Praefatio

Liber hälsar alla sina trogna läsare och gynnare välkomna. Den i år mer än vanligt tidsjäktade redaktionen ser med bävan allt material som hopat sig under ett år så rikt på händelser som det gångna, men hoppas ändå kunna bjuda en rikt illustrerad värdefull julläsning för dem som tröttnat på den vanliga julbokflodens dagsländor och söker sig till den litteratur, som står sig under åren.

Quod evenit?

När man går till verket och försöker dra sig till minnes allt som varit värt att omnämnas 1961, då måste man först mota undan alla med långa hungriga nyfikna barnaögon, som med iver försöker fånga några glimtar från de tusen urklipp som hopat sig på stora bordet. Som tur är har pappa gått och lagt sig, Erik är på "Domen i Nürnberg", Rolf på P1, men Stefan är bra ostyrig.

Nåja, vi kastar oss in medias res och börjar med att gå tillbaka till julen 60. Tant Eva bjöd oss alla med postens egen julängel Hr Berggren i spetsen på Eva-tårta. Och ladugårdskarlen Tibblin var middagsgäst. Sen skyndade vi oss förstås att duka av och diska för spänningen var stor inför alla paket. Kanske minst lika stor inför de klappar man gav, som dem man ev. skulle få.

December 1960

"Mundis" är ett nödrim, knappt. "Mundi", heter det! /SZ

Det var Rolfs ulster.

Gul keramikvas. Julklappsutdelning 1960. Färgbilderna ingick ej i Liber. /SZ

Julaftonen blev sen, eftersom vi började se på bilder med den nya projektorn. Stefan gick omkring i sitt fina koketta förkläde, som han fått av Rolf. Han beslöt att det skulle gå i arv bland klubbmästarna på F-sektionen. På julottemorgonen hade vi glädjen att få se rotary-familjen Sandberg och deras vänner vid vårt långa kaffebord. Det rådde hastighetsbegränsning, det är Gerd inte vidare förtjust åt, när han far fram och tillbaka under helger. Nyårsaftonen satt vi samlade i hallen efter T.V:n och skålade för det nya året. Stefan hade blivit F:sektionens ordförande och hans ämbetstid började med 12-slaget.

Dagmar Montgomery f. Gran, Robert Montgomery

Januari 1961

På nyårsdagen voro vi bjudna till Uno Carlsson på jullunch med mycken mat, besök i smedjan-verkstaden o. s. v. Hemma på Salta var allt stilla. Morfar var i Upsala på visiter och pojkarna sov hela förmiddagen. Mormor begagnade tiden till att kasta in duktigt med ved utifrån in i pannrummet. Stora präktiga kubbar, som skulle värma bra. På kvällen fick hon en liten näsblödning. Och fick lov att lägga sig. Sen började det om igen och blödde alldeles förskräckligt och vi fick lov att åka in till sjukhuset med ambulans. Där brände dom i näsan och vi fick fara hem igen. Men det dröjde ej många dar, så började det igen och vi for in, nu med egen bil. Efter behandling fick mormor lämna sjukhuset igen och låg nu i lugn och ro i sängen. På trettondagsafton var vi alla utom mormor och morbror Erik på Hacksta och gjorde jullekar. Och hade väldigt trevligt. På lördagen var det slut på morbrors jullov och när han skulle ge sig i väg gick mormor ned för att säga adjö, bockade sig efter lite chokladbröd i kakrummet för att skicka med o. så började det igen. Nu for vi åter till sjukhuset och fick fara hem igen efter behandling. Men på kvällen började det åter att blöda och på söndagsmorgonen fick vi åter fara in med ambulans och nu behöll dom mormor kvar och gav blodöverföring. Sedan en specialist från Uppsala undersökt näsan kom mormor slutligen till ort och ställe i Uppsala, där det sen bara var att ligga och hämta krafter igen efter den stora blodförlusten. Stackars morfar hade det inte så vidare under den tid som nu följde. Visserligen fanns ju Rotary och kyrkobröder, vi firade bl. a. gubben Lundkvists födelsedag på församlingsafton i Enköping. Och visserligen bjöd grannarna på middag ibland, men det var kallt o. tomt hemma, och att få morfar till Farsta annat än på lördagarna var omöjligt. Tant Greta var snäll och skötte om huset.

Hannes Brynge, Ahlström, Almgren, Andrén, Balkfors, Barkfeldt, Björkman, Carlholm, Danielsson, Ekström, Engdahl, Fallenius, Frendin, Grettve, Grundell, Hakelius, Höglander, Insulander, Juhlin, Juntti, Jönsson, Kjellén, Klingberg, Lindmark, Lundevall, Lönnefalk, Nyström, Olssén, Parkman, Sandberg, af Sillén, Stenberg, Strand, Sundström, Svegrell, Svensson, Sverkel, Thulin, Wendin, Wikland, Carlos Adlercreutz, Glassér, Tillman, Bescher, Lagerström, Pott, Lisbeth Almgren.

Rolf började sin sista termin med Widegren som klassföreståndarinna och med otrolig energi gick han in för att avlägga en fin studentexamen. Ibland stördes han av Stefan, som kom in och skrev något retfullt på hans schema. Den 15 januari fyllde Mutti 80 år och det var meningen att vi alla skulle fara upp till Borlänge och fira där eller på Lidingö. Men hur det var blev det ändrat och pappa for ensam upp och gratulerade med vår andel i radion, som hon fått. Vi åkte med Birr och Rolf till Uppsala och hälsade på där hos mormor på sjukhuset, där just Agnes Insulander då satt. Pappa steg på tåget där och träffade Mariann. Vi for till Salta och åt rådjuret, som stod i sin gryta i köksfarstun. Dan därpå gick morfar i kyrkan. Jag kom efter liftande med översten [Carlos Adlercreutz på Brunnsholm] i hans skåpbil. En söndag, när morfar var med oss i Farsta kyrka, var det direktsändning och vi kom överens om att vi skulle hosta under Helig Helig Helig, som en hälsning till mormor på sjukhuset, men det var så högtidligt, så vi kom oss inte för. Det var mycket kallt dom här dagarna och en dag hämtade morfar mamma vid Enköpings station och vi gick sen till bilen på verkstan och man kunde ju frusit ihjäl på kuppen. Särskilt köket på Salta var så kallt, så en gång tog morfar i sin ensamhet med sig en sardinburk upp på hallen och hamrade och bultade på den där framför brasan, så det måste ha stänkt duktigt.

Februari 1961

Den vita gården av Britt-Marie Påhlman

Vi, som bor här i Gubbängen, har ofta undrat, hur vår stadsdel fått sitt namn. Vi har sett den gamla gården, som ligger inom skolans område. Många gånger har vi gått i den vackra allén och undrat, vilka som gått där före oss på den tid, då den moderna bebyggelsen ännu inte fanns.

Lyckligtvis finns bevarade gamla s. k. '"boskapslängder" och kartor, som kan berätta om gångna tider. De talar om, att för cirka 300 år sedan fanns här ett litet torp, som kallades Gubbängen. Det var ett av de första torpen på Ersta ägor. Ersta gård var under mitten av 1600-talet en arrendegård under Älvsjö säteri, som ägdes av Gustav II Adolfs lärare Johan Skytte.

Enligt en längd från 1627 bodde på torpet Gubbängen en gammal man, som hette Erik. Han hade två "in-hysingar", två gamla gubbar, Jösse och soldaten Simon. Dessa hjälpte honom med det lilla lantbruket. Där har vi troligen de "gubbar", som givit vår stadsdel namn. Bakom torpet fanns några små åkertegar. Själva den stora ängen, vi nu ser, ja, egentligen hela dalen mellan Dreviken och Magelungen var förr en enda stor sankmark. Detta sumpiga lövskogsområde sträckte sig från "Sjöända", som Sköndal hette på den tiden, och till Farsta, den gamla boplats, som redan vikingarna använde.

Det var antagligen inte så särskilt trivsamt här då. Det måste ha varit dimmigt runt de sanka markerna och mycket ensligt. Bebyggelsen var gles "söder om Söder" på 1600-talet. Ty man var inte så säker. Fienden kunde komma stormande mot Stockholm, och då satt man i klämma. Det var bäst att hålla sig i närheten av staden, som då inte sträckte sig så långt söder om Slussen. Men så byggdes den svenska stormakten upp, och som tack för hjälpen fick adeln jordförläningar. Det byggdes nya gårdar, och de gamla ökades ut. De bördiga markerna odlades upp av folk, som bosatte sig i nybyggda hus. På en karta från 1712 får man reda på, att Gubbängen nu blivit ombyggt. Husen är "nya och vackra". De tre gubbarna hade för länge sedan dött. En av dem, Simon, hade byggt ett eget litet hus, Sophem, nere vid Dalarövägen. I slutet av 1700-talet kallas inte Gubbängen torp längre. Det brukas av en rätt välbärgad man, Anders Jonsson. Hans familj består av en hustru, två söner, en dotter och en gammal gumma. "Karlarna nyttjar tobak, ett av fruntimren använder kaffe och två använder sidentyger." De var tydligen så pass välbärgade, att man här hör talas om det första "nidingsdådet" i Gubbängens historia. Två s. k. gardister fann för gott att "göra hemgång hos och råna den gamla gumman".

I mitten av 1800-talet byggdes Gubbängens gård om igen och fick då det utseende, den ännu har. Det kom till en ny granne, Herrängens gård. Den finns dock inte kvar i dag. Den låg vid det nuvarande Gubbängstorget. Vi kan fortfarande se ett päronträd utanför biografen City. Päronträdet har en gång stått i trädgården på Herrängens gård. På den obebyggda tomten framför tunnelbanans hållplats kan vi se grunden efter Herrängens stora lada.

År 1850 ägdes såväl Gubbängens som Herrängens gård av en dr Lake. Ängen var nu alldeles uppodlad, och 5 drängar med hustrur och barn, sammanlagt 22 personer, utgjorde skaran av underlydande. Den goda sandblandade jorden lämpade sig bra för odling. Potatis trivdes särskilt bra. Den sista privata ägaren av Gubbängens gård var patron Arvidsson. Han specialiserade sig på potatisodling, och Gubbängens gård blev berömd för sin potatis. Även till slottet levererades potatis härifrån. För att kunna förvara potatisen byggdes väldiga jordkällare. Dessa var så stora att man kunde köra in med häst och vagn. Rester av källarna finns kvar och används som garage. Vidare byggdes jättestora svinhus för leverans av tillräcklig gödning till potatisen. Det har sagts mig, att dessa svinhus gjorde luften kring Gubbängen ovanligt koncentrerad och "stärkande".

I den äldre bebyggelsen i Gubbängens närhet bor ännu människor som minns patron Arvidsson och hans familj på Gubbängens gård. De minns honom som en arbetssam och rejäl man i ett trivsamt gästfritt hem. Man umgicks med folket på gårdarna runt omkring. Om somrarna lövades vagnar för utflykter till Magelungen och Drevviken. Man plockade svamp i de stora skogarna kring torpen Majro och Lövlund eller vid Farsta. På söndagarna åkte man till närmaste kyrka, som var Brännkyrka. På vintern var det säkert kallt och besvärligt den långa vägen. Men så byggdes Enskede kyrka 1915, som blev Gubbängens nya församlingskyrka.

För sista gången har nu gården bytt församling, och när nu Söderleds kyrka står klar, kan man beklaga att inte familjen Arvidsson bor kvar och kan njuta av att ha kyrkan inpå knuten.

Stockholms stad inköpte gården 1908, och när den nu raskt nöts av både skolbarn och tidens tand, så är snart dess saga all. Den står för övrigt i vägen för tidsenligare byggnation. Rådet till skydd för Sthlms skönhet anser icke att Gubbängens gård är ett omistligt kulturminne. Kanske har de rätt. Men man känner ändå, att det finns en själ i detta gamla vackra hus. Det blir vemodigt att skiljas från det. Men vi har ängarna kvar. De med svett och möda uppodlade markerna har ju satts igen och blivit underbara gräsplaner till förnöjelse för gammal och ung. Vi får lov att känna oss tacksamma mot dem, som röjt och berett marken för vad som har blivit den vackraste och mest livgivande oasen i vår hembygd, stadsdelen Gubbängen.

Britt-Marie Påhlman

Erik, som är en kulturpersonlighet, introducerade Haiku i Gubbängens läroverk, i ett utomordentligt föredrag. Ovisst är om lektor Dixelius uppfattade att Erik själv gjort de stiltrogna översättningarna. Stefan prövade också sin förmåga och skapade en "sick" Haiku:   Sonja Ehrnwall, Marianne Angelin, Greta Stendahl, Harry Johnselius.

Så en söndag i februari fick morfar fara till Uppsala och hämta mormor och de kom direkt hit. Vi tog det försiktigt i början med små utflykter till Farsta Centrums konditorier. Men det stod inte på förrän mormor hämtat sig så pass att hon kunde åka med Siljan [expresståg] till Borlänge. Vid hemkomsten hade hon fått en flicka från Hornö till hjälp. Vi hade nu februarilov o. var på Salta en vecka just när mormor kom från Borlänge.

Daniel von Sydow, Gunnar Jacobsson

Mars 1961

Stefan skrev massor av brev till U.S.A.-firmor, men ingen - absolut ingen - ville ha'n.

Tänk, så han försöker komma ifrån mor och far på alla vis!

Curt Karlsson, Marga Hakelius.

Evert Ullstad, Anders Parmström, Olof Dixelius, Bengt V. Wall, Sture Lindgren, David Thörnblom, Gösta Bergman, Olof Dixelius, Göran Svensson, Ulf Gibson, Gunnel Brantefelt, Ulf Hagman, Maud Lindencrona, Ulla Britt Sjöberg.

Det roliga var inte att höra på fröken Dahlberg, för hur skulle man nånsin kunna komma på ett lätt och trevligt yrke åt Erik, utan att höra lärarna berömma honom. Både Dixelius, Jonsson och Krantz var mycket nöjda. Och Krantz var så entusiastisk över Rolf, så han ville sätta honom och hans intelligens ett pinnhål över X. [begåvad klasskamrat] o. vill entusiasmera Rolf för tolkskolan som värnpliktstjänstgöring. (Pappa X. vid senare tillfälle: Min son trivs alltid med allt.) Barbro Nyström, F. Furusjö, K. Jansén, S. Carlson, O. Dixelius, G. Krantz, S. Jonson, E. Lagman, Elmgren, Sandström, Lingström, Almfeldt, Eriksson, Widegren, Weiss, Pettersson, Gribbe, Högström, Abrahamsson, Söderberg, Eriksson.

Lars Hakelius, Ma Dahlström

Folke Roth, Sverker Svensson, Åsa-Stina Winquist, Jan Åkerstedt, Leif Börjesson, Bernt Staf, Göran Andersson, Christer Holmberg, Björn Asker, Kerstin Gråberg, Pia Ryhäll, Margaretha Björklund, Laila Rosendahl, Ann-Sofi Dake, Els-Marie Söderström, Inger Boström, Ulla Lorentz, Hans Billing, Bruno Årfors, Tom Åström, Greger Ahlberg, Lars-Åke Svensson, Lars-Erik Ousbäck, Ulf Svensson, Hans-Erik Svensson, Annika Karlström, Lyyli Gustafsson, Eva Betnér, Hilding Asker, Roland Lord, Torsten Holst, Örjan Källskog, Gunnar Dahlgren, Ole Borch, Kerstin Båkman, Lennart Pettersson, Stefan Lindén, Gunlög Stjernqvist, Karl-Gustaf Petersson, Bo Westerberg, Eva Dahlström, Björn Carlsson, Per Nilsbo, Nils-Harry Eriksson, Chaterine Ellby, Lennart Lindqvist, Ragna Karlström, Helena Jungwirth, Börje Tyboni,

Ett par dagar före påsk ringde Sonja Södergren och bad om hjälp på Statistiska. Det gällde urvalet till en bostadsundersökning i Skellefteå, Västerås och Ryssby. Jag fick sitta på Folkräkningen i Gamla Porslinsfabriken i Marieberg med strålande utsikt över hela staden. Blev där bekant med Sylvia Hansson och Iris Sjöstedt och satt där i 3 veckor o. tjänade 45 kr. om dagen.

Pelle Norelius ringde en dag och bad pappa hjälpa hans byråchef med översättning av ett trafikföredrag från svenska till tyska. Han skulle hålla det i Wien. Det var inte så lätt för pappa, som ej bott i Tyskland efter Park-Uhrens eller Hauptverkehrs- eller Stop-Zeitens tid. För att inte tala om filkörning. Vad kunde det heta på tyska? Pappa besökte herrskapet Samuelson ett par gånger i deras hem och var mycket förtjust. Men Stefan vet ej mycket om parkeringsföreskrifter och har nu för andra gången vållat högskolan olägenhet.

April 1961

Sen resultaten av skrivningarna meddelades sydde Birr och hela hennes familj en sån fin mössa åt Rolf, där hans speldosa var inbyggd så att han kunde dra i en av sina många tofsar och låta höra a happy tune var han nu befann sig. På tunnelbanan eller i andra folksamlingar. Klädd i denna fina mössa for han med oss upp till konfirmationen i Falun. Vi tog vägen över Salta och hämtade Stefan där. Mormor hade gjort i ordning fläskkotletter åt oss, som vi åt begärligt.

Utanför Enköping på Sala-vägen råkade pappa tro, att vägen var tvåfilig och vi undgick endast i sista stund en kollision. I Borlänge hämtade vi Mutti och intog sedan med henne våra platser i Kristine kyrka. Efter en stund såg vi mormor och morfar och strax efter morbror Erik o. tant Karin med tant Ruth och Barbro.

Det var en lång rad med konfirmander, som tågade upp mot koret med prosten Palm i spetsen, och snart fick vi syn på Margareta i sin fina vita brodyr-klädning. Det var så många läsbarn, så dom fick bara en fråga var, som dom flesta besvarade på dalmål, något som passade bra i den blåa kyrkan. Gerd fotograferade och så fick vi fara till Britsarvsvägen och se den nyrustade fina villan, där de sista reparationerna inte avslutats förrän dagen innan.

Sedan vi gått husesyn i alla rummen och sett tvätt-Constructan åt vi en högtidlig middag. Henning o. Lene var på semester, så dom var inte med. Och Margareta fick så mycket fina smycken till minne av dagen.

Vi for till Domnarvet och låg hos Mutti och var nästa morgon åter på våra platser i Kristine kyrka. Efteråt var det kyrkkaffe med prosten och prostinnan samt en del av Margaretas vänner. D. v. s. prosten drack té, men svagt, som han uttryckte det: "Don efter person." Konversationen flöt lätt och snart hade morfar charmat prostinnan och besåg på e.m. under hennes ledning prostgården.

Vi tog farväl tidigt för att hinna hem i något så när god tid, då Stefan vid Bromma skulle möta en finsk F-teknolog Lindholm, som skulle med på studieresan.

Det var samling på Teknis kl. 6.15 på morgonen, så vi gick upp tidigt. Resan var lyckad o. Stefan fick väldigt fina middagar överallt. Han drack både cognac och likör av ren artighet, det ena smakade något bättre än det andra, men han vet inte vilket det var. Förmodligen bidrog dryckerna till att han lär ha hållit utomordentliga tal både på Saab, Flygmotor och Asea.

Anm. Mitt under denna resa sändes den första människa upp i rymden, Juri Gagarin, den 12 april 1961. /SZ

Sent en natt kom han hem med den finske vännen Lindholm, en mycket kultiverad man, som bodde här.

På Asea i Västerås var Stefan ingen främling.

Stefan, som alltid frågar: Har jag fått socker? när han dricker kaffe, nu skulle han ensam ut i världen och klara sig i fem dagar nästan på egen hand.

Jan Schnittger, Jan Holdo

Det var många, som kom och gratulerade: Gunnar Forsberg, Sandulf, Birr, Eva Sjögren, Majken, Terttu m. fl. och Henning o. Lene samt Ingela. Erik fick Elvis av mormor Muss I denn. Och det var soligt o. varmt o. alla ungdomarna satt på balkongen och läste serietidningar.

En ovanlig konstellation: Tant Lene Tiblin och lilla Karin Zelleroth.

Ingick ej i Liber

Karin Björklund
Nog föredrog jag för min del den gamla sobra svarta kepsen med en knapp på toppen i sektionens färg framför denna "abiturientmössa"! /SZ

Maj 1961

Trots att vi hade så väldigt mycket att göra till studentexamen, tog vi oss tid att hälsa våren vid Magelungens strand, där det var kallt men mycket vackert med fackeltåg till sjöss. Björkarna började spricka ut här. Men när vi for ut till Tyresö första maj för att våga bryta lite ris att klä med till Rolfs stora dag, var det långt senare hunnet därute och träden stod violetta och kalla.

Rolf pluggade tills på e.m. den 1 maj, då for han in till Birr efter att ha slagit igen boken med en smäll. På Valborgsmässofirandet i Farsta hade han väckt ett visst uppseende med sin tofsmössa: nån av kisarna undrade om han var en dalkarl men en annan sa: Nej, tyst, det är en sån där djävla lärd en.

Hur skulle vi forsla hem Rolf? Det hade sen månader varit det allt överskuggande problemet. Från de djärvaste planer hade vi för det mesta återvänt till bilen vår och tänkt nöja oss med att klä den, när det inte gick att få lastbil på Atlas. Så en dag fick vi gynnsamt svar från firma Alltjänst i Hökarängen. Det var en snäll chaufför, med lastbil med lyftkran, som verkade mycket road av saken och lovade att klä bilen och sätta en liten stol i lyftkranen o. vira allt med blågula band. Vi var överlyckliga. Nu fanns det inga svårigheter längre.

Stadener, Öun, B. Bergman, G. Lindeskog, P. Ohlin, M. Redin, G. Tideström, G. Gårdö, H. Stjernqvist, A. Rosenqvist.

Av Tideström delades dessa dikter ut för analys under examen.

Rolf hade turen att börja på Z, så han hade lång tid på sig att analysera o. skriva stolpar. Men det tyckte han var orätt mot de andra, så han antecknade lite o. tänkte sen avsiktligt på något annat. Men icke förty var professorn mycket nöjd med hans förmåga.

Hans-Åke Dhejne, Rolf Hedin, Christer Holmberg, Bengt Petersson, Siv Ernskog, Birgitta Laag, Gudrun Renestam, Leif Ahlin, Göran Björklund, Erik Sjöström, Birgitta Callemo, Margareta Cederwall, Marianne Dillner, Irene Löwenstein, Inger Widgren, Björn Asker, Jan Åkerstedt, Eva Betnér, Inger Svensson, Ole Borch, Bo Casserberg, Algot Engman, Christer Hård af Segerstad, Jan-Ola Jonsson, Christer Meyer, Bo Millstam, Claes-Göran Olsson, Hans-Erik Svensson, Bo Westerberg, Liliane Ek, Ken Angelin, Veit Berg, Bertil Gustavsson, Örjan Holm, Bertil Lindblom, Lars-Olof Linder, Ulf Riismark, Sten Samuelson, Jan Strand, Leif Strömberg, Ingrid Andersson, Ann Jansson, Björn Carlsson, Rolf Zenker, Kerstin Alm, Ulla Bengtsson, Gunnel Forsell, Ylva Holmsen, Monica Lindefors, Britt Lindqvist, Monica Schönqvist, Lillemor Sundqvis, Helju Werendel, Hilding Fröberg, Olle Johansson, Christian Norman, Gunilla Lindblad, Anna-Lena Ruthman, Jan Berg, Stellan Ernhult, Lennart Pettersson, Göran Sjöberg, Sven Widelund, Barbro Anneli, Kerstin Båkman, Marianne Ernskog, Britt-Marie Lindén och Inger Lundquist

Så kom han då ut med sina kamrater, så strålande glad och lycklig och hälsades med kyssar o. kramar o. den fint lövade bilen. Hemma samlades folk i alla fönster, medan orkestern på lastbilen spelade studentsången och Rolf sakta firades ned med lyftkranen. Tant Kerstin, som blivit påkörd av en bil, ville ej stå på skolgården utan var hemma och kokade kaffe. Det blev en väldig trängsel i våningen. Mycket blommor o. fina presenter. Ingeborg Mårtensson hade gjort en fin adress o. Furusjö var också här. Lochmanns kom lite senare och hade Birgitta Böhme med sig. Klingbergs, Axel Hakelius o. Spelbos var också med. Familjen Edklint var här för första gången. Vidare Erland, Törnqvists m. fl., m. fl.

Vi åt middag och närmade oss efterrätten, när värdinnan märkte att glacen inte kommit från Ledarö. Telefonsamtal kl. 22 och efter någon väntan fick Erik hämta desserten i affären. Vilken service - inte ens skicka hem den!

Rolf fick Birrs porträtt i fin röd ram. Jordbruket inför 60-talet av Axel Klingberg.

När Rolf kom hem efter att ha firat natten lång med Birr på olika ställen o. skulle krypa ned i sin säng, låg Reinhilt där, så han fick nöja sig med en fåtölj och en av de nya böckerna.

Dagen därpå var både Rolf och Erik hemma hos Björn Asker, där både Johnselius och Lindörn var med, och där alla blev bjudna på supé.

Rolf är "Du" med Fru Edklint men ej med Birrs pappa. Hur skulle dom skriva på kortet. Man löste problemet så här:

		Ingick ej i Liber

Rolfs nya skrivmaskin ville alla prova. Stefan och Erik skrev varannan mening var på den nya maskinen i ett opus i bästa Dumas-stil. Mellan Birr och Rolf växlades denna dialog, som mor i största hemlighet har gömt.

På middagen för lärarna på Källhaga värdshus höll Rolf talet till kvinnan. Korrigering 20. 1 1968 av Rolf: Talet hölls på gymnasieföreningens vårbal, där även Birr höll ett bejublat tal på vers till Mannen.

Rolf skrev tackkort.

En söndagsutflykt till Ekerö med kaffe i en glänta, där det just var fotbollsmatch.

Han fick även en blå fritidsskjorta bl. a. och den fina globen.

Längre fram på våren regnade det så kolossalt, att det blev översvämning i vår källare och lekplatsen stod under vatten. Vi skickade ned ett meddelande till Zelleroths på en lina genom köksfönstret:   Margareta Schuberth, Ragnar Kihlberg     Muttis fina tack-vers i gästboken:

.

Av säsongens filmer minns vi särskilt Het sol med Alain Delon, en film som morfar bjöd hela familjen på, när den gick på Victoria, där han hälsade Birr med handkyss, till den övriga publikens häpna förtjusning. Och Änglar finns dom...

Så var det Mors dag och mamma önskade sig inga presenter utan i stället Mors dags kort, som förr i världen.

Juni 1961

Så ryckte Rolf in på P1:

Pappa hade ej tid att fara till familjedagen, i stället var vi på middag hos Carlowitz. Och dan därpå kom Rolf hem, en ståtlig soldat. Med honom och Birr for vi sen till Skanssundet och badade.

Både Erik och Rolf och Birr fick premium, så pappa var stolt över alla de våra. Erik drog dessutom pengar till huset genom Gålö. Rolf var med på avslutningen i uniform.

En söndag i juni fick vi bud att morfar skulle få medalj i kyrkan, så i rasande fläng for vi och kom endast obetydligt för sent till gudstjänsten, där morfar och Bagge fick mottaga Patriotiska sällskapets medalj och därefter firades vid kaffe i Teda skola. Kyrkoherde Per Köndell delar ut medaljer till kyrkvärden Elof af Sillén och kantorn Uno Bagge.

Reinhilt och Märta.	Mamma med Inga Kallenfeldt på Wasa. Sen middag här och tältresning inne i våningen.

På Margaretha Günthers lysning var vi i Bromma, träffade där Ingela, som sen följde med oss hem. Vi stannade först på tältutställningen vid Fridhemsplan. Sen åt vi middag hemma. En annan söndag var vi på tältutställning i Fittja. Skulle vi då lägga ned så mycket pengar på ett nytt tält eller skulle vi ta det gamla och mest bo på hotell på den planerade resan någonstans ut i Europa. Vi hade mycket svårt att bestämma oss bland vältaliga försäljare.

Så en vacker dag blev det slag i saken hos en firma som gav en massa rabatt vid kontantköp. På midsommarafton var Rolf på förlovning:

Juli 1961

Hjalmar Gullberg, Olof Lagercrantz

Skörden såg mycket fin och lovande ut på försommaren, men allt efter som sommaren led blev regnen allt tätare och man började undra, om det ej skulle bli nån sol, så att säden kunde mogna. Och så man kunde ta semester. Pappa sköt upp den gång på gång dels för vädrets skull men kanske också för att han ville få bilen i högsta trim.

Efter noggranna förberedelser, baserade på mångårig erfarenhet, startade vi en morgon vid 8-tiden och nådde, efter middag på Mjölkbaren i Motala, Roskilde på kvällen. Det var ett jättestort område och här badade vi på söndagsmorgonen. Vi fick vänta länge på färjan till Stora Bält, nästan ett dygn och på vägen dit slog vi upp vårt bord på en autostrada, som ännu ej tagits i bruk. Det finns nämligen inga backar eller hagar, där man får sitta, i Danmark.

Tältet visade sig vara utmärkt. Rymligt, med både sängkammare, kök o. veranda. Och härligt varmt på natten.

Vigen Strandpark nära Roskilde.

Nu hade vi bråttom att komma ned till solen, för det var bara regn-utsikter norr om alperna. Men färjor och storstäder tar tid och efter Middelfart kom vi bara till Soltau. Där drack vi vårt första tyska öl och vandrade över ljungheden tills vi tänkte på, att det kunde ju ligga gamla minor kvar här i ödemarken. Vi kom över det svårt förstörda Hildesheim och sen gjorde vi på Eriks förslag en alldeles förtjusande liten omväg över Großdüngen, en stad som i sitt namn inneslöt sin sanna natur. Sen började det ösregna och mamma fick köra. Då var alla rädda utom pappa, inte minst mamma. Efteråt först inser man, hur vansinnigt det var att låta en ovan bilist köra vid Rutschgefahr med det svajiga lasset på taket i mörker med bländning och dessa ideliga omkörningar av den tunga trafiken, som man ju var tvungen att göra. Från tältplatsen for vi tillbaka 2 mil in till Frankfurt och åt där och såg på stan.

I Stuttgart fick vi ett fint dopp i ett mineralbad med egendomligt vichyvatten, som var iskallt i den eleganta bassängen. Sen fick Stefan se, att det var landskamp mot U.S.A. och rusade till Stadion medan vi gick till König im Königshof o. åt en god middag (se omslagsbilden) till kraftig marschmusik.

Kommer vi så hem till tältplatsen, är det folksamling vid vårt tält. En man dyker upp och påpekar att han med sin Volkswagen råkat köra in i vårt tält och riva upp en stor lucka. Han var ifrån Duisburg och lämnade 20 Mark som kompensation. Hu, vad vi var ledsna. Vårt kära fina tält.

Dagen därpå satt vi i en stor park, medan pappa besökte Mercedes Benz för att få en reservdel. Det tog många timmar. Sen köpte vi färdigstekta fläskkotletter, tomater, vindruvor och vin och dukade upp en läcker måltid vid Neckars strand. Vad som sedan hände vet mamma inte mycket av, för vinet var så rikligt och gott. Låt oss i stället fortsätta till Tübingen, där pappas far en gång studerat och bott i ett ålderdomligt hus, som vi beskådade. Men dessförinnan gjorde vi en kort visit på Burg Hohenzollern, där det skulle bli 900 års jubileum dagen därpå med bl. a. våra nygifta Birgitta och Hansi.

I Tübingen gick det inte att få Stefan ur bilen för han satt ivrigt och lyssnade på Grissoms rymdfärd. Han gjorde väl en något längre tur upp än Shepard men ändå inte runt hela jorden som Gagarin gjort tidigare under året. Det höll på att gå illa, men dom fångade upp honom i alla fall. - I Tübingen syntes inga spår av kriget.

Rådhuset i Tübingen.

I Lindau igen efter 8 år! Allt var sig likt och vi satt på restauranten vid Bodensjön ätande middag medan allt folk flanerade förbi. Det var härligt. Tältplatsen var dålig men badet var elegant dit vi åkte och vattnet iskallt. Det hade nyligen legat snö på bergen på andra sidan.

Stefan skulle lägga på brev och promenerade ogenerad och oantastad över gränsen. I Bregenz åt vi på en riktig bondlokal med trängsel av folk på lördagsmiddagen.

Lichtenstein var dagens stora upplevelse. En liten prydlig turistort med en gata och ett slott på berget ovanför, det var Vaduz.

Sen styrde vi in i de mäktiga alperna, solen gick ned och vi kom till Klösterle, där det rann en gnistrande strid grön bäck förbi ängen, där vi låg och bergen stod höga och tigande omkring oss, tills vi upptäckte att själva orientexpressen gick förbi högt uppe på berget i ett s. k. Lawinengallerie. Vi tog oss med mycken möda upp till den lilla stationen till fots. Det hade sett så enkelt ut nedifrån, men var långt och brant och till toppen var det fortfarande omätliga avstånd.

Tandborstning i Klösterle.

På söndagsmorgonen passerade vi i sällskap med hundratals bilister från alla länder Arlbergs-passet och kom ned till en mängd bekanta turistorter bl. a. St. Anton. Vi åt Wienerschnitzel och drack öl ute medan vi förtjust såg några tyrolare gå förbi i sina dräkter i det vackra solskenet. Pappa, stackare, som ensam fick stå för körningen, stannade och lade sig att vila på en sluttning i denna underbara natur. Och så fotograferade han flitigt. Svenskar såg man rätt många. I Innsbruck fick vi grannar från Linköping, en mycket trevlig familj.

Staden var oerhört imponerande med den branta bergskedjan bakom Maria Teresienstrasse. Vi besökte en katolsk gudstjänst i en kyrka med en mängd egendomliga men ståtliga bronsstatyer av olika furstar och furstinnor. Vi hade ett långt brev från mormor på posten, där hon allvarligt varnar för Sydtyrolen, där det f. n. är mycket spänt. På vägen dit såg vi också alla bergväggar fulla med inskrifter Südtirol ist deutsch och liknande. På en slingrande väg, där man fick stå stilla i kö långa stunder, närmade vi oss Brenner. Här var det spännande att se alla små soldater och allt som fanns att köpa på det brokiga torget vid gränsen. Så fort formaliteterna var överstökade ville mamma stanna i en skogskant för att försvinna ett tag. Just då fick vi se två soldater dyka upp just där. De går alltid två och två. Och det är förbjudet att uppehålla sig vid broar och kraftledningar efter mörkrets inbrott.

På vägen till Merano stannade vi vid en liten flod och drack kaffe och njöt av den klara luften och de enastående scenerierna. Erik har fångat en sådan utsikt med sitt skickliga ritstift. Vi språkade länge med en gammal bonde, som varit krigsfånge i Sibirien under första världskriget och rymt hem. Det var svårt att förstå hans dialekt, men han sa i alla fall, att vi kan aldrig förlåta italienarna att dom bytte sida mitt under sista kriget.

Så gav vi oss upp på ett nytt pass. Denna gång en ödslig och plötsligt iskall trakt utan hus och nästan helt utan trafik - Jaufenpass. Överallt syntes bara snöiga bergstoppar, så långt man nånsin kunde se o. några egendomligt brungula kor, som gick och gnagde på de obefintliga betena. På serpentinvägar ned på bergets sydsluttning genom vanliga granskogar och så plötsligt ligger Merano där med intensiv värme och palmer. Tältplatsen var utrustad med en sjögrön badbassäng och runt denna växte små träd med karminröda stora blommor. Man kunde sköta sin nylontvätt i stora tvätthoar med kakelväggar och det var skönt att plaska lite i vattnet för i luften var det över 30^o. En stor fördel var det här att befolkningen var tvåspråkig och menun var tryckt på både tyska och italienska. Av servitrisen fick vi höra att så här i städerna väntade man sig inga oroligheter (nästan varannan person på gatan var soldat) men ute i byarna exploderade och sköts det ibland.

Tack vare vårt nyvunna medlemskap i M. fick vi rabatter överallt, så dom pengarna hade vi snart tjänat in. Stefan och Erik var alldeles utmattade av den plötsliga värmen: "Vi längtar till bergen." Ja, så fortsatte vi efter att ha köpt en massa livsmedel, vin och persikor och aprikoser genom den vinklädda trakten till Bolzano. Här var befolkningen numera nästan helt italiensk och dom hade väldigt god glass. En scarf köpte vi åt mormor och en slips åt morbror och en boll och skrev kort hem.

Nu kommer vi allt högre upp i Dolomiterna. Solen går ned tidigt bakom de taggiga bergen. I en liten ort, som heter Pozza fann vi en vacker campeggio på en alpäng vid en iskall grön liten flod. Här fanns många stora husvagnar, ett franskt stiligt par bredvid oss, holländare och tyskar. Och så en liten Volkswagen från Cremona, som rymde ett jättestort tält med 6 barn. Vi hade mycket roligt åt den glade "fiolbyggaren".

När vi dagen efter skulle betala var det siesta mellan 11 och 3 och för att utnyttja tiden beslöt vi att äta lunch. På Albergo Manzoni var det öppet och vi fick ett bord där, trots att det här tydligen var en familjepension, med helpension egentligen. Här var det verkligt intressant att se sig omkring bland gästerna, inte en enda turist utan enbart italienska mycket kultiverade familjer och det serverades utomordentligt god mat. Först gnocchi alla Romana, sen kött m. zucchini och sist en stor skål m. frukt.

Man kom inte så långt per dag här i bergen. Det var såna ansträngande stigningar, så mycket vyer att njuta av som t. ex. vid Karrersee mit Rosengarten. Ofta var det varning för caduta sassi = stenras o. så de farliga bussarna som körde med god fart litande på sina präktiga signalhorn. Återigen ett mäktigt pass den här gången dessutom med en avdelning små italienska soldater, som hade manöver, och en herde, som spelade på säckpipa, och en ung man, som ville sälja ett armbandsur ytterst billigt. Stefan sprang uppför bergstoppen och försvann snart som en vit prick i sin fritidströja.

Sen ned mot Cortina d'Ampezzo for vi, den berömda olympiska staden. Snart såg vi ett stadion ligga nedanför våra fötter. Och plötsligt var vi mitt inne bland alla eleganta hotell. Här handlade vi men for vidare, nu längtade vi mot havet. Var skulle vi luta våra huvuden i natt? Vi for och for, det blev mörkare och mörkare. Att komma ända till Venedig var ej att tänka på. Och ingenstans en möjlighet att slå upp tältet, f. ö. det var för branta sluttningar överallt. Och små trånga fattiga städer. Erik kände igen flera orter från historiens österrikisk-italienska krig.

Så plötsligt - en jättestor sjö, som ej stod på kartan. S. Lago di Croce med albergo, campeggio och allt. Värden kom ut till bilen. Vi sa: Buona sera, värdinnan kom och talade tyska, värden sa, att hon ej behövde komma för herrskapet talade italienska. Allt hade varit frid och fröjd om vi inte här f. f. g. stött på den stora italienska olägenheten på det sanitära området. Särskilt sorgligt, om man som mor tagit en Purex i saneringssyfte. Sjön var tydligen konstgjord, men den var bra att bada i. Vi promenerade sen förbi den lilla madonnan, som hade en lysande gloria av elektriskt ljus, där hon stod bland buskarna vid vägen medan lysmaskarna glittrade omkring henne. Vi gjorde en liten kvällspromenad följande en munk, ung och stilig, men säkert med en dolk i krucifixet, när han slank in i en portgång. [Syftar på Topelius' Fältskärns Berättelser.]

Vi ansåg det vara mest praktiskt och säkert att tälta på land - och ej fara ut till Lido med allt, så vi tog ur vår resehandbok en tältplats som såg bra ut med toaletter och så vidare i Venedigs förstad Mestre. Det var en stor fin park och förstklassiga anordningar. Vi placerade tältet på en liten kulle under några stora ståtliga träd för att få skugga i hettan (hemma bara regnade det och var kallt). Affär fanns det också här och en liten restaurant. Runt om eleganta tält från alla länder. Särskilt de franska är lyxiga och de belgiska. Gott om tyskar och holländare, men svenskar ser man sällan. Många fina husvagnar.

Efter att ha passerat den milslånga bron ut till Venedig for vi först och främst ut till Lido. På det sättet kom vi att först få se staden från sjösidan och det var sannerligen imponerande. Trots att vi hört så oändligt mycket om Venedig var vi otroligt överraskade över denna fantastiska stad, så olik allt annat i världen.

Det var 27^o varmt i vattnet. Först gick dom andra i medan mor vaktade pengar och klockor, sen kom dom upp o. sa: "Gå i Du nu, det är visserligen kallt här i havet så man ryser, men Du törs nog." Ja, har jag kommit till Adriatiska Havet så nog ska jag bada, tänkte jag. Och det var ju en angenäm överraskning. - Det var mycket folk förstås och vackert folk. Aldrig har man förut sett så små bikinis trots att det stod på skyltar: E vietato portare costumi di bagno offensibile al pudore.

Nu kom vi tillbaka till staden med en båt fullastad med högljudda människor. Den lade till vid en massa olika ställen innan vi kom fram till San Marco som vi passerade för att stiga ur vid Rialto-bron och Huvudpostkontoret. Stängt! - Nu var vi dödhungriga och forskade ivrigt efter en restaurant medan vi vandrade mot S. Marco.

Mätta och stärkta efter en god måltid fortsätter vi vår promenad och kommer ut och får uppleva piazza San Marco. Det var ett av de stora ögonblicken i ens liv - denna skönhetssyn vars make man knappast har upplevat. Markuskyrkan, byggd på 800-talet, Doge-palatset, alla andra byggnader, värmen, mörkret, folklivet och belysningen. Därtill en symfonikonsert på detta torg, om vilket Napoleon sade att det var den enda salong i världen, som var värd att ha himlen till tak. Alla stämde vi in i det ευ som Stefan utbrast [grekiskt prefix, motsvarar "väl", sades ha varit ett av de första ord jag uttalade i vaggan. /SZ].

Vi åt en glace på världens äldsta café för att få sitta här och andas in.

Nästa dag ville pappa gå och bese staden ytterligare, så han gav Erik pengar och instruktioner att föra oss ut till Lido. Sen skulle vi träffas vid kolonnerna kl. 19. På oklanderlig italienska sa Erik, när vi stigit ombord: "Tre per Lido" och då fick vi det. Det var en målad och utspökad gammal engelska ombord, som frågade om vi vågat fara i gondol, hon vågade i varje fall inte. Då blandade sig en elegant italienare i samtalet, att det inte var det minsta farligt. Och när dom skildes gav hon honom adressen till sitt hotell.

Efter badet var vi så vana så vi förstod att ta den direkta båten till S. Marco: Där träffade vi pappa, som uppmanade oss att åka upp i Campanilen, som han redan gjort. Vi var också inne i den orientaliskt mystiska domen, där golvet av marmor gick i vågor efter alla århundradens påfrestningar.

Varför tog ingen det stora fina plommonet på Cittá di Milano utan kyparen skulle duka av det i en fart [medan vi satt och trugade varandra, snopet!]. Sen på gondolfärden var det så ljuvligt, så vi kunde ha låtit oss vaggas omkring på le piccoli canale hela natten. Nu blev det i alla fall mezz'hora [en halvtimme].

När vi skulle hämta fotot av oss i gondolen hade det inte kommit, så saken fick bero. Denna underbara varma stad, där man hela natten kunde gå i sin grå sidenklänning utan ärm utan att få pick i halsen [Mammas uttryck för halsont]. Erik hade förstås sin Harris Tweed på sig för att vara välklädd. När vi kommit i säng mullrade åskan på avstånd. Det började regna, regnet ökade och åskan gick hela natten. På morgonen var det värst, då brakade det och marken skakade o. det dånade o. blixtrade utan motstycke medan regnet öste ned. Vi tänkte på hur lätt Po svämmar över, vad det kunde vara för träd vi hade över oss, om de kanske drog åskan till sig. Vi höll varandra hårt i handen pojkarna o. mor vid varje smäll. Vi försökte väcka pappa för att han också skulle vara rädd men det gick inte för han sov med öronproppar. När regnet upphört mellan 10 och 11 hade det blivit kyligt och hela parken var en enda sjö. Folk hade fått rädda sig och sina tält från de stora gräsmattorna, men vi var torra på vår lilla kulle.

Så ilade vi över slätten, passerade snabbt en mängd städer fulla med värdefulla ting. I en av dem finns ännu samma cathedra från vilken Galilei föreläste. Men inte hade vi tid med sånt. I Verona hann vi i alla fall äta en pizza just där Romeo och Julia möttes första gången. Där fanns allt mycket att se utom den åldriga stadsmuren. Amfiteatern t. ex. där just den dagen Carmen skulle ges. Det hade varit något. På torget i fonden härligt billiga vindruvor. Annars var dom billigare i Tyskland.

Nästa natt: Gardasjön, Desenzano. En söndagsmorgon på bryggan.

Till Milano kom vi bara för att ta ut pengar och besåg då också Domen o. passerade La Scala. Sen upp mot gränsen till Schweiz och på en häpnadsväckande kort stund var vi där. Stefan och mamma gick för att köpa vin för de sista pengarna och fick en stor bastflaska på 2 liter. För småpengarna stjälpte de i sig var sitt glas vitt vin vid disken. Vad det var gott! I mörkret kom vi fram till Lugano med alla stora hotell och alla ljusreklamer. Vi for fram och tillbaka genom de stora gatorna och letade efter en tältplats - alla var fulla! Sen fick vi en annan längre bort vid Luganosjön o. slog där läger kl. 23 på kvällen utan att riktigt veta var vi var. Men här var det fint och vi kunde bada nästa morgon.

Söder om alperna gjorde vi ytterligare inköp av vin och choklad och började sen bestiga St. Gotthard. Vi tog det lugnt, stannade i en hårnålskurva o. drack kaffe på en brant blomsterbacke med utsikt över Airolo. Senare måste vi stanna helt ofrivilligt, ity att motorn började koka eftersom kylarlocket var buckligt. Erik hämtade smältvatten i en bäck i en vinflaska. Allt vatten kom ej till användning, men vi hade sen svårt att kasta bort vårt heliga St. Gotthard vatten. Bakom oss stannade en fransman av samma anledning och Stefan friskade upp sitt franska ordförråd för att ha en vänlig fras i beredskap, men det enda han kom på var: Je suis ici depuis hier.

Så kom vi till Vierwaldstättersjön med Drottning Astrids kapell vid Küßnacht. Överallt fulla tältplatser. Det är inte så stor plan yta att vinka på heller i Schweiz. På ett ställe var vi hänvisade till en gård som hörde till hotellet. Hu, vad det var brant här, men ack vilken oförglömlig utsikt. Pappa körde oförväget upp den lodräta vägen bland äppelträden. Nedanför oss låg bondgården i sydtysk stil med massor av röda pelargoner i blomsterlådorna och så den här utsikten med Pilatus mitt över sjön.

Det var svårt att gå och ställa upp tältet här på branten. Till slut gick det och vi lämnade stället och for in till den tjusiga staden Luzern. Här fanns mycket att se på: den urgamla träbron med målningar och språk à la Nostradamus ur stadens historia och alla eleganta affärer. Vi åt på Weißes Kreuz, Furrengasse: soppa, kött m. grönsaker o. efterrätt och öl, så gott och så billigt.

Så kom vi hem och skulle i säng. Det var kusligt att åka upp för branten i mörkret, för man måste ju ha fart och det var så dålig väg. Vi klädde av oss med besvär, men tröstade oss med den vackra utsikt vi skulle ha när vi vaknade. Stefan: "Jag satt här och skulle lägga mig, men då märkte jag, att jag redan låg." När vi vaknade hade vi alla 4 rutschat ned mot tältväggen. Ja, hade inte den varit hade vi fortsatt ned i sjön.

Augusti 1961

En av resans trevligaste stunder var att bada vid sandstranden i Vierwaldstättersjön o. sen sitta i baddräkt o. äta wienerschnitzel med tomater o. grönsallad, som gjorde sig bra med ölglasens skum på färgbilden.

I Basel på stationen handlade vi lite mer choklad o. sen gick det rakt över den nya fina Autobahnen till Freiburg, där vi träffade Mutti och Cläre. Mutti bjöd på god middag i en park vid en liten sjö alldeles i närheten o. medan vi satt kvar o. pratade gick Stefan o. Erik på Der Bankraub in der Rue Latour. De skrattade ännu, när de kom ut och vi hämtade vid 11-tiden.

Nästa morgon reste vi i god tid till Cläre, där vi hämtade Mutti o. så drogo vi gen Frankreich. Det var underligt att fara genom dessa gränstrakter, där så mycket blod offrats århundradena igenom. Uppför Schwarzwalds motsvarighet på andra sidan: Vogeserna. Vi drack kaffe här och Mutti var pigg och förtjust.

I Frankrike har dom så fina tältplatser. När vi kom till resans mål, Nancy, som verkade att vara en vanlig industristad, tvivlade vi på att hitta ett bra ställe. Vi följde pilarna i alla fall och kom till den mest storslagna slottspark där vi satte upp tältet på rekordtid inför ett hotande moln. Sen skaffade vi ett rum på hotell åt Mutti och åt en franskt utsökt middag på Café de Commerce. Slottet byggt av Stanislas Lescinski [nice try, Leszczinski ska det vara] var mycket imponerande o. det var fina belysningseffekter i parken. Det hela påminde lite om Dresden. Mutti var lycklig att återse hela slottsområdet så oförändrat, sen hon var här som ung flicka för 60 år sedan.

Men pappas semester närmade sig slutet och det var bara att ila hemåt igen. Från hemvägen minns vi särskilt den vackra domen i Strassburg, den var mycket eindrucksvoll.

Freiburg - Hannover var nästa dags etapp. Hotellet där innehades av en polska, som stolt visade oss omkring bland sina paradmöbler.

Nu blev det regn här uppe i Norden och när vi sent på kvällen nådde Slagelse i Danmark, öste det ned. Vi lindade en filt o. bar upp det på det ena rummet och värmde mat, som vi köpt i Hamburg. Rädda att oset skulle tränga ut, vi visste ej om det var förbjudet att laga mat på rummet, smög vi omkring o. var rädda om dörrarna. "Så här måste det kännas att vara medlem i en underjordisk rörelse", sa Erik, när vi satt där och åt mellan 11 och 12 på natten. Nästa middag åt vi som vi brukar på ICA-restauranten i Jönköping. Och snart var vi hemma och möttes av en nattlig supé av mormor i köket på Salta.

Pappa måste återvända. Mamma började plugga på statistiska Arbetskraftsundersökningen och satt på Hovjunkarn o. läste, nej på Agnö udde [Agneudde], nej på Tedarön var det med morbrors båt.

"In Schweden singt ein Herold Es lebe unser Gerold [Kiendl]. Es rufen Alle ferner Hurra för Marlies Berner." Dom gifte sig i Bremen 25 aug. Mormor hade ingen fest den dagen utan vi firade för oss själva. Pappa lånade ut bilen åt Rolf och Birr till en resa upp till Siljan en veckända.

Stefan räknade med Margareta i augusti och när han kom med på AK undersökningen och skulle intervjuas av mor blev han klassificerad som egen företagare.

September 1961

Erik satte nu i gång med sitt enskilda arbete o. införskaffade från Stuttgart ett verk av Gebhardt för att rätt kunna belysa striderna inom Tyskland fram till 1870 från 1848 eller vad det nu var. Jag har läst det så många gånger men kan ej komma ihåg.

Sonja Södergren ringde o. bad mamma komma till Statistiska och hjälpa till och plötsligt stod hon där som yrkeskvinna.

Brev från Tante Marga i Bremen den 29 september 1961 om Hammarskjölds begravning. Se även TV-utsändningen.

Skrivelsen lånar friskt från det gängse språkbruket i den internationella storpolitiken vid den här tiden. /SZ

Mormor och morfar bjöd på "På vift i Wien" med Ingvar Kjellson. Och senare på hösten bjöd Erland på Adam och Eva med. Jan Malmsjö och charmant supé med dans på Trianon.

Irma S:t Cyr Jonsson

En dag fick mamma plötsligt telefon till Statistiska Centralbyrån, att Stefan, som var kvar på Salta, känt sån yrsel, att han på morgonen ej kunde lyfta huvudet från kudden. Han vägrade absolut att underkasta sig en bilresa till doktorn i Enköping. I stället kom en kvinnlig läkare ut och konstaterade att han var i dålig kondition och gav honom medicin. Nästa dag ringde Stefan och sa, att han ämnade fara till U.S.A. Man blev ju lite perplex inte bara för hans klena hälsas skull utan även för hur han tänkt sig finansiera saken.

Som junior och tack vare sin eminenta förhandlingsteknik, när Reso-representanten frågade: "Hur mycket vill Ni betala för en flygresa till New York tur och retur?" lyckades Stefan få ett mycket förmånligt pris.

Från morbror kom just ett välkommet honorar för Margaretas matte-lektioner och mormor bidrog med 300 för att Stefan ej skulle gå hungrig den vecka han skulle rå sig själv.

Bilden ej i Liber.

Jag avböjde bilskjuts till centralstationen. Tyckte det var en extra krydda att börja en resa till Amerika med att helt prosaiskt sätta mig i tunnelbanan. Det var inte så vanligt att 21-åringar reste till USA på ett kort besök då, före massturismens tid. Tänkte på tunnelbanan: "Tänk om ni visste vart jag ska!" Sedan med tåg ned till Köpenhamn, där jag fördrev några timmar på bio innan det var dags att resa till flygplatsen. Planet var en DC7, den sista generationen med kolvmotor. Den trånga kabinen var ordentligt ljudisolerad, så det kändes som att gå in i en garderob. Min första flygning sedan 1944! Mellanlandning i Goose Bay, Labrador. Byte vid Idlewild, New York, för sista biten ner till Washington D.C. Hållfasthetsingenjör Brian Noton avböjde att flyga med Lockheed Electra och valde att komma efter med ett senare plan!

Oktober 1961

Berörde inte mig! /SZ

Åke Hjertstrand, Carl-Johan Clemedsson, Gösta Florman, Carl Reuterswärd, Brian Noton, Åke Håborg, Edith Wikström-Heilbronn.

I Washington blev jag tillsammans med Saabs provflygare Olle Klinker gäst hos familjen Warren J. North i Bethesda, Maryland. North var en av cheferna i Flight Crew Operations och deltog i urval och utbildning av astronauterna. Jag fick uppleva en vecka fylld med föredrag och tillställningar. En av höjdpunkterna var när North tog mig med till sin arbetsplats vid NASA HQ (där han satt och studerade attitydkontrollsystemet på Mercury-kapseln) och jag fick se de fantasieggande dörrskyltarna: "Manned spaceflight", "Lunar and Planetary programs", "Nuclear Propulsion", "Life Sciences" etc. Här pågick i verkligheten allt som jag drömt om i 10 år (och blivit utskrattad för i skolan fram till Sputnik 1957)!

Det var ju en oerhört spännande tid för rymdentusiaster. Gagarin hade flugit i april. Shepard och Grissom hade gjort "rymdskutt" i maj och juli, och Titov hade varit uppe i omloppsbana ett helt dygn i augusti. Bara 3 veckor efter Shepards flygning hade Kennedy utlovat en amerikan på månen under 1960-talet. Ingen visste ännu hur det skulle gå till: direktflygning? sammankoppling i omloppsbana runt jorden? dito i bana runt månen? en depå på månen innan människor landade? Hur var månens yta beskaffad? Och kunde människor klara en vecka i tyngdlöshet?

Och jag var nog en av de första personerna i världen som fick se bra färgbilder av jorden tagna i omloppsbana. Den första lyckade obemannade färden med Mercury hade ägt rum den 13 september, och North hade imponerande och skarpa bilder i affischformat som just skulle överlämnas till högsta ledningen. Jag fick också träffa ledare för Gemini- och Apollo-projekten.

En lunchrast fick jag se president Kennedy åka förbi i öppen bil vid ett statsbesök, jag tror av Sudans president. Jag tänkte på hur lätt det hade varit att genomföra ett attentat. Jag var imponerad av hur smidigt de dekorerade gatorna för statsbesöket: två brandbilar på var sin sida bildade en båge med sina brandstegar, som lindades i flaggor. Så fort kortegen rullat förbi, avlägsnades alla spår av festligheterna. /SZ

Efter den innehållsrika veckan hos familjen North i Washington, varom mera kan läsas i ett särtryck, som ska bifogas Liber, for Stefan till New York och bodde där först hos Tannenbaums, sen på Y.M.C.A. Med Greyhound-buss reste han sedan till Redgraves, där han blev mottagen med öppna famnen som Rolfs bror. De vackra höstbilderna är hämtad från den bilresa familjen gjorde med Stefan upp i bergen.

Tannenbaums bodde ute på Long Island. Det var generöst av dem att ta emot en främmande gäst från Europa, men jag flyttade in till YMCA på Manhattan efter några dagar för att slippa de långa resorna in till stan. Såg mig omkring i New York: Wall Street, Broadway, Rockefeller Center, Central Park, Harlem på 125:e gatan. Av American Rocket Society's konferens minns jag främst industrins utställning med modeller av kommande rymdlaboratorier. Efter konferensen reste jag med buss till Virginia, där Rolf tillbringat ett år 1958-59 hos familjen Redgrave i Fredericksburg. Sedan tillbaka till New York för hemresan. /SZ

Stefan häpnade över att trakten var så glest bebyggd. Vid besöket hos Zitos, en familj, som han också blev så förtjust i, fick han följa med på en hemutställning varifrån han medförde en äggvärmare i form av en klocka och diverse prover, t. ex. copper cleaning.

Ja, så var det dags att tänka på hemfärden och Stefan köpte mycket Mitbringsel, men inte de billiga frottéhanddukarna i New York. Mamma fick en mycket fin nylonblus. Vi räknade ut när han skulle komma hem och det var hemskt roligt att möta honom på stationen den 22 oktober.

Rolfs födelsedag den 5 oktober.

Under Stefans bortovaro hände det sig en dag att Rolf skulle gå i Vaktparaden. Både pappa och mamma tog sig ledigt för att njuta. Pappa med kameran träffade en bekant herre, som var där i samma ärende, nämligen för att filma sin son, trodde vi. Men pappa kunde absolut ej komma på vem det var, fast de hälsat och pratat en liten stund. "Tur att Du höll Dig i bakgrunden för jag hade ej kunnat presentera." Rolf beordrades in i slottsvalvet. Där stod han sen på vakt i vit hjälm, vita damasker och handskar och såg omåttligt stilig ut. - Vi kunde inte hålla oss utan måste dit på kvällen för att få se honom igen och kom lagom till avlösningen kl. 20, då Rolf rapporterade: Jag har bevakat västra slottsvalvet och angränsande områden av yttre och inre borggården. Efteråt fick vi sitta med Rolf på stenbänken i Högvakten vid Storkyrkan. Det var så historiskt det hela. Erik såg Gustaf III:s revolution för sitt inre öga och frammanade bilden av allt spring, som varit i Högvakten då. I förbigående nämnde Rolf att Sven Edklint varit o. filmat på middagen!!!

Mamma återvände till Lasse och sina slumptal.

November 1961

Pappa gjorde inga foton på hela året, som man kunde ha i Liber. Men han skaffade mamma rätt till änkepension.	Rolf uppvaktar på Fars dag.

Sven Fahlstedt, Stig Torsslow, Anders Henrikson, Per Olof Eriksson, Barbro Larsson, Lars Lind, Helena Brodin, Åke Claesson, Sif Ruud, Håkan Westergren

Antagligen ett "practical joke" av mig mot Erik?

Lars Ståhle, Aina Billström Aina Billström var enda kvinnan i min årskull på Teknisk Fysik. /SZ

Staffan Thorsell, Ove Carlsson, Lillemor Söderman, Sverker Svensson, Ingrid Caspersson

Bo Ericson, Bengt Eriksson, Göran Blenner, Bo Nystedt

Carin Carlstedt Paul Gustafsson, Birgitta Böhme Albert Falk, Gunnar Tingdal

December 1961

Stefan översatte Tomtebo-barnen för att skicka till barnen North och Zito.

Julhälsning från Renate Henschke f. Zenker den 21 december 1961.

Familjen Ragnar Kihlberg.

Julhälsning från Statistiska centralbyrån.

Edmund Rapaport, Vera Sandahl, Carl-Olof Cederblad, Håkan Zetterström, Lars Lindgren, Per Olof Olofsson, ?, ?, Ivar Norström, Peter Simon, Daniel von Sydow, Gunnars Irbe, Ingrid Olsén, Anita Lindgren, Olena Landerholm, Birgitta Håkansson, Gunborg Lönn-Budnikow, Ulla Bergendahl, Eivor Berglund, Ilona Kindal, Gunilla Ljunggren

Så sent som 17,45 på julaftonen har Liber aldrig gått i press. Men nu är den i alla fall färdig, om ock texten är gles de sista sidorna. - Från Eric Oxenstierna kom hans sista bok Wir Schweden.

Men när vi nu sitter och väntar på Tibblin [lagårdskarlen] är det med saknad vi tänker på Tant Eva, som sitter ensam och ledsen och klen på hemmet i Tillinge.

Erik har fått ett bra betyg, men nog ska vi skriva mycket tyska stilar inför vårens studentskrivning.

God Jul, kära lilla läsekretsen!

Red.