Kriget med Danmark var i många hänseenden den för riket mest tryckande bördan. Fienden, mäktig och väl anförd, hade redan inträngt i landet, och utsikterna till hans fördrifvande voro mörka. Sverige behöfde och önskade fred, likaså den unge konungen. Vid sin kröning utelämnade han därför den af fadern antagna titeln: de lappars och kajaners konung, hvilken till en del föranledt striden, och gjorde dessutom sin motståndare billiga fredsförslag. De lämnades utan svar. Konung Kristian ville begagna det gynnande tillfället emot ett utblottadt rike och en oerfaren konung. Men kärleken till denne konung och detta rike och hatet till danskarne voro så stora, att Sveriges ständer villigt åtogo sig nya gärder. Konungen själf försålde bordsilfver och dyrbarheter, likaledes många enskilda personer, och lån upptogos inom och utom riket. För dessa medel samlades och bevärades något krigsfolk, med hvars hjälp det lyckades Gustaf Adolf att afvärja de mest hotande farorna. Kriget fördes efter tidens sed med plundringar och omänskligt härjande. Lyckan var ombytlig, dock ägde Danmark en i det hela gifven öfvervikt. Hos svenskarne utmärkte sig, näst konungen själf, äfven hertig Johan och de redan i Karls tid pröfvade hjältarne Nils Stiernsköld, Jesper Cruus och Peder Hammarskjöld, och det lyckades slutligen deras tapperhet och drift att hejda den öfvermäktige fienden och bereda fäderneslandet en dräglig fred. — Vi vilja ur detta krig anföra några af de märkligaste händelserna.
Träffningen vid Vittsjö. I januari månad 1612 gjorde danskarne ett infall i Småland, hvarest för tillfället icke funnos några svenska trupper. Landet blef öfversvämmadt och på det grymmaste förhärjadt. Hundratals byar brändes, likaså Växjö stad och Kronobergs slott, hvarefter fienden tycktes vända sig till Jönköping. Gustaf Adolf, som från Kalmar ämnat inbryta i Bleking, skyndade uppåt Småland med sin lilla här af endast 3,000 man men anförda af Nils Stiernsköld, Herman Wrangel med flera. Danskarne drogo sig undan nedåt gränsen, i hälarna följda af Gustaf Adolf. I morgon, skref han till hertig Johan, akta vi hålla middagsmåltid i Danmark. — Dagen därpå eller den 5 februari ryckte han också in öfver skånska gränsen. Intet motstånd försöktes, och det öppna landet blef rysligt förhärjadt. Staden Vä brändes, och tjugufyra socknar inom Göinge och Villands härad blefvo lagda i aska, folket utplundradt, kvinnorna skändade, barnen mördade. Invånarne, drifna af förtviflan, uppbrände sina boningar och sökte skogen, och många, som icke kunde komma undan, dödade sig själfva för att undgå soldaternas raseri. — Emellertid började krigsförråden att tryta, hvarförutan det förspordes, att fienden i betydligt antal samlade sig kring Åhus. Gustaf Adolf beslöt därför att förena sig med de trupper, som under hertig Johan och Jesper Cruus stodo i Halland. I denna afsikt tågade han åt västra sidan utefter gränsen och ankom den 11 februari om aftonen till Vittsjö, hvarest han lägrade sig öfver natten. Under tiden hade danske anföraren, Breide Rantzau, samlat en öfverlägsen styrka och lyckades att därmed öfverraska svenskarne. Först klockan 5 om aftonen började anfallet. Gustaf Adolf hade redan förut bortskickat sitt artilleri och en del af hären. De kvarlämnade sökte försvara sig inom kyrkogården men blefvo snart bragta i oordning. Herman Wrangel med flera af befälet togos till fånga, flera hundra nedhöggos, och många, som sökte rädda sig öfver den tillfrusna Vittsjön, drunknade. Konungen själf var nära att dela deras öde. Isen brast under hans häst, och båda störtade i vattnet. I flyktens och skymningens förvirring tycktes konungen utan räddning förlorad, men hans kammarjunkare, Per Banér, samt en upplandsryttare vid namn Tomas Larsson ilade dit och lyckades att hjälpa upp honom igen. Banér föll därvid själf i öppningen men räddades af sin bror Nils Banér. Knappt hade Gustaf Adolf kommit ur vattnet, förrän han spände sitt silfverbälte från lifvet och räckte det åt Tomas Larsson, sägande: Jag skall komma ihåg dig med ett stycke bröd, som skall räcka både åt dig och dina barn. Den förföljande fienden lämnade ej tid till längre samtal. Genomvåt men gynnad af nattens mörker, skyndade konungen bland de öfriga flyktingarne på okända skogsvägar uppåt Småland.
Danskarne eröfrade flera fångar och fanor, därjämte Gustaf Adolfs häst, värja och pistoler, de senare prydda med ädla stenar och rik förgyllning. De uppgåfvo svenskarnes förlust till 1,400, Gustaf Adolf åter till 300 man. Rantzau ämnade begagna den vunna fördelen och infalla i Småland, men Gustaf Adolf lät därstädes under Stiernskölds anförande uppbåda man ur huse. Rantzau fann för godt att afstå från sitt företag.
Året därpå, då Gustaf Adolf reste genom Västerås, gaf han gården Igelsta i Romfartuna socken till evärdlig ägo åt ryttaren Tomas Larsson och hans efterkommande. Vid den stora räfsten under Karl XI:s tid blef hemmanet indraget under kronan. Redan 1683 vid en mönstring i Västerås skänkte konungen det åter som ett berustadt kronosäteri åt Tomas Larssons barnbarn och arfvingar.
Per Banér blef vid konungens kröning slagen till riddare och åtnjöt många gunstbetygelser så väl för ådagalagd trohet vid Vittsjö som för sina öfriga goda egenskaper. Han var andre sonen af den i Linköping halshuggne Gustaf Banér samt en i allmänhet redlig, kunnig och arbetsam herre. Han blef slutligen riks- och kansliråd samt förestod under Axel Oxenstiernas frånvaro i tio år kansliet och det under 30-åriga krigets mest brydsamma tider.
Gullbergs försvar. Medan dessa rörelser föregingo vid södra gränsen, hade konung Kristian med en annan dansk krigshär infallit på västra sidan och eröfrat Ny Lödöse. Staden öfverlämnade sig utan motstånd; likväl berättas det, att allt mankön bland borgerskapet blef nedhugget. Därifrån vände sig fienden emot Gullberg. Denna fästning var nyligen försedd med folk och lifsmedel och anförtrodd åt Mårten Krakou, gift med Emerentia Pauli. Klockan två om morgonen den 27 januari gick konung Kristian till storms med tre till fyra tusen man men mötte tappert motstånd. Då danskarne uppreste sina stormstegar, nedsläppte Krakou tunga fållbommar, hvilka krossade både stegar och folk. De efterföljande mottogos med stenar och skott, och så afslogs den ena stormen efter den andra. Krakou blef slutligen sårad i armen och bröt sig fördärfvad i benet, men fru Emerentia öfvertog befälet med både frimodighet och framgång. En petard hade sprängt porten, så att några danskar kommit in i hvalfvet, men fru Emerentia i spetsen för soldathustrurna hade ditsläpat en mängd kar, tunnor och annan träbråte, hvilken hindrade fienden att i första anfallet tränga igenom. Emellertid lät hon på taket af ett litet bredvid stående hus uppdraga två kanoner, som med afbrutna hästskor och annat järnskräp hälsade de inträngande danskarne. På samma gång hade hon låtit på muren uppbära het lut, och just då fienderna som tätast trängdes vid porten, slog hon luten öfver dem, så att de, för att nyttja hennes egna ord, blefvo liggande i porthvalfvet som skållade svin. Danskarne förnyade emellertid stormen ännu några gånger, så att det framtagna krutet ändtligen började tryta för svenskarne. Höfvitsmannen, Sven i Ramnaklef, hade igenläst krutkammaren, själf tagit nyckeln och därpå undanstuckit sig, som man tror, af räddhåga. Fru Emerentia lät slå upp porten samt utdela tillräckligt krut och uppsökte sedan herr Sven, där han gömt sig på ett nesligt ställe, hvarest han fick hålla till godo smutsiga vedermälen af fru Emerentias förakt. — Danskarne hade nu antändt fyra petarder samt lupit fem gånger till storms, dock utan att hafva vunnit någon betydlig fördel. I gryningen mellan 7 och 8 drogo de sig därför tillbaka, lämnande ett stort antal döda kring porthvalfvet och murarna. Oaktadt deras aftåg gick fru Emerentia vaksamt omkring på murarna. Vid den uppklarnande dagen såg hon nere på ängen en dansk befälhafvare, sittande på en hvit häst. Skjut på den där! sade hon till en af de snällaste skyttarne. Han gjorde så. Befälhafvaren var Kristian själf. Skottet träffade hästen så, att hjärna och blod stänkte upp på konungen. Dälen ta kråken, han sofver intet! utropade Kristian och drog sig med hären än längre från fästningen. Nu först återvände fru Emerentia till det inre af borgen. Där fann hon i sin stuga trettio tillfångatagna danskar, hvilka bådo om mat, jämmerligen klagande, att de på två dagar icke erhållit något att äta. Fru Emerentia svarade, att hon skulle gifva dem bröd till döddag, och lät därpå utleda och nedhugga dem allesamman, på en enda när. Nu kom bud från Kristian med anhållan att få begrafva sina döda. Fru Emerentia svarade: Har Gud gifvit oss lyckan att slå ihjäl dem, så skola vi väl också själfva begrafva dem. Men, tillade hon, de danskas besök kom oss denna gången alldeles oförmodadt uppå. Vilja de åter igen göra oss den äran till middagen, skola vi hafva en bättre anrättning åt dem i beredskap. Kristian mottog icke bjudningen utan ryckte mot Älfsborg, och Mårten Krakou lät begrafva 200 danskar, som lågo fallna omkring fästningen. Fru Emerentias tapperhet blef länge och vida berömd, och om hennes man höres ännu af allmogen där i orten följande rim:
Herr Kråk ej hade mer än en hand och en fot,
och likaväl så stod han så manneligt emot.Efter ett lika fåfängt försök mot Älfsborg vände sig Kristian uppåt Västergötland. Hela sydvästra delen förhärjades. Städerna Skara och Gamla Lödöse, slotten Lärkesholm, Gräfsnäs och Höjentorp, Brunnsbo biskopsgård samt öfver tre tusen byar lades i aska. Invånarne behandlades med omänsklig grymhet, och ett betydligt byte gjordes, särdeles på Gräfsnäs, dit hela orten, i förlitande på slottets ointaglighet, hade fört sina dyrbarheter. Ändtligen repade fogden Lars Jonsson mod och samlade bönderna i Valla härad, hvarefter danskarne drogo sig tillbaka mot Halland, där i Varbergs kyrka offentlig tacksägelse blef hållen öfver det lyckliga tåget.
Träffningen på Skillingehed. Nästan på samma gång som Kristian härjade i Västergötland, hade hertig Johan och Jesper Cruus infallit i det lika försvarslösa Halland. Aderton socknar förhärjades, och Varberg brändes. Ändtligen vid sistnämnda stad möttes några trupper, hvilka dock blefvo drifna på flykten och jagade nära två mil, inemot Falkenberg. Men just som de redo öfver Skillingehed, ankommo till deras hjälp sju fanor ryttare, anförda af konung Kristian själf, numera på återtåget från Västergötland. En kort men häftig strid uppstod. Svenskarne, redan till hälften segrare, angrepo häftigt och öfvermodigt, ropande: Jute, jute, har du icke prästen med dig! att nämligen bereda dem till döden. Danskarne, redan af det föregående nederlaget försagda och bragta i oordning, gjorde svagt motstånd, ehuru ifrigt anförarne sökte uppmuntra dem. Den tjugufyraårige Sten Rosensparre kastade sig midt i striden för att förmå sina landsmän att hålla stånd. En af hans vänner bad honom vara försiktig. Betänk, ropade han, att du är den siste af ätten Rosensparre. — Du har rätt, svarade herr Sten. Det är en vacker tanke. Ett godt namn går framför allt, och med dessa ord störtade han in midt uti de svenska hoparna. Efter några ögonblick blef han nedhuggen och likaledes Frans Rantzau jämte flera andra ädlingar. Danskarne kastade sig på flykten, svenskarne följde i hamn och häl. Vid Frägnareds gärde fastnade konung Kristians häst i ett moras. De öfriga danskarne voro redan förut, svenskarne kommo i sporrstreck efter, och död eller fångenskap sväfvade öfver hans hufvud. Då ilade Kristian Barnekow förbi, såg konungens fara och lämnade honom sin häst, hvarpå Kristian flydde och Barnekow blef nedhuggen. Den inbrytande natten räddade danskarne från ett fullkomligt nederlag. Om dagen räckt ett par timmar längre, sade hertig Johan, så hade mina ögon fått se sin lust på Sveriges fiender. Två hundra femtio eller tre hundra danskar hade emellertid måst bita i gräset.
En stor rostfläckig sten på Fägnareds gärde bär ännu namnet af Kristian Barnekows sten. Det var där, säger folket, som Barnekow blef dödad af svenskarne. Det är fläckarna af hans trofasta blod, som aldrig kunnat från stenen utplånas.
Älfsborgs fall. Fästningen Älfsborg behärskade utloppet af Göta älf samt försvarade det nyss anlagda Göteborg, hvilken stad med sin uppblomstrande handel städse var danskarne en nagel i ögat. Kristian ville iakttaga tillfället att om möjligt förstöra både stad och fästning och tågade dit med en ansenlig styrka, dels till lands, dels till sjös. Olof Stråle förde befälet på Älfsborg och hade nyligen vidtagit så betydliga förbättringar på fästningsverken, att han förklarade sig icke mer behöfva frukta någon fiende. Men vid ryktet om danska härens annalkande började han skrifva klagande bref till konungen och begärde än att blifva entledigad, än att erhålla förstärkning, tilläggande att han icke trodde sig om att hunna bibehålla fästet. Gustaf Adolf uppmanade honom att som en tapper och behjärtad svensk försvara en för fäderneslandet så angelägen plats. Konungen lofvade att snart i egen person komma till undsättning. Emellertid fick Nils Stiernsköld befallning att med friska trupper skynda till förstärkning, men han kom för sent; Kristian hade redan kringränt fästningen, och tvenne danska örlogsfartyg, som lagt sig mellan Stegeberget och Otterhällan, afskuro all ytterligare tillförsel. Stiernsköld drog sig tillbaka och sökte endast hindra fienden från vidsträcktare ströftåg.
Kristian företog nu belägringen med fullt allvar och bemäktigade sig snart några af utanverken. Han uppfordrade därpå fästningen, men Stråle svarade med tvenne utfall. Då lät Kristian uppföra flera batterier och nedsköt tornet och en del af vallarna, så att dessa i fallet fyllde grafven. Nu förnyades uppfordringen, men Stråle svarade, att Älfsborg icke vore något Kalmar. Han ville samtala med fienden endast genom kulor och krut. Skjutningen började å nyo, och mot kvällen beslöt Kristian att storma. Några engelska trupper skickades först mot murbrottet. De lyckades väl att komma in men blefvo ofördröjligen och med den största tapperhet utkörda igen, så att två hundra man lågo döda vid grafven. Kristian lät sitt eget lifregemente träda i engelsmännens ställe, men äfven denna utvalda trupp kunde ingenting vinna. Svenskarne öfverhöljde dem med brinnande beckkransar, sjudande vatten och kraftiga hugg. De måste med oförrättadt ärende draga sig tillbaka.
Men på fästningen stod också ganska illa till. Under handterandet af beckkransarna hade elden kommit lös, och fienden bemödade sig med oupphörligt skjutande att öka branden. Nära hälften af besättningen hade fallit, endast två hundra återstodo, äfven dessa till en del sjuka och sårade; Stråle själf hade fått en kula i låret. Nu kom förnyad anmaning att uppgifva borgen, eljest skulle där ingen enda människa lämnas vid lif. Stråle såg ingen möjlighet att längre försvara sig utan aflämnade slottet mot fritt aftåg under flygande fanor och klingande spel. Belägringen hade varat i nitton dagar.
Danskarnes glädje öfver denna eröfring var ganska stor. Kristian lät till dess minne prägla en skådepenning, och hans höfdingar drucko på den intagna borgen sina hemmavarande fruars skålar under fröjd och gamman. Glädjen blef än större, då de sex dagar därefter utan svärdsslag intogo Gullbergs slott med 80 kanoner, 1,500 musköter och lifsmedel för ett helt år. Besättningen, uppskrämd af Älfsborgs öde, hade icke ens försökt att värja sig. Mårten Krakou och Emerentia Pauli hade redan förut blifvit förflyttade till Vaxholm.
Dessa dubbla olyckor väckte inom Sverige bestörtning, vrede och sorg, så hos konung som folk. Stiernsköld fick uppbära en allvarsam skrapa. Stråle råkade än värre ut. Han fängslades, lagfördes men blef i anseende till sitt tappra försvar frikänd. Emellertid, då den dyra älfsborgslösen skulle erläggas, återväcktes i hvarje hydda och vid hvarje utbetalning harmen mot Olof Stråle. Själfve Gustaf Adolf kunde ej kväfva dylika känslor. Då han år 1617 kom till Älfsborg och tyckte sig af belägenheten finna, att slottet möjligtvis kunnat ännu någon tid försvaras, anställde han ny rättegång mot Stråle, då denne blef dömd till ansenlig penningplikt. Folket upphörde dock aldrig att än med gäckeri, än med skällsord förfölja den olycklige, och själfva regeringens försvarsbref förmådde icke rädda honom från dessa utbrott af den allmänna oviljan.
Danskarne vid Vaxholm. I augusti 1612 hade konung Kristian satt danska flottan i det fullkomligaste stånd och förde den sedermera till stockholmsskären. Svenska flottan under Göran Gyllenstierna låg underlägsen och uti dåligt skick vid Älfsnabben. Då Kristian kom till Dalarö, vände därför Gyllenstierna tillbaka och lade sig under Vaxholms kanoner. Danskarne följde efter till Södra Stäket och Djurhamn. Deras ankomst, väckte utomordentlig förskräckelse i Stockholm och kringliggande landsorter. Änkedrottning Kristina flyttade från Nyköping till Gripsholm, dit också alla dyrbarheter och angelägna papper skyndsamt undanfördes.
Hertigdömets invånare uppbådades till kustens försvar, västmanländingar och uppländingar till Stockholm. Dalkarlarne uttågade själfmant, och utanför Söderport började man redan uppföra bålverk. Danska flottan framträngde emellertid ända till Vaxholm. Men här förde Mårten Krakou befälet, och under fästningen låg Gyllenstierna med flottan. Kristian steg själf i land, undersökte läget och började beskjuta fästningen men utan verkan. Han utmanade svenska flottan till ett sjöslag, men Gyllenstierna låg med sina skepp orörlig under Krakous skyddande kanoner.
I Stockholm hade emellertid farhågan för ett fientligt besök stigit till den högsta grad, och det ena ilbudet efter det andra affärdades till konungen. Denne hade nyss kommit upp från en svår sjukdom, ådragen under de beständiga resorna. I Jönköping träffade honom första budet. På ögonblicket satte han sig till häst och ilade, åtföljd af endast två personer, genom natt och dag till Stockholm, dit han ankom på tredje dygnet klockan 3 om morgonen. Redan tvenne timmar därefter satt han åter igen till häst och skyndade i spetsen för några i hast tillkallade trupper ut till Vaxholm. Han hoppades icke allenast att kunna försvara Stockholm utan ock att vind och farled skulle i skären uppehålla danskarne, så att han själf emellertid kunde få tillfälle att samla än mera folk och förstöra både dem och deras flotta. Men Kristian hade redan funnit, att ingenting kunde uträttas. Vinden blef gynnande, och just dagen före Gustaf Adolfs ankomst hade han återvändt från svenska skärgården.
Gerdt Rantzaus tåg. Ungefär på samma gång som konung Kristian eröfrade Älfsborg, förde Gerdt Rantzau en annan dansk styrka från Kalmar inåt Småland. Båda härarna hade stämt möte i Jönköping. Svenskarne blefvo med lätthet fördrifna från Ryssby skansar, hvilka af fienden intogos, likasom landet uppåt Högsby och Mönsterås. Därpå eröfrades, dock efter skarpt motstånd, Borgholm jämte hela Öland, hvars invånare och särdeles prästerskap fingo dyrt umgälla sin förut visade trohet mot Sverige. Därpå fortsattes tåget åt Vimmerby och Västervik, hvilket senare uppbrändes, likasom de genomtågade socknarna blifvit förhärjade. Rantzau tillfogade landet en skada, som ej på många år kunde godtgöras. Man fruktade hvarje dag hans besök i Östergötland, och minnet af Daniel Rantzaus härjningar under Erik XIV:s tid ökade förskräckelsen. Men i högsta nöden kom också hjälpen. Redan förut hade Gustaf Adolf förordnat Peder Hammarskjöld och några andra tappra herrar till anförare för de bondeskaror, som på skogarna sammanrotat sig mot fienden. När han nu därtill anlände i egen person och med ordentliga trupper, måste Rantzau draga sig tillbaka. Han förföljdes på det häftigaste dels af krigsfolket, dels af bönderna. I många små skärmytslingar ledo danskarne ständiga förluster, och Ripperda skog, Juteliden, Innevåldsbro, Hägelåkra gärde med flera ställen bibehålla ännu hos landtfolket minnet af de forna striderna. På återtåget förlorade Rantzau 1,500 man.
Medan Gustaf Adolf sålunda var sysselsatt vid östra gränsen, hade konung Kristian från den västra framträngt till Jönköping. Men här mötte underrättelsen om Rantzaus återtåg samt att Gustaf Adolf var i fullt anryckande. Kristian ansåg därför hufvudändamålet alldeles förfeladt och tågade tillbaka till danska gränsen, redan förrän han kunde hinnas af de förföljande svenskarne.
Peder Mikelsson Hammarskjöld. Uti Hammarsebo by af Målilla socken i Småland föddes af fattiga föräldrar den sedan så ryktbare Peder Mikelsson. (Enligt andra uppgifter var han son af ståthållaren Mikel på Kalmar. Se Riddarhus. geneal.) I barndomen förtjänade han sitt lifsuppehälle genom att vakta boskap åt förmögnare hemmansbrukare men fick vid något tillfälle en så obillig husbonde, att Peder icke längre kunde stanna kvar i hans bröd. Han flydde till Kalmar och kom som trosspojke, sedan som ryttare, i konung Sigismunds tjänst. Här utmärkte han sig snart genom raskhet och pålitlighet, uppsteg till lägre befäl och blef känd både hos vän och fiende så väl för tapperhet som orubblig trohet mot sin konung. I slaget vid Stångebro blef han fången och framledd för hertigen. Så har jag nu ändtligen fått fast dig, din skälm! utropade denne. Peder svarade djärft: Jag är ingen skälm, eders nåd. Min konung har jag svurit trohet, och honom har jag tjänat som en ärlig karl. Om jag gifvit eders nåd min ed, skulle jag densamma lika troget hafva hållit.
Hertigen fann behag i hans öppna uppförande, och Peder blef benådad samt upptagen i Karls tjänst, där han visade samma nit som förut i Sigismunds och blef ryttmästare, ståthållare på Öland och 1610 adlad med namnet Hammarskjöld.
År 1612 om vintern försökte danskarne flera gånger att göra landstigningar på Öland men blefvo alltid af Hammarskjöld kraftigt tillbakavisade. I medlet af februari hade en så stark köld inträffat, att Kalmarsund betäcktes af is. Danskarne tågade i full slagordning ut ifrån fasta landet. Men Hammarskjöld hade, för att hålla så mycket bättre vakt, hela tiden legat uti Björnhofda by. Då han såg fienden komma anryckande, gömde han en del af sitt folk i en närbelägen skog, den andra delen ställde han vid stranden och tågade själf'med den tredje ut på isen mot danskarne. Dessa blefvo så mottagna, att de återvände till Kalmar, och vågade icke sedan på lång tid angripa Öland och Peder Hammarskjöld.
Det var år 1612 i juni månad, som Gerdt Rantzau anträdde sitt förut omtalade tåg. Han började detsamma med ett anfall på Öland. Pingstdagen tidigt om morgonen landstego danska trupperna på fem olika ställen, hufvudstyrkan under Rantzau själf icke långt från Mörbylånga. Hammarskjöld, genom spejare om allting förut underrättad, mötte honom strax efter landstigningen. En häftig strid uppstod och varade nästan hela förmiddagen. Flera gånger måste danskarne vika, men deras kanoner och öfvermakt tvungo slutligen Hammarskjöld att draga sig tillbaka. Han hade två mils väg till fästningen och oroades därunder oupphörligt af danska rytteriet. Men Hammarskjöld höll sitt folk i så god ordning, att det utan någon betydlig förlust återkom till slottet. Dagen därpå hade danskarne från alla håll ryckt närmare. Icke desto mindre begaf sig Hammarskjöld en half mil från fästningen och började skärmytsla med fienden. Soldaterna satte han i midten, allmogen på flyglarna. I början hade han någon fördel, men snart kommo bönderna i oordning. Hela hären kringrändes af den öfverlägsna fienden, och Hammarskjöld såg sig afskuren från slottet. Då gjorde han i spetsen för soldaterna ett förtvifladt anfall och lyckades slå sig igenom. Nu börjades en ganska häftig belägring. I elfva dagar kastade danskarne oupphörligt kulor och fyrbollar mot fästningen. Hammarskjöld hade hos sig fyra kompanier soldater, men hans kanoner voro så små, att de icke kunde göra danskarne något betydligt afbräck. Efter några dagars skjutande började därför bröstvärn och rundlar att störta ned, och ehuru svenskarne ifrigt bemödade sig att med nya, från inre sidan uppkastade vallar fylla öppningarna, var det dock förgäfves, ty det ena stycket af muren störtade i grafven efter det andra, och danskarne började redan laga sig till stormning. Besättningen föreställde då, att Hammarskjöld hellre borde spara sitt och de sinas lif till fäderneslandets framtida tjänst än genom ett onyttigt motstånd förspilla både folk och fäste. Man erbjöd dagtingan, men danskarne fordrade, att Hammarskjöld först och främst skulle utlämnas, sedan ville de öfverlägga om det öfriga. Detta förslag väckte besättningens harm. Förr, ropade de, skola vi dö; förr skola vi af fienden nedsablas eller själfva antända kruttornet än öfvergifva vår anförare. Rantzau vågade ej drifva saken längre mot en sålunda sinnad besättning utan gaf den fritt aftåg, med villkor att öfverlämna slott och krigsförråd. Särskildt måste Peder Hammarskjöld utlofva att på tre år icke bära vapen mot danskarne. Men dessa senare höllo icke sina löften utan plundrade under åtskilliga förevändningar den uttågande besättningen. Hammarskjöld ansåg därför icke heller sig vara bunden af den gifna eden utan trädde åter i tjänst, så snart han kommit öfver till svenskarne. Han besatte med fiskare och bönder några skärgårdsbåtar och angrep de danskar, som voro i Västervik. Men det oöfvade folket kunde föga uträtta, och båtarna blefvo skjutna dels i sank, dels i brand, så att Hammarskjöld med möda kunde rädda sitt eget lif. Utan att blifva försagd skyndade han uppåt Östergötland, hvarest invånarne just då sväfvade i den största fruktan för Rantzaus befarade infall. Uti skogarna kring Sommen hade samlat sig en hop svenska bönder, hvilka begärde och erhöllo Hammarskjöld till anförare. Han hjälpte till att först hejda danskarne och sedan jaga dem ut igen, såsom redan förut är omtaladt.
Efter freden i Knäred sökte Hammarskjöld lugnet. Han var nu en gammal man och dessutom öfver hela sin lekamen genomskjuten, sargad och sönderhuggen, så att han slutligen af stelhet näppeligen förmådde röra sig.
Freden i Knäred. Båda rikena ledo betydligt af det häftiga kriget, särdeles Sverige. Danmarks öfvervägande makt och lycka nedslogo sinnena. Riket var genom de långa förutgående oroligheterna alldeles utblottadt, och dess ringa krafter måste ändå delas mot tre olika håll, Polen, Ryssland och Danmark. De södra landskapen, Småland, Västergötland och Dalsland, flera gånger af fienden öfversvämmade och förhärjade, kunde ej mera betala några utlagor, knappt nog lifnära sina invånare. Uti sydöstra hörnet af Småland var dock folket mer än annorstädes lidande. Flera gånger hvarje år öfversvämmades socknarna än af svenskar, än af danskar, och hvarje gång tvungos invånarne att aflägga tro- och huldhetsed åt den för ögonblicket närvarande, men blefvo sedan af den nästkommande grymmeligen förföljda och straffade för, som man sade, brott emot deras förut afgifna förbindelser. Det arma folket gömde sig slutligen undan i de djupa värendsskogarna, förbannande i sina hjärtan både svenskar och danskar.
Oaktadt dessa missöden, oaktadt den fullkomliga brist, som rådde öfverallt, förspordes dock mindre nedslagenhet, än man kunnat vänta. Härtill bidrogo förnämligast kärleken och förtroendet till den unge konungen. Man såg honom outtröttlig resa omkring än till den ena, än till den andra sidan af gränsen, alltid sökande den ort, där faran var störst. Troget och träget biträdd af Axel Oxenstierna, var han outtömlig att uppfinna nya utvägar för att anskaffa soldater, mun- och krigsförråd med mera. Hans milda och glada umgänge lifvade modet hos enhvar, och då danskarne föreslogo för hårda fredsvillkor, åtogo sig svenskarne utan gensägelse ganska dryga bevillningar till krigets fortsättande.
Men äfven Danmark å sin sida längtade efter fred. Kristian hade gjort ganska stora ansträngningar för de båda slutade fälttågen, framstegen hade icke svarat däremot. Gustaf Adolfs med hvarje dag stigande anseende, erfarenhet och kraft minskade än mera utsikterna för framtiden. Danmarks högre adel önskade ock krigets slut, af fruktan att Kristians därunder vunna anseende skulle föranleda inskränkningar i deras frihet, och lade därför allahanda hinder i vägen för hans företag. Då därför denne konung såg, att ingenting kunde uträttas, förklarade han sig villig till fred.
Först i Ulfsbäck, sedan i Knäred, sammanträdde båda rikenas fullmäktige, under deras rikskanslerer Axel Oxenstierna och Kristian Friis. De segerstolta danskarne föreslogo hårda villkor. Uti alla mindre betydliga omständigheter gaf Gustaf Adolf efter, och det strax, på det ingen skulle skylla honom för öfverdrifven ärelystnad. Han afsade sig titeln af de lappars och kajaners konung och tillät Danmark föra tre kronor i vapnet, dock med uttryckligt förbehåll att därpå icke grunda några anspråk på svenska kronan. Äfven i viktigare fall måste han gifva efter för att rädda det återstående af riket. Sverige afsade sig alla anspråk på Sonnenburg samt på lapparne mellan Titisfjord och Varanger och skulle därjämte inom sex år betala en million daler, för hvilka Älfsborg med några kringliggande härad lämnades i pant.
Freden i Knäred var en af de mest tryckande, som Sverige någonsin med Danmark afslutit. Särdeles betungande voro de gärder, som måste utskrifvas för den lofvade penningsumman, hvilken under namn af Älfsborgs lösen länge lefde i förhatligt minne. De flesta, till och med danske konungen själf, trodde, att den aldrig skulle kunna hopskrapas i det utblottade landet, och han ansåg sig redan i andanom såsom evärdlig ägare af Älfsborg, men genom otroliga ansträngningar af både konung och folk lyckades det slutligen att sammanbringa den bestämda summan, och Älfsborg återlämnades.
Detta särdeles häftiga krig med sina ömsesidiga härjningar återupplifvade och ökade det gamla hatet mellan båda grannarne. Särdeles förbittrade voro svenskarne, hvilka lidit mest och vid de årliga sammanskotten till Älfsborgs lösen så kännbart påmindes därom. Danmark och danskarne utgjorde föremålet för den bittraste ovilja, blandad med fruktan, och Virgilius' uttryck, Timeo Danaos, Danaum insidiæ och så vidare, användes beständigt på det hatade grannfolket. Själfva konungarne delade dessa tänkesätt. Båda stora och utmärkta män, visade de hvarandra på allt sätt yttre aktning och vänskap och sökte undvika hvarje orsak till nya tvister. Men inom deras hjärtan härskade hemligt misstroende och agg. Kristian kunde aldrig fullkomligt dölja sin afund vid Gustaf Adolfs senare segrar. Denne åter erkände uppriktigt Kristians stora egenskaper och förklarade, att han aktade danske konungen högst bland alla Europas regenter, men, tillade han, jag önskar blott, att vi icke vore så nära grannar.
