Många sägner i Arboga omnejd bevara minnet af digerdödens hemska tid. Ännu för 150 år sedan brukade folket göra korstecken, då någon oväntadt föll i nysning, emedan digerdöden börjat med detta symptom. En by i Medåker, Östberga, säges förr hafva hetat Ödesberga, hvilket namn den fått under digerdödens tid, då allt folket i byn dött ut, så att den blifvit öde. Samma sak berättas om Torfvesta i Fellingsbro. Flera odlingsrör ligga uppkastade i skogarna och på ställen, som nu icke varit odlade på lång tid. Härom lyder sägnen. Kort före digerdöden rådde en svår tid i vårt land. Då beslöts, att alla öfver 60 år i landet skulle aflifvas. En bonddotter reste då till konungen, i samma skick som fordom Kraka, hvarken klädd eller oklädd, hvarken vid ny eller nedan, hvarken gående eller ridande. Hon rådde kungen, att de rika skulle dela med sig af sin jord och alla stenbackar skulle upptagas och odlas. Däraf uppkommo hackhemmanen, hvilka blefvo öde vid digerdöden. Hacktorp bevarar ännu namnet af denna tid. 1 Strax före pestens utbrott hade en gosse och en flicka varit synliga, som sopade och rakade, där digerdöden sedan gick fram.
Magnus Erikson, som ofta vistats i Arboga, säkert mången gång följd af sitt glänsande hof, kanske också af sin varnande ängel, S:t Brigitta, var äfven här samma år digerdöden rasade, 1350. Kanske ansågs Arboga redan då som en hälsosam ort, dit hofvet tog sin tillflykt, såsom fallet varit i senare tider. Magnus har enligt sägnen å sitt slott Åkersborg i Arbogaåsen utskrifvit en skatt och uttalat sin sorg öfver att nödgas betunga sitt folk med orden: Jag tager Gud och alla heliga till vittne, att jag icke detta gör af någon girighet eller egennytta, utan af nöd för rikets tarf och med den sorg, som följt mig för medellöshet allt ifrån den dag, jag kom till konungsdömet.
Ännu i dag heter ett ställe å bergsträckan norr om Arboga Åkersberg. Namnet är af senare datum, men torde leda oss till det forna slottets läge. Senare svenska konungar hafva innehaft gårdar å samma bergås, det fordom s. k. Kakuberget. Andra ortnamn, äfven norr om ån, såsom Västanborg, Tunaborg, Rundelsborg, torde icke vara utan betydelse. Namnet Åkersborg tyder på en fri höjd, omgifven af åkrar. Enligt bibliotekarien m. m. D:r C. G. Styffe skall Akersborg, som omtalas i medeltidshandlingar, vara Akershus i Norge, där konung Magnus Erikson utfärdat flera bref.
Ett Åkersborg, beläget invid Arboga, namnes af Palmschöld, Rhyzelius, Hadorph, Lohman. En äldre källa för dessa uppgifter måste hafva funnits. I ett arbete, Sainte Birgitte de Suède, Paris, J. Leady et C:nie 1892, af Comtesse Flavigny, som idkat arkivforskningar i Sverige, säges pag. 66 om Brigitta: Fidèle à ses fonctions, elle suivit donc la cour à Åkersborg, la demeure favorite du roi, qui s'élevait à l'ouest de Stockholm, au milieu des montagnes d'Arboga. Bevis af urkunder saknas dock äfven här.
Giftblandare. Medeltiden var full af syner och drömmar. Genom korstågen ökades i en otrolig grad benägenheten att öfverallt se ingripande af den osynliga världen. Samma år som digerdöden inbryter, fick Arboga en ytterligare anledning att frukta för djäfvulens makt. I Visby dömdes detta år tvenne giftblandare till bålet, som före sin död bekände, att de förgiftat brunnarna i flera städer, däribland Arboga. Själfva giftet hade den ene burit på sig, då han anträffades. Samme förbrytare, som gaf sig ut för att vara »organista», bekände, att han tillagat ett pulver af så dödande kraft, att icke en enda gottländing skulle ha blifvit vid lif, om han fått lefva ett år. Han tillade, att han tillhörde ett hemligt förbund, hvars medlemmar voro utbredda i hela världen, och uppträdde som rika köpmän och andra ansedda personer. De bete sig, säger rapporten från Visby, såsom sinnesrubbade och äro tecknade med grekiska eller hebreiska tecken. Hela kristenheten - så slutade han - är förgiftad af judarna och af oss, skurkar. Den andre sade då han fördes på bålet: Hela kristenheten är förlorad, om icke Gud hjälper. Akten er därföre för alla präster och munkar!
Man kan tänka sig förskräckelsen, som underrättelsen härom måste ha väckt i Arboga med dess rika källflöden från södra skogen, dess brunnar och stående träsk. Folket måste ha skydd mot de onda makter, som genom dylika trollkarlar drefvo sitt spel. Munkarna fingo här en tacksam uppgift.
Crucifix, som svettas. Två år senare, 1352, berättas det, att ett crucifix i Arbogafranciskanernas klosterkyrka svettats blod. Munkarna vunno mycket på denna affär. Folket, som därigenom såg ett bevis på Kristi synbara deltagande för sin kyrka, vallfärdade från när och fjärran för att skåda undret, som naturligtvis upprepades. Naturligtvis inflöto rika gåfvor och penningesummor till klostret mot utdelad aflat. Crucifixet, framställande den korsfäste i denna jämmerliga, smärteförvridna gestalt, som för oss är ohygglig att se, men för franciskanerna, som införde den, och för folket, som däri såg frälsaren från sin nöd, var naturlig, fanns i landskyrkans norra sidoskepp ännu i början af detta århundrade. Sedan är det spårlöst försvunnet.
Lohman skrifver därom, att det »nu hänger i S:t Nikolai kyrka för norra gången, utan att svettas. Mästaren till arbetet har illa lärt teckna, och skulle kunna vara farligit, effter korsbilden hänger just emot norra qvinnoraden, vanskapeligit för anskådarens imagination».
Franciskanermöte. Länge dröjde det ej, innan franciskanerklostren började affalla från stiftarens regel, fattigdom i Kristi efterföljd. Munkarna fingo ej mottaga penningar, endast allmosor till sitt uppehälle och för att själfva gifva åt de fattiga. Snart började man finna sig väl af det lugna lifvet i klostret, och när bröderna voro ute på sina omgångar genom socknarna för att insamla allmosor, vankades ofta nog ett traktamente, som gjorde dem missnöjda med den enkla kosten af ärter och grönsaker i klostret. Faran blef större i en rik köpmansstad som Arboga. Det världsligt sinnade partiet bland gråmunkarne sökte komma ifrån ordensregeln genom den förklaringen, att den enskilde munken var i sig fattig, men klostrets rikedomar ägde han rätt att njuta eller bruka. Flera försök gjordes hela medeltiden igenom att återföra ordensregeln till dess ursprungliga mening. Öfver ett visst antal kloster sattes en kustos till uppsyningsman, öfver en ordensprovins (Sverige, Norge och Danmark bildar en sådan) en provincial, öfver hela orden en minister. De öfverordnade myndigheterna ägde att vaka öfver tillståndet inom hvar sitt område. För att underlätta denna inspektion och rådslå om gemensamma angelägenheter sammanträdde hvart tredje år ett kapitel eller möte med ombud från de enskilda klostren. Ett sådant möte var 1331 samladt i Skara och talrikt besökt. Där synes det allvarligare partiet haft öfverhand, emedan beslut fattades om ordens reformation.
Vid digerdödens tid är det visst, att munkarne hade mycket arbete med sjuka och själavård. Att de andliga i vårt land vid denna tid visat en makalös själfuppoffring, synes däraf, att präster och munkar, under sitt kärleksverks utöfning, själfva mångenstädes föllo offer för pesten. Missämjan mellan munkar och präster, i mycket erinrande om strider mellan vår tids frikyrklige och prästerskapet, saknades väl icke heller här, men torde under digerdöden, såsom alltid i tider af stor fara, hafva försonats.
Munkarnas verk. Munkens arbete i själavård slog rötter hos folket, som icke äro uppryckta ännu. Åkrarna kring vår stad fingo delvis sin första fåra plöjd af munken. Offerlundens ekar föllo för munkyxans hugg. Gångstigarna kring staden upptrampades af hans fot, de första vägarna byggdes af honom. De första fisknäten knötos af munkens hand. Apostlarna hade ju ock varit fiskare. Den första kvarnen anlades från klostret, tanken på den första kalkugnen, den första malmbrytningen föddes inom cellen. Folket berättade underliga ting om munken. Han gick vapenlös i skogen, utan att väja för stigman, björn eller ulf, som icke gjorde honom någon skada. Han kände alla skogens hemligheter, alla markens örter. När han mumlade sin bön öfver den sjuka, eller korsade öfver det gapande såret, gick sjukdomen bort och såret läktes. Folket läser hans böner ännu i dag. Hvar källa, som munken signat, blef en undergörande hälsobrunn. Ännu klädes trefaldighetsaftonen mången källa i blommor och grönt, fast folket har glömt, hvem som först lärde dem den seden. Och i klosterkyrkans kor, med de många glänsande ljusen, när sången höjdes där, då var det som osynliga andar i hvalfvet. Folket berättade, att bröderna ofta hörde den döde munkens röst sväfva, silfverklar som förr, och blanda sin röst med de andras. Det fanns tro på de heligas samfund, som nu är borta.
Klosterklockans milda ton ljöd så stilla, ödmjukt bland de öfriga stora kyrkklockornas. Hon var en vasall åt dem. Klostrets gudstjänsttider fingo ej sammanfalla med de öfriga kyrkornas, lika litet som hennes klocka fick öfverrösta de andra. Hennes klang vigde dagens början och slut och lyste frid öfver dess flyende stunder. Den hördes ännu i natten, när munken vid själaaltaret sjöng mässan för de döda och bad för deras eviga frid.
En och annan af bröderna hade särskildt sinne för bokliga konster och studier. Franciskanernas skolor ersatte vår tids teologiska fakulteter. Luther gick som barn i skola hos franciskaner. Äfven här möta vi senare en franciskanerskola, där unga prästämnen fingo sin utbildning. Orden satte själf vetenskapen högt och räknade dess utöfning såsom sin krona.
Offerlunden. Detta intresse för studier ha vi att tacka för två af de äldsta bevarade minnena af vår stad från digerdödens dagar. Det ena är en beskrifning på den gamla offerlunden, s. v. om staden, afskrifven i Lohmans A. S. k. I den form, hvari skriften nu finnes, är den senare. Den uppgifves emellertid vara nedskrifven af broder Clemet Gilgiusson, vicarius (d. v. s. ordensprovincialens ställföreträdare) i Arbugis 1348. Hufvudinnehållet däraf är följande. Fordom låg söderut tätt intill berget öster om Krakaklacken, där förr Kraka Viniborgs gård låg (tillägg: Krakaklacken är gråberget väster om krakadiket vid Grimberga gata), en gudalund, kallad Blodisvollur. Där voro ekar, som sades vara planterade af Folke och Öd. På hvar ända om lunden voro två kullar (koller). Öster ut låg Frejas kulle, väster därifrån renlifvesmannen Helge Svens källa. Väster ut låg en kulle, som de kallade Mangrips kulle, och därofvan den vackra lunden, som kallades Glasäter. Både Mangrips kulle och Glasäter sammanhängde med lunden genom träna. Midt i lunden var en stor sten. I öster och väster voro många små mindre stenar, som de sutto på. Dessa stenar blefvo, Gudi till heders, jungfru Maria och helga Sven, borttagna. Söderut funnos inga stenar. I norr framför källan var den stora... (eken ?), från hvars rot källan framkväller både vid och djup, med så ymnigt vatten, att en stor del af Asaängen där nedanom uppdyas.
Det öfriga är svårfattligt. Man ser, att folket druckit ur tre källor, att de gjort löften till lunden och de heliga källorna, att de tysta gått till Gladsäter och där skriat ett stort glädjeskall, sedan återvändt söder om offerlunden och tillbedt. De, som druckit af källorna och varit i själfva lunden, gingo barhufvade öfver Krakas bro till Sonabäcken, där vördig fader Ulffer bor och kommo hem öster om stora bron, hvarpå de gjorde Freja ett löfte.
Lohmans förklaringar göra texten ännu dunklare. Han säger, att Krakaborgs slott låg på Mangrips kulle, d. v. s. nu varande Lärkbacken, samt att Sonabäck är den strömfåra, som går mellan Strömsholmen och n. v. kyrkogården. Såsom ofta glömmer han dock att angifva det väsentligaste, d. v. s. hvar själfva offerlunden legat. Platsens omgifningar hafva mycket förändrats sedan den gamla tiden, dels genom bortgräfning af kullar, dels genom trädfällning och odling. Vestén säger, att offerlunden i hans tid var omgifven af tall- och granskog. Lohman A. K. säger, att ättehögarna och grafvarna i hans tid voro öfvervuxna af skog och därför omöjliga att taga reda på. Gustaf Thomé har i kalendern Svea 1864 tecknat Arboga minnen och talar där om kvarlefvor af en offerlund vid Vinbäcken. Vi vilja angifva de skäl, som synas oss tala för detta läge. Jämför pag. IX och kap. XIII (Fornminnen). Å en karta från 1773 af Josef Pilstrand kallas ängen mellan Ekbacken och Vinbäcken för Lekplatsen, Här har stadens ungdom, släkte efter släkte, roat sig med lek och dans i gröna lunden, tills den ena eken efter den andra föll för yxans hugg och plogen började skära sina fåror. Hvarje offerlund ägde sin lekplats. Ekbacken, som af gammalt folk ännu kallas Lekbacken, torde ha varit Frejas kulle. En sägen är, att munkar och nunnor gått dit och lekt. Vinbäckens hälsokälla har af ålder varit en offerkälla. Förrän kapten Strömberger omgräfde Vinbäckens sötvattenskälla, säges denna med väldigt dån, som af en basun, ha forsat fram i dagen. En rök, liksom ur en sjudande kittel, sväfvade då jämnt öfver henne. Denna källa har förr i folktron haft sin egen rå. Midt i Vinbäckens lund står en stor sten, nu kallad predikstolen, som sannolikt fått tjäna till predikstol äfven för den första munkens predikan och som synes vara den sten midt i offerlunden, hvarom munkbrefvet talar. Väster ut från Vinbäcken ligger strax s. om Lustigslätt i en däld den s. k. Glädjeslätten, namnet erinrar allt för tydligt om Gladsäter. Af källorna, som förr kvällde i mängd därstädes, kallas en ännu i dag Glädjekällan. Sägnen berättar, att munkarna druckit ur dessa källor. Vid norra kanten af denna s. k. Glädjeslätten, hvaraf namnet Lustigslätt tyckes vara ett eko, visa ännu i dag de gamla en trekantig åkerfläck, där en man, som hette Lustig blifvit stenad i gamla tider. Ett dunkelt minne från hednatid röjer sig otvifvelaktigt häri. Man kommer att tänka på helge Svens martyrdöd genom stening. Folket säger, att ur den sista bloddroppen, som sipprade fram ur hans kropp, hade helge Svens källa framsprungit. Så mycket är dock visst, att just denna trakt har rättmätiga anspråk på att räkna minnen från hedendomens och den första kristendomens tid. Folket tror ännu i dag, att leda och stygga syner visa sig vid Vinbäcken, och icke långt därifrån har ända till våra dagar folkets öfvertro haft mycket att göra med den s. k. offertallen i Galgbacken.
Munkritning af Arboga. Men därmed upphör icke vår tacksamhet mot munkarna. En annan munk har i cellen tillbragt en stund med att rita af en bit af det Arboga, där han fått hem och frid i klostret. Vi känna ej igen det 19:e århundradets Arboga, men ån flyter i ritningens förgrund, som i dag. Å andra stranden, den norra, synas murar, som likna Jerusalems, så främmande äro de för oss. Skottgluggar och utsprång, en sjöport ner till ån, några mursträckor högre, andra lägre, bakom muren skymtande löfträn och 2 torn med konisk afslutning — se där allt. Assessor Stjernman har lämnat Lohman denna teckning, och det är med tillit till hans auktoritet, som vi anfört den.
Stadens sigill. Att Arboga vid denna tid redan fått ordnadt och lagstadgadt skick, framgår af stadssigillet, som möter oss 1330. Detta sigill bär en romansk örn som stadens vapen. En sägen, anförd af Palmsköld, berättar, att en örn blifvit skjuten i det alkärr, där första stocken höggs till stadens uppbyggande, hvaraf sigillet skulle ha fått sin bild. De hanseatiska mynten bära dock redan vid denna tid örnens bild såsom vapen. Troligt är det ock, att detta första sigill utgifvits af tyska borgare i Arboga. Då det tyska »aar» betyder örn, låg för dem nära till hands att tyda första delen af ordet Arboga på sitt vis. Däraf vapenbilden.
Ett annat, något yngre medeltidssigill bär omskriften Secretum Arhogarboga, månne åhögarnas by? Bogi betyder i västmanlandslagen by.
Stadens område var vid denna tid mycket vidsträckt. Åkergärden, hagar och vretar samt i senare tider kålgårdar intogo vida rum mellan gårdstomterna. Genom tomtdelningar samt täta eldsvådor föranleddes nybyggnader, hvarvid gårdarna trängde sig närmare tillsammans, tills de i slutet af 1500-talet blefvo tätt hopade på ömse sidor af ån.
Den äldsta staden bildades genom utbrytning af byar. Norra sidan om ån var tidigast odlad och bebyggd. Där sträckte sig Öster- och Västerby Langa, som nu kallas Ladubacksgärdena, som fordom innehades af Sveriges konungar. Å höjderna af Kakubergen (namnet betyder de platta, låga bergen) lågo flera tomter med sina åkrar nedanför berget. Ända mot skogen i norr sträckte sig hustomterna. »På höjden, som våra fäder brukade mest till hustomter», säger Lohman, »är en trakt, som kallas ännu tomtåkrarna».
Södra sidan om ån höll vid denna tid på att odlas. Dess lergrund lämnade ett rikt bete, och hagarna söder om ån nämnas ofta. Troligen var det dock först genom munkarna, som dessa ängsmarker blefvo uttorkade och förvandlade till gifvande jord. Götlunda ägor gränsade här inpå staden.
