4. Kriget med Ryssland

I Ryssland fortforo ännu de oroligheter, som blifvit väckta genom de falska Demetrierna. Folket, så det högre som lägre, var både förvirradt och förvildadt genom de beständiga tronväxlingarna och krigen, och inom riket fanns ingen enda man med nog anseende och kraft att förena de stridiga partierna. Dessa sökte hvar för sig understöd hos Sverige och Polen och valde deras prinsar till storfurstar. Dessa grannar begagnade sig dock tämligen egennyttigt af Rysslands förlägenhet. Polen lofvade att ditsända Uladislaus, Sverige åter Karl Filip, men båda sökte under dessa förevändningar endast tillfälle att åt sig eröfra hela eller åtminstone en del af det olyckliga landet. Sådana voro följderna först af Boris Godunovs brott, sedan af det mot honom så lättsinnigt företagna upproret.

Polens och Sveriges egennyttiga förfarande väckte ändtligen ryssarnes uppmärksamhet och motstånd. De få ädlingar, som ännu ägde kvar någon kraft och fosterlandskärlek, samlade sig i Moskva och utvalde till storfurste Mikael Fedorovitsch Romanov, en hoppfull yngling, sedermera stamfader för det romanovska kejsarhuset. Alla olika partier förenades småningom om den infödde härskaren, och de bedragna förhoppningarna alstrade ökadt hat mot utländingen. Naturligtvis råkade därför den nya regeringen i krig med både Polen och Sverige och kom därvid merendels till korta, emedan landet var alldeles utblottadt och folket i krigstukt och ordning helt och hållet sina fiender underlägset. Ryssland nödgades ändtligen i Stolbova ingå med Gustaf Adolf en fred, som var den fördelaktigaste, Sverige någonsin afslutat med denna granne. — De märkligaste omständigheterna under det föregående kriget voro följande.

Hertig Karl Filips val. Sedan Jakob de la Gardie intagit Novgorod, valde invånarne den svenske dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf till storfurste. Men snart kom underrättelse, att Karl IX dött och Gustaf Adolf blifvit utvald till efterträdare. De la Gardie förutsåg, att ryssarne på intet sätt skulle kunna förmås att mottaga själfve svenske konungen till behärskare. Han höll därför det inträffade dödsfallet någon tid hemligt, tills sinnena hunnit förberedas, hvarefter hertig Karl Filip utkorades i broderns ställe. Oaktadt detta val föreskrefs af de la Gardies myndighet och under svenska kanonernas inflytande, blef det dock snart och tämligen allmänt erkändt. Trakterna åt Arkangel, Jaroslav, ja, själfva Moskva förklarade sig villiga att mottaga den svenske prinsen.

I Stockholm var emellertid annorlunda beslutet. Man ville begagna tillfället att antingen lägga hela Ryssland eller åtminstone en del däraf under Sverige, och Gustaf Adolf ämnade därför själf mottaga den honom förut erbjudna ryska kronan. Detta väckte misstanker hos ryssarne, och på deras samt de la Gardies föreställningar beslöt man, att Gustaf Adolf skulle nedlägga sina anspråk och att Karl Filip i hans ställe skulle mottaga de sedermera gjorda anbuden och resa öfver till Novgorod. Men denna färd fördröjdes tid från tid. Skälen voro mångahanda. Änkedrottningen vacklade; hon önskade visserligen se storfurstekronan på den älskade sonens hufvud men drog också i betänkande att bortsända honom till ett så rått och oroligt folk. Hon lade verkligen många hinder i vägen: än behöfde han ytterligare fullkomna sig i studier, än vågade man ej sända honom ut för den hårda årstidens skull och så vidare. Man tror också, att några af de gamla svenska släkterna sågo ogärna det stora anseende, ätten de la Gardie redan vunnit, och därför missunnade den det ännu större att förvärfva en ny krona åt konungahuset. Regeringen själf eftersträfvade ifrigare den fördelen att utvidga svenska gränserna på Rysslands bekostnad än den äran att sätta en svensk prins på ryska tronen. Af alla dessa skäl gick det ganska trögt med hertig Karl Filips afresa, ehuru ryssarne sände den ena beskickningen efter den andra till dess påskyndande. Men under tiden fortforo de la Gardie och Evert Horn att gripa omkring sig. Den förre intog Nöteborg, den senare Koporie, Jama, Augdov och Ivangorod. Detta ökade ryssarnes obenägenhet. I trakten kring Novgorod vågade väl ingen sätta sig emot de segrande svenskarne, men i det inre Ryssland fattade man mod och utvalde, som förbemäldt är, Mikael Romanov till storfurste. Vid denna tiden ändtligen begaf sig hertig Karl Filip på vägen men hann ej längre än till Viborg, innan underrättelse mötte, att större delen af riket affallit till Mikael Romanovs parti. Äfven från Sverige kommo bud, att änkedrottningen, sjuk af ångest och oro, längtade och väntade efter hertigens återkomst. Gustaf Adolf och svenska rådet, som under tiden fått de viktigaste gränsfästningarna i sina händer, yrkade ännu mindre på fortsättningen af hans resa, och efter någon tids öfverläggningar återvände hertigen till sitt fädernesland. Det kunde ej nekas, att Karl Filip troligen blifvit storfurste i Ryssland, därest han vid första kallelsen hade begifvit sig till stället. Men i Sverige ville ingen, vare sig konungen, änkedrottningen, rådet eller ständerna, kännas vid att hafva förorsakat det så menliga dröjsmålet.

Jakob de la Gardie

Jakob de la Gardie. Nu utbrast i full låga kriget mellan Gustaf' Adolf och den nyvalde storfursten. Talrika skaror af de numera eniga och ifriga ryssarne strömmade mot gränsen, kriget antog ett svårare skaplynne, och vid Bronitz föreföllo träffningar, skarpare än under alla de föregående fälttågen. Svenskarnes ordning, krigsvana och tapperhet förskaffade dem likväl öfverhanden. Härtill bidrog äfven det utmärkta befälet. Evert Horn fortfor att med mod och skicklighet föra svenska ströftågen, och hans ankomst var ett säkert förebud till ryssarnes nederlag och flykt.

Det hela leddes af Jakob de la Gardie med lika ovanlig kraft som klokhet. Han styrde krigsrörelsernas liksom underhandlingarnas gång och hade genom sin person hos ryssarne vunnit det största anseende. Den lyckliga vändningen af kriget och genomdrifvandet af hertigens val var alltsammans till större delen de la Gardies verk. Det harmade honom därför på det högsta, då svenska regeringen omintetgjorde allt hans bemödande för konungahusets upphöjelse på ryska tronen. Han igenkände afundsmännens spår och var äfven mindre nöjd med själfve Gustaf Adolfs uppförande, så att han till och med begärde sitt afsked. Konung Sigismund i Polen ville taga tillfället i akt och sökte genom smicker och stora löften locka de la Gardie ur svenska tjänsten, men denne skickade brefven jämte ny trohetsförsäkran till sin rättmätige konung. Gustaf Adolf visste värdera en sådan man. Han öfvertalade honom att stanna kvar och for själf åren 1614 och 1615 till östra gränsen för att, som han sade, af denne erfarne hjälte lära sig krigskonsten. Inom fyra år utnämndes de la Gardie till riksråd, riksmarskalk och slutligen till grefve, varande den ende, som under Gustaf Adolfs tjuguettåriga regering till denna värdighet upphöjdes.

Evert Horns död. Sedan den ryktbare Karl Henriksson Horn år 1590 fallit i onåd, tillbragte han sina sista tio lefnadsår för det mesta på arfgodsen i Finland, fjärran från statsärendena, endast lefvande för maka och barn. Hans söner erhöllo därigenom en ganska vårdad uppfostran. Herr Evert, den andre i ordningen, var efter tidens sed ganska lärd. Han kände latinet, tyskan och franskan i grund. Lika mycket utmärkte han sig genom insikter i andra ämnen, genom redlighet, duglighet men mest genom sin ovanliga tapperhet. Vid utförandet af de flesta krigsbragderna under ryska fejden var Evert Horn de la Gardies högra hand. Ett aktningsvärdt förhållande härskade mellan båda hjältarne, och icke minsta spår af misstroende eller afund kunde upptäckas. De la Gardie erkände öppet för konung och folk Horns stora förtjänster, och då afund och förtal sökte svärta de la Gardie, var det Evert Horn, som oförskräckt och kraftigt tog honom i försvar. Det var dessa tvenne herrar och deras hjälteförbund, som inhägnade Finska viken inom Sveriges gränser och för nära ett helt århundrade stängde ryssarne från Östersjön. Gustaf Adolf erkände dessa förtjänster. Då de under träffningarna vid Bronitz hade, för att bibehålla Novgorod, blottställt sig för den öfverlägsna ryska krigshären, skref han och bad dem icke trotsa natur och öfvermakt, tilläggande: Det är mig mera angeläget om edra personer än om hela Stora Novgorod.

Redan länge hade Gustaf Adolf önskat tillfälle att i dessa strider pröfva och utbilda sin egen fältherreskicklighet, men kriget med Danmark och angelägna inrikes göromål hade år för år hindrat honom, likaså rådet, af fruktan både för konungens lif och för stigande krigslystnad. Ändtligen år 1614 kom han på en kort tid öfver till hären och hade den glädjen att eröfra den af fienden förut återtagna fästningen Augdov. År 1615 återkom han och företog belägringen af Pleskov. Den drog länge på tiden. Besättningens styrka, sjukdomar bland svenskarne, en missgynnande väderlek och dessutom utsikterna till en förmånlig fred bevekte konungen att slutligen öfvergifva hela företaget. I början af denna belägring blef herr Evert Horn skjuten i en obetydlig skärmytsling. Man hade om morgonen bedt honom icke påkläda den lätt igenkännliga fältherredräkten, men han satte sig öfver faran och varningen. Själfva striden var högst obetydlig; endast två eller tre af svenskarne föllo men däribland Evert Horn, till härens, konungens och hela rikets sorg och saknad. Året därpå blef han under egna segerfanor begrafven på fädernegodset Kankas. Gustaf Adolf själf bevistade likbegängelsen.

Freden i Stolbova. Det af in- och utvärtes fiender så länge sönderslitna Ryssland önskade och behöfde fred, åtminstone med någon af sina tre fiender, Sverige, Polen eller Tatariet. Gustaf Adolf, som såg, att hädanefter var föga ära och ingen fördel att vinna, önskade äfven lugn på denna sidan för att sedan med odelad styrka få vända sig mot Polen. Underhandlingarna öppnades men gingo i början ganska långsamt. De segrande svenskarne gjorde dryga fordringar, hvilka ryssarne sökte i det längsta undandraga sig. Men emellertid hotade på ena sidan tatarer, på andra polacker, och ryssarne måste af fruktan för så många fiender gifva vika. Den 27 februari 1617 afslöts freden i Stolbova, en by icke långt från Ladoga. Ryssland afträdde åt Sverige Keksholm med dess län, Nöteborg med den delen af dess län, som låg mellan Ladogasjön och Finska viken, Ingermanland med fästningarna Ivangorod, Jama och Koporie samt alla anspråk på Livland och dessutom 20,000 rubel. Sverige däremot nedlade Karl Filips anspråk, erkände Mikael Romanov som storfurste och återlämnade de eröfrade fästena Ladoga, Novgorod, Stara-Russa, Porchov och Augdov. Freden afslöts på svenska sidan af Jakob de la Gardie, Arvid Wildman och Henrik Horn, en broder till Evert Horn. Ryssarne voro vana att anse de la Gardie som den förnämste mannen i Sverige näst efter konungen. Såsom äldre i rådet måste däremot Henrik Horn vid fredsunderhandlingarna egentligen taga plats öfver de la Gardie, men denne vägrade sådant, dels af stolthet, dels föregifvande, att genom en sådan nedsättning skulle hans anseende och inflytande hos ryssarne minskas och freden därigenom fördröjas. Henrik Horn gaf efter af vördnad för de la Gardies bragder och för att ej genom enskilda tvister förspilla det allmänna bästa, och freden blef på ofvannämnda villkor afsluten.

Nu var således det andra af de från Karl IX ärfda krigen slutadt, och det genom en så utmärkt hedrande och fördelaktig fred. Glädje och fröjd uppfyllde hela riket, äfven tacksamhet och kärlek mot den unge konungen. Denne var själf ganska tillfredsställd öfver den lyckliga utgången. Han föreställde ständerna, huru många ymniga landskap, fiskrika och för handel välbelägna strömmar uti denna fred blifvit med riket förenade. Sverige hade nu genom Narva- och Nevaströmmarna portarna öppna att drifva sin egen handel men kunde när som helst tillsluta dem för ryssarne. Dessa senare voro så fullkomligt stängda från Östersjön, att de till dess vatten icke kunde utskjuta en båt en gång. Dessutom var gränsen blifven mera bekvämlig att försvara. Ingermanland skyddades af Peipus och Narvaströmmen; Finland, Sveriges förstuga, af Nevafloden och den breda Ladogasjön, öfver hvilket dike ryssarne icke så lätt skulle kunna hoppa. Med verklig siarblick förutsåg konungen de faror, hvarmed Ryssland i framtiden hotade Sverige, särdeles om det kunde få fast fot vid Östersjön. I bref till Axel Oxenstierna gladde han sig därför, att det lyckats honom stänga dem från denna fördel, ty, skref han, får hin hårde en gång foten väl i förstugan, så tränger han sig också snart in i själfva huset.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 27 januari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Saltas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Alpinism (eng)
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt