Märkligt nog synes frikostigheten mot klostret i Arboga hafva aftagit efter 1350. Måhända var detta en följd af folkmängdens minskning, måhända ock af klostrets ödeläggelse efter pesten. Juleta kloster erhåller däremot doneringar i stadens närhet. 1340 får det 13 örtugland jord i Jäder, 1359 kvarnen därstädes, 1377 får det Ulff Jonsons ägor i Jäder i pant. Å äldre kartor finnes namnet "Kyrkberget", norr om Jäders gård. Detta namn gömmer helt visst minnet af en kyrka, byggd af Juletamunkar.
Aflatsbref utfärdades af biskoparna för att upprätthålla kyrkor eller skaffa dem inkomster. 1358 får Arboga kyrka aflatsbref af biskop Magnus i Västerås, troligen för att hjälpas ur lägervall efter pesten.
Arbogapräster nämnas under 1300-talet, herr Bengt och herr Arvid samt vördig fader Ulff vid Sonabäcken. Att Arboga vid denna tid haft blott en kyrka, förmodligen S:t Olofs, synes af 1358 års aflatsbref.
Magnus Erikson tyckes ha älskat Arboga och troligen haft många anhängare här. Kakelholmen vid Näsby säljes 1350 af honom till biskop Ödgisle i Västerås. Sonen Erik uppbudar, som en annan Absalon, sina trupper mot fadern till Arboga 1357. Tre år därefter har Erik dött, då är Magnus åter i Arboga. Fem år senare, 1365, är Albrekt af Meklenburg i färd med att rycka kronan af Magnus. Då hvilade Magnus sista gången i Arboga under sin marsch mot Enköping, där hans öde skall fullbordas. I Arboga synes han dock hafva haft medhåll äfven efter sitt fall. Hans trupper stanna där en tid efter nederlaget vid Enköping. Så är Magnus, den hjärtegode, men svage konungen, borta ur sagan.
Om osäkerheten i landet varit stor under Magnus Eriksons tid, hade han dock sökt råda bot för det onda. Värre blef det under Albrekt af Meklenburg. Nu började stormännen uppföra borgar, fästen och slott öfver hela landet. Plundringståg, våldgästningar och öfverfall hörde till ordningen för dagen. Både Albrekt och den egentlige maktinnehafvaren i Sverige under hans regering, Bo Jonson, som har Arboga i län, finna vi vid denna tid på besök i Arboga. 1375 och 1381 är Albrekt här. År 1376 har Bo Jonson i Arboga utfärdat domsbref med Albrekts sigill, hvilket är betecknande för hans ställning. Året därefter gjuter han blod i franciskanerkyrkan i Stockholm. Öfverfall i kyrkor och kloster äro denna tid vanliga. Ärkebiskopen i Uppsala öfverföll 1338 franciskanerna i Uppsala i deras eget kloster. Kyrkor och kloster förvandlas till fästen, när de ej brännas och sköflas. I Uppsala stift hade ett röfvarband för sina våldsgärningar föreburit, att andliga inrättningar vore gemensam egendom.
Vitalianerna, som under föregifvande att undsätta Albrekt, brände och plundrade både i Östersjön och kring Mälarstränderna, hade tillfångatagit Strängnäsbiskopen Thord, som måste klaga hos påfven. En Sven Sture beklagar sig 1398, att han ej kan betala en skuld, förrän han »fått en ända på detta fästet, som fienderna hafva här förr byggt». Under denna oroliga tid hålles ett kyrkomöte i Arboga 1396 i Petri och Pauli stadskyrka (oppidi Arbogis). Var det den gamla S:t Olofs kyrka, eller någon ny, måhända klosterkyrkan? År 1400 nämnes »gamla kyrkogården». Ligger historien om S:t Olofs öde gömd häri? Mötet förklarar, att det för sin del vill söka hämma tidens tygellösa själfsvåld. Utom ärkebiskopen äro bland andra biskopar Thord i Strängnäs och Nikolaus i Västerås närvarande. Här uttalas bannlysning öfver sjöröfvare, rånare, mordbrännare, stråtröfvare och våldsmän, våldgästare i fattiga städer, plundrare af kyrkor och kyrkogårdar, och andra, som kränka kyrkans frihet och rätt. Alla dessa få ej begrafvas i vigd jord utan biskoplig licens, så vida de ej gjort restitution.
Det är en målande tidsbild, detta mötesbeslut. Färgerna äro säkert ej öfverdrifna, sannolikt hämtade från Arboga egen historia under denna tid. I Raven v. Barnekows räkenskaper öfver konungens kosthåll under hans resor finnes äfven upptaget, hvad som åtgick vid besöken i Arboga. Detta utkräfdes med våld, där det ej lämnades godvilligt.
Äfven inom kyrkan var tillståndet mörkt. Mötet omnämner kringresande löspräster, som kommo med falska betyg, men ofta äro mördare, affällingar eller på annat sätt brännmärkta, och förbjuder deras admitterande till tjänstgöring. Varning för förklädda munkar har redan tidigare utgått. Sist förklarades Brigitta för helgon och beslöts, att S:t Brigittas fest skulle firas öfver hela landet den 7 Oktober. Brigittas far hade visat välvilja mot franciskanerna härstädes. Själf ägde Brigitta gård i Arboga, förmodligen inköpt under någon vistelse här i följe med Magnus Eriksons hof. Landskyrkans altartafla bevarar hennes porträtt, och folket fröjdar sig än åt Brittmess-sommarns bleknande sol. I hennes syner och drömmar blandas sanning och hugskott om hvartannat. När hon straffar påfven och uppmanar sin biktfar att öfversätta den heliga skrift, då är hon en föregångare till Luther. Det största hos Brigitta är hennes syndabekännelse i döden till de sina: Jag är den största syndaren af er alla. Altartaflan »i landet» (landskyrkan) framställer henne med den vanliga typen, igensvullna ögon, böjd näsa, tunna, hårdt slutna läppar, som antyda härsklystnad. Brigittas samband med Arboga slutar ej härmed.
Munkar och präster. För att bilägga de vanliga tvisterna mellan dessa, hade påfven Bonifacius IX 1393 sökt att begränsa hvarderas tjänsteområde. Gråmunkarne, eller franciskanerna, hade förut fått rätt att predika, afhöra bikt, ålägga botgöring, meddela aflösning och förrätta be-grafningar i klosterkyrkorna. Däraf uppstodo konflikter med prästerna. Bonifacius utstakar nu gränserna noggrannare än förut. I Visby hade spänningen mellan gråmunkar och präster nått sin höjd. Där hade en präst i S:t Olofs kyrka, herr Heyno, samma år utlåtit sig, att sedan predikare, dominikaner och gråmunkar i vårt land fått rätt att höra bikt och meddela aflösning, hade ingen sann herde funnits i Guds församling. Bland andra påståenden, han i sin predikan gjort, var äfven den gamla donatistiska satsen, att sakramenten förlora sin verkan, om de utdelas af en präst, fallen i dödssynd. Munkarna kallades af honom folkets förförare. Heyno blef instämd för domkapitlet i Linköping. Att Bonifacii IX:s bulla om begränsning af tiggarmunkarnas verksamhetsfält ej varit tillfyllestgörande, synes däraf, att en ny bulla af samme påfve 1402 utfärdades. Däri förbjudas munkar att vara präster i sockenkyrkor. Kyrkor och kloster beröfvas sin rätt att utse biktfäder och meddela aflat, emedan dylika privilegier missbrukats, sär-skildt af tiggarmunkarna. Den dispens, som först meddelats åt dessa sistnämnda, att bekläda det sekulära prästerskapets sysslor, äfvensom att predika, återkallas. Flere socknar få ej vidare ha gemensam präst, utan skola skiljas.
Arboga kloster fick under dessa oroliga tider säkert ofta tjänstgöra som tillflyktsort eller fäste under öfverfall och plundringar. Vi ha för denna tid endast att anteckna ett testamente till klostret af riddar Ulf Jonson 1391, samme man, som pantsatt sina ägor i Jäder till Juleta.
