I fält. Arbogaborna ha i det hela varit ett lojalt folk. De visade trohet mot Magnus Erikson i det sista 36, de följde Karl Knutson villigt i alla hans strider, de kämpade i Sturarnas och Gustaf Vasas led, och när det en gång i tiden blir fråga om att välja mellan Sigismund och hertig Karl, så visar sig denna trohet däri, att de gifva företrädet åt Sigismund såsom bäraren af det gamla.
När uppbåd kom till krig, skulle »rotarna» utrustas. Borgmästare, byfogde och råd utnämnde gemensamt deras höfvidsmän. Borgmästarna skrifva ut skatten för utrustningen. Förskott göres af enskilda personer och kräfves ut efter rotarnas återkomst af det tagna rofvet. Hästar och harnesk inköpas stundom af en, oftare af flere i bolag. Ofta händer det, att både häst, rustning och »pilt» lånas »på örligit». Ägaren, som efter krigets slut kräfver åter sina tillhörigheter, får ej sällan det svaret, att de blifvit tagna. Höfvidsmannen ombesörjer anskaffande af, hvad hans trupp eller rote behöfver. Guttorm sålde en häst åt sin rote och tog betalt för den. Efter krigets slut tog han igen hästen och hade så både häst och pengar. För mindre hederligt folk blef kriget en förevändning att komma ifrån både skatt, skuld och återbärande af anförtrodt gods 37. Stundom hände det, att i utrustningens brådska flere personer kräfde ut skatten för en och samma rote; likaså att den utnämnde höfvidsmannen afsade sig uppdraget. År 1487 vardt Birger i Staff »nempd i utresona till en hofwisman ok han ville ekke fara uth». Hvarje militärisk expedition kallades »utresa». Krigsskådeplatsen hette »marken». Krigskamraten kallades »kumpan». Vapen, som nämnas, äro spjut, pik, hillebard, hjelm, järnhatt, sköld, kräfveta, brynja, maljekrage, pansar, harnesk, armborst, spannhake, byssa, svärd, bäzlare (värja), yxa, pulyxa, stridshammar, stålhandskar.
Före hvarje afmarsch begåfvo sig rotarna till kyrka eller kloster för att få vapen och fanor vigda.
Så foro medeltidens arbogabor ut i striden. Östersjöns saltskum yrde kring arbogaskutorna, som förde krigsfolk till Gotlands undsättning eller återtagande. År 1453 deltogo i en dylik utfärd Matts i Boo, Martin i Vretaberga, Jon Helsing. Året förut hade det burit i väg till Skåne. Där voro harneskklädda arbogabor med, när Lund med sina 20 kyrkor gick upp i lågor, så att det aldrig kunnat resa sig mer och blifva, hvad det varit. Många år efteråt talades om det tåget i Arboga.
Några år senare finna vi arbogabor bland Tord Bondes belägringshär för Danaborg i Småland. De, som då voro med, hette Rawal Finne, Matts Rumbo och Nils Kok. Det blef en lysande seger, som åter vanns öfver danskarne genom intagande af detta fäste. Herr Tord var med öfverallt. Han såg Rawal Finne slappa af i striden, red fram och ryckte af honom armborstet samt gaf det åt Matts Rumbo i stället. Detta omtalas i Arboga 1459. Tord Bondes bedrifter mot danskarne förtäljdes i många led, och så länge Matts Rumbo lefde, visste man nog i Arboga, hur omtyckt han var af sitt folk.
Ragals Ingelson och Laurens Olson voro med vid Stäkeborg, där biskop Kettil, vaken som en general, anförde den svenska hären. Stockholm belägrades af Kettil samma år. Där var Anders Nilson, arbogaborgmästaren, höfvidsman för bönder och köpstadsmän. Lars Hakonson från Arboga begärde permision för att »fara hen sitt ärende oc igen kommande», men erhöll nej till svar. »Hvar som fara vill, han fare på sin egen ord, men jak förbjuder dig föra folket af marken, utan den som lof och lösen hafver för sik». Som bekant inträffade dessa belägringar under den korta tid, som biskop Kettil, af missnöje öfver ärkebiskopen Jöns Bengtson Oxenstjärnas fängslande, ställde sig på det svenska partiets sida, hvaraf följden blef Karl Knutsons återkallande. Som vi ofvan sett (pag. 44) måste Karl strax begynna belägringen af Stockholm och begär i en skrifvelse till Arboga 30 vapenföra män.
Ett par år senare blir Arboga själf krigsskådeplats. Att tillståndet var osäkert, synes däraf, att en präst ligger i sin säng med tre spända armborst.
En af de mest omtalade krigarne i Arboga är då Guttorm, höfvidsman för en af stadens egna rotar (se pag. 152). Guttorm är rå i tal och ord, som en af 30-åriga krigets bussar. Han tyckes ha mycket att säga i byn, och en af dess gator bär namn efter honom. Liksom han tar fångar i krig, är han flink och färdig att gripa tjufvar i fredstid. I Linde hade han gripit en sådan tjuf, som visat Guttorm i en källare, där det fanns en bägare, full med silfver, och där hade funnits ännu mer, »men jag fick inthe aff the bytene», sade Guttorm (1472).
När herr Iwar drog i fält mot kung Kristian af Danmark, voro arbogaborgare med. I slaget, som då stod mellan dem i Västergötland, kom Anders Raulsons 38 dräng, Nils, ohindrad af slaget, med Anders Raulsons häst. Att slaget vid Brunkeberg står nämndt i protokollen, hafva vi ofvan sett (pag 52). Hufvuddrabbningen var nu vunnen, och i de strider, som följde, var segern redan på förhand gifven för svenskarna. Knut Jonson hade mist en häst i örligit, hvilken togs ifrån honom med våld. År 1473 kräfver Matts skräddare hästen tillbaka, såsom dess rätte ägare. Samtidigt löpte arbogaskutor ut med krigsfolk. En mördare bekänner 1473, på tillfrågan, hvarifrån han fått ett silfverbälte, att han var med Staffan Olsons 39 tjänare till sjöss, då fick jag det »till rofs». Bengt timmerman, Nils Anderson och Rawel med röda håret fingo 1487 skatta 1 »fetter» och en »skello», som de tagit i skäriogarden, då de voro ute med Matts Pederson 40, troligen under Sten Stures krig med Iwar Axelson. År 1489 är Kappolasse inför rätta och säger, att han skall kräfva den rote, som han utgjorde till Gullberg, han och ingen annan. År 1495 (under ryska kriget) heter det, att Peder Jönson lofvade för Mattis, som Krookfot hade tjänt, att han ville betala både hans skatt och så hvad som honom kan tillöpa till utresa i denna tillkommande höst. Samma år heter det, att Anders gullsmed och Magnus Nilson skattade för Jens Jarls rote. Vid samma tid lågo trupper vid Elfsnabben.
I protok. för 1496 heter det: Jeppe Anderson, som höfvidsman var för folket, och Nils Gregerson, Nils Olson voro uppe på rådstugan och lade sin hand på boken och svuro, att de när voro i Älsnabben, då som Jon Grytars dödde, Gud hans själ nåde, då svuro de, att han var »blodsputande» och dödde af »retti pestilentia», och var honom åtsport, om han skvlde något Maghens Iwarson för sin död. Då sade han både för sin scriptafader och för dem, att han intet skylde Maghens Iwarson annat än godt.
Samma år nämnes skattning åt Olof Ingwallsons rote. År 1501 begynna åter fiendtligheterna mot konung Hans, efter dennes nederlag i Ditmarsken. År 1502 vart Nils Anderson förelagt, att han skulle fly sin rote sitt harnesk åter inom 14 dagar, vid hans 3 mark. Samma år heter det, att Olof Svenson och Jöns badstugukarl voro ej ute mer än 13 dagar, förr än de »vart hugne».
Efter Sten Stures död nämnes icke mer något deltagande af arbogabor i de följande striderna till medeltidens slut. Vi kunna icke säga hvarför. De hade i alla fall fått taga en ärorik del i striden för Sverige.
De hemmavarande hade, äfven de, fått draga sin tunga. Där skattades både silfver och guld, både krona och krans, den bästa kjorteln och den enda gullringen. Där skattades både radband och kors, och var det än den ringaste sak, som togs ut, så vardt den i alla fall, om ock under tårar gifven, ett offer på fosterlandets altare.
På färdvägar. Peder Olfson från Stockholm var en dobblare och blef 1457 i Arboga bestulen på en tärning. En annan Stockholmare kallas »flutestock», därför att han var ingestädes borgare. Stockholmarens äfventyr med Margareta är ofvan nämndt. Lars Djekn är gårdsägare här och nämnes 1453, 1458. Detert Krake, rådman i Stockholm, 1454. Albrekt von Lanken 1458. Lambrikt Westfal, borgmästare i Stockholm, deltar 1469 i en rätt jämte Karl Knutson. Herr Lodwig, borgmästare i Stockholm, 1472. Matts, borgare i Stockholm, ger donation till Helgandskyrkan 1496. Hartwik, borgare i Stockholm nämnes 1506.
Strengnäs. Biskop Sigge träffas ofta här. Herr Birger Kanikson i Strengnäs uppbjuder 1462 en gård i Arboga, som han fått i pant af Jon Person i Magnäs. År 1471 var en arbogaflicka, Sigrid, i Strengnäs samting. Där gick hon ut och gick med en munk, men hade vid återkomsten förlorat sin nya hatt. Saken föreföll något mystisk och anmäldes för rätten i Arboga. Samtalet i Jöns Olsons stuga i samtingsmarknaden 1474 och de förflugna orden om Nils Sture hunno fram ända hit. Fårstölden på Hufvudskär, hvarför Eskild i Arboga blifvit beskylld 1466, var föröfvad af en strengnäsare, Martin Botvidson. År 1488 berättas om ett slagsmål mellan en vibybonde och en arbogaborgare på hemfärden från Strengnäs samting. Herr Hans Larson från Arboga var biskop Korts kaplan. Biskopen ägde själf hus i Arboga, som han hyrde ut åt Rawal läkare. En arbogabo hade fordran af en klerk i Strengnäs och reste dit för att kräfva, men kom åter och »fick intet». Kaniken Erik Kagge i Strengnäs hade i Arboga en gård mellan 4 gator, 1492 köpt af Laurens Jenson och 1496 såld åt borgmästar Joan Sommar. Denna gård låg mellan 4 gator och näst östan för herr Knuts stenhus, det lilla stenhuset. Mäster Anders i Strengnäs ägde 1504 en tomt, kålgård och stallar i Arboga, skattade för 18 mark. Möjligen äro Joan Sommar, borgmästare i Arboga, och Magnus Sommar, biskop i Strengnäs, släkt 41.
Skarabiskopen Brynolf uppbär 1485 genom sin sven en fordran han hade af en vestgöte. Borgesmännen fingo betala.
Västerås. Anders Finne gaf i sitt yttersta 1/3 i en räfskinnskjortel till Västerås kloster 1458. Hustru Ragnilla gaf 1464 till domkyrkan 4 mark. Västerås kloster kräfver 1467 ett fat järn i Arboga af Peder skräddare. År 1473 gjorde Hans Gullsmed i Arboga en marknadsresa till Västerås, men söp sig full och vardt bestulen af sin pilt, Lasse, som, medan Hans sof ruset af sig, tog »näfva fulla» med penningar ur hans skrin. Jöns Japsons stora testamente till domkyrkan är ofvan nämndt (pag. 122). Måhända visade domkapitlet sin tacksamhet genom att utse herr Jon Niculai och Jöns Japson till ombud för domkyrkan. År 1473 återkallade hustru Katrin, Jon Bondes hustru, sina gåfvor i gården, som hon och Olof Hedmanson gåfvo till Västerås domkyrka. År 1477 är Nils Niculai, kanik i Västerås, här och stadgar om tidegärd i den nya kyrkan. Samma år säljer han tomt nordan ån i Arboga och ger värdet därför till Helgandskyrkan för sin och sina föräldrars själar. År 1485 omtalas hustru Kadrin, fordom mäster Japs deghia var, i Västerås. Samma år blef en bortlupen arbogapiga gripen i Västerås, men slog sig undan »nu i höst här nest». Herr Erik i Västerås och hans moder, hustru Katrin, skifta den jord de äga i Jälsnäs 1487. Herr Vidike præbendatus är i affärer i Arboga 1492. Henrik præbendatus, ombud i en arfstvist, 1493. En gård, tillhörig domkyrkan och liggande östan för Olaff Bräningx gård, uppbjöds 1499. Herr Laurens, domkyrkans syssloman, säljer 1529 till rådman Erik Larsson i Arboga en gård på domkyrkans vägnar.
I Västerås domkyrka ligga Nils Boson Sture och Svante Nilson Sture begrafna 42.
I Västerås fornminnesförenings museum finnes en altartafla från medeltiden med öfverdådigt realistiska munktyper.
Örebro. Riddare från Örebro, som gått bakgator i Arboga, nämnas 1454. En annan riddare hade 1468 här blifvit bestulen af en misstänkt kvinna, Katrin Fläsk. Hustru Margit, Jöns Torbersons hustru, hade gifvit en bod i Arboga till Örebro kloster, som 1476 anammas af priorn i Örebro. I Lars Björsons testamente fick Örebro kloster 5 mark.
Eskilstuna johanniterkloster fick af Birger Jönson i Arboga en bod 1482. Peder Jönson i Eskilstuna (den förres broder?) hade 9 år förut köpt en gård i Arboga väster i byn af Bengt skräddare. Unge Janson i Arboga hade till Eskilstuna kloster gifvit en gård, som 1485 uppbjöds af Jöns Japson 43. Anders Raulson uppå klosterberget vid Eskilstuna kloster, sålde 1487 en gård i Arboga nordan ån, mellan rike Lasses och Anders i Holmom gårdar, åt Joan Bonde.
Källarlemningar efter det forna, rika Johanniterklostret, som af Gustaf Vasa förvandlades till kungligt slott, synas än i dag invid gamla kyrkogården. Flere af de forna klosterväxterna ha dröjt sig kvar på den gamla grunden. De resliga askarna, som finnas äfven här, ha skuggat författarens första hem.
Från Enköping äro 2 franciskanermunkar på besök i Arboga, 1487 broder Sven Nilson, som fordrar arf efter sin syster, Olof målares hustru, och 1498 broder Laurens Erikson, som då äger en gård västan för Olof Larsons.
Från Linde, eller Lindens berg, berättas idel tjufnader. Vi ha nyss talat om Guttorms äfventyr. År 1500 vardt fången i stadens järn en het Peder Djekn och hade slagit en man på Lindens berg, hetande Lasse Erikson. Det var för att taga denne Peder Djekn lös, som Peder Stub gjorde en samning.
I Fellingsbro nämnes 1460 herr Halvard Peters dalakarl, kanik i Västerås och kirkioherre i Felandsbro. Han upplät detta år en gård i Arboga åt Eskil Ormason, borgmästare i Arboga, »hvilken gård ligger näst sunnan Peder Porsöls i hörnet». År 1471 uppböds herr Halvards gård. År 1473 säljer herr Halvard sin gård nordan ån, »sunnan: den gard, som nu Jösse Anderson eger, och löper gården nedher till aane vestan allmenningen, som ned till kloster badstufvone löper» 44. En annan fellingsbropastor var herr Knut Pederson, kanik i Västerås, som i Fellingsbro satt tillförene. År 1492 gör herr Knut ett stort byte med erlig oc velbyrdig man Jens Iwerson, som emot herr Knuts gård i Arboga åt honom öfverlåter en tomt i Arboga jämte Östuna kvarn och jord i Forsby och Hökasta, som mottogs af Jon Bonde, borgmästare i Arboga, på herr Knuts vägnar till evärdelig ägo.
Torpa kyrka står ännu i mycket kvar i samma skick, som då herr Hans i Torpa med tungt sinne reste in till Arboga för att anmäla, att han blifvit bestulen på en sked. Tjufven fick hänga i galgen, men Nils Ingwallson, som köpt skeden af tjufven, var en hederlig karl och betalte herr Hans dess värde. Herr Holvids tjänare stal ur fäbodarna där samma år. År 1519 är åter en tjuf framme och stjäl en sked af prästen i Torpa. Samme tjuf hade stulit 2 skedar, 8 mark och 2 öre reda penningar i Tiveds kloster. Att han vardt hängd, faller af sig själf. Knappast bättre gick det för torpabonden, som kom försent med rågen till Rawid. Han vardt kastad i kistan och behöfde säkert några handfasta vänner till hjälp för att komma ut. Himmelsberga i Torpa nämnes 1519. Af samma år är ett konfirmationsbref för pastor i Torpa, herr Olof, utfärdadt af biskop Matthias Gregerson i Strengnäs, han som var danskt sinnad, men som fick sätta lifvet till i Stockholms blodbad. Sockenborna förmanas i detta bref att visa sin nye herde vördnad och lydnad samt ordentligt betala tionde, vid kyrkans stränga straff. Herr Olofs företrädare visar sig af detta bref ha hetat Matthias.
Bland Torpa kyrkas fornminnen märkas, utom sittnischerna i kyrkoportarna, stenrelieferna å kyrkans utanvägg (en af dem föreställande syndafallet, 2 andra lejon — med ridande figurer). Alfreskomålningama inne i kyrkans hvalf öppna för oss en ny värld, den, hvari Brigitta och franciskanerna lefvat. Ansiktena visa tärda, drömmande drag. Här se vi Adam och Eva, ängeln med det bart huggande svärdet, Adam och Eva på flykt, kampen i örtagården, Kristus inför Pilatus, korsbärandet, korsfästelsen, nedtagningen, uppståndelsen. Till vänster nederst på triumfbågen finna vi omkring Kristus på korset bilder af samtida, såsom biskopar och präster, äfven en munk med tärda, intelligenta drag. Färgen i dessa målningar, som verka likt en syn, äro klara och harmoniska. Medeltidens fromma, asketiska svärmeri har fått ett vackert uttryck i de afmålade figurernas vemodiga, intelligenta drag, med de klara, stora ögonen. Ingen oren blandning af världsligt och andligt, såsom i den senare medeltidens orena drömmar. Allt är rent och andaktsväckande här. Altartartaflornas bilder äro friska, rundt fylliga kroppar, men med ett högt allvar i ansiktsuttrycken. Den senare medeltidens innerliga, drömmande, fridfulla uttryck saknas ännu, men den smäktande sinnlighet, som vidlåder dem, är också borta. På fotstället framställas omkring Kristus de fyra västerländska kyrkofäderna, Augustinus, Ambrosius, såsom biskopar, Gregorius den store med påfvemitra, Hieronymus i kardinalshatt och med radband, hvilket senare är en anakronism, då radbanden först genom dominikanerna blefvo införda. Å orgelläktaren förvaras ett kolossalt triumfkors, en mindre, blodstänkt kristusbild, en tronande mariabild. Så framställes Maria redan i katakomberna och långt in i medeltiden. En S:t Görans bild är af hög ålder. Drakens form, hvarpå han trampar, är från korstågens tid, liksom korsriddarskölden. En äldre altartafla, med knubbiga och lefnadsfriska bilder af Maria och barnet, har å flygeldörrarna målningar af 8 kvinnliga helgon. De äro Karin af Alexandria med hjul, Dorotea med korg, Ursula med pil, Karin af Siena med ring (Kristi brud), Agatha med tång {martyrredskap), Margareta med draken, Barbara med torn, Maria Magdalena med smörjelsekar.
Vid anblicken af minnesmärken, som dessa, glömmer man århundraden, som skilja, och känner sig vara ett med de gångna släktena i kärleken till den eviga värld, som var det högsta för dem, liksom den borde vara för oss.
Vi göra nu ett besök i Medåker. Medåkers lasse var en svår karl. Han vardt stämd 2 resor, förmodligen för våld i Arboga. Beskedelig man herr Jöns i Midakir var säkert af ett fredligare lynne. Han lefde 1485. Abbedissan i Vadstena, Anna Germundsdotter, har 1521 kvitterat uppbörden af vårfrupenningen för Medåkers socken. S:t Göran har varit en af Medåkers patroner, liksom S:t Erik. Fn skriftklocka af mycket vacker klang finnes också kvar.
I Säterbo vardt julafriden störd 1511. S:t Olof och S:t Anna, som nu stå i en kyrkbod, fingo då sorg öfver sin socken. Från Torshälla kom 1484 till Arboga Olof Luden, troligen i tulubb. Herr Peder i Björskog var med biskop Lydeka 1474. Därefter har han tagit sig en lång funderare till 1484, då han gaf sin donation till hospitalet. Själf hade han ärft en gård i Arboga och var, liksom så många andra präster under medeltiden och senare, arbogabarn. Herr Magrisin var hans efterträdare 1493. Hans rätta namn var Mauritz. Sighrsberg nämnes 1493. Eljes möta vi folk från alla trakter af Sverige. Hans i Venla i Dingtuna 1488. En klockare i Jäders socken kom hit till Arboga 1485 och sade, att Hans Åkeson hade sakt uppå honom, att han hade stäglat en man i Lödessa oc annan hängdh ther sammastäds. Naturligtvis vardt det stämning af. En bonde från Selle (Selaön) har förirrat sig hit 1507. Här råkade han att i hastigheten gifva Anders åkare en »kinnpust», som han fick betala.
Så lefva medeltidens människor sitt lif, som vi redan hafva lärt känna det. Det var ett lif, fullt af oro, men för oss är det som en dröm, då vi bläddra i de gulnade protokollen och den ena gestalten efter den andra vaknar til! lif och för ett ögonblick skymtar förbi, för att försvinna i det tysta land, hvarifrån ingen vänder åter. Men öfver medeltidens grafvar ljöd själaringningen med hälsning från ett annat land, och de lefvande bådo alltjämt för de döda.
