Ryttmästaren, friherre Carl Magnus Danckwardt (1712-1763)
förvärvade genom köpebrev den 26/6 1746 för en köpeskilling av 30.000
d. kmt jämte en äreskänk av 200 lod silver Salta säteri bestående
av 1 mantal säteri och 1 1/4 mantal berustat säteri jämte augmentet
Enberga kronohemman om 1 mantal, allt i Teda socken, ävensom
utjorden Lötsunda i Tillinge socken. Säljare var hovrättsrådet
Sven Gestrin.
Danckwardt var gift med Inga von Heijne. År 1759 sålde
han säterimantalet jämte Lötsunda samt 1 mantal frälse Ullunda i Vårfrukyrka
socken till sin svåger Georg Elias von Heijne
för 30.000 d. kmt jämte en äreskänk av 1.000 d. samma mynt. Det berustade
mantalet med augmentet gick i byte mot Georg Elias von Heijnes gårdar
1 mantal skatte Svedäng i Strängnäs socken samt 1/16 mantal
skatte Nyboda i Fogdö socken.
Kronolänsmannen Nils Arpi instämde Danckwardt
till Åsunda hösteting 1750 med yrkande om ansvar för förövad
allmän förargelse i Teda kyrka Stora Böndagen 1750. Danckwardt inställde
sig icke trots upprepade förelägganden och han fälldes att utgiva
försuttna vitesbelopp. I hans frånvaro hölls under sommartinget 1750
följande vittnesförhör:
1. Nämndemannen
Olof Börjesson i Siogsta:
"Danckwardt hade then 14 sept eller sidsta Stora Böndagen 1750 kommit
bullrande på wapenhusdörren, som warit igenstängd, med utlåtelse:
Ni stänger igen dörren för folck, hwarefter han skutit på densamma
så att den öppnats, ock kommit in i kyrkan, sättiandes sig i wittnets
bänck, med tillfrågan om han ther finge rum, och straxt sagt till
wittnet: har Du förgätit all gammal wänskap, hwartill wittnet eij
gifwit något swar; Therpå har Herr Baron utlåtit sig: Du skall läna
mig tuhundrade daler, hwilket wittnet eij heller beswarat yttrandes
sig widare: will Du intet se på mig, Du wet wäl hwad jag skall med
dem, jag skall hafwa dem åt Arpi, frågandes återigen: will Du intet
se på folck, och då har wittnet swarat wändandes sig åt honom: därom
få wi talas wid på ett annat ställe och eij här.
Inemot Prästen skulle taga up Psalmen på Prädikostolen, har wittnet
tagit fram sina glasögon tillreds, och Herr Baron sagt till honom
med hög röst: skall Du hafwa glasögon, hwarefter när wittnet satt
dem på sig, har han tagit dem af honom och satt dem på sin näsa, frågandes:
få se om jag ser något med dem, och sedan han haft dem på näsan har
han sagt: jag ser intet med dem, då wittnet tagit sina glasögon tillbakars
och satt dem på sig. Hwarpå Baron lagt hatten öfwer wittnets Bok så
att han eij kunnat sjunga, hwarpå han tagit samma hatt och slagit
wittnet i synen, med tillfrågan om han eij wille se på honom; och
tå wittnets afledne broder sedt häruppå, har swaranden frågat honom
om han förtyckte thet han intet fick något med, slängandes armen förbij
en annan, som suttit emellan, och slagit honom med samma hatt i ansiktet;
hwarefter han wändt sig om och frågat Grefwinnan Stures
fierdedels-bönder, om the woro hennes bönder, och sagt: har Grefwinnan
satt till Präst, så skall jag sätta till Klåckare. Vidare har han
tillspordt Grefwinnans skogwacktare och sagt: är Du icke Grefwinnans
skogwacktare, tag mig den och den skall jag icke stiela 200 timmer
af Dig i winter, tror Du mig intet, yrkandes åter: tag mig den och
den skall jag icke taga ut dem; Hwarpå när vittnet stigit up, har
Herr Baron tagit honom i kragen hwarföre wittnet till undwikande af
owäsende satt sig neder igen, hwarpå och sedan han en stund warit
tyst och stilla, har han sagt till wittnet; hwad har Du behof att
höra på den där Prästen, alt hwad han wet, wet jag förut; inemot gudstienstens
slut har Herr Baron sagt: nu skall du och jag taga up melodien och
bli klåckare idag, stigande therpå up och med hög röst börjat på sidsta
versen af Psalmen som the sjunga efter Prädikan, hwilket wittnet will
minnas warit: Lof, Prijs, Heder och Ähra: och skall Du och jag sätta
Peter till Klåckare, samt frågat wittnet: will Du intet hålla med
mig?; hwarefter wittnet eij talat med honom i kyrkan."
Rätten tillsporde wittnet om thet kunde se, att Herr baron war af
drycker öfwerlastad, hwartill wittnet swarade, att han warit så drucken,
att han så när eij kommit in genom bänckdörren.
2. Börje
Andersson:
"att han hört Herr Baron swäria sex gånger tag mig fan och den sjunde
gången har han sagt: Gudh förbanne mig, under thet han talat med Olof
Börjesson therom att Peter skulle blifwa Klåckare, och har wittnet
kunnat se, att han warit drucken, hwarförutan wittnet berättade, att
Herr Baron kommit bullrandes och när han nalkats kyrkiodörren, som
stått litet på glänt, har han med foten sparkat till densamma så att
den flugit up i gafwel; och har Herr Baron talat med Grefwinnans skogwacktare
om timmer och sedt på hennes bönder sägandes till dem: har hon
satt till Präst, så skall jag sätta till Klåckare; äfwen har han slagit
afledne Erik Börjesson med hatten
i ansiktet, och då han kommit in i bäncken, har han stött med armbågen,
fast icke af ondsko, på dem som satt näst honom så hårat, att alla
som ther setat, stött hwarannan in till muren, och har Herr Baron
då Psalmen söngs efter Prädikan, innan församlingen börjat, tagit
uti och ropat till, som wittnet will påminna sig, de orden: Sidst
beder jag rätt innerlig."
3. Olof Pehrsson:
"att Herr Baron den sidsta Stora Böndagen förledit år kommit bullrandes
i kyrkan under Gudstiensten, då han först stått litet på gången, och
sedt på länsman Arpi, men sedan stigit in i vittnets bänck, dragande
på Olof Börjesson att han skulle sitta neder samt hördt honom
mycket högt prata med Olof Börjesson, men minnes eij alt hwad
han sagt, dock har han hört honom en gång swäria med utlåtelse: om
Grefwinnan satt till Präst, skall jag sätta till Klåckare. Och har
han först slagit Olof Börjesson i ansiktet med hatten och sedan
hans afledne broder med utsago: förtrytet Du att bror Din fick, och
Du intet; påminnandes sig äfwen att Herr Baron tagit Gustaf
Olsson i Warnbo i skägget och frågat om han war Grefwinnans skogwacktare.
Wittnet hade sig ock bekant att han warit drucken, men minnes eij,
att han börjat på någon vers uti Psalmbocken; eij heller att han skuffat
dem, när han kom i bäncken."
Olof Börjesson och Börje Andersson tillfrågades om
de sett thet Herr Baron tagit skogwacktaren i skägget. Swarades: "neij".
4. Johan Olofsson:
har hört herr Baron med mycket buller komma in genom kyrkiodörren
sidsta Stora Böndagen förledit år, men om han läst eller sparkat up
dörren, det wisste han intet, och stannat på gången samt talat med
Johan Olofsson i Hiortsberga med utlåtande:
att fast de igenstängt dörren för honom, har han äntå kommit in; och
då han skulle gå in i bäncken till nämndeman Olof Börjesson, har han
raglat tillbakars mot qwinnfolckstolarne, och sedan han i ofta berörde
bänck satt sig neder, har han under thet Prästen prädikat sig således
yttrat: Hör på hwad Prästen säger, Lofsjunger Herran, Lofsjunger Herran,
hwarefter han tagit uti Olof Börjesson, som stigit up och dragit
neder honom; sedan har han slagit bemälte Olof Börjesson och
dess afledne broder Erik med hatten i ansiktet och sig therwid utlåtit:
förtänker Du att Din bror fick, och Du intet. När klåckaren sjungit
har han frågat hwad thet wore för en klåckare, och therpå swurit,
att hans Peter skulle bli Klåckare, och att om Grefwinnan satt till
Präst, skulle han sätta till Klåckare och Spögubbe. När han fått se
Grefwinnans skogwacktare, har han frågat honom om han wore en jude
eller hwad han wore för en diefwul och sagt, att han skulle skicka
sina drängar till Grefwinnans skog att der hugga. Och då wittnet,
som warit till Guds bord, kommit från duken och börjat sjunga, har
han wändt sig tillbaka och sedt på honom samt i thetsamma swurit,
thet han trodde att thet wore klåckare i hwart hörn, hwarefter Herr
Baron äfwen börjat sjunga, frågandes wittnet, om han eij trodde, thet
han ock dugde till klåckare; och har han för öfrigt warit drucken.
Häradsrätten fann Danckwardt övertygad om oljud och förargelse i
kyrkan. Jämlikt missgärningsbalken 18:4 utgjorde straffet för
sådan gärning böter om 50 d. smt.
Enligt föreskrift i rättegångsbalken 25:5 skulle utslag i mål av
denna art underställas hovrättens prövning. Den slutliga utgången
har icke kunnat utrönas med ledning av hovrättens handlingar; av 1751
års kriminalhandlingar är endast några få ark bevarade i Svea
hovrätts arkiv.
Djursholm i december 1965
Bengt von Heijne.