Medeltidens klockare nämnas ofta i samband med krogrörelse, som de troligen drefvo för prästens räkning 345.
Af 1600-talets klockare anföras Isaac (1645), Anders 1653, Erik Larson, som Vintrosius fann rådsamt straffa med några dagars fängelse i djäknestocken 1667, samt Erik Jonson, † 1696, hvars dotter blef gift med mäster Lohman och mor till Jakob Benjamin. Erik Becchius, 1723-40, var student, hade förut varit barnalärare vid Jäder och hade vacker sångröst. Om hans meriter hafva vi förut talat, pag. 145. För oljud på gatan nattetid straffas han, jämt kyrkvaktaren Nils Lundberg, med 25 dalers böter hvardera, eller att plikta med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd, 1739. B. tjänstgjorde tillika som kollega i skolan. Hans efterträdare, Johan Hellberg, vikarierade under Beckii sjukdom och blef ordinarie 1741, † 1743. Georg Engvall, son af komminister Engvall i landsförsamlingen, hade icke ärft faderns aktningsvärda sinnelag. Sedan Hellbergs efterträdare, Scharf, blifvit afsatt för vårdslöshet i tjänsten, erhöll Engvall platsen, men afsattes, äfven han, 1764, emedan han, trots alla grader af föreställningar, undervisningar och förmaningar, snarare tilltagit i fylleri och otidig lefnad. Om Daniel Halldin, 1765-1803, heter det hos Almgren: Med ren och säker röst förenade han mycken ordentlighet i sina göromål och en utmärkt hederlig charakter, utan anspråk 346. Snart lärer icke hans like komma till Arboga. I andra giftet förenad med Sara Lisa van der Hagen, af gammal medeltidssläkt, som nämnes i Arboga. Daniel Ulrik Moberger, som efterträdde honom, bekant för sin ovanliga carrière, är redan ofvan omnämnd. Af hans medicine doktorsdiplom från Rostock finnes ett aftryck bifogadt Almgrens herdaminne.
I bjärt motsats till dessa ljusa gestalter stå de tvenne samtida klockarne i landsförsamlingen, Sven Hallgren och Johan Olof Hallgren, far och son, af hvilka den förre, som förenade både klockare- och organistbefattningen, ägde ett särdeles sätt att umgås med allmogen, och var deras förnämsta sockenspelman vid högtidliga tillfällen. Med åren blef han tämligen myndig och befallande, men bibehöll dock någorlunda församlingens aktning och tillgifvenhet. Utan att täfla med de förnäma i klädeprakt och ståt, ville han dock gärna lefva med dem. Fick afsked på begäran 1795. En misstanke för kyrkstöld, som begicks i landskyrkans sakristia i början af 1790-talet, hvilade öfver honom. Till efterträdare fick han sonen Johan Olof, som hade utmärkt skicklighet i sång och orgelspelning, men lika så utmärkt högmod. Genom sin öfverdrifna stolthet hade han redan före tillträdet här stött sig med landshöfdingen i Falun. Med sin skicklighet förenade han industri samt stor och lysande lefnad.
Utan att vara älskad imponerade han på menigheten och genomdref Humléns val till capellan, 1806. Men tvenne väldige kunde icke länge komma öfverens om högsta makten och deras lika stolta damer kunde icke rymmas i en kyrka. Humlén segrade i denna strid, och Hallgren afgick från båda sysslorna 1809, inköpte ett hemman i Kungs-Barkarö och lät kalla sig direktör. Hans efterträdare, Olof Forsberg, hade tjänat flera adliga herrar, G. A. Gyldenstolpe, baron Per Ribbing på Gimmersta, major J. D. Liljeström på Kåsäter (1807) och ryttmästar Liljeström på Värhulta (1809), som bekostade hans utbildning till organist. Hans son, faktor Johan Fredrik Forsberg, som blef faderns efterträdare, lefver ännu i vårt minne.
