnet, omgifven af gafvelarkitektur,
därunder 2 klöfverblad och nederst gardianen i bedjande ställning. Omskriften,
på latin, lyder: S(IGILLUM) GARDIANI ARBUGHENSIS.
De första namn på Arbogaborgare äro Gelbricht (1293)
och Henechinus (1304). Detta visar, att Birger Jarls tanke blifvit
förverkligad, och att de första köpmännen, som bosatte sig i våra köpstäder,
varit tyskar. Möjligt är det, att lybeckarne bidragit till stadskyrkans
uppbyggande. Gafveln bakom tornet visar nedertysk stil med smärta blindnicher.
Örebro kyrka anses ock vara byggd af lybeckare.
Kyrkomöten. Med 1297 börjar den långa
raden af Arboga kyrkomöten. På detta första möte utfärdades aflatsbref
för S:t Olofs kyrka af biskoparne Brynolf i Skara (sedermera
helgon) och Ysar i Strängnäs. Kyrkan, som anses hafva legat å
udden på den nuvarande kyrkogården, (som redan för 500 år sedan kallades
gamla kyrkogården), var invigd åt S:t Olof samt Petrus och Paulus Ett
vittnesbörd om en mission från Norge torde vi äga i det norska helgonnamnet
Halvard, Olof den heliges samtida, som ofta förekommer här under medeltiden.
S:t Olofs namn måste dock snart hafva mistat sin helgongloria, medan
Petrus och Paulus, ovisst om i en ny kyrka, blefvo Arbogas skyddspatroner.
Persmässan, på Petri och Pauli dag, firad ända in i vårt århundrade,
vittnar därom, liksom S:t Persgatans namn och omnämnandet af Petri-Paulikyrkan
1396. I nyssnämnda bref för S:t Olof utlofvas 40 dagars aflat för dem,
som med vördnad och heder besöka S:t Olofs kyrka på dess helgons dagar
eller dess invigningsdag. Underliga tankar väcker det, att aflatsbrefvets
pergament finnes kvar, medan S:t Olof och så många andra Arboga kyrkor
skattat åt förgängelsen.
När klostret genom reformationen indragits, blef franciskanernas gamla
kyrka skänkt till stadskyrka och 1651 efter undergången reparation invigd
åt den heliga trefaldighet,, hvilket namn den ännu i dag bär. På kyrkomötet
1297 infördes den Heliga Trefaldighets Högtid inom den svenska
kyrkan. Då man på 1600-talet knappast vetat af detta, blir den gamla
klosterkyrkans, sedermera stadskyrkans, namngifning ett så mycket märkligare
sammanträffande. Bland öfriga beslut, fattade på detta möte, märkes
påbudet om själamässor för Magnus Ladulås. Jämte klostret i Arboga räknade
dess stadskyrka, nu landskyrkan, honom som stiftare, enligt sägen 1280.
Hans sista önskan, att minnet af honom ej måtte dö med klockringningen
öfver hans graf, blef således genom detta påbud i en yttre mening uppfylld.
Ordförande på detta möte var ärkebiskopen i Uppsala, Nils Alleson. Samme
man har samma år, förmodligen också från Arboga, utfärdat påbud för
prästerna att predika på svenska samt att lära barnen före 7
års ålder Fader vår, Tron och Ave Maria.
Testamentsgåfvor till klostret. Birger Persson till Finsta,
upplandslagmannen, S:t Brigittas fader, gifver 1314 en donation till
klostret. 1318 ihågkommes klostret af de olyckliga hertigarne Erik
och Waldemar i det testamente, som uppsattes i Nyköpings torn
kort före deras död. De hade ofta vistats här (1307 och 1310) och Ermegard,
änka efter Erik Valdemarson, har i Arboga utfärdat köpebref till drottning
Margareta 1402. Magnus Erikson, den milde,
människovänlige konungen, har 1346 i sitt testamente begåfvat Arboga
kloster och hospital. Detta hospital var utan tvifvel anlagdt i samband
med klostret, på samma plats, som ännu i dag bär dess namn. Magnus Erikson
har genom stadslagens utgifvande stadgat städernas lagbundna skick.
Ett handskrifvet exemplar af denna stadslag, sådan den gällde för Arboga,
förvarades förut i Arboga arkiv, men flyttades för några år sedan till
Stockholm. Denna medeltidskodex har blifvit beskrifven af C. J. Schröder.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll