En recensent Sten Lindroth skriver
i DN 1.7.1967 bl.a:
"BERGSMANNEN, samlaren och mångsysslaren Daniel Tilas levde mitt
under vår vetenskapliga storhetstid på 1700-talet. I dag är han väl
tämligen bortglömd, ihågkommen främst av dem som sysslar med bergshistoria
och liknande ting. Daniel Tilas var en rastlöst skrivande man. Ingenting
var naturligare än att han satte sig ner och avfattade sina levnadsminnen,
för sitt nöjes skull och för att ge sina fiender ett tjuvnyp. Han
började en dag 1751, bra fyrtio år gammal; det vittnar kanske om en
viss känsla för den egna betydelsen, inte alldeles omotiverad. Resultatet
blev ett eller, rättare sagt, två manuskript, som nu vilar på Kungliga
biblioteket jämte den övriga rika och angenäma Tilaska kvarlåtenskapen.
Dessa levnadsminnen har länge varit välkända och begagnade av forskare,
som kunnat glädjas över deras muntra berättarstil. Nu föreligger de
äntligen utgivna av trycket, och det är man tacksam för. Utgivare
är förste arkivarien Holger Wichman och
titeln: Daniel Tilas, Curriculum vitae I-II (50:-). Bakom företaget
står det lika nyttiga som ärevördiga "Kungl. Samfundet för utgifvande
af handskrifter rörande Skandinaviens historia", men det bör inte
avskräcka någon."
"Ständigt var Tilas på resande fot, ty tjänsten krävde det, och
han träffade många människor. Inte minst släktingar, och i sådana
fall räknade man generöst på 1700-talet. Runt om på mellansvenska
herrgårdar och bruk satt fastrar, kusiner och sysslingar, alla inom
det så kallade bättre folket var ingifta med alla, och därav kunde
man draga stor nytta. Tilas mottogs med öppna armar var han drog fram;
gamla fru von Heijne på Gumlösa kallade han mormor, eftersom hon var
hans mors styvmors kusin. Sådant gjorde livet angenämt att leva på
den tiden, och den unge Tilas hade en avundsvärd förmåga att finna
sig till rätta på fester och kalas. Frikostigt tecknar han porträtt
och miljöer; här finns många muntra episoder, någon gång av mera sällsynt
slag."
Och nu till Tilas själv (sid 137-140).
"Dagen för midsommarsdagen red jag tillika med min broder Olof
Tilas at giöra visite på Brunsholm hos Cometten Baron Carl
Magnus Danckvardt vid Lifregementet, som nyligen mist sin mor,
en Gyllenanckar. Dit kommo flere
fremmande, såsom Öfverstelieutenanten af Westmanländingarne von
Heijne, Gref Fredrich Dohna, då lieutenant
af Lifregementet, kyrckioherden i soknen med flere. Vi blefvo väl
undfägnade, och som det endast var manfolcks sälskap, så gick det
temmeligen löst på supa om middagen.
Efter måltiden blef jag i en lång conference engagerad med Öfverstelieutenanten,
hvars fru Inga Maria Adlerberg var släkt med min mor. Värden Baron
Danckvardt gick ideligen och mante på gästerne at dricka och stälde
mig så en stor ölbägare til at svara uppå. Wi hade varit gamle bekante
och tyfpoickar tilsammans i Upsala. Jag lofvade immerfort at rätt
nu svara, bara jag finge lyfta det ämnet jag hade at tala om med Öfverstelieutenanten.
Men han blef otolig öfver drögsmålet och begynte något plumpt at mana
på. Jag låddes ej höra det.
Omsider tog han peruqven af sig och med pisken af peruqven slog mig
temmeligen drygt öfver armen någre gångor och ropade alt, at jag skulle
dricka. Jag bad honom vänta litet, och då han ännu continuerade, bad
jag honom låta bli sådant narri. Men som han af alle hade fådt mäst
sielf til lifs, så fortfor han likadant. Jag ville evitera at dricka
mera, ty jag kände, at jag ej kunde bära så serdeles mera påökning,
och bad honom ännu en gång lemna mig i ro, ty annars kunde hända sig,
jag toge peruqven af honom och kastade den i spisen, hvarest en hop
spånor brunno til tobaksrökning. Omsider blef jag af hans plumpa raillerier
upretad, rykte peruqven af honom och kastade den up i eldbrasan och
rådde honom, at om han vidare ville raillera plumpt, så måtte han
taga på sig K. Carls plit, en värja han ärft af sin fader, och som
föregafs hafva varit buren af K.Carl den XII.
Dermed var krig declarerat, och vi skulle ut at slås. Danckvardt
ropade i galenskapen på at sadla up hästarne och sprang up i sin rustcammare
at rifva fram alle de gevär han hade och intet hade. Jag blef het,
men ruset gick i ögnablicket af mig, och efter jag ej hade annat än
hirschfenger på mig, ville jag läna värja af någon annan. I förstone
declarerade sig Gref Dohna til min secundant och min broder til Baron
Danckvardts, på det desse begge skulle så mycket bättre kunna styra
detta raseriet. Omsider när desse sågo, at jag hade rena alfvaret
at binda an med honom, och at jag tillika med en slags kallsinnighet
ansåg altsammans, men Danckvardt deremot hel full och rasande, begynte
öfverstelieutenant von Heijne och secundanterne at slå på en annan
sträng och med tilhielp av kyrckioherdens dotter, som varit afledna
Fru Landshöfdingskans cammarjungfru, ville at jag skulle retirera
mig til Fru von Heijne på Gumlösa 1/4 mil derifrån.
Min upgästa blod ville ej höra af någon flykt, men cammarjungfrun
sprang mig om lifvet och bad mig med tårar considerera min unga hustrus
tilstånd, på hvad sätt än utslaget måtte falla. Jag blef vapnelös
men kunde ej resolvera mig til retirade. Omsider fick hon och Öfverstelieutenanten
mig under armarne och harfvade mig bort. Secundanterne blefvo qvar
at hielpa Danckvardt til at fullkomligen rust ut sig, hvartil giordes
så månge praeparatorier, at alt ej kunde blifva färdigt på par timar.
Hästarne gingo i bete, flere par pistoler skulle laddas, och Baron
Danckvardt skulle sielf laga sig hugg och skottfri.
Imedeltid under promenaden til Gumlösa kallnade saken litet hos mig,
och von Heijne lemnade mig i sine söners sälskap at promenera fram
til Gumlösa och gick sielf tilbaka med cammarjungfrun at se til, huru
det kunde gå med den andra krigerska puissancen, som blev nu mycket
högmodig deröfver at hans fiende tagit flykten hem i sitt land igen.
Fru von Heijne, en artig och charmante fru, som jag hedrade med mormors
namn, efter hon var min mors styfmors cousine, böd til at på alt sätt
calmera mitt ännu nog uprörda sinne och småningom blåste det bort,
så at jag sielf ej begrep, huru jag kunnat blifva invicklad uti et
sådant dumt bruillerie. Öfverstelieutenanten sielf kom en stund efteråt
hem och var nog förtörnad öfver Danckvardts upförsel. Wi gingo
sedan efter aftonmåltiden hvar och en at lägga sig.
Imedeltid hade Danckvardt spionerat ut, hvart jag tagit vägen, och
rätt som jag somnat in, kom han ridandes i fullt sporrstreck till
Gumlösa. Fru von Heijne hade af någon slags eftertancka om hvad hända
kunde låtit stänga salsdören, så at Danckvardt ej slapp in, och altså,
gaf han sig åt trädgården och på mitt cammerfenster samt med milde
utlåtelser och liumske åtbörder väckte mig up och bad mig släppa honom
in, efter han ej kunde hafva ro, förrän vi skulle förlikas och blifva
gode vänner. Då begynte blodet ånyo gäsa i mig, men rätt som jag skulle
stiga up kom Fru von Heijne och Öfverstelieutenanten, som af en piga
blifvit varnad derom, in i min cammare, och fruen kastade sig derpå
i min säng och förböd mig at röra mig ur sängen. Danckvardt slapp
så in, men sågs grant, at han var lika rasande som förr, och ville
under skien at förlikas, det jag skulle änteligen stiga up. Jag låg
då gången under mormors lydno, som hastat sig så, at hon hade ej mera
än nattrocken ofvan på. (Tre rader ha utraderats i manuskriptet.)
Omsider sedan hon med myndig thon vist af Danckvardt och bedt honom
resa hem, och jag i generale termer försäkrat honom, at jag ingen
ting hade med honom at beställa, blefvo herrskapet inne hos mig långt
in på natten och drucko thé. Innan de sedan lade sig, giordes anstalt
at en dräng gick hela den öfrige natten och in på morgonen vakt omkring
til at afböija all öfverrumpling.
Dagen efter eller midsommarsdagen, sedan vi ätit middag, tog jag
afsked och reste till Generalinnan Grefvinnan Dohna på Hjulsta. Men
råkade ej bättre til, än Danckvardt war der och redan full. Han begynte
vittia det förbigångna ärendet, som jag åter ej ville höra på. Men
omsider brast det å nyo ut, och han mante mig ut på en värja. Aftonmåltiden
var så när för hand, och man behöfde först at styrckia sin lekamen
til det förestående kriget, och min gode Baron Danckvardt til at styrkia
sitt courage drack vinglas på glas under måltiden; jag deremot drack
ej mer än par glas.
Efter slutad aftonmåltid och tagit afskied gingo vi up i Grefvarnes
rum, der saken skulle planeras, och sedan bakom stallgården utföras.
Gref Fredrich Dohna länte mig sin värja, och han samt min broder
skulle reglera affairen, och derpå fölgdes vi ut.
Under vägen adresserade Danckvardt sig til mig, fick mig under armen
och frågade mig, om jag ej förstod narri, och han hade ej ondt til
mig, samt hvarföre vi skulle vara ovänner. Men jag var då så arg,
at jag ej ville höra talas om capitulation. Secundanterne åter togo
tilfället i ackt, och til at afböija verckelighet, hälst de ej voro
försäkrade om honnete upförande af Danckvardt, samt at likafullt sauvera
den så kallade honneuren för mig, attaqverade honom. Och med förbud
för mig at ej hedra honom mera med värjans blottande, sedan han som
provocans nu började sielf at dagtinga, tillade honom torten och undsade
honom med affair emot dem begge, och han dristade sig mera at tala
derom. De frågade mig, om jag ville hedra honom med min vänskap, sedan
han så slätt fördt sig up, och de trugade honom at tillbedia sig den
samma. Jag var villig at lemna alt och var glad i alt mitt hierta,
at jag med äran slapp ifrån hela den syltan.
Min bror och jag reste så hem, och både Danckvardt och Gref Dohna
fölgde oss et godt stycke på vägen."