Enligt 1562 års frälselängd tillhörde det ena
hemmanet (l mantal) Jöran Fincke;
det andra (l mantal) Lage Brahe; båda
i Tillinge socken av Åsunda härad. (Almqvist:
Frälsegodsen I s. 112, 115.)
Under reduktionen kom förstnämnda hemman - genom byte med
Gustaf Duwall - till Kronan och förmedlades
till 3/8 mantal; det andra hemmanet - förmedlat till 1/4 mantal
- kvarblev i Oxenstiernska ättens ägo. (Dens.
I s. 239.)
År 1715 begärde fru Maria
Utterclou att få till skatte köpa 3/8 mantal Gryta,
där Lars Ersson då var åbo.
I anledning av landshövdingen Ribbings resolution den 20/9 1715
över ansökningen förordnade Åsunda Häradsrätt
om syn å hemmanet (den 5/10 1715). Häradsrätten företog
ärendet den 6/10 1715, varvid antecknades, att hemmanet utgjorde
8 öresland och låg i gärdelag med 3 hemman Uddala.
Synemannen värderade inför Rätten Gryta till 40 d kmt.
per öresland. Vid auktionen inför Häradsrätten
anmälde Lars Ersson, att han ej ville eller mäktade förvärva
skatterätten. Maria Utterclous ombud, magister Bergstedt
stannade för högsta budet, 41 d. kmt. Förvärvet
torde hava överlåtits på mågen Georg
Hein (von Heijne), vilken enligt kvittens den 30/3 1720 från
lantränteriet insatt skatteköpeskillingen för Gryta
och Uddala, tillhopa 464 d. 18 2/3 ö. smt. Ovisshet rådde
om rätta öretalet å Gryta hemman, varför lantmätaren
Leitz genom resol. den 13/10 1722 av KB
ålades att första vardag undersöka om örestalet
och därom inkomma till KB med berättelse, som därefter
skulle befordras till Kammarkollegium.
I fråga om skatteköpeskillingen hade Georg Hein hos KB
ansökt att få erlägga den i mynttecken. KB resolverade
den 30/7 1717 under hänvisning till Kammarkollegii brev den 20/7
1717, att köpeskillingen skulle erläggas i redbart mynt
(plåtar eller silvermynt) och ej i sedlar eller mynttecken.
(Enl. K. Brev den 29/11 1717 medgavs, att skatteköpeskilling
finge erläggas med mynttecken och sedlar. K. Brev den 18/4 1719
stadgade, att betalning skulle ske med gott och redbart mynt.) Skatteköpeskillingen
synes ha erlagts till räntmästaren Askelin
i oktober 1719. Dennes attest den 12/10 1719 åberopas vid Häradsrätten
febr. 1722 i målet mot Petter Huss
m.fl.
Den 12/10 1722 hade KB genom brev till Kammarkollegium hemställt,
att Georg von Heijne måtte beviljas interims upplåtelse
i avbidan på lantmätarens undersökning. Från
Kollegium ankom 23/10 1722 till KB order om interims immission till
dess om rätta örestalet blivit undersökt. Denna order
befordrades genom KB:s brev den 14/11 1722 till kronobefallningsmannen
Carl Kempe.
På ansökan av Georg von Heijne förbjöd Åsunda
Häradsrätt
- vid höstetinget 1720 vid 40 d. smt vite olaga hygge å
skogen samt tagande av väg under våren, sommaren och
hösten över ängarna,
- vid sommartinget 1724 vid samma vite olaga hygge å skog
och skogshagar, förstörande av gärdesgårdarna
samt tagande av ovanlig väg genom ängarna.
1724 års förbud skulle dock kungöras i socknekyrkan
och angränsande församlingar.
Det skatteköpta hemmanet Gryta brukades sedan 1711 av Lars
Ersson. Georg von Heijne hade åtskilliga rättegångar
med denna inför Åsunda Häradsrätt.
1.
Vintertinget 1721
E. instämd för:
- avbrunnen badstuga,
- redogörande för hemmanets bebyggande och skogens vård,
- sekvester å E:s egendom.
Häradsrätten fann att
- badstugan torde vara gemensam för båda Grytahemmanen
och att båda brukarna skulle höras inför Rätten,
varefter frågan om brandstod skulle prövas,
- hemmanet skulle synas av särskilda synemän, varefter
målet skulle i denna del prövas,
- bondens egendom jämlikt 25 kap. Jordabalken skulle vara sekvestrerad
de nom abalienando tills frågan under b/ avgjorts.
2.
Vintertinget 1722
E. instämd angående
- hemmanets vidmakthållande enligt husesynsordningen,
- ersättning för resterande dagsverken.
Häradsrätten fann, att som enligt landshövdingens
resolution å bl.a. svarandens supplik den 1/2 1722 hemmanet
vore av krononatur ålåge det v.H. att först söka
landshövdingens tillstånd till disposition av hemmanet,
innan E. vore pliktig ingå i svaromål.
3.
Vintertinget 1723
G. v. H. mot bl.a. L.E. och vice versa angående:
- hemmanets och soldattorpets vidmakthållande,
- expenser.
E. invände, att utredning saknades att v.H. förvärvat
hemmanet och begärde ersättning för rättegångskostnader.
v.H. uppvisade Kammarkollegii brev den 23/10 1722 ang. interimsimmission.
I målet upplystes, att landbokontrakt med E. upprättats
år 1716 (enl. upplysning sedermera i Lagmansrätten underskrivet
för v.H:s del av dennes hustru).
I preliminär resolution den 26/2 1723 fann Häradsrätten,
att v.H. från skatteköpeskillingens nedsättande (antagligen
tidigast i okt.1719) borde haft såsom skatteägare disposition
om hemmanet, varför 1716 års kontrakt vore gällande.
Vid målets vidare handläggning upplystes, att v.H:s kontraktsexemplar
förstörts när Gumlösa gårds huvudbyggnad nedbrann
den 27/9 1721 och att E:s exemplar ingivits till landshövdingen.
v.H. uppgav att enligt kontraktet skulle E.
- utgöra årliga utlagorna
- utgöra 40 dagsverken per år
- göra två årliga resor med egen häst
- bygga enligt husesynsordningen.
E. påstod, att han enligt avtalet ej skulle göra några
resor och att dagsverkspenningarna skulle räknas honom tillgodo.
v.H. bestred, att han lovat eftergift å dagsverkspenningarna
mot dagsverken.
E. vitsordade, att han brukat Gryta 4 år efter kontraktets
avslutande och att han år 1720 flyttat till Risberga. Han hade
under dessa år gjort 21 dagsverken till Gumlösa och 5 till
Uddala. Han hade varit hårt pressad av inkvarteringar och durchmarscher,
varvid taken (halm) på byggnaderna nedrivits. E. sade, att han
skulle söka komma tillbaka till Gryta och inte vara så
enfaldig.
Husesynsinstrumentet från 1721 efter E:s avflyttning företeddes,
varav framgick att E. under de fyra åren byggt för 45 d. kmt
värde.
I dom den 28/2 1723 förpliktades E.
- att utgiva ersättning för skillnaden mellan 4 års laga
byggnad, 72 d.kmt, och gjord byggnad eller 27 d.kmt.
- prestera resterande 134 dagsverken in natura eller lösa dem
à 8 öre smt.
- ersätta rättegångskostnaderna med 3 d. smt.
Domen nämner intet om de årliga resorna.
E. klagade till Uplands lagmansrätt:
- v.H. hade erhållit disposition till Gryta först genom
Kammarkollegii interimsimmision,
- ersättning yrkades för gjorda dagsverken.
Husesynsinstrumentet den 30/6 1721 ingavs av v.H. Mot detta invände
E., att synemannen Nerbelius avfattat
protokollet enligt anvisningar av v.H.
v.H. upplyste, att han själv övertagit hemmansbruket år
1720; företedde räntmästaren Kinmans
kvitto den 30/3 1720 å skattelösningsmedel, 464 d. smt.
E. berättade, att han utgjort alla utlagorna av hemmanet; när
han hos befallningsman Gillberg begärt
att slippa dagsverkspenningarna eftersom han utgjorde dagsverken till
Gumlösa, hade G. sagt att han skulle giva alla utlagorna eftersom
hemmanen voro krono. E. företedde skattebok, vari dock ej fanns
kvitto å 1716 års utlagor.
Lagmansrätten föreslog förlikning, men parterna anhöllo
om dom, som avkunnades den 12/9 1723.
Genom preliminär resolution den 26/2 1723 hade E. funnits vara
ansvarig enligt 1716 års kontrakt. Denna resolution hade vunnit
laga kraft. Kontrakten kunde ej företes, men E. skulle ostridigt
utgöra 40 dagsverken till Gumlösa. v.H. hade emellertid
ej stämt E. med yrkande om ersättning för dagsverken; E.
befriades därför från ersättningsskyldighet för
dylika. Båda parterna lämnades fritt att därom tvista.
Vad beträffade byggnadsbristen befriades ock E., då det
ej visats att han i 1716 års kontrakt åtagit sig att svara
för byggnad.
E. befriades ock från rättegångskostnaderna.
4.
Höstetinget 1723
v. H. yrkade, att E. skulle fullborda 1716 års, först
vid Thomasmässo-tiden 1720, uppsagda kontrakt.
E. instämde vice versa v.H. för det han lagsökt E.
oaktat E. riktigt uppsagt sitt kontrakt; därjämte hade v.H.
i oriktig tid uppsagt kontraktet nämligen vid pingsten.
v.H. anförde, att E. utan uppsägning brukat hemmanet i
fyra år. Då E. ej kunde visa att han blivit uppsagd i
olaga tid, yrkades att han måtte plikta för det i stämningen
intagna påståendet härom.
E. påstod, att de 40 dagsverkena avsåge endast år
1717; av totala dagsverksantalet, 40 st., hade han fullgjort 26; v.H.
hade därjämte lovat honom befrielse från dagsverkspenningarna.
Han vitsordade, att han varit på hemmanet till midfastan 1720.
För åren 1718, 1719 och 1720 hade han ej gjort några
dagsverken; befallningsmannen Gillberg hade sagt honom, att v.H. som
ej erhållit fasta å hemmanet ej hade makt att fordra dagsverken.
Kontraktet kunde fortfarande ej företes; E. förklarade
sig villig med ed bestyrka, att kontraktet innehölle bestämmelser
om ett års dagsverken.
Häradsrättens dom:
E. hade vidgått nu som vid förra tinget att han 1716 slutit
kontrakt om hemmanet med förpliktelse av 40 dagsverken till jordägaren
samt betalning av ordinarie utlagorna. Hans påstående,
att dagsverkena avsett endast år 1716 (!) förtjänade
ej avseende, enär han fortsatt brukningen 1717, 1718 och 1719.
Det kunde ej anses obilligt, att han skulle utgöra 40 dagsverken.
Han förpliktades därför att fullgöra resterande
134 dagsverken eller lösa dem à 8 öre smt ävensom
att erlägga 3 d. smt i rättegångskostnader.
E. fullföljde talan till Lagmansrätten.
På fråga vidhöll E., att de 40 dagsverkena endast
avsett ett år. Hans kontrakt funnes fortfarande hos landshövdingen;
han hade uppsagt kontraktet; eftersom han av befallningsmannen hört
att hemmanet vore krono, hade han ansett sig befriad från dagsverkena.
Lagmansrättens dom den 15/9 1724:
E. hade vidgått, att han träffat kontrakt år 1716
och uppgivit att han förbehållit sig att få avkorta
dagsverkspenningarna; när han sedermera erfarit, att v.H. ej
vore rätt ägare, så borde E. ej kunna förpliktas
till dagsverken, som han per errorem (=misstag) åtagit sig;
men som han ej uppsagt kontraktet förrän vid Thomasmässan
1719, så förpliktades han utgöra 134 dagsverken eller
lösa dem à 8 öre smt ävensom att ersätta
v.H. kostnaderna vid Häradsrätten och Lagmansrätten
med 12 d. smt.
Djursholm på 1960-talet Bengt von Heijne