Matts Garp och Peder Gregerson äro 1451 borgmästare i Arboga. Utom borgmästare och råd räknar staden bland sina ämbetsmän kämnärer, fodermarskar, herbergerare, syllosättare, vårdskådare, bagare, fjärdingsman, vägare o. s. v. Vid vårt inträde i staden öfverraskas vi af det lif och den rörelse, som möter oss där. Bönder med säd köra in genom tullarna, munkar och nunnor af olika ordnar vandra stilla och allvarligt fram, nere vid ån ligga skeppen, nyss komna med varor från Norrland, Finland, Gotland eller Lübeck. I gillestugorna höres skrål och glam, och byfogden själf får ofta sitta emellan. Präster från grannsocknarna äro inne i affärer.
Pastor i Götlunda har nyss 1451 gjort en lysande affär, i det han af biskop Sigge i Strängnäs mot rundlig betalning skaffat sin kyrka ett nytt aflatsbref. Bland dess helgon nämnas nu S:t Anna, Johannes döparen, S:t Lars, S:t Erik, S:t Olof, S:t Martin, S:t Brigitta. För att få. del i den utlofvade aflaten fordras att bidraga till kyrkans byggnad och underhåll, att i bön för de döda gå omkring kyrkogården, att med böjda knän läsa pater noster och ave Maria vid Helge Kors altaret och kyrkans skyddshelgons, S:t Olofs, altare, eller att vid aftonklämtningen 3 gånger läsa ave Maria. 40 dagars aflat utlofvas härför, under villkor af sann ånger och bikt. Brefvet är skrifvet i Götlunda.
______
Karl Knutson är åter här, säljer gårdar och håller ting. Jöns Lang, byfogden, sålde 1453 en gård sunnan ån å Karl Knutsons vägnar. En nämnd, tillsatt af Karl Knutson, afgjorde s. å. en tvistefråga mellan Jäder och Godby om en holme. En annan tvist, som samtidigt afgjordes, rörde också en holme, som dömdes från Uppeby och under Jäder. Denna senare dom är undertecknad af biskop Sigge i Strängnäs, Johan Gädda, riddare, Staffan Ulfson, riddare och lagman i Västmanland och Dalarne.
Måns Bengtson, Engelbrekts mördare, köpte 1454 en gård i Stockholm af Pawel Kröjer i Arboga. Karl Knutsons kansler, Nikolaus Ryting, utfärdar samma år jämte Erik Erikson, riddare, från Örebro ett räfstetingsdomslut å konung Karls vägnar, angående en åkerlycka i Kåsäters ägor, som tilldömdes Götlunda kyrka. Denne Nikolaus Ryting var magister och juris utriusque doktor samt stor vän af franciskanerna, i hvars klosterkyrka i.Stockholm han begrofs.
1455 säljer Karl Knutson återigen gård sunnan ån, vid S:t Nikolai kyrka, åt Peder Gregerson.
1456 är Västeråsbiskopen, Olof Gunnarson, f. d. Vadstenamunk, inne i Arboga och håller rannsakning om Lars Björsons aflidna hustru Margit. Ett rykte hade kommit ut, att Lars Björson i samråd med sin senare hustru Ragnild skulle hafva afdagatagit den förra. 8 dandekvinnor, som känt hustru Margit i lifvet, gingo ed på hustru Ragnilds oskuld. Helgedomar (reliker) lågo utlagda på gatan utanför rådstun, och edgångskvinnorna lade under eden händerna på dem. - Hinsa Petri nämnes vid denna tid såsom präst i »annen stadskyrka», troligen S:t Nikolai.
Karl Knutson namnes åter 1458, Måns Bengtson 1459. Den senare uppbjuder en gård, som han har i pant af Olof skomakare.
Vid denna tid börja gatorna i Arboga stenläggas. Jöns gatuläggare nämnes 1461. De talrika besöken af främlingar och mötena, som höllos här, torde hafva bidragit till detta beslut att sätta staden i snyggare skick.
Å ett möte, som 1461 hölls härstädes, hade kyrkoherden i Österhaninge, herr Helge, klagat öfver att gudsriddaren af komturen i Årsta i samma socken, herr Gerd van Welam, ej ville betala honom tionde, under föregifvande att hans ordensprivilegier frikallade honom därifrån, hvaremot han ålades att styrka detta eller betala tionde, hvartill hans företrädare icke nekat.
De tyska riddarne eller gudsriddarne voro en orden, stiftad under korstågens tid af lybeckska och bremiska köpmän, ursprungligen i syfte att vårda tyska pilgrimer. Orden, som inlagt stora fortjänster om Preussens mission, inkom under 1300-talet till Sverige och intog 1389 Gotland, som den innehade till 1408. Årsta kommenderi i Södertörn öfvergick år 1467 genom köp till Erik Axelson Tott.
Vadstena kloster och Arboga. Samma år, 1461, anslår konung Kristian Arboga byskatt, 150 mark årligen, till Vadstena kloster. Det är icke utan betydelse, att den stad, där Brigitta blef förklarad för Sveriges skyddshelgon, får bidraga med sin gärd till hennes klosters underhåll. Vi förstå då bättre betydelsen af Brigittas porträtt å den forna stadskyrkans altartafla.
Olof Gunnarson, Västeråsbispen, dog detta år, enligt en sägen förgiftad af munkar och präster, som icke tålde hans stränga kyrkotukt. Han var, så vidt vi känna, den enda Västeråsbiskop, som under medeltiden i Arboga utöfvade någon akt af kyrkotukt.
Juleta. Detta kloster ägde under medeltiden äfven här i trakten en oerhörd mängd egendomar. Jöns Storbjörnson, borgmästare i Arboga, skänker 1462 sin gård norr om ån, väster om stora bron och upp till torget (den nu s. k. stadsgården), »Gud till heders, jungfru Maria och S:t Bernhard», till Juleta kloster, »at der af måtte Gudi till lof någon tjenst evinnerliga afgöras». Abboten i Juleta, som kallas »vördig fader och broder Olof, abbot», lofvar ä mte [sic, "jämte"? /SZ] konventet i detta bref, som således utgör ett kontrakt, att hålla en mässa af jungfru Maria vid Vår Fru-altaret i deras kyrka, för testamentsgifvaren själf, hans förra och n. v. hustru, alla efterkommande och alla kristna själar till »själa rökt och evärdeligt minne». Brefvet börjar så: »Jak Jöns Storbjörnson, borgmästare i Arboga, liggande hardeligen kranker til min kropp, dog helbrygda til min själ och sinne, Gud vare derför lofvad» etc. Liksom alla medeltida testamentsbref bär äfven detta en pietistisk anstrykning. Att så är fallet, beror därpå, att munkarna ofta voro de enda skrifkunniga, som funnos att tillgå, och att munken ej blott fört pennan, utan dikterat testamentets form, ofta dess innehåll.
1462 säljer Magnus Bengtson sin gård på Kakubergen.
Herr Birger Trolle vistas här i affärer. Detta namn påminner oss om konung Karls olyckor. Nu är han åter utan krona, och en annan har intagit hans rum.
Skyddsbref. Konung Kristian, som, efter ärkebiskopens seger öfver Karl vid Strängnäs, blifvit inkallad som konung (1457), har 1463 utgifvit ett skyddsbref för »vår köpstad» Arboga, hvari han lofvar att taga alla dess innevånare, hustrur, barn, hjon och tjänare i sitt konungsliga hägn, värn, frid, försvar och beskärmning, så att ingen äger att dem i någon måtto hindra, kvälja, omaka eller oförrätta, vid hans kungliga hämnd och vrede. Kristian, som brukade skrock och trollkonster för att leta reda på gömda skatter, särskildt i kyrkor och kloster, och som af kreti och pleti lånade, hvad han kunde komma åt, naturligtvis utan någon återbetalning, har i alla händelser utfärdat detta bref för att lugna arbogaborna. Denna hans omåttliga snålhet, i förening med de tunga skatter han påbjöd, blef också orsaken till hans afsättning.
Stadens befästning. Kungakronans förlänande eller återtagande låg i prelaternas hand, som endast leddes af själfviska intressen och lättsinnigt för dem läto land och folk blöda. Arboga blef nu än en gång skådeplatsen för inbördeskrigets mord och brand. Redan 1461 sker en syning af stadens grop, »hvar han var gil eller ogil ok holkit han skulle om stadin gå». Måhända röjer sig häri en aning om kommande fara. De fästningsmurar, som synas å munkritningen utmed norra stranden, hade säkert för längesedan blifvit raserade. Samma år, 1461, nämnes Magnus timmerman, som timrade på tornet. Om detta ej var något försvarsverk, torde det hafva varit den nya kyrkan, som nämnes följande år, då biskop Sigge ihågkommer henne i sitt testamente. 2 byggmästare tillsättas äfven 1461 för stadens byggning omkring staden.
Ture Turesons öfverfall. Enligt Messenii uppgift skall Ture Tureson Bjelke, Kristians anhängare, år 1464 hafva öfverfallit Arboga från sjösidan och lagt staden i aska. Detta öfverfall från kung Kristians sida förefaller oväntadt, så kort tid efter konungens skyddsbref. Troligen hade dock Arboga nekat skatt, eller visat sig ovilligt att ingå på de kraf, som af Ture Tureson till förmån för Kristian gjordes. Märkligt nog nämnes en herr Ture Tureson såsom byfogde i Arboga samma år. På återvägen blef Ture Turesons flotta vid Kvicksund slagen af biskop Kättil. Flere gånger hade danskarna samtidigt med sina jakter gått uppför Mälaren, men blifvit tillbakadrifna.
Karl Knutson återkommen. Bref afgick nu till Karl med begäran, att han måtte återvända till Sverige. Detta bref var undertecknadt äfven af köpstadsmännen, hvaribland säkert arbogaborgarne. Karl kom nu åter som konung, men Stockholms slott innehades af Ture Tureson och måste belägras. Det var under belägringen häraf, som Karl skrifvit ett bref till Arboga stad (Lohm. 164 a), hvari konungen förbjuder innevånarna att gifva skatt eller lydnad åt någon annan än den, som kommer med konungens öppna bref. Tillika begär han från Arboga oförtöfvadt 30 vapenföre män med harnesk, värja och 1 månads kost, »ty herr Ture», heter det, »stormar och skjuter på oss och vår stad med bössor och pil och gör det värsta som han kan». Detta bref visar, att försök af Karls motparti blifvit gjordt att beskatta Arboga. Lohman uppgifver, att Arboga till Stockholm afsändt det af konung Karl begärda, men däremot med hot och undsägelse nekat de upproriskas sändebud sin skatt och lydnad.
______
Efter Stockholms intagande dröjer det icke länge, innan Karl åter måste nedlägga kronan i följd af biskoparnes intriger. Nu känner han det tungt att lefva och önskar, då han afseglar till Finland, att aldrig komma tillbaka till Sverige igen. Han, som fordom ägt 2 kungakronor, är nu så fattig, att han icke kan betala en ringa skuld. Efter ankomsten till Finland tillbringar han sommaren i franciskanerklostret i Åbo. Hvad sökte han där? Redan förut, då han varit öfvergifven, hade han yttrat, att han icke visste, hvem han skulle tro, utom Gud.
Arbogabor omtalas ofta såsom deltagare i unionsstriderna. De hade deltagit i Karl Knutsons krigståg till Skåne 1452. Jakter utrustades till Gotland 1453. Rawal Finne och Matts Rumbo, båda från Arboga, hade 1455 kämpat på Dänaborg under herr Thord Bonde, konung Karls tillgifnaste vän. Rawal Finne synes ha varit feg i striden, Matts Rumbo däremot tapper. En annan arbogabo, Ragels Ingelson, hade blifvit skylld för stöld af en häst, som han tagit i slaget vid Stäkaborg efter biskop Kättils bud. Laurens Olson hade af Fassbjörn lånat häst och pilt »på örligit» 1464.
Efter Karl Knutsons andra fall regerade till en början såsom riksföreståndare biskop Kättil, efter hans död 1465 ärkebiskop Jöns Oxenstjerna. På dennes sida stodo, såsom unionsvänner och danskt sinnade, Erik Nilson (Oxenstjerna) och Erik Karlson Vase, biskop Kättils broder. A motsatta sidan, såsom Karl Knutsons anhängare, stodo Nils Bosson Sture Natt och Dag, sedan under lång tid ståthållare öfver Västmanland och tidtals bosatt i Arboga, Sten Sture d. ä. och bröderna Tott, Ivar Axelson, gift med Karl Knutsons dotter Magdalena, och Erik Axelson, gift med Helena Sture.
Erik Nilson nedgör, troligen i förening med Erik Karlson, Sturarnes folk vid Arboga 1466. Rimkrönikan nämner, att Erik Nilson öfverraskat Nils Stures folk i Arboga, »der de lågo som andra dårar», utan att ana något oråd. Men Erik Nilsons trupper voro i närheten, och innan de visste ordet af
»The vardo alla gripna ther,
Både the som vare fjärran och när».Protokollen för detta år intyga, att Nils Stures tjänare begått våld och rof i Arboga. Anna Stubbs dotter hade af dem blifvit »röfvad på 12 mark, som de erkände sig ha tagit för riksens resa skull». Värre bete sig Erik Nilsons tjänare. Desse grepo Knut guldsmed, skyllde honom för falskt bref, förde honom ur byn, togo af honom hans kläder, häst o. s. v. (Scriptores rer. suec. III 33 i början af 1467 och slutet af 1469.) Henrik skrifvare, också i tjänst hos Erik Nilson, gick in på badstun med svärd och beskattade Gudmund badstukarl på ett ämbar öl, som Hans Guldsmeds pigor buro in i badstun. Om slikt lif varit orsaken till Nils Stures nederlag, kunna vi häri söka den historiska upprinnelsen till ordspråket om arbogaölet. Nils Nannulfson intygar d. å., att han mist 1 pantsatt sked i örligit.
Erik Karlson, stormande, vild, oförvägen som en viking, vann en ny seger vid Arboga 1468. Det var då Karl Knutson för tredje gången blifvit konung. Med en bondehär öfverföll han då konungens trupper i Arboga och nedgjorde dem. Stadens protokoll omtalar den tid, då bönderna skinnade Arboga, och berättar ett och annat drag ur striden, förrän frid var lyst.
Tre bönder hade burit in 3 stora säckar i Olof Jonsons gård then tid bönderna skinnade Arboga. Af bönderna het en Lars i Säby, en annan Torkels son i Vaale, och säckarna voro fulla med gods, som rannsakades, hvarvid rätta ägarna återfingo bälten, lakan, bäcken och annat hvad dem tillhörde. Guttorms rote gör en »utresa» samma år. Guttorm säljer en häst åt rotemännen (soldaterna), men får igen hästen, då de kommo tillbaka, och han fick så både häst och pengar. Bengt köpsven klagar, att en hofman tagit från honom ett pansar, då slaget stod här i Arboga. Bengt fick igen sitt pansar, emedan det vardt taget, sedan frid var lyst.
Stämningen hos en och annan borgare var i anledning af dessa härjningar icke den bästa. 1469 står Peder Dalkarl inför rätta, anklagad att ha sagt: Kommer här en riktig konung i Sverige, då »skall ske eth fallandöffwill them som bo i Arbogha». Rawid, en annan arbogabo, yttrade samma år, att han önskade, att alla herrar, som fanns i Sverige, vore i helvete och vi hade tyskarne här igen, då finge vi lag och rätt i Sverige.
Visst är, att Erik Karlsons framfart i spetsen för ursinniga hopar af bönder, stigmän och fribytare med plundring, mord och brand icke kunde gifva anledningar till några glada jämförelser mellan det närvarande och förflutna. Det var icke utan orsak, som Arboga brandvakt flere hundra år efter dessa blodscener hvar natt fick sjunga
Gud bevare folk och fä,
Gud bevare stad och land
För mord och brand,
För fiendehand.Snart är dock Erik Karlsons rol utspelad. Af Sturarna vardt han först slagen i Dalarna, sedan i Fellingsbro vid Oppboga färja 1469 8. Där vardt Erik Karlsons öfverblifna här i grund nedgjord. Fellingsbroflickorna visade sig modiga som amazoner, och en af Erik Karlsons hofmän, Gödeka Varg, blef af en rask tjänstepiga tillfångatagen och utlämnad åt Sturarnas folk. Gödeka Varg miste för sitt förräderi sin gård Uknö i Björskog, som Sten Sture tog i sakören. S. å., 1469, nämnes i protokollerna en förrädare i Arboga, Magnus Kalstok, beskylld att ha burit bref och bud till Erik Karlson eller Erik Nilson, den tid de samlade allmoghan i Fellingsbro. Detta syftar måhända på tilldragelserna 1468. Kastellet å Fellingsbro kyrkogård torde vara från denna tid, liksom flere af socknens skansar.
Kulor af järn, från 6 till 12 centimeters diameter, efter dessa öfverfall och strider äro funna i flere delar af staden, särskildt i ån (nedanför ladubron), i närheten af Porsegården (vid Bergsgränden) samt strax öster om klostret (stadskyrkan). Af de funna kulornas läge synes det, som om ett angrepp skett ifrån sydväst, ett annat österifrån riktats mot klostret, som kanske tjänstgjort som fäste. Kulorna i ån hafva säkert blifvit afskjutna mot fiendtliga fartyg vid deras uppsegling till staden. Staden torde för öfrigt hafva blifvit öfversållad af kulor, att döma efter spridda fynd å de mest skilda håll.
Ivar Axelson. Samma år, som bönderna skinnade Arboga, hade herr Ivar stridt mot konung Kristian i Västergötland. Anders Raulsons 9 dräng i Arboga har varit med där och omtalar inför rätta, att han kommit, ohindrad af slaget, med en Andersa häst. Denne herr Ivar Axelson ägde gård i Arboga (1483) och är förmodligen den mäktigaste gårdsägare, som Arboga haft. Han krigade icke blott på egen hand med konung Kristian, utan förklarade Sverige krig 1487 och på samma gång sin svärfader Sten Sture d. ä., med hvars dotter Magdalena han, som ofvan nämnts, var gift. Detta krig blef dock hans undergång. En annan ädling, Nils Clason till Vik, sände något senare ett öppet örlogsbref till konung Henrik VII i England, för ett kapadt skepp.
Biskop Lydeka, dansk till börden, vigdes 1467 till biskop i Västerås. Före denna utnämning var han pastor i Munktorp. Under själfva invigningsakten brann Västerås domkyrka jämte staden. Biskop Lydeka, som vi flere gånger råka i Arboga, var först anhängare af konung Kristian och Jöns Bengtson, sedan af Karl Knutson och sist af Sten Sture, med hvilken han stod på mycket intim fot. Liksom de fleste medeltidsbiskopar var äfven Lydeka sin kyrka varmt tillgifven och såg i henne en öm moder, som med sin mjölk gifvit honom ljuflig näring. Följande år har han utfärdat aflatsbref för Vika kyrka i Dalarna. Där uppräknas bland helgon Johannes döparen, apostlarna, evangelisterna, Olof, Erik, Lars, Mikael, Henrik, Botvid, Nikolaus, Martin, Erasmus, Georg, Maria Magdalena, Anna, Katarina, Margareta, Barbara, Gertrud och Brigitta. De, som bevista ottesång och predikan eller andra gudstjänster därstädes, bidraga till kyrkans byggnad och underhåll, eller i sina testamenten ihågkomma de fattige, eller vid kyrkans altare bedja för de döda, eller gå omkring kyrkogården under aftonringningen och därvid andäktigt läsa 3 pater noster och 3 ave Maria, erhålla, under förutsättning af from andakt i dessa verk, 40 dagars aflat. Detta bref, som anföres såsom ett exempel på Västeråsbiskoparnes aflat vid denna tid, anföres här i saknad af dylika för Arboga, då alla aflatsbref, utfärdade af samma biskop, eljes likna hvarandra. Det gifver oss på samma gång en föreställning om tidens helgontillbedjan. Ett tredje aflatsbref för Götlunda af 1470 är utfärdadt af biskoparna i Strängnäs (Johannes), Västerås (Lydeka) och Åbo (Konrad). Helgondagar, som nämnas, äro Maria, Helgekors, Johannes döparen, Lars, Erik, Eskil, Botvid, Henrik, Sigfrid, Brigitta, Helena, Petrus och Paulus. Kyrkans forna skyddshelgon S:t Olof är glömd. Däremot möta vi rikets patroner, de svenska helgonen, Erik, Eskil, Botvid, Henrik, Sigfrid. Bland förtjänande orsaker till aflaten nämnas förbön för landets frid och lugn samt åhörande af mässor. Eljes liknar detta bref de föregående äfven däri, att aflaten betyder befrielse från ålagd penitens.
Karl Knutsons sista kända besök i Arboga är året före hans död 1469. Han satt då såsom ordförande i den rätt, som till Djupmyra reducerade afhänd jord. Själf ägde Karl Knutson jord där, som efter hans död öfvertogs af Sten Sture. Därmed försvinner Karl ur Arboga krönika. Hans öden växla med besöken här. Kungakronan är kanske den lättaste af hans förluster. Själf ridderlig och aristokrat, var han för svag att kunna leda de vilda partiernas strömmar. Så blef han som ett villande flarn för dem, och det är ett missräknadt lifs vemod, som uttalar sig i den döende konungens råd till Sten Sture d. ä. att aldrig eftersträfva kungakronan. Protokollen tala om kung Karls tid långt efter hans död. Man tycker sig märka, att han var älskad.
Sten Sture, som måhända redan 1466 varit här, jämte Nils Sture, då Erik Nilson vann seger öfver Sturarnas folk, träder nu fram på arenan. År 1469 råka vi första gången hans namn i protokollen. Det är en mörk och vild tid, som bildar kulisserna vid hans första entré. Straffet, som drabbade för en obetydlig stöld, var samma år att mista öronen, märkas med stadens järn och tagas till bödel. Två mördare sutto året förut fångne i stadens järn och väntade på sin dom, medan bud afgick till herrskapet om klosterfriden med förfrågan, om de ville gifva dem lif. Röfvarelifvet på skogarne tyckes ha tilltagit efter Erik Karlsons och Erik Nilsons plundringståg. År 1469 äro två mördare för rätta, som gått i skogen, röfvat och dräpt. Ett annat mål berättar, att Hans Jönson, herr Stens fogde, stod upp och klagade på fångne stigmän, att de hade härjat sitt eget fosterland och fört afvog sköld mot sin rätte konung och sin rätte herre. Tre andra förbrytare, Lasse Guth, Peder Olofson, Lasse Ålänning, anklagades på »herrskapsins vägna» af Anders Raulson 10, att de hade blifvit i skogen, röfvat och skinnat och härjat sitt eget fosterland, hvilket de ock tillstodo, att de så gjort hade, och var ock en, som bekände, att han hade röfvat en häst af en vår borgare. Domen blef, att de förverkat sitt lif, efter som lagen gifver. Följande år är Torkel Pederson för rätta och fäster borgen för sig, att han aldrig skulle gå med skogsstrykare på riksens argesta och aldrig mer arga någon borgare i någor måtto.
Strax efter nedskrifvandet af dessa rader, gjorde författaren en promenad åt södra skogen, de forna stigmannens tillhåll. I dess bryn gjorde stadsbarn en lek och sjöngo därtill på en enformig melodi orden: Ingen röfvare finns i skogen. Det kom som ett eko från medeltiden. Leken var säkert, som de flesta lekar, många hundra år gammal. - [Anm. Samma lek "Inga rövare finns i skogen, bara bakom logen" lekte jag som barn omkring 1950. /SZ]
Hemgång, slagsmål och stöld höra till ordningen för dagen. År 1468 vardt Jöns Djäkn mördad, då han sökte stifta frid mellan en bergsman, som höll med sin fora, och några köpmän. Bland stadsborna höllo Visa Karin och Brigitta Andersdotter på med sina trolldomskonster och förgörningar. Deras specialitet bestod i att skilja älskande åt och kvälja hjonelag genom att kasta kattskallar på dörrarna och hälla vatten ur oxhorn utan att se sig om. Visa Karin förvistes ur byn 1471 för stöld och giftemål (förgifning [sic - förgiftning?]).
Riksdagen 1471, vid Valborgsmässotid, såg Sten Sture väljas till riksföreståndare. I hans följe i Arboga finna vi detta år riksråden Åke Jönson, Gregert Mattson, Fader Olson, Bror Bengtson, Tord Filipson, Nils Faderson, Lindorm Björson, Bengt Algotson. Sägnen om ölet, som förmådde dalkarlarne att rösta på herr Sten, är bekant. Gustaf Vasa råkade i vredesmod, då han läste Olai Petri krönika, där det först omtalas. Mera inflytelse på valet torde de mäktiga Tottarna hafva haft såsom Karls fränder. Herr Stens tjänare ha ej varit synnerligen väl lidna i Arboga. En afton hade de kommit in till Hans Gullsmed, där flere andra borgare voro församlade. Desse drucko nu med herr Stens, den nyvalde riksföreståndarens, tjänare. Som vanligt slutade äfven detta lag med osämja. Hans Gullsmed står nämligen samma år tilltalad inför rätta, att ha druckit kung Kristians skål och ha förtalat herr Sten, hvartill han dock nekade. Protok. tillägger, att detta skedde, »tha skörleth var mellan herr Stens tjänare och borgarna». I ett annat protokoll för s. å. heter det: »Två bönder voro inne för rätten, vittnade, att den tiden »då skörlit» var, då lågo de i sin båt och sågo, hur det tillgick, och togo sig Gud till hjälp, att de icke sågo några borgare löpa i hofmannaskeppet». Skulden till dessa uppträden får dock ej skjutas på borgarna ensamt. Herretjänarne voro nästan utan undantag ett dåligt byke, som emot ofrälse trodde allt vara tillåtet. Herr Stens tjänare hade 1471 gjort hemgång hos en Olof Barkare och slagit hans hustru 4 blånader och Bengt 2 blodsår.
Herr Sten tyckes ha lämnat Arboga med dessa mindre vänliga bevis på borgarnas sympatier. År 1473 är han här igen. Lohman har, hedersamt nog, placerat honom bland rådmännen för detta år. Visst är det, att han ofta deltagit såsom bisittare eller ordförande i rådhusrätten. Gård ägde han ock här i staden, hvilken han en tid bebodde. Vid detta senare besök här i Arboga förnyas uppträdena från 1471 mellan borgarna och herr Stens tjänare. Bengt och Björn, tvänne borgare, stodo tilltalade för att ha afhändt herr Stens tjänare pengar, armborst, pansar och annat harnesk, att ha gjort hemgång i hans skepp och huggit i hans port. Ehuru de anklagade friade sig med edgärningsmän, hade herr Stens vistelse i Arboga säkert ej saknat sina obehag.
Vi lämna nu herr Sten att utföra det stora värf, hvartill Gud kallat och så särskildt utrustat honom. Endast ett må vi tillägga. Efter slaget vid Brunkeberg greps i trakten af Arboga en skogsstrykare, Martin Skogxstrykare [sic] Järnskägg. Denne stråtröfvare hade en gång förut fallit i herr Stens händer, men blifvit frigifven mot böter och löfte att aldrig gifva sig i röfvarfölje mer. Detta hade han hållit så, att han gifvit sig till kung Kristian och på Brunkeberg stridt mot rikets höfvidsman och fört afvog sköld mot sin rätte herre och härjat sitt eget fosterland. Efter sin egen bekännelse kunde han icke värjas, utan blef dömd, efter som lagen gifver.
Nils Sture till Ekesjö och Penningby, riddare och riksråd, en af danskarnas ifrigaste motståndare och Karl Knutsons och sin frändes, Sten Stures, trognaste värn och stöd i deras strider, var 1468 - 1503 höfvidsman öfver Västmanland och Dalarne samt under en stor del af denna tid bosatt i Arboga, för hvars lyftning han kanske mer än någon annan under medeltiden arbetat. Han var gift med systern til! Karl Knutsons trofaste vän, Thord Bonde, och kusin till Måns Bengtson af Göksholmen.
År 1470 bodde Nils Sture hos Jöns Japson, föreståndare i Helgeandshuset. Denne var en rik man och hade egen gård väster om torget. Rawid heter en borgare, som förekommer mycket ofta inför rätta, vanligen för grofva lögner, han spridt ut om andra. År 1471 dömes han under svärdet, därför att han spridt ut om Nils Sture, att han gifvit sin värdinna, Jöns Japsons hustru, en läst malt på oära. Någon pardon gafs ej, därför att han »förtalat riksens råd som heder och ära på rörde». Sten Sture var närvarande i rätten, då denna dom fälldes 1471.
Stadgar af Nils Sture. Två ting uppröra Arboga hela medeltiden igenom och ännu längre. De omtalas på tankebokens första blad. Det ena är olaga köpslagan, hvarigenom stadens privilegier kränkas, det andra är den lust till lögn och förtal, som breder ofrid i samfundslifvet. Nils Sture har genom domen öfver Rawid gifvit ett afskräckande exempel i det senare fallet. År 1472 afdömer han all olaga köpslagan i Arboga och stadgar, att köpman skall blifva vid sitt ämbete, gärningsman (handtverkare) vid sitt, samt att samma person ej får hafva mer än en handtering. Denna förordning afsåg att skydda de enskilda näringarna för intrång af främmande personer. Detta skydd bildar en slående motsats till vår tids fria konkurrens och kamp för tillvaron med dess febrila förvärfsbegär och kapitalsamling å ena sidan, dess proletariat å den andra. I medeltiden var friheten begränsad, men säkerheten tryggades genom sammanslutning i gillen och skrån. För att hämma det öfvervåld, som tidt och ofta mot stadens borgare utöfvades af främmade herrars tjänare, vidtog Nils Sture stränga åtgärder. I protokollet för 1472 heter det härom: »Herr Nils Sture underviste inne för rätten, att hvar som bryter i staden, hvars tjänare det helst är, då bruken eder stads lag med honom som lagen gifver». Rådhusrätten hade af fruktan för herrarne förut sett genom fingrarna med deras tjänares öfvervåld. Nils Sture uppmanar dem att utan anseende till person straffa alla. Detta drag af Nils Sture är så mycket vackrare, som hans egna tjänare icke förbrutit sig minst. Herr Iwars tjänare hade samma år stulit en häst.
Sista kyrkomötet, 1474, hölls i Arboga den 13 Jan. under ärkebiskop Jakob Ulfsons ordförandeskap. Beslutet uppsattes i 42 punkter. Flera af dessa röra prästernas lefnadssätt och äro stränga. Våld på edsvuren riksföreståndare belägges med kyrkligt bann. Sjukhus inrättas vid hvar domkyrka. Undervisningen för scholares (blifvande klerker) ordnas. Frågan väckes här om stiftande af ett universitet i Uppsala, och fullmäktige ombud väljas att hos påfven i Rom söka stadfästelse härpå. Man diskuterade äfven frågan om S:t Katharinas, Brigittas dotters, underverk, i tanke att få henne kanoniserad. Denna Katharina är afbildad å altartaflan i landskyrkan bland fotställets målningar. Hon igenkännes på hinden, som lutar sig emot henne, bär i ena handen en tregrenad lilja, i den andra en lampa, renhetens och vaksamhetens symboler. Det var Jakob Ulfsons förtjänst, att detta sista kyrkomöte i Arboga sysslade med viktigare ting än de föregående. Ännu ett möte utsattes af ärkebiskopen till 1475. De oroliga tiderna omintetgjorde dess sammanträdande.
Helgeandshuset. Liksom alla stiftelser med detta namn (uppkallade efter den Helige Ande såsom kärlekens ande) var äfven Helgeandshuset i Arboga dels ett sjukhus, dels en fattigvårdsanstalt, eller snarare pensionat, där ålderstigna och bräckliga personer intogos till försörjning och vård. Ofta erhöll stiftelsen den sjukes egendom, med villkor att vårda honom till döddagar. Helgeandshuset, som redan 1462 nämnes, ställdes 1474 under uppsikt af borgmästare och råd, »liksom sed är i andra köpstäder». Detta skedde vid en visitation af biskop Lydeka, åtföljd af kaniker och klerker.
Kung Kristian i Arboga och Rom. Att konung Kristian varit här i Arboga är troligt, emedan han å Kakuberget härstädes ägde en gård, som såldes 1473. Året därpå reste han till Rom och besökte påfven Sixtus IV. Denne hade före sin upphöjning till påfve varit franciskanermunk, till icke ringa stolthet för orden. Därom talades äfven i Arboga kloster. Nederlaget på Brunkeberg blef glömdt nere i södern. Påfven fick gråskinn i present och beundrade Kristian för hans later och gestalt, men förundrade sig, att han ej kunde latin. Påskdagen fick Kristian nattvarden af Sixtus i egen person, följande dag den »vigda rosen», guldkors, aflatsbref, reliker, en bit af Herrens kors och en myckenhet privilegier. Kristian hade vid sin ankomst talat om en färd till Jerusalem, men stannade i stället i Rom, där festerna bekommo honom väl, och skänkte pengarna, som skulle gått åt därtill, åt barmhärtighetsinrättningar i Norden.
Omdöme om Nils Sture. Under Strängnäs samting sutto 1475 några arbogabor i Jöns Olssons stuga i Strängnäs. Där kom det på tal, att Peder Svenson stulit 3 svin af Amund klockare och ett parti strömming af en annan. Amund klockare hade dock inför rätta intygat, vid allt hvad heligt är, »att han aldrig fann eller uttog sin svin, död eller lefvande, nåkon tid i sina dagha af Peder Svensons gård oc at han aldrig, eller hans hustru, togo muta af Peder Svenson eller hans hustru för sådana ärinde». Den förmente bestulne nekar således, att han mistat några svin. Men allmänna omdömet vill partout hafva Peder Svenson skyldig till stölden. Det håller på att aldrig blifva något slut med svinhistorien i protokollet. I Strängnäs samting är det Olof Hemmingson, som väcker tal om svinen och Peder Svenson. Att denne senare hittills gått fri, tillskrifves Nils Stures slappa regemente. »Kommer här ett annat herrskap, skall Peder Svenson få eth fallan döffwil, och hade icke herr Nils Sture våld öfver Arboga, skulle den tjufven få eth fällan döffwil». Det var Olof Hemmingsons ord.
Privilegiebref för Arboga. Trots dessa utfall mot Nils Stures regemente har han fortfarande vårdat sig om Arbogas väl. År 1480 har han från Västerås utfärdat ett bekräftelsebref å stadens privilegier. Detta bref är ställdt till hederlige och förnuftige män, borgmästare och råd i Arboga, och återgifves af Lohman p. 31 a. Där säges, enligt uppgift af borgmästare och råd, att stadens ränta af ålder i många konungars tid och sedan i alla de goda herrars tid, som sedan varit hafva, utgjorts af pyndare, bastufva och bodar, hvilken ränta jämte halfva sakören af borgmästare och råd uppburits till stadens bästa och bestånd, utan allt hinder eller kval af fogde, eller hvem det vara må. Vidare har Nils Sture af samma myndigheter fått veta, att deras gamla privilegier för några år sedan uppbrunnit i stadens kyrka, och att dessa privilegier handlat om nyssnämnda ränta och sakören. Och efter de i så många förlidna år, ohindrade och okvalde uppburit förenämnda ränta och saköre i många högmäktige konungars och herrars tid, lämnar Nils Sture dem tillstånd att, så länge han har Arboga stad i sin värjo, fortfarande uppbära förenämnda ränta och halfva sakören (konungslig saköre oförkränkt), för det omak och möda de alltid haft, »förbjudande alla, andliga eller världsliga, särskildt min fogde och ämbetsmän, att dem emot detta mitt öppna bref hindra, kvälja eller omaka i någorhanda måtto, vid rikets stränga plikt, näpst och hämnd». Skrifvet julafton 1480.
I ett annat bref, skrifvet på samma tid och rum, bjuder Nils Sture alla, som i Arboga bygga och bo, att vara sina borgmästare hörige och lydige, emedan nämnde borgmästare och menige råd i Arboga, under den tid han haft staden i sin värjo, alltid efter hvad han funnit visat sig som trogne och värdige dandemän efter lagen.
Ett tredje bref af samma Nils Sture, utfärdadt 1483 i Örebro och ställdt till borgmästare och rådmän, byfogde, kämnärer och all menigheten, som bo i Arboga köpstad, börjar så: »Jak Nils Sture» etc, »helsar eder kärliga med Gud. Kära män, mågen I veta, det min käre broder, herr Sten Sture, och jak äro underviste, det eder stads lag förkränkes och förändras fast ju mer och mer, ty äro förenämnde min käre broder, herr Sten, och jag alltså ens vordne, att vi med detta mitt öppna bref stadfästa och gilla eder stads lag och privilegier i alla artiklar, som de innehålla och som af gammalt varit hafver. Desslikes förbjudas alla, särskildt ämbetsmän (handtverkare), att ingen får utöfva två ämbeten i eder köpstad, andra än de, som hafva förenämnde min käre broders, syskons och mitt öpna besegelsebref däruppå». De, som särskildt varnas i detta fall, äro stockholmarne, och detta vid 40 marks vite.
År 1480 har med anledning af den stora brand, som öfvergått Arboga, ett frihetsbref för staden utfärdats af ärkebiskop Jakob Ulfson, flere biskopar, hvaribland Kort i Strängnäs och Lydeka i Västerås, Sten Sture, riksens föreståndare, Nils Sture, Åke Jönson, Arvid Trolle m. fl. riksråd, samlade i Arboga. Där heter det, att för den stora skada, som de fattige män i Arboga lidit af den eldbrand, som öfvergått dem, beviljas åt alla, som lidit brandskada, frihet för all skatt och alla utskylder i 6 samfälta år, att de måga deras stad igen bygga och förbättra. Om några i staden vilja låta mura sina hus och förvara dem för sådan eldbrand och öfvervåld, riket till bestånd och dem själfva till nytta och gagn, erhålla de skattefrihet i 12 år. Ehuru en brand, som öfvergått Arboga, 1480 nämnes i protokollen, är det icke kändt, att staden skulle hafva lidit något öfvervåld detta år. Vi få väl därför med Lohman antaga, att stadens uppbyggande i försvarsskick föranleddes af böndernas öfverfall under Erik Karlson och Erik Nilson 1468. Att minnet af denna sköfling varit djupt, framgår af det citerade skattefrihetsbrefvet. Redan 1471 hade påbud utfärdats om stadens återuppbyggande. Detta oaktadt tyckes staden ha legat i lägervall och först repat sig efter skattefrihetens beviljande 1480.
Aflat i Arboga. År 1489 ankom, enligt anteckning i Stockholms franciskanerdiarium, den påflige protonotarien Antonius Masth till Stockholm och medförde stora, ja oerhörda aflater. Äfven i Arboga gjorde denne man affärer. Här har han säkert i klosterkyrkan rest sitt kors, predikat emot turkarna och sålt aflat. I Västerås har han något senare att fordra för 500 aflatsbref, af distributör i Arboga för 200.
Tomtören i Arboga nordan ån. Stadens område bildades från början genom utbrytning ur kringliggande byar. Dessa utbrutna delar sammanslogos till större delar, som genom köp kommo under en ägare. Så hörde staden söder om ån under Gäddegården och Porsegården, som i långa tider också uppburit tomtören, och hvilka ännu utgå. Staden norr om ån betalade vid medeltidens slut tomtören till herr Götzstaff Ulfson (Sparre) af Vernhult. Denne synes hafva haft svårigheter att utbekomma sina tomtören, hvilket framgår af följande protokoll för 1491:
»Herr Götzstaff af Vernhult kunde icke få sina tomtören af Arboga redeligen, för ty ath Arboga var skattskyldig jord. Då sålde herr Götzstaff åt Erik screddare uppa kong Karls vegna förenämpda tomtören för XXX mark, på det att han skulle utfå dem bättre. Något der efter, då vardt konung Karl utdrifven, då krafde herr Götzstaff uppå tomtören ånyo. Då fick han intet af honom för ty han hade ingen rätt därtill».
Herr Gösta Ulfson hade emellertid en dotter, Ramborg, gift med riksrådet och lagmannen i Västmanland och öfver Dala, Greger Mattson. Dennes söner Bengt Gregerson, Folke Gregerson och mäster Matts Gregerson, sedan biskop i Strängnäs, sålde år 1493 till borgmästare, råd och menige allmoge i Arboga nordan ån, de tomtören, som deras käre älskelige fader herr Greger Mattson tillförena kräft, för 100 mark rede penningar. Från denna stund voro arbogaborna norr om ån, deras barn, arfvingar och efterkommande, »kvitt och fri», ledige och löse till evig tid för alla anspråk från herr Greger Mattsons och hans arfvingars sida. Att staden till sist bekvämade sig till att betala vederlag för frihet från tomtören, hvilket de förut nekat, berodde därpå, att Greger Mattson med söner skaffat sig riksrådets domsutslag på deras rätt att uppbära dem. Götzstaff Ulfson af Vernhulta, ättling af de gamla Folkungarna, var således den sista private ägaren af Arboga stad norr om ån, hvarefter hans måg Greger Mattson och sedan dennes söner blefvo dess arftagare. Detta är det sista bref Nils Sture, som dog 1503 11, rörande Arboga undertecknat. Bland öfriga undertecknare äro Svante Nilson Sture å Örebro, Greger Mattson, Abraham Christiernson (Lejonhufvud) å Ellholmen, den sistnämnde ägare af den största delen af stadens jord sunnan ån.
Aflatsbref för Götlunda 1494. Detta sista aflatsbref för Götlunda skiljer sig från de föregående däri, att inga helgon nämnas. Helgonens uteslutande ur aflatsbrefven kännetecknar medeltidens slut. I tvenne aflatsbref (1510) af biskop Otto i Västerås nämnes endast i det ena kyrkans patron, S:t Olof, i det andra kyrkans patroner S:t Olof och S:t Georg. Brefven äro för Malung och Lima. Vi meddela här i öfversättning det som vanligt på latin affattade aflatsbrefvet för Götlunda.
Åt alla kristtrogne samt och synnerligen, som läsa detta bref, önska vi, Jakob af Guds barmhärtighet ärkebiskop i Upsala, Brynolf, biskop i Skara, Konrad i Strängnäs, Olof i Västerås samt Magnus i Åbo af samma nåde hälsa och ständig tillväxt i nåden. Då vi tro oss göra den högste Guden en from och täckelig gärning genom att uppväcka de trognas själar till fromma verk, och nu önska, att Götlunda sockenkyrka i Strängnäs stift må hållas i tillbörlig heder, i sina byggnader och hus bättras, underhållas och bevaras, samt i sina kyrkliga prydnader, som för gudstjänsten äro nödvändiga, förökas, och de trogna desto villigare för andaktens förrättande må sammanströrnma dit, där de i rikare mån se sig hugsvalade af den himmelska nådens gåfva, så bevilja vi, på grund af den allsmäktige Gudens barmhärtighet samt i kraft af hans saliga apostlar, Petri och Pauli förtjänster, åt alla kristtrogna samt och synnerligen af bådadera könet, som efter sann bot och bikt i andakt besöka sagda kyrka vid jul, påsk, pingst, å kyrkans skyddspatroners högtider samt hennes invigningsdag, likaledes vid den saliga jungfruns och det helga korsets alla högtider i henne åhöra mässor eller andra gudstjänster, eller på något sätt bidraga till ofvannämnda behof, hvar och en af oss för sig, för de särskilda högtiderna och liknande dagar, .... på begäran af Strängnäsbiskopen 40 dagars aflat från dem ålagda penitenser. Till yttermera bekräftelse och vittnesbörd härom hafva vi fästat vårt sigill vid detta bref. Gifvet i Stockholm år 1494 den 22 Aug. - Märkligt är, att datoräkningen utan helgondag här möter. Har helgondyrkan börjat falla för humanistiska fläktar från Södern?
Lynchning af dansk fogde. Gamle herr Sten hade nu nedlagt regeringen till följd af de mäktige herrarnas afund, och konung Hans hade 1497 blifvit hyllad som konung. Å Örebro slott insätter han en fogde Jöns Falster. Denne far fram såsom de forna danska fogdarna och dömde bland annat utan rannsakning en ärlig borgare, Hans Pletting, Sten Stures tjänare, till galgen 1499. Den aflifvade hade, såsom det uppgifves, släkt och fränder i Arboga. Måhända var det dessutom trohet mot Sten Sture, som eldade arbogaborna till hämnd. Jöns Falster blef gripen, förd till Arboga och där ihjälslagen 1501. Sten Stures ädelmod visade sig äfven i denna sak. Vid underrättelsen om att Jöns Falsters lif sväfvar i fara i Arboga, skrifver Sten Sture ett bref hit, hvari han bjuder, att den fångne fogden under betäckning skall föras till Stockholm. Detta försök att hindra stadsborna från att befläcka sig med blod var Sten Stures sista välgärning mot Arboga.
Svante Sture, Nils Stures son, nämnes flera gånger mellan 1486 och 1509. Han säljer 1509 en gård nordan ån, deltager 1505 flere gånger i rätten, är 1507 och 1510 här med flere riksens råd. Han namnes »vår käre herre och höfvidsman, herr Svante Nilson, Sverix föreståndare». I hans sällskap sistnämnda år är bland andra Hemming Gadd, electus i Linköping, Sveriges egentlige styresman. Lika litet som de öfriga Sturarne undgår herr Svante att bli kränkt i ord af både högre och lägre arbogabor. För Arboga skola har han beviljat sockengång 1506.
Sten Sture d. y., Svantes son, föreslogs på en riksdag 1512 i Arboga till riksföreståndare, hvilket val sedan i Stockholm bekräftades. Liksom de öfriga Sturarne var äfven denne en folkets man. I Arboga anklagades, samma år han blef vald, en Olof Erson att ha kallat herr Sten en »bondekonung». Åt Arboga har han, liksom farfadren Nils Sture, utfärdat ett skattefrihetsbref, från Örebro, 1513, i hufvudsak så lydande: »Jagh Steen Sture i Reck, riddare, Sveriges rikes och Gothes föreståndare, gör allom veterligt, att mina och riksens älskelige tromän och undersåter, borgmästare, rådmän och menige borgare i Arboga hafva låtit mig förstå deras stora nöd, skada och fördärf, som dem af brand och vådeld vederfaret är. Ty hafver jag af synnerlig gunst och god vilja, desslikes för sådana deras fattigdom och nöd skull, på det de dess ytterligare och bättre måtte komma Cronans stad till makt och bygning igen, skänkt och gifvit .... dem fri och qvitt för kronans skatt och årliga utskylder i tolf nästa, samfälta år. Förbjudande alla, eho de helst äro eller vara kunna .... särskildt alla fogdar och kronans ämbetsmän, förenämnda Arboga stad och dess innebyggare emot föreskrifne frihet att hindra eller hindra låta, platsa, eller i någon måtto förfång att göra, vid min och riksens stränga hämnd och plikt. Gifvet uppå Stockholms slott Sankt Johannes afton, år 1513, under mitt signet».
Brigittas hus i Rom, som 1406 i Arboga erhållit kollekt (se pag. 24), är vid denna tid i fara att förloras. Vadstenamunken Petrus Magni, sedermera biskop i Västerås, har år 1512 skrifvit ett bref från Rom, som belyser förhållandena strax före reformationen.
Petrus Magni hade förordnats till prokurator för Brigittiner-huset i Rom. Huset hade de sista 8 åren varit ett rof för än den ene äfventyrarens anspråk, än den andres. I Rom gick allt för sig, endast det fanns pengar att muta myndigheterna i vatikanen. Två vadstenabröder, som först utsändts att taga huset i besittning, kommo åter »och fingo intet». Därefter afsändes två andra munkar i samma ärende, den ena återvände strax, den andra stannade i Rom för att processa sig till huset, men vardt lagd i järn och fängelse »för lögn skuld» och hade så när mist lifvet. Sedan annammades huset af en, som het Antonio de Castro. Han behöll det i 2 år, men då han såg, att lag och rätt gingo honom emot, tog han kalkar och silfverklenoder och allt, som något dugde i huset, och for af och kom till Frankrike, »sättiande en annan ondan och mäktigan fienda i sin stad i husit» .... Nu sändes från Vadstena två andra munkar. En af dessa var Petrus Magni. Dessa blefvo gripna af konung Hans kapare. Då Petrus Magni senare med en annan broder ändtligen kom till Rom, var huset gäldbundet af det myckna processandet. Den, som då innehade huset, Bertil, var en falsk broder och köpte med pengarna, som han fick att betala husets gäld med, bullor af påfven, så att han fick huset i sina händer. »Jak måste tha lära tålamod», skrifver Petrus Magni. Bertil måste mutas med löfte om förlåtelse och årligt underhåll, förrän han lämnade huset ifrån sig. En Linköpingskanik, Jöns af Skeninge, sätter sig sedan i besittning af huset, med orden: Icke skola munkar ha det. Petrus Magni tycker, att domkyrkan väl kunde föda Jöns och skrifver: Icke är jag ärelös, för det att jag bär kåpan. Jöns af Skeninge får emellertid påfven att kalla Petrus Magni en apostata (affälling). De orden gingo i sinom tid i fullbordan.
Vi hafva med flit sparat de kyrkliga förhållandena under den senare medeltiden till längre fram, men vilja här anföra några drag, betecknande för tiden. Biskopen i Västerås, Otto Svinhufvud, lät 1513 i Basel trycka ett breviarium för sitt stift. Ett träsnitt i denna kyrkliga handbok framställer på ett mycket stötande sätt Batseba i badet. Ehuru detta blad oftast är utrifvet ur de exemplar, som finnas kvar, och därför mycket sällsynt, lämnar det dock ett slående bevis för anden inom det katolska prästerskapet strax före reformationen. Medeltidens öga var dock vandt vid dylika scener: nakna botgörare och botgörerskor stodo söndagligen innanför kyrkportarna.
Att ställningen inom klostren var mycket dålig, skall snart visas i hvad rör Arboga. I Dantzig hade 1506 klagomål framförts, att munkarna af brigittinerklostrets nunnor blifvit bjudna på vin, kransade med rosor, och lekt med sina värdinnor efter tonerna af ett piano, sådant det då för tiden fanns (clavicordium}. De ständiga slagsmålen utanför klostret i Arboga, för att löstaga rymda förbrytare, som sökt klosterfridens skygd, samt det osedliga lilvet, som fördes af munkarna, satte sinnena i jäsning. 1496 anlades mordbrand på klostret i Arboga af en Philippus. Klostret brann ned. En klosteregendom, Munkeboda (n. v. Reutersberg?), lades i aska 1511. En Nils Hansana misstänktes för denna mordbrand. I alla händelser måste Arboga ha varit lockande för munkarna att döma af de många kloster, som ägde gårdar här. Vadstena, Örebro, Juleta, Eskilstuna, Vårfruberga, Riseberga, Värnhem hade gårdar här, mest sunnan ån, då en ny orden, Antoniterna från Tiveden, som gjort till sin uppgift att härbärgera pilgrimer och resande, år 1514 köpte gård i Arboga vid broändan sunnan ån. De fingo samma år en gård af Jöns Dän, men tyckas ej ha trifvits här, emedan de redan 1519 sälja sin gård till biskop Hans Brask i Linköping. Den andra gården säljes 1529 af Gustaf Vasas fogde och har således blifvit indragen vid reduktionen. 1530 återfordras på grund af arfsrätt (efter Jöns Dän) denna gård. Antoniterna kallas i protokollen äfven Tyffvisbröderna.
Gustaf Trolle. Den kamp, som i våra dagar föres mellan katolska kyrkan och regeringarna i katolska länder, brann hett i vårt land vid medeltidens slut. Gustaf Trolle, ärkebiskopen, var danskt sinnad och vägrade aflägga trohetsed som svenskt riksråd. Sten Sture d. y., bondekonungen, som han kallades i Arboga, emedan han var en folkets man, liksom de öfriga Sturarna, sammankallade i början af 1517 en riksdag i Arboga. Där framlades, såsom så många gånger förut, de stämplingar, som förehades. Arbogaborgarnes skepp hade ej gått fredade för konung Hans kapare. Det var ej bättre under hans efterträdare konung Kristian II. Denne hade midt under freden vid Travemünde borttagit ett svenskt skepp, lastadt med krigsförnödenheter. Sten Sture skildrade varmt rikets fara och ingöt hos alla sin anda och sitt mod för fäderneslandet. Då uppstod bland menigheten ett hotande sorl; man beslöt att aldrig erkänna konungen i Danmark, utan anse honom som sin fiende, och med lif och blod försvara Sveriges frihet. Gustaf Trolle förklarades ovärdig sitt ämbete. Stäket skulle belägras, nedrifvas och i grund förstöras, den gamle Jakob Ulfson sättas i förvar, och påfven genom en skrifvelse underrättas om orsakerna därtill. Biskop Brask i Linköping fasade vid detta beslut, och ärkebiskopen i Lund lyste riksföreståndaren jämte hela svenska rådet i bann. Svenskarne afhörde bannlysningen med köld — Sten Sture d. ä. hade ju fått 3 bannlysningar öfver sig, Sten Sture den yngre var af påfven Leo X bannlyst redan förut - och riksdagsbeslutet gick i verkställighet.
Riksdag 1518 i December. Ärkebiskop Gustaf Trolle framfördes här inför ständerna i Arcimbolds närvaro. Erik Trolle, Gustafs fader, var äfven med. Gustaf Trolle tillfrågas, sedan bevisen för hans stämplingar framlagts, om han vill dömas efter rätt eller nåd. Han väljer det senare och ingår, på Arcimbolds böner, förlikning med Sten Sture, samt återlämnar ärkebiskopsämbetet i påfven Leo X:s händer. Jakob Ulfson, den forne ärkebiskopen, vädjade i Arcimbolds närvaro till Leo X för att få sin oskuld bevisad. Arcimbold erhåller ärkebiskopsdömet och blir vikarierande ärkebiskop i Sverige, tills han fått påfvens konfirmation. Leo ingår aldrig härpå. Han har nyss utfärdat bannlysning öfver dem, som afsatt Trolle och grusat Stäket. Arcimbold skrifver i Januari 1519 till Leo X och omtalar Arboga mötes beslut. Leo, som ej fått sin vilja fram och Trollen erkänd, blir endast mera förbittrad.
Om dessa riksdagsbeslut ses i samband med det, som närmast följer, visa de sig vara själfva inledningen till den oafhängighetsförklaring, hvarigenom Sverige lösslet sig både från unionen och Rom. Stäket, som gaf Sveriges ärkebiskopar stödet för deras världsliga makt, både gafs och togs genom beslut i Arboga.
På S:t Henriks dag den 19 Jan. 1520 träffades Sten Sture i striden med Otto Krumpe på Åsundens is af den kula, som blef hans bane. Den 9 Februari utandades han på Mälarens is sin sista suck. Otto Krumpe drager som segrare upp emot Västmanland och passerar med sin här Arboga på vägen till Västerås. Påfvens bannlysning öfver Sverige anslogs vid detta genomtåg på kyrkdörrarna. Ståthållare öfver Västmanland var nu en son till Abraham Christiernson på Ellholmen.
Erik Abrahamson, som nyss förrådt svenskarna genom att visa Krumpe vägen omkring bråtarna på Tiveden. Detta är det sista krigiska unionsminne vi kunna anteckna om Arboga, sorgligt genom namnet af förrädaren, som anknyter sig därvid. Detta förrädarenamn är dock tyvärr icke det enda härifrån nejden. Magnus Kalstok, beskylld att ha burit bref till Erik Nilson och Erik Karlson, är redan nämnd (pag. 47). En David Kålstok i Godhaby nämnes 1484, troligen af samma släkt. Samtidigt med Erik Abrahamsons förräderi träffa vi i Götlunda en dansk, pastor Johannes, ditsatt af konung Kristiern II i Danmark att blända allmogen i Götlunda och trakten däromkring, medan konungen själf med tillhjälp af sina danska soldater sökte att genom våldsamheter befästa tron i Sverige. När Kristian måste fly för Gustaf Erikson Vasa, fick äfven pastor Johannes brådtom att söka upp sitt förra gömställe, Danmark (Nerikes herdaminne).
Mer och mer börja tidstecknen tyda på att en förändring af det gamla stundar. Påfven Leo X påbjuder 1517 allmän aflat till Peterskyrkans uppbyggande. Vi veta, hur reformationen framgick härur. Franciskanerna, som särskildt verkade för att sprida tron på aflaten såsom ett medel att förhjälpa de döda ur skärselden, kunde icke mer hafva någon nytta af att de samma år fingo en minister de observantia (se pag. 28).
Å en kyrkklocka, som nu ligger å rådhusvinden och som blef gjuten 1517, läses en latinsk inskrift, i öfversättning så lydande: Kristus segrar, Kristus regerar, Kristus förnyar, Jesus af Nazaret, Judarnas konung. Anno 1517. De sista orden, den s. k. triumftiteln, ansågos under medeltiden och anses ännu i dag af katoliker skydda mot alla onda makter. Klockorna tillskrefvos en magisk makt att skrämma trollen, hämma eld, vatten och storm, bota sjukdomar och gifva seger i strid. De tre första satserna i inskriften äro en omedveten profetia om reformationen. Det är dock eget, att intet helgonnamn, ej ens Maria, anropas. Klockan har förmodligen tillhört Helgandskyrkan, som af Gustaf Vasa skänktes till rådhus 1531.
Arcimbold, aflatskrämaren, var i Arboga 1518 och gjorde affärer i aflatsbref. Denna aflatsförsäljning verkade ett förfärligt ringaktande af synden. När därför Luther uppslog sina teser mot aflaten på domkyrkodörren i Wittenberg, talades det snart därom i hela världen. Första underrättelsen därom till Sverige kom ifrån Petrus Magni i Rom. Han berättar i ett bref till Vadstena om Luthers bref till påfven och säger, att påfven skulle bränna honom, om Luther ej hade medhållare. Petrus Magni ger Luther rätt och säger: »Jag har lärt, hur aflat börjades först och är lösgjordader grund. Men bättring (poenitentia), det är tryggaste vägen, det vill jag dö uppå». Petrus Magni var emellertid som västeråsbiskop, i hvilken syssla han kvarstod efter reformationen, icke nöjd med det nya kyrkoskicket, som han med sorg kallar en »ynkelig stadga.» Det är ju klart, att den, som från ungdomen växt upp i kärlek till något, icke lätt skiljes därifrån, allraminst då det är ens religion. Snarare må vi förundra oss öfver, att icke Sverige har en enda martyr eller troshjälte att uppvisa för den fallande katolicismen.
Sveriges medeltid kan dock aldrig komma åter, lika litet som vår egen barndom. Sveriges folk kan aldrig glömma, att Stockholms blodbad utfördes i lydnad för påfvens bud, och att Gustaf Vasas hela verk, hvarur en ny ljusnande dag framgick, var en frigörelse från, medeltidens påfve- och prästvälde med dess mörka ärelystnad och vantro, lika mycket som från danskarnas ok. År 1521 nämner Vadstena klosterdiarium första besöket af Gustaf Erikson i klostret därstädes. Munkarna kunde ej värja sig från intrycket, att det var något ovanligt med honom. År 1524 träffa vi honom med titeln »hans nåde» i Arboga.
