www.zenker.se Liber 1961 |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
När man går till verket och försöker dra sig till minnes allt som varit värt att omnämnas 1961, då måste man först mota undan alla med långa hungriga nyfikna barnaögon, som med iver försöker fånga några glimtar från de tusen urklipp som hopat sig på stora bordet. Som tur är har pappa gått och lagt sig, Erik är på "Domen i Nürnberg", Rolf på P1, men Stefan är bra ostyrig. Nåja, vi kastar oss in medias res och börjar med att gå tillbaka till julen 60. Tant Eva bjöd oss alla med postens egen julängel Hr Berggren i spetsen på Eva-tårta. Och ladugårdskarlen Tibblin var middagsgäst. Sen skyndade vi oss förstås att duka av och diska för spänningen var stor inför alla paket. Kanske minst lika stor inför de klappar man gav, som dem man ev. skulle få.
Den vita gården av Britt-Marie Påhlman Vi, som bor här i Gubbängen, har ofta undrat, hur vår stadsdel fått sitt namn. Vi har sett den gamla gården, som ligger inom skolans område. Många gånger har vi gått i den vackra allén och undrat, vilka som gått där före oss på den tid, då den moderna bebyggelsen ännu inte fanns. Lyckligtvis finns bevarade gamla s. k. '"boskapslängder" och kartor, som kan berätta om gångna tider. De talar om, att för cirka 300 år sedan fanns här ett litet torp, som kallades Gubbängen. Det var ett av de första torpen på Ersta ägor. Ersta gård var under mitten av 1600-talet en arrendegård under Älvsjö säteri, som ägdes av Gustav II Adolfs lärare Johan Skytte. Enligt en längd från 1627 bodde på torpet Gubbängen en gammal man, som hette Erik. Han hade två "in-hysingar", två gamla gubbar, Jösse och soldaten Simon. Dessa hjälpte honom med det lilla lantbruket. Där har vi troligen de "gubbar", som givit vår stadsdel namn. Bakom torpet fanns några små åkertegar. Själva den stora ängen, vi nu ser, ja, egentligen hela dalen mellan Dreviken och Magelungen var förr en enda stor sankmark. Detta sumpiga lövskogsområde sträckte sig från "Sjöända", som Sköndal hette på den tiden, och till Farsta, den gamla boplats, som redan vikingarna använde. Det var antagligen inte så särskilt trivsamt här då. Det måste ha varit dimmigt runt de sanka markerna och mycket ensligt. Bebyggelsen var gles "söder om Söder" på 1600-talet. Ty man var inte så säker. Fienden kunde komma stormande mot Stockholm, och då satt man i klämma. Det var bäst att hålla sig i närheten av staden, som då inte sträckte sig så långt söder om Slussen. Men så byggdes den svenska stormakten upp, och som tack för hjälpen fick adeln jordförläningar. Det byggdes nya gårdar, och de gamla ökades ut. De bördiga markerna odlades upp av folk, som bosatte sig i nybyggda hus. På en karta från 1712 får man reda på, att Gubbängen nu blivit ombyggt. Husen är "nya och vackra". De tre gubbarna hade för länge sedan dött. En av dem, Simon, hade byggt ett eget litet hus, Sophem, nere vid Dalarövägen. I slutet av 1700-talet kallas inte Gubbängen torp längre. Det brukas av en rätt välbärgad man, Anders Jonsson. Hans familj består av en hustru, två söner, en dotter och en gammal gumma. "Karlarna nyttjar tobak, ett av fruntimren använder kaffe och två använder sidentyger." De var tydligen så pass välbärgade, att man här hör talas om det första "nidingsdådet" i Gubbängens historia. Två s. k. gardister fann för gott att "göra hemgång hos och råna den gamla gumman". I mitten av 1800-talet byggdes Gubbängens gård om igen och fick då det utseende, den ännu har. Det kom till en ny granne, Herrängens gård. Den finns dock inte kvar i dag. Den låg vid det nuvarande Gubbängstorget. Vi kan fortfarande se ett päronträd utanför biografen City. Päronträdet har en gång stått i trädgården på Herrängens gård. På den obebyggda tomten framför tunnelbanans hållplats kan vi se grunden efter Herrängens stora lada. År 1850 ägdes såväl Gubbängens som Herrängens gård av en dr Lake. Ängen var nu alldeles uppodlad, och 5 drängar med hustrur och barn, sammanlagt 22 personer, utgjorde skaran av underlydande. Den goda sandblandade jorden lämpade sig bra för odling. Potatis trivdes särskilt bra. Den sista privata ägaren av Gubbängens gård var patron Arvidsson. Han specialiserade sig på potatisodling, och Gubbängens gård blev berömd för sin potatis. Även till slottet levererades potatis härifrån. För att kunna förvara potatisen byggdes väldiga jordkällare. Dessa var så stora att man kunde köra in med häst och vagn. Rester av källarna finns kvar och används som garage. Vidare byggdes jättestora svinhus för leverans av tillräcklig gödning till potatisen. Det har sagts mig, att dessa svinhus gjorde luften kring Gubbängen ovanligt koncentrerad och "stärkande". I den äldre bebyggelsen i Gubbängens närhet bor ännu människor som minns patron Arvidsson och hans familj på Gubbängens gård. De minns honom som en arbetssam och rejäl man i ett trivsamt gästfritt hem. Man umgicks med folket på gårdarna runt omkring. Om somrarna lövades vagnar för utflykter till Magelungen och Drevviken. Man plockade svamp i de stora skogarna kring torpen Majro och Lövlund eller vid Farsta. På söndagarna åkte man till närmaste kyrka, som var Brännkyrka. På vintern var det säkert kallt och besvärligt den långa vägen. Men så byggdes Enskede kyrka 1915, som blev Gubbängens nya församlingskyrka. För sista gången har nu gården bytt församling, och när nu Söderleds kyrka står klar, kan man beklaga att inte familjen Arvidsson bor kvar och kan njuta av att ha kyrkan inpå knuten. Stockholms stad inköpte gården 1908, och när den nu raskt nöts av både skolbarn och tidens tand, så är snart dess saga all. Den står för övrigt i vägen för tidsenligare byggnation. Rådet till skydd för Sthlms skönhet anser icke att Gubbängens gård är ett omistligt kulturminne. Kanske har de rätt. Men man känner ändå, att det finns en själ i detta gamla vackra hus. Det blir vemodigt att skiljas från det. Men vi har ängarna kvar. De med svett och möda uppodlade markerna har ju satts igen och blivit underbara gräsplaner till förnöjelse för gammal och ung. Vi får lov att känna oss tacksamma mot dem, som röjt och berett marken för vad som har blivit den vackraste och mest livgivande oasen i vår hembygd, stadsdelen Gubbängen. Britt-Marie Påhlman
Stefan skrev massor av brev till U.S.A.-firmor, men ingen - absolut ingen - ville ha'n.
Tänk, så han försöker komma ifrån mor och far på alla vis!
Sen resultaten av skrivningarna meddelades sydde Birr och hela hennes familj en sån fin mössa åt Rolf, där hans speldosa var inbyggd så att han kunde dra i en av sina många tofsar och låta höra a happy tune var han nu befann sig. På tunnelbanan eller i andra folksamlingar. Klädd i denna fina mössa for han med oss upp till konfirmationen i Falun. Vi tog vägen över Salta och hämtade Stefan där. Mormor hade gjort i ordning fläskkotletter åt oss, som vi åt begärligt. Utanför Enköping på Sala-vägen råkade pappa tro, att vägen var tvåfilig och vi undgick endast i sista stund en kollision. I Borlänge hämtade vi Mutti och intog sedan med henne våra platser i Kristine kyrka. Efter en stund såg vi mormor och morfar och strax efter morbror Erik o. tant Karin med tant Ruth och Barbro. Det var en lång rad med konfirmander, som tågade upp mot koret med prosten Palm i spetsen, och snart fick vi syn på Margareta i sin fina vita brodyr-klädning. Det var så många läsbarn, så dom fick bara en fråga var, som dom flesta besvarade på dalmål, något som passade bra i den blåa kyrkan. Gerd fotograferade och så fick vi fara till Britsarvsvägen och se den nyrustade fina villan, där de sista reparationerna inte avslutats förrän dagen innan. Sedan vi gått husesyn i alla rummen och sett tvätt-Constructan åt vi en högtidlig middag. Henning o. Lene var på semester, så dom var inte med. Och Margareta fick så mycket fina smycken till minne av dagen. Vi for till Domnarvet och låg hos Mutti och var nästa morgon åter på våra platser i Kristine kyrka. Efteråt var det kyrkkaffe med prosten och prostinnan samt en del av Margaretas vänner. D. v. s. prosten drack té, men svagt, som han uttryckte det: "Don efter person." Konversationen flöt lätt och snart hade morfar charmat prostinnan och besåg på e.m. under hennes ledning prostgården. Vi tog farväl tidigt för att hinna hem i något så när god tid, då Stefan vid Bromma skulle möta en finsk F-teknolog Lindholm, som skulle med på studieresan. Det var samling på Teknis kl. 6.15 på morgonen, så vi gick upp tidigt. Resan var lyckad o. Stefan fick väldigt fina middagar överallt. Han drack både cognac och likör av ren artighet, det ena smakade något bättre än det andra, men han vet inte vilket det var. Förmodligen bidrog dryckerna till att han lär ha hållit utomordentliga tal både på Saab, Flygmotor och Asea. Anm. Mitt under denna resa sändes den första människa upp i rymden, Juri Gagarin, den 12 april 1961. /SZ Sent en natt kom han hem med den finske vännen Lindholm, en mycket kultiverad man, som bodde här. På Asea i Västerås var Stefan ingen främling. Stefan, som alltid frågar: Har jag fått socker? när han dricker kaffe, nu skulle han ensam ut i världen och klara sig i fem dagar nästan på egen hand.
Trots att vi hade så väldigt mycket att göra till studentexamen, tog vi oss tid att hälsa våren vid Magelungens strand, där det var kallt men mycket vackert med fackeltåg till sjöss. Björkarna började spricka ut här. Men när vi for ut till Tyresö första maj för att våga bryta lite ris att klä med till Rolfs stora dag, var det långt senare hunnet därute och träden stod violetta och kalla. Rolf pluggade tills på e.m. den 1 maj, då for han in till Birr efter att ha slagit igen boken med en smäll. På Valborgsmässofirandet i Farsta hade han väckt ett visst uppseende med sin tofsmössa: nån av kisarna undrade om han var en dalkarl men en annan sa: Nej, tyst, det är en sån där djävla lärd en. Hur skulle vi forsla hem Rolf? Det hade sen månader varit det allt överskuggande problemet. Från de djärvaste planer hade vi för det mesta återvänt till bilen vår och tänkt nöja oss med att klä den, när det inte gick att få lastbil på Atlas. Så en dag fick vi gynnsamt svar från firma Alltjänst i Hökarängen. Det var en snäll chaufför, med lastbil med lyftkran, som verkade mycket road av saken och lovade att klä bilen och sätta en liten stol i lyftkranen o. vira allt med blågula band. Vi var överlyckliga. Nu fanns det inga svårigheter längre.
Så kom han då ut med sina kamrater, så strålande glad och lycklig och hälsades med kyssar o. kramar o. den fint lövade bilen. Hemma samlades folk i alla fönster, medan orkestern på lastbilen spelade studentsången och Rolf sakta firades ned med lyftkranen. Tant Kerstin, som blivit påkörd av en bil, ville ej stå på skolgården utan var hemma och kokade kaffe. Det blev en väldig trängsel i våningen. Mycket blommor o. fina presenter. Ingeborg Mårtensson hade gjort en fin adress o. Furusjö var också här. Lochmanns kom lite senare och hade Birgitta Böhme med sig. Klingbergs, Axel Hakelius o. Spelbos var också med. Familjen Edklint var här för första gången. Vidare Erland, Törnqvists m. fl., m. fl. Vi åt middag och närmade oss efterrätten, när värdinnan märkte att glacen inte kommit från Ledarö. Telefonsamtal kl. 22 och efter någon väntan fick Erik hämta desserten i affären. Vilken service - inte ens skicka hem den! Rolf fick Birrs porträtt i fin röd ram. Jordbruket inför 60-talet av Axel Klingberg. När Rolf kom hem efter att ha firat natten lång med Birr på olika ställen o. skulle krypa ned i sin säng, låg Reinhilt där, så han fick nöja sig med en fåtölj och en av de nya böckerna. Dagen därpå var både Rolf och Erik hemma hos Björn Asker, där både Johnselius och Lindörn var med, och där alla blev bjudna på supé.
På middagen för lärarna på Källhaga värdshus höll Rolf talet till kvinnan. Korrigering 20. 1 1968 av Rolf: Talet hölls på gymnasieföreningens vårbal, där även Birr höll ett bejublat tal på vers till Mannen.
.
Så var det Mors dag och mamma önskade sig inga presenter utan i stället Mors dags kort, som förr i världen. Så ryckte Rolf in på P1:
Både Erik och Rolf och Birr fick premium, så pappa var stolt över alla de våra. Erik drog dessutom pengar till huset genom Gålö. Rolf var med på avslutningen i uniform.
Skörden såg mycket fin och lovande ut på försommaren, men allt efter som sommaren led blev regnen allt tätare och man började undra, om det ej skulle bli nån sol, så att säden kunde mogna. Och så man kunde ta semester. Pappa sköt upp den gång på gång dels för vädrets skull men kanske också för att han ville få bilen i högsta trim. Efter noggranna förberedelser, baserade på mångårig erfarenhet, startade vi en morgon vid 8-tiden och nådde, efter middag på Mjölkbaren i Motala, Roskilde på kvällen. Det var ett jättestort område och här badade vi på söndagsmorgonen. Vi fick vänta länge på färjan till Stora Bält, nästan ett dygn och på vägen dit slog vi upp vårt bord på en autostrada, som ännu ej tagits i bruk. Det finns nämligen inga backar eller hagar, där man får sitta, i Danmark. Tältet visade sig vara utmärkt. Rymligt, med både sängkammare, kök o. veranda. Och härligt varmt på natten.
I Stuttgart fick vi ett fint dopp i ett mineralbad med egendomligt vichyvatten, som var iskallt i den eleganta bassängen. Sen fick Stefan se, att det var landskamp mot U.S.A. och rusade till Stadion medan vi gick till König im Königshof o. åt en god middag (se omslagsbilden) till kraftig marschmusik.
Kommer vi så hem till tältplatsen, är det folksamling vid vårt tält. En man dyker upp och påpekar att han med sin Volkswagen råkat köra in i vårt tält och riva upp en stor lucka. Han var ifrån Duisburg och lämnade 20 Mark som kompensation. Hu, vad vi var ledsna. Vårt kära fina tält. Dagen därpå satt vi i en stor park, medan pappa besökte Mercedes Benz för att få en reservdel. Det tog många timmar. Sen köpte vi färdigstekta fläskkotletter, tomater, vindruvor och vin och dukade upp en läcker måltid vid Neckars strand. Vad som sedan hände vet mamma inte mycket av, för vinet var så rikligt och gott. Låt oss i stället fortsätta till Tübingen, där pappas far en gång studerat och bott i ett ålderdomligt hus, som vi beskådade. Men dessförinnan gjorde vi en kort visit på Burg Hohenzollern, där det skulle bli 900 års jubileum dagen därpå med bl. a. våra nygifta Birgitta och Hansi.
I Lindau igen efter 8 år! Allt var sig likt och vi satt på restauranten vid Bodensjön ätande middag medan allt folk flanerade förbi. Det var härligt. Tältplatsen var dålig men badet var elegant dit vi åkte och vattnet iskallt. Det hade nyligen legat snö på bergen på andra sidan. Stefan skulle lägga på brev och promenerade ogenerad och oantastad över gränsen. I Bregenz åt vi på en riktig bondlokal med trängsel av folk på lördagsmiddagen.
Sen styrde vi in i de mäktiga alperna, solen gick ned och vi kom till Klösterle, där det rann en gnistrande strid grön bäck förbi ängen, där vi låg och bergen stod höga och tigande omkring oss, tills vi upptäckte att själva orientexpressen gick förbi högt uppe på berget i ett s. k. Lawinengallerie. Vi tog oss med mycken möda upp till den lilla stationen till fots. Det hade sett så enkelt ut nedifrån, men var långt och brant och till toppen var det fortfarande omätliga avstånd.
Staden var oerhört imponerande med den branta bergskedjan bakom Maria Teresienstrasse. Vi besökte en katolsk gudstjänst i en kyrka med en mängd egendomliga men ståtliga bronsstatyer av olika furstar och furstinnor. Vi hade ett långt brev från mormor på posten, där hon allvarligt varnar för Sydtyrolen, där det f. n. är mycket spänt. På vägen dit såg vi också alla bergväggar fulla med inskrifter Südtirol ist deutsch och liknande. På en slingrande väg, där man fick stå stilla i kö långa stunder, närmade vi oss Brenner. Här var det spännande att se alla små soldater och allt som fanns att köpa på det brokiga torget vid gränsen. Så fort formaliteterna var överstökade ville mamma stanna i en skogskant för att försvinna ett tag. Just då fick vi se två soldater dyka upp just där. De går alltid två och två. Och det är förbjudet att uppehålla sig vid broar och kraftledningar efter mörkrets inbrott.
Så gav vi oss upp på ett nytt pass. Denna gång en ödslig och plötsligt iskall trakt utan hus och nästan helt utan trafik - Jaufenpass. Överallt syntes bara snöiga bergstoppar, så långt man nånsin kunde se o. några egendomligt brungula kor, som gick och gnagde på de obefintliga betena. På serpentinvägar ned på bergets sydsluttning genom vanliga granskogar och så plötsligt ligger Merano där med intensiv värme och palmer. Tältplatsen var utrustad med en sjögrön badbassäng och runt denna växte små träd med karminröda stora blommor. Man kunde sköta sin nylontvätt i stora tvätthoar med kakelväggar och det var skönt att plaska lite i vattnet för i luften var det över 30o. En stor fördel var det här att befolkningen var tvåspråkig och menun var tryckt på både tyska och italienska. Av servitrisen fick vi höra att så här i städerna väntade man sig inga oroligheter (nästan varannan person på gatan var soldat) men ute i byarna exploderade och sköts det ibland.
Nu kommer vi allt högre upp i Dolomiterna. Solen går ned tidigt bakom de taggiga bergen. I en liten ort, som heter Pozza fann vi en vacker campeggio på en alpäng vid en iskall grön liten flod. Här fanns många stora husvagnar, ett franskt stiligt par bredvid oss, holländare och tyskar. Och så en liten Volkswagen från Cremona, som rymde ett jättestort tält med 6 barn. Vi hade mycket roligt åt den glade "fiolbyggaren". När vi dagen efter skulle betala var det siesta mellan 11 och 3 och för att utnyttja tiden beslöt vi att äta lunch. På Albergo Manzoni var det öppet och vi fick ett bord där, trots att det här tydligen var en familjepension, med helpension egentligen. Här var det verkligt intressant att se sig omkring bland gästerna, inte en enda turist utan enbart italienska mycket kultiverade familjer och det serverades utomordentligt god mat. Först gnocchi alla Romana, sen kött m. zucchini och sist en stor skål m. frukt. Man kom inte så långt per dag här i bergen. Det var såna ansträngande stigningar, så mycket vyer att njuta av som t. ex. vid Karrersee mit Rosengarten. Ofta var det varning för caduta sassi = stenras o. så de farliga bussarna som körde med god fart litande på sina präktiga signalhorn. Återigen ett mäktigt pass den här gången dessutom med en avdelning små italienska soldater, som hade manöver, och en herde, som spelade på säckpipa, och en ung man, som ville sälja ett armbandsur ytterst billigt. Stefan sprang uppför bergstoppen och försvann snart som en vit prick i sin fritidströja. Sen ned mot Cortina d'Ampezzo for vi, den berömda olympiska staden. Snart såg vi ett stadion ligga nedanför våra fötter. Och plötsligt var vi mitt inne bland alla eleganta hotell. Här handlade vi men for vidare, nu längtade vi mot havet. Var skulle vi luta våra huvuden i natt? Vi for och for, det blev mörkare och mörkare. Att komma ända till Venedig var ej att tänka på. Och ingenstans en möjlighet att slå upp tältet, f. ö. det var för branta sluttningar överallt. Och små trånga fattiga städer. Erik kände igen flera orter från historiens österrikisk-italienska krig. Så plötsligt - en jättestor sjö, som ej stod på kartan. S. Lago di Croce med albergo, campeggio och allt. Värden kom ut till bilen. Vi sa: Buona sera, värdinnan kom och talade tyska, värden sa, att hon ej behövde komma för herrskapet talade italienska. Allt hade varit frid och fröjd om vi inte här f. f. g. stött på den stora italienska olägenheten på det sanitära området. Särskilt sorgligt, om man som mor tagit en Purex i saneringssyfte. Sjön var tydligen konstgjord, men den var bra att bada i. Vi promenerade sen förbi den lilla madonnan, som hade en lysande gloria av elektriskt ljus, där hon stod bland buskarna vid vägen medan lysmaskarna glittrade omkring henne. Vi gjorde en liten kvällspromenad följande en munk, ung och stilig, men säkert med en dolk i krucifixet, när han slank in i en portgång. [Syftar på Topelius' Fältskärns Berättelser.] Vi ansåg det vara mest praktiskt och säkert att tälta på land - och ej fara ut till Lido med allt, så vi tog ur vår resehandbok en tältplats som såg bra ut med toaletter och så vidare i Venedigs förstad Mestre. Det var en stor fin park och förstklassiga anordningar. Vi placerade tältet på en liten kulle under några stora ståtliga träd för att få skugga i hettan (hemma bara regnade det och var kallt). Affär fanns det också här och en liten restaurant. Runt om eleganta tält från alla länder. Särskilt de franska är lyxiga och de belgiska. Gott om tyskar och holländare, men svenskar ser man sällan. Många fina husvagnar. Efter att ha passerat den milslånga bron ut till Venedig for vi först och främst ut till Lido. På det sättet kom vi att först få se staden från sjösidan och det var sannerligen imponerande. Trots att vi hört så oändligt mycket om Venedig var vi otroligt överraskade över denna fantastiska stad, så olik allt annat i världen. Det var 27o varmt i vattnet. Först gick dom andra i medan mor vaktade pengar och klockor, sen kom dom upp o. sa: "Gå i Du nu, det är visserligen kallt här i havet så man ryser, men Du törs nog." Ja, har jag kommit till Adriatiska Havet så nog ska jag bada, tänkte jag. Och det var ju en angenäm överraskning. - Det var mycket folk förstås och vackert folk. Aldrig har man förut sett så små bikinis trots att det stod på skyltar: E vietato portare costumi di bagno offensibile al pudore.
Nu kom vi tillbaka till staden med en båt fullastad med högljudda människor. Den lade till vid en massa olika ställen innan vi kom fram till San Marco som vi passerade för att stiga ur vid Rialto-bron och Huvudpostkontoret. Stängt! - Nu var vi dödhungriga och forskade ivrigt efter en restaurant medan vi vandrade mot S. Marco. Mätta och stärkta efter en god måltid fortsätter vi vår promenad och kommer ut och får uppleva piazza San Marco. Det var ett av de stora ögonblicken i ens liv - denna skönhetssyn vars make man knappast har upplevat. Markuskyrkan, byggd på 800-talet, Doge-palatset, alla andra byggnader, värmen, mörkret, folklivet och belysningen. Därtill en symfonikonsert på detta torg, om vilket Napoleon sade att det var den enda salong i världen, som var värd att ha himlen till tak. Alla stämde vi in i det ευ som Stefan utbrast [grekiskt prefix, motsvarar "väl", sades ha varit ett av de första ord jag uttalade i vaggan. /SZ]. Vi åt en glace på världens äldsta café för att få sitta här och andas in. Nästa dag ville pappa gå och bese staden ytterligare, så han gav Erik pengar och instruktioner att föra oss ut till Lido. Sen skulle vi träffas vid kolonnerna kl. 19. På oklanderlig italienska sa Erik, när vi stigit ombord: "Tre per Lido" och då fick vi det. Det var en målad och utspökad gammal engelska ombord, som frågade om vi vågat fara i gondol, hon vågade i varje fall inte. Då blandade sig en elegant italienare i samtalet, att det inte var det minsta farligt. Och när dom skildes gav hon honom adressen till sitt hotell. Efter badet var vi så vana så vi förstod att ta den direkta båten till S. Marco: Där träffade vi pappa, som uppmanade oss att åka upp i Campanilen, som han redan gjort. Vi var också inne i den orientaliskt mystiska domen, där golvet av marmor gick i vågor efter alla århundradens påfrestningar. Varför tog ingen det stora fina plommonet på Cittá di Milano utan kyparen skulle duka av det i en fart [medan vi satt och trugade varandra, snopet!]. Sen på gondolfärden var det så ljuvligt, så vi kunde ha låtit oss vaggas omkring på le piccoli canale hela natten. Nu blev det i alla fall mezz'hora [en halvtimme].
Så ilade vi över slätten, passerade snabbt en mängd städer fulla med värdefulla ting. I en av dem finns ännu samma cathedra från vilken Galilei föreläste. Men inte hade vi tid med sånt. I Verona hann vi i alla fall äta en pizza just där Romeo och Julia möttes första gången. Där fanns allt mycket att se utom den åldriga stadsmuren. Amfiteatern t. ex. där just den dagen Carmen skulle ges. Det hade varit något. På torget i fonden härligt billiga vindruvor. Annars var dom billigare i Tyskland. Nästa natt: Gardasjön, Desenzano. En söndagsmorgon på bryggan.
Söder om alperna gjorde vi ytterligare inköp av vin och choklad och började sen bestiga St. Gotthard. Vi tog det lugnt, stannade i en hårnålskurva o. drack kaffe på en brant blomsterbacke med utsikt över Airolo. Senare måste vi stanna helt ofrivilligt, ity att motorn började koka eftersom kylarlocket var buckligt. Erik hämtade smältvatten i en bäck i en vinflaska. Allt vatten kom ej till användning, men vi hade sen svårt att kasta bort vårt heliga St. Gotthard vatten. Bakom oss stannade en fransman av samma anledning och Stefan friskade upp sitt franska ordförråd för att ha en vänlig fras i beredskap, men det enda han kom på var: Je suis ici depuis hier. Så kom vi till Vierwaldstättersjön med Drottning Astrids kapell vid Küßnacht. Överallt fulla tältplatser. Det är inte så stor plan yta att vinka på heller i Schweiz. På ett ställe var vi hänvisade till en gård som hörde till hotellet. Hu, vad det var brant här, men ack vilken oförglömlig utsikt. Pappa körde oförväget upp den lodräta vägen bland äppelträden. Nedanför oss låg bondgården i sydtysk stil med massor av röda pelargoner i blomsterlådorna och så den här utsikten med Pilatus mitt över sjön. Det var svårt att gå och ställa upp tältet här på branten. Till slut gick det och vi lämnade stället och for in till den tjusiga staden Luzern. Här fanns mycket att se på: den urgamla träbron med målningar och språk à la Nostradamus ur stadens historia och alla eleganta affärer. Vi åt på Weißes Kreuz, Furrengasse: soppa, kött m. grönsaker o. efterrätt och öl, så gott och så billigt. Så kom vi hem och skulle i säng. Det var kusligt att åka upp för branten i mörkret, för man måste ju ha fart och det var så dålig väg. Vi klädde av oss med besvär, men tröstade oss med den vackra utsikt vi skulle ha när vi vaknade. Stefan: "Jag satt här och skulle lägga mig, men då märkte jag, att jag redan låg." När vi vaknade hade vi alla 4 rutschat ned mot tältväggen. Ja, hade inte den varit hade vi fortsatt ned i sjön. En av resans trevligaste stunder var att bada vid sandstranden i Vierwaldstättersjön o. sen sitta i baddräkt o. äta wienerschnitzel med tomater o. grönsallad, som gjorde sig bra med ölglasens skum på färgbilden. I Basel på stationen handlade vi lite mer choklad o. sen gick det rakt över den nya fina Autobahnen till Freiburg, där vi träffade Mutti och Cläre. Mutti bjöd på god middag i en park vid en liten sjö alldeles i närheten o. medan vi satt kvar o. pratade gick Stefan o. Erik på Der Bankraub in der Rue Latour. De skrattade ännu, när de kom ut och vi hämtade vid 11-tiden. Nästa morgon reste vi i god tid till Cläre, där vi hämtade Mutti o. så drogo vi gen Frankreich. Det var underligt att fara genom dessa gränstrakter, där så mycket blod offrats århundradena igenom. Uppför Schwarzwalds motsvarighet på andra sidan: Vogeserna. Vi drack kaffe här och Mutti var pigg och förtjust.
I Frankrike har dom så fina tältplatser. När vi kom till resans mål, Nancy, som verkade att vara en vanlig industristad, tvivlade vi på att hitta ett bra ställe. Vi följde pilarna i alla fall och kom till den mest storslagna slottspark där vi satte upp tältet på rekordtid inför ett hotande moln. Sen skaffade vi ett rum på hotell åt Mutti och åt en franskt utsökt middag på Café de Commerce. Slottet byggt av Stanislas Lescinski [nice try, Leszczinski ska det vara] var mycket imponerande o. det var fina belysningseffekter i parken. Det hela påminde lite om Dresden. Mutti var lycklig att återse hela slottsområdet så oförändrat, sen hon var här som ung flicka för 60 år sedan. Men pappas semester närmade sig slutet och det var bara att ila hemåt igen. Från hemvägen minns vi särskilt den vackra domen i Strassburg, den var mycket eindrucksvoll. Freiburg - Hannover var nästa dags etapp. Hotellet där innehades av en polska, som stolt visade oss omkring bland sina paradmöbler.
"In Schweden singt ein Herold Es lebe unser Gerold [Kiendl]. Es rufen Alle ferner Hurra för Marlies Berner." Dom gifte sig i Bremen 25 aug. Mormor hade ingen fest den dagen utan vi firade för oss själva. Pappa lånade ut bilen åt Rolf och Birr till en resa upp till Siljan en veckända. Stefan räknade med Margareta i augusti och när han kom med på AK undersökningen och skulle intervjuas av mor blev han klassificerad som egen företagare. Erik satte nu i gång med sitt enskilda arbete o. införskaffade från Stuttgart ett verk av Gebhardt för att rätt kunna belysa striderna inom Tyskland fram till 1870 från 1848 eller vad det nu var. Jag har läst det så många gånger men kan ej komma ihåg. Sonja Södergren ringde o. bad mamma komma till Statistiska och hjälpa till och plötsligt stod hon där som yrkeskvinna.
Brev från Tante Marga i Bremen den 29 september 1961 om Hammarskjölds begravning. Se även TV-utsändningen.
I Washington blev jag tillsammans med Saabs provflygare Olle Klinker gäst hos familjen Warren J. North i Bethesda, Maryland. North var en av cheferna i Flight Crew Operations och deltog i urval och utbildning av astronauterna. Jag fick uppleva en vecka fylld med föredrag och tillställningar. En av höjdpunkterna var när North tog mig med till sin arbetsplats vid NASA HQ (där han satt och studerade attitydkontrollsystemet på Mercury-kapseln) och jag fick se de fantasieggande dörrskyltarna: "Manned spaceflight", "Lunar and Planetary programs", "Nuclear Propulsion", "Life Sciences" etc. Här pågick i verkligheten allt som jag drömt om i 10 år (och blivit utskrattad för i skolan fram till Sputnik 1957)! Det var ju en oerhört spännande tid för rymdentusiaster. Gagarin hade flugit i april. Shepard och Grissom hade gjort "rymdskutt" i maj och juli, och Titov hade varit uppe i omloppsbana ett helt dygn i augusti. Bara 3 veckor efter Shepards flygning hade Kennedy utlovat en amerikan på månen under 1960-talet. Ingen visste ännu hur det skulle gå till: direktflygning? sammankoppling i omloppsbana runt jorden? dito i bana runt månen? en depå på månen innan människor landade? Hur var månens yta beskaffad? Och kunde människor klara en vecka i tyngdlöshet? Och jag var nog en av de första personerna i världen som fick se bra färgbilder av jorden tagna i omloppsbana. Den första lyckade obemannade färden med Mercury hade ägt rum den 13 september, och North hade imponerande och skarpa bilder i affischformat som just skulle överlämnas till högsta ledningen. Jag fick också träffa ledare för Gemini- och Apollo-projekten. En lunchrast fick jag se president Kennedy åka förbi i öppen bil vid ett statsbesök, jag tror av Sudans president. Jag tänkte på hur lätt det hade varit att genomföra ett attentat. Jag var imponerad av hur smidigt de dekorerade gatorna för statsbesöket: två brandbilar på var sin sida bildade en båge med sina brandstegar, som lindades i flaggor. Så fort kortegen rullat förbi, avlägsnades alla spår av festligheterna. /SZ
Efter den innehållsrika veckan hos familjen North i Washington, varom mera kan läsas i ett särtryck, som ska bifogas Liber, for Stefan till New York och bodde där först hos Tannenbaums, sen på Y.M.C.A. Med Greyhound-buss reste han sedan till Redgraves, där han blev mottagen med öppna famnen som Rolfs bror. De vackra höstbilderna är hämtad från den bilresa familjen gjorde med Stefan upp i bergen. Tannenbaums bodde ute på Long Island. Det var generöst av dem att ta emot en främmande gäst från Europa, men jag flyttade in till YMCA på Manhattan efter några dagar för att slippa de långa resorna in till stan. Såg mig omkring i New York: Wall Street, Broadway, Rockefeller Center, Central Park, Harlem på 125:e gatan. Av American Rocket Society's konferens minns jag främst industrins utställning med modeller av kommande rymdlaboratorier. Efter konferensen reste jag med buss till Virginia, där Rolf tillbringat ett år 1958-59 hos familjen Redgrave i Fredericksburg. Sedan tillbaka till New York för hemresan. /SZ
Stefan översatte Tomtebo-barnen för att skicka till barnen North och Zito.
Julhälsning från Renate Henschke f. Zenker den 21 december 1961.
Så sent som 17,45 på julaftonen har Liber aldrig gått i press. Men nu är den i alla fall färdig, om ock texten är gles de sista sidorna. - Från Eric Oxenstierna kom hans sista bok Wir Schweden. Men när vi nu sitter och väntar på Tibblin [lagårdskarlen] är det med saknad vi tänker på Tant Eva, som sitter ensam och ledsen och klen på hemmet i Tillinge. Erik har fått ett bra betyg, men nog ska vi skriva mycket tyska stilar inför vårens studentskrivning.
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||