Det gamla Arboga bestod till större delen af små, låga envåningshus, med tak af torf eller näfver. Ett och annat hus var byggdt med öfverskjutande öfvervåning och loft inåt gården, hvaraf ännu några kvarlefvor finnas. Hvar gård bestod af långt flere hus än i våra dagar ⁴⁰⁰. Utom löften sträckte sig stundom åt gatan eller torget efter husets längd en täckt gång ⁴⁰¹. I trädgårdarna begynte vid 1600-talets slut lusthus att byggas.

Genom regleringen 1650 synes staden icke i nämnvärd mån ha fått sitt utseende förändradt. Den hufvudsakliga ändringen bestod däruti, att gatorna rätades, hvarvid de, som för stadens heder miste något af sina tomter, fingo ersättning af nästa tomt. Kakubergsgatan drogs rätt norrut öfver torget i brons fortsättning. Rådhusgatan, som blifvit belamrad med byggnader, gjordes öppen och fri, en ny stor gata utmed ån neder ifrån stora bron ville landshöfdingen 1648 ha till stånd, och dessutom blef Tullgatan eller Stora Nygatan vidgad. Järntorget tillkom. Mest förändrades södra stadsdelen, där borgerskapet före 1650 hade byggt afsides ute på vreten (se pag. 55. a. 1) ⁴⁰².

Äldsta kända kartan är ifrån 1670-talet och bevaras i landtmäterikontorets arkiv i Stockholm ⁴⁰³. Vi anföra efter denna karta samt egna anteckningar om gårdarna följande ⁴⁰⁴:

Söder om torget låg stadsgården, under medeltiden tillhörig Juleta kloster ⁴⁰⁵ (I, 42, 133), Hans Tysk 1606, Jon Stark (borgmästaren), Lars Stark, rådman, af denne förpantad till borgmästar Cleophas Antoni. Inköpt till stadsgård 1628. År 1733 försåld till borgmästar Schwede, som byggde upp honom på nytt. Efter Schwedes död 1740 såldes gården till kapten de la Grange och ägdes sedan af d:r Gahn.

Väster om torget, där Jöns Japson under medeltiden bott, n. v. grosshandlar L. Lundborgs gård, ägdes fordom af Lorens Höjer. Uppbyggdes under kriget af Welam Petre, som därmed förenade Lars Björs gård ⁴⁰⁶. Efter Welam Petre blef hans måg, häradshöfding Christiernson, ägare. I början af 1800-talet innehades gården af postmästar Wahrenberg. Här bodde konung Fredrik I 1731, här afled storhertigen af Baden 1801.

Norra delen af torget var förr bebyggd ända ned till rådhushörnet. Där låg Store- eller Fogdegården, fordom tillhörig kungsfogden Anders Larson gammal. När denne blef affälling och rymde till Polen, indrogos hans gods och gårdar. Storegården såldes då till Carl Bonde, af denne till Erik Gudmundson och öfvergick från honom till Erik Göranson klensmed. Sedan nämnas såsom ägare handlanden Cupp och prosten Tajardt, som var den siste. När gården 1756 inköptes af staden och refs, fingo de kringboende betala för den fria utsikten per fönsterluft ⁴⁰⁷.

Den forna Kungsgården, n. v. doktor Vettergrens gård, med anor från Eriks af Pommern, Margaretas och Rawids dagar ⁴⁰⁸, ägdes i början af 1600-talet till sin västra del af Hans Leffler, hvarefter hans måg, Henrik Barkhusen, inköpte äfven den östra delen. Sonen Johannes Barkhusen, faderns successor som borgmästare, ärfde gården, som sedan tillföll hans måg Casten Feiff ⁴⁰⁹, och äfven innehades af dennes svåger Ehrenpreuss. Gården kom sedan till släkten Vestén, far och son, därefter till släkten Stenberg, far och son, och därifrån till n. v. innehafvaren.

Tomten öster om torget och norr om rådstun innehades 1661 af Robert Petre junior; det n. v. huset byggdes af handlanden Pipping, flykting från Finland (omkr. 1717), innehades sedan af borgmästar Tenggren, af Lohman ⁴¹⁰ och af rådman Kihlberg.

Väster om torget i södra hörnet af Västerlånggatan hade gamla rådstun stått ⁴¹¹. Platsen försåldes 1658. Här bodde ock i lifstiden borgmästar Abraham Hult.

I Ahlöfsska huset bodde i början af 1800-talet krigsrådet Dahlfeldt, hos hvilken Carl Johan vid sina besök i Arboga brukade taga in. Huset var byggdt af Tessin d. y.

Gården vid sydvästra ändan af bron, sunnan ån, förr antonitermunkarnas, tillhörde bland andra tullnären Nils Berg, sedan släkten Kraft. Målaren Per Kraft den äldre föddes i denna gård. Per Kraft d. y. fabrikör. Gamla traditioner äro försvunna, stil och färgkänsla ha försinat och gifvit vika för en falsk och pretentiös bourgeoisiesmak.

Den vid sydöstra ändan af bron belägna gården, troligen den fordom s. k. källargården, å kartan (kopierad 1743) kallad Lejonhufvudska gården, hade en tid innehafts af borgmästar Lars Esaiason, därefter inköpts till stadsgård och 1700-1707 under kriget stått öde.

Den s. k. lagmansgården, eller montanska gården, i sydöstra hörnet af Kungsörsgatan och Kapellgatan var gamla kapellansgården.

Vid bäcken, sunnan ån och nere vid ån, bodde på 1600-talet herr Gustaf Soop. Öster om bäcken, i medeltidens »biskopsgård», bodde herr Fleming.

Om husens inredning kunna vi få en mycket noggrann föreställning genom urkunderna. Äfven de enklare borgarehusen hade (1687) sina bänkedynor, pell-säng, bonader och förlåter, sina tenntallrikar på väggarna och kanske något konterfej med svart eller förgylld ram, eller spegel med svart dito. I kistbänken och skåpet funnos klädningar, täcken och böcker förvarade. I salen gick ofta en täckt källargång. På långsvalen, utåt gården, lågo stegar och fiskedon.

Rikare anblick möter oss vid inträdet i de förnämas hem. I stora salen å Öster-Herrgården se vi (1687) bordet med nerskt täcke, den blåa skänken med gallerverk och dörrar, och framför allt de rara konterfejerna rundtorn väggarna, af Gustaf Adolf och hans fältherrar Horn, Wrangel, Brynell Lilja, Wittenberg, Königsmarck, Wachtmeister, Torstenson och Banér. Se vi närmare, varseblifva vi drifna fruktskålar, kylfat, de ovanliga tapeterna på väggarna. Träda vi så in i h. excellens' eller i hennes furstl. Durchl:s eller i fröknarnas kammare, träffa vi konterfejer och schillerier som förut, men fröknarna ha ingen sänghimmel, blott en bordsäng.

Vi göra nu (1695) ett besök på rådstugan. Å norra sidan af västra gafveln iakttaga vi medeltidstegel med munkförband, omkring 4-5 alnar högt från marken. Därinne är ett skrank framför landshöfdingens fyrkantiga bord, ett hästskobord för rådmännen med rödt sammetsbordtäcke. Rådmännen sitta på ryssbeklädda stolar. Rundtorn muren bänkar med gamla fransar åt de 24 äldste. Ett rödt kläde hänger kring muren. Ofvan bordet hänger en silkessträng, som leder till en klocka i förmaket. Inom skranket hänger 1 armbössa. Själfva skranket är af bräder, som före-skrifna clausurer innesluter, med 2 dörrar, 2 par gångjärn och 1 hake, hvilket understödjes och upprätthålles af två vridna uppståndare af järn.

Å väggen sitter en stor oljefärgstafla i svart ram, föreställande Kristus inför Pilatus (Se I, pag. 69). Några andra taflor synas ej till, men 1744 återfinnas de af Måns Carling beställda schillerierna i vaktmästarens förvar. Dessutom fanns där 1 silfverskylt att bära vid ämbetsförättning, och 1765 stadens stenar, 1 slagsvärd med slida, 1 schavott med järnring och trappa, 1 flygande örn af koppar, förr å rådhustornet, nu å rådhustaket, och vaktmästareämbetets staf med silfverbeslag å 3 ställen ⁴¹².

Stadens nöjen voro comedier på rådhuset, bollslagning på brändtomten, dans och lek samt förklädnader och upptåg. Vid dryckesgillen voro trumpetare med att höja glädjen ⁴¹³. Djäknesången bredde poesi öfver borgarnas lif, både i glädje och sorg. Orationer höllos af lärda män på rådhuset. Genom djäknarna, som alltid funnos att tillgå, fingo äfven borgardöttrarna bildning, där de ej togo lektioner af kollegerna, prostens adjunkt eller kaplanerna. Om fru Pape, borgmästarinnan, berättar Almgren, att hon lärde ungdomen spela franska comedier och reste i botaniken. 4 arbogaflickor ha blifvit biskopinnor ⁴¹⁴. Ett drag af mystik framträder ofta i folklynnet. Paracelsus var en favoritläsning äfven under den franska smakens tid, och det underbara, gåtfulla i lif och natur fängslade både unga och gamla ⁴¹⁵. I den gamla psalmboken flödade ännu den varma strömmen af trosinnerlighet och hjärtefröjd och glädje i Gud, hvilken som en hemlandssång gått ifrån franciskanertiden till »upplysningens» tid, vare sig den tonat på koralens melodi eller lånat den andliga dufvoröstens kvitter. Det fanns mera vittnesfrimodighet och mindre själfsökande i de gamles troslif. I Kristus förenas dock äfven gamla och nya tider. Tidsafstånden försvinna, när vi känna, att hjärteslagen äro ett. I det inre lifvet få vi dock sällan tränga. Det är mera det yttre lifvet, seden, såsom den genom kristlig uppfostran gestaltat sig under sekler, som möter vår blick.

Vi ha ofvan talat om fattigbröderna på hospitalet. I visitationen 1697 heter det, att de sins emellan alltjämt bedja, prisa och lofva Gud med böner och andeliga visor och psalmsjungande. Vid sidan af sådana drag fortlefver medeltidens mörker, förbannelser (pag. 62), undsägelser (pag. 84), hexeriet m. m. Prubban och stocken ha endast flyttat ur klostret i skolan. I skog och sjö husera hedendomens rå och troll som förr. Kyrkan står ännu medlande mellan folket och Gud. Utan att det tages noga med sinnesändring, blir kristendomen för de flesta lag, och lifvet i Gud förväxlas med kristlig sedvänja. Att där funnits troslif i alla tider, veta vi, ty Guds ord återvänder icke fåfängt. De gamlas bibel och andaktsböcker äro mycket slitna. En af de gamlas skönaste sidor framstår i handtverksskråen, där åldermännen verkligen voro fäder, och deras underordnade fostrades med kärlekens tukt som barn.

Redan under medeltiden funnos här en mängd handtverk och yrken. Laggare, svärdslipare, sporasmider, murmästare, verkmästare, knifsmeder, guldsmeder, skinnare, skomakare, bältare, fassmästare, skredare, öfverskärare, skeppmän, bastukarl, fiskare, bergsbrytare, kirkiomestare, hjulmakare, källarsven, grytgjutare, bårdskärare, skipbyggare, tegelslagare, bergbrytare, lekare, glamare, kalkbrennare, stenakare, barkare, skinnare, pukamager, myntmästare, perlestickare, kalkslagare, tjärabrennare, kolbrännare, mölnare, köpman, kannegjutare, köpslagare, sämskare, salpetermästare. Hit kunna vi räkna: hofman, gästgifvare, tavernismän, krögare, hestabytare, läkare, allmosagubbe, klysnare, samt biddare (insamlare af allmosor för hospital och kloster). Säkkare har samma betydelse.

Med 1500-talet tillkommer klingsmed, beleskärare, plåtsmeder, rörsmeder, hofslagare, bildhuggare, lademaker, trådragare, lyktemakare (1560), salmaker, hölstermaker, plåtslagare, pantsermaker, faktor, klockegjutare, tornresare, båtsman, stalmester, skansmester, stensnider, förtennare, lodstöpare, pannesmed, trommeslager, hofslager, fogelskitte, harneskmakare, bösseskytt, meyar, lodstöpare, byskytte, bereder (beridare), skepshofvidsman, profoss, böfvel, mesterman, gårdskrifvare, svärdfejare, glasmästare (1598), klockeställare, rustmestare, skaffare (på vreten), slipare, styrman, heradsskrifvare, länsman, säjarmästare, smältare. Af nyare yrken (1600-talets) torde vantmakare, pappersmakare, konterfejare, under 1700-talet perukmakare vara de viktigare.

Sedan nu stadens minnen passerat revy för vår själs blick, framställer sig den frågan: Finnas af de gångna tiderna inga synliga minnen? Staden själf ligger på sin forna plats, ån rinner som för århundraden sin väg emot Mälaren, södra skogens berg resa sig ännu, värnande om staden, drömmande ligga Vinbäckens och Ekbackens lundar som förr, kloster och Helgandskyrkan. Petri Pauli-kyrkan och Helge korskapellets murar trotsa ännu tiden midt ibland det nya Arboga, som i raka, prydliga husrader rest sig kring dem. Men af fädernas arbete — finns det något kvar, hvari vi kunna läsa deras tankar, ana deras kärlek till den värld, den kyrka, det hem och det kall, som var deras? Ja, vi äga det och sammanfatta alla dessa synliga minnen af konst och slöjd och handtverk under namnet antikviteter. Äfven om dem gäller, att det, som gjordes i kärlek, är det, som längst förblifver.

Från medeltiden ha icke få sådana fornminnen blifvit bevarade. År 1893 fanns vid Dalstorp nära Fröshammars gård ⁴¹⁶ en urholkad ekstock, något öfver 6 alnars längd, ovalt spetsig i båda ändar, 1 ½ alns bredd, 1 ½ alns djup, botten rundad. Å akterns ena utansida stodo de inbrända bokstäfverna MII, sålunda = 1002. Detta år fanns således kristendom och munkar här i trakten ⁴¹⁷.

Från 1200-talet förskrifva sig helgonbilderna i Säterbo, af S:t Anna, med Maria som litet barn å knäet. S:t Olof å tron, med trollet under fötterna, samt en kristusbild med krona i stället för krans, kjortel i stället för skört samt rak hållning och skobeklädda, icke korslagda fötter ⁴¹⁸.

Klosterkyrkan, i öfvergångsstil med låga stjärnhvalf, massiva pelare till sidoskeppet, är delvis af tegel, mest af gråsten. Det vida koret, det enda ursprungligen låga sidoskeppet, förhallen, den rikt smyckade gafvelu med nicher i lancettstil ⁴¹⁹, profileringen af pelare, portalfönstret å gafveln, de 3 smala gotiska fönstren å västra gafveln af sidoskeppet, måhända lämning af galleri eller gång i muren, de enfaldigt sköna alfreskomålningarna ⁴²⁰, från omkr. 1430, röja franciskanerursprung ⁴²¹.

Skifferstycken af den forna taktäckningen hafva nyligen funnits vid gräfning öster om kyrkan. Sköna helgonbilder, nu i Lilla Skedvi, hafva förr smyckat klosterkyrkan (se pag. 112, a 1). Förhallen, eller vapenhuset, fanns redan under medeltiden och talar om franciskanernas kärlek till de fattiga. Den sol, infattad i triangel, som nu pryder tornfasaden, liksom det nichornament, som sitter ofvan tornporten, äro reminiscenser från klostret. Spår af en äldre franciskanerportal vid sidorna af den n. v.

Det är ej få minnen från franciskanertiden, vi träffa i Arboga. Olika kors, johanniter-, franciskaner-, andreaskors, genombrutet kors, bildadt af klöfverblad å dörr i den forna komministergården, pag. 176, a. 2, kors å källardörr i forna antonitergården, pag. 212. Pelikanen såsom symbol af Kristus, lifvets träd, namnen »helvete» och »paradis», rådhusklockans inskrift (se pag. 107, a. 1), taflan med Kristus inför Pilatus, nu i sidoskeppet, triangeln omkring solen (vanlig öfver franciskanerportar), Maria, Johannes, Magdalena kring korset, nattvarden med Judas såsom girighetens sinnebild, martercrucifixet å munkklockan, evangelistsymbolerna, »hodie mihi, eras tibi» å grafskrifter, franciskanerbaneret i den uppståndnes hand å altartaflan, uppståndelsens symbol med det nya lifvets frukt (Erik Gudmundsons epitafium), det svarta träkorset å tornkammaren, S:t Annas beläte, änglar med nyckel och gissel, franciskanerliljan, hjärtan och kors såsom symbol, franciskanervigkors (se pag. 120), korstecknadt hjärta såsom S:t Francisci symbol. Medeltidens böneformel »för Guds skull och hans fattigdoms skull» är från franciskanerna. — Anropande af sol, måne, stjärnor och element i förbannelse likaså. Armodet, S:t Francisci brud, finnes å en grafhäll i sidoskeppets gång, följd af hund, med bedjande händer och rep om lifvet, jämte tron, hoppet och kärleken. Phoenix, symbol af uppståndelsen, å en grafhäll i landet — memento mori, I. H. S. med solgisslan, Lasarus, å järnhällar, med den rike mannen — måhända ock dufvan, bärgad i en kvinnas hand, medan en pil nedifrån afskju-tes (å grafhäll).

Stenhuggeriet har visat mästerprof, från vigvattensfunten, dopfunten i staden, till grafstenarna från 16- och 1700-talet, med sina än sköna, än sinnrika bilder, som förtjänade särskild afhandling ⁴²².

Af konstsömnad och väfnad finnas minnen i mässhakar, 1 i landet med Maria, Kristi moder, och evangelist-attributen, 1 i staden med Johannes och Maria under Kristus på korset. 1 predikstolskläde med Orfeus, spelande för djuren, nu i antiqvitetsmuseum, 1 kläde med inskrift: »Hjelp Casper Melchior Balthasar», 1 rödt kläde med Jesus, Petrus och evangelisterna, 1 dito med allegoriska djurbilder, se pag. 122 a, (de 4 sistnämnda förr i landet, troligen komma från staden), dopkläder med pärlstickeri, stolsöfverdrag af s. k. skånskt stolgynne, förr i landet, nu i antiqvitetsakademien. Altarduk, den innersta å stadens altare, broderad 1664 i plattsöm och schattering. En mässhake inne i sakristian från samma tid å hvitt siden som botten, därå blått, guld, grönt, rödt, silfver och guldtråd.

Metallarbeten: portklappar (medeltidrenaissance), dörrbeslag (drak-, lilje-, korsformer), rökelsekar, ljusstakar (trefotad med vridet skaft och 2 armar), ljusplåt (oval med snäckornament kring randen, i drifvet arbete), förgylld örn (stadsvapnet å rådstufvan), sigiller, stadens, gardianernas och skolans, ljuskronor (särskildt de dyrbara tvenne massiva), men också enklare från 1600-talet. Korsfästelsen i drifven koppar, relieftafla af Leonard Mejer i stadskyrkan. Crucifix funnet 1750, se pag 101. Kyrksilfret från 16- och 1700-talets början torde vara bland det dyrbarare, någon kyrka äger ⁴²³. Skepparskråets kolossala välkomma i koppar, nu i läroverkets samlingar, med årtalet 1712, 2 renässansänglar med palmer och inskriften:

»Mensch, trink und iss,
Gott nicht vergiss.»

Snickarnes arbete har blifvit mest bevaradt. För att ej tala om de gatubodar, hvaraf ett par i gammal stil ännu finnas, liknande vagnslider, med gafvel åt gatan, eller de utskjutande våningarna, eller löften i gårdarna kring kyrkan, äga vi i behåll af egentligt snickararbete kungsstolens (?) krön (invid sakristiväggen i stadskyrkan), korskranket i landet i renässansstil, med mussla, mäander och målningar å insidan. Af äldre dörrar och luckor finnas ett rikt urval, likaså af kistor och skåp, de flesta från 16- och 1700-talet. Borgmästarestol från 1500-talet (rådhusvinden), stolar af franska barock-och rococcostilar, taburetter, speglar, de intressanta epitafierna i kyrkan från renässansen till barock och rococco, altartafla med bilder och crucifix, skyltar, såsom skepparskråets från 1788 med neptuner (hafsmän) i fiskstjärtar å sidorna, dörrspegel i tarsia i Mannerstråleska gården, fint arbetad träpokal från 1500-talet, likbår å gymnasiivinden med rik förgyllning (efter uppgift paradsäng för Carl XII:s lik), narrmaskerna å tornkammaren, (I, 100).

Målning: alfresko-, takmålning i Katarina Stenbocks gård, i n. v. fabrikör Crugs gård (1600-talet), i borgmästar Schwedes gård (1700-talet). Paneler, målade i 1500-talets stil, i stadskyrkans bänkar, strax norr om sidoskeppet, fordom säkert tillhöriga korskranket. Målade tapeter i form af bonader (Öbloms gård), altartaflans målningar (af Christian von Thumb?), landskyrkans altartafla (kvinnobilderna å predellan af v. Eycks skola), Måns Carlings bilder (pag. 96, a. 2), Österherrgårdens taflor (pag. 213) ⁴²⁴.

Tackjärnshällar med bibliska bilder, Lazarus och rike mannen, bröllopet i Kana, Adam och Eva samt bibelspråk.

En särskild art af symbolisk konstslöjd träffa vi i de s. k. kaflebrädena, som bevarat en intressant samling af medeltidens symboler. Kors, hjärtan, tidshjul, lifsträd, klosterfasad, inskriften Deo soli gloria 1731, å ett annat af samma år ringkors, ringdubbelkors, ros, hjärta med inskrifvet kors (Francisci märke), andreaskors 1731. Å andra geometriska rosor, kors af olika slag, rosor och hjul, och i olika sammanställningar. Å grafstenarna återfinna vi samma symboliska tecken och ännu flere: ), evangelistsymbolerna, stjärnor, änglar med basuner, palmer, ros och lilja, timglas med flädermusvingar, dessutom delfiner, hafsmän, sjörå, kalk å prästgrafvar. Olika yrken hafva på grafhällarna sina olika tecken, hammare, tång, hjul (svarfvare), ja, en brännvinspanna (1663). Därmed komma vi till våra sista fornminnen.

Grafstenarnas omskrifter växla. Än är det förgängelsens språk och varningens: Hodie mihi, cras tibi, än är det det saliga hoppet om uppståndelsens lif och evig glädje hos Gud. Kristus är mitt lif, och döden är min vinning. Salige äro de döde, som i Herren dö; de skola hvila sig från sitt arbete, och deras gärningar följa dem efter. De efterlefvande ha skrifvit sin bön: Gud gifve dem en fröjdefull uppståndelse. Å likbåren från 1776 läses: I dag mig, i morgon dig, ej skilnad görs till åren. Så ung som gammal bäras vi en dag dock bort på båren. Unge och gamle hade stått vid grafvens rand och läst de orden samt lämnat sina själar åt sin trofaste Gud. Sådana förbindelser att lämna sig helt åt Gud uppsattes någon gång skriftligen och lämnades såsom testamente åt de efterlefvande. I ett sådant från början af 1800-talet, som förvaras i en familj i denna stad, och som nu ligger framför författaren, heter det:

Jag är öfvertygad om att du, Gud, har den första rätt till mig, och jag begär ingenting så högt, som att vara din. I dag öfverlämnar jag mig till dig — jag afsäger mig alla andra herrar, som hafva herskat öfver mig, och jag gifver dig allt det: jag äger, och allt det jag har, både själens krafter och kroppens lemmar, min världsliga förmåga och min tid. Det skall alltsammans allena brukas till din ära och gerna användas till lydnad emot dina befallningar, så länge du låter mig blifva här i lifvet. Jag önskar och begär rätt innerligen att förblifva din uti evighetens oändliga ålder och städse hålla mig vaksam, att jag kan gifva noga akt på din vilja, ock vara färdig att göra den samma med nit och glädje.

Skriften slutar med bön om rening i Jesu blod, om salig död och fröjdefull uppståndelse samt önskan, att alla de, som efter den skrifvandes död komma att läsa detta, må lämna sig åt Gud på samma sätt, hvila under hans nådevingars skugga och komma i delaktighet af Kristi rikedomar.

Sist bedja vi läsaren följa oss in i de dödas värld. Det är så tyst under hvalfven, där de döda sofva. Endast grafstenarnas bilder och bibelspråk samt vårt eget hjärtas slag tala om ett lif, som varar. Vi känna, hvart de döda gått, och att vi om en liten tid följa dem efter. I lifvet voro de skilda af rang och börd och rikedom. Det är allt utjämnadt här. Dock icke ens här är det full likhet. De fattiga ha intet namn på sin graf — de sofva utanför kyrkans väggar — som om deras namn intet betydde på jorden, men Herren känner de sina. Under altaret, eller vid sidan däraf, ha de högste i samhället sin hvilostad, alldeles som under klostertiden. Där ha de ej funnit frid, om de ej ägde den på jorden. Emellertid hvilar stoftet där. Barkhusen rätt under altardisken, samma plats, som 1764 uppläts åt brukspatron Erik Vestén, söder om altaret prosten Drivius ⁴²⁵, norr om altaret Peter van Gent, något under altaret Abraham Hult. Midt i koret hvilar Gustaf Vasas fogde, Nils Tuleson. Vid södra sidan af altaret, ett stycke under främsta herrbänken, »äfven under rectoris bänk», hvilar Lorens Höjer, hvars graf gick ett stycke ut på kyrkogården och där var öfvermurad ⁴²⁶. Blef sedan Robert Petre den äldres graf och hörde sedan till Christierninska familjen. Midt för korsgången hvilar fältläkar Johan Törning. Vid öfversta herrbänkarna, nedan korsgången, borgmästar Erik Gudmundson. I lilla gången hvila hörarna eller kollegerna, som hade sina bänkplatser i hörarnas stol i sydvästra delen af koret, och längst ned i denna gång hvilar stoftet af Jakob Benjamin Lohman. Under sakristians golf hvilar prosten Sigtunius.

______

Ur kyrkböckerna meddelas följande:

År 1682 döptes ett drabantbarn Katarina. Bland faddrar var konungen.

De äldsta anteckningarna om döda äro mycket knappa. Gamla Lussi 1672, en scholeperson s. å., Rolands svärmoder 1673, en vapenhusgumma 1675, en djäknegosse 1678, en fattig vapenhusgosse 1680, Vallanna, Olof i Hörne 1691.

I början af 1700-talet aflida här saxiska krigsfångar och finska flyktingar. År 1715 finske predikanten, herr Stening. S. å. licentiaten Laurbeckii dotter Anna Katarina ⁴²⁷. År 1721 afled här finske flyktingepastorn herr Erik Rewenius, 40 år gammal, begrofs i Uppkyrkan.

År 1719 miste Lars Ahllöf sitt enda barn och käre son.

År 1721 begrofs häradshöfding Carl v. Christiersons son.

År 1721 rådmannen Bror Olof Israelson Ahlström, nu hos Gud salig.

År 1725 Philippander, fattig och extra ordinarie betjänt vid skolan, fick fri graf och det sämre bårklädet, ringning med småklockorna ⁴²⁸.
S. å. Josef Montolis dotter, fadern romersk katolik, kock hos major Günther vid tyska dragonerna.

År 1726 afled i herranom herr Johan Petre och begrofs i sina fäders grift. Det var Jerusalemsfararen, som fick hvila efter sin pilgrimsfärd.

År 1727 begrofs den fattige Olof Hörneman, som informerade små barn uti abc-boken, 45 år gammal.

År 1728 Lampas fru, Sara.

År 1730 en katolik, 90-årig, Hans Georg Dusse, afled här. Simpliciter jordfäst med Herrens bön och välsignelsen.

År 1732 drabanten, herr Johan Billing, 85 år.

År 1734 handelsman herr Erik Kraft.

S. å. perukmakar Dandenell.

År 1737 regementsfältskären, högaktad herr Johan Törning, född i Västervik 1659.

År 1736 visitör Jacob Åberg, son till lieutenanten på konungens jakter.
S. å. sjöbohms och tullskrifvaren Anders Svensson.
— Glasmästaren, mäster Benjamin Lohman, 71 år.
— Brukspatron, herr Christiern Christiernin, död hos sin svåger, häradshöfding herr Johan Loo.
— Dragaren och vårdväktaren, Johan Esping, som en afton kl. 8 fallit i rådhustrappan och tagit döden.

År 1737 afled i Herranom genom en stilla död rådmannen Lars Ahllöf, precis kl. 6 e. m.
— Klockaren, salig Erik Beckius.

År 1741 häradsh. och assessorn Carl v. Christierssons 16-åriga dotter Anna Margareta (begrafven i stadskyrkan).

År 1745 en 18-årig son till häradshöfdingen Carl von Christiersson, drunknade i Tjurlången.

År 1746 gamle organisten Christopher Paninck.

År 1750, April den 15. Begrofs efter aftonsången ⁴²⁹ på stadskyrkogården gamle orgeltramparen Lorenz Caprintsky, född i Pålen 1672. I ungdomen varit under något af konung Augusti dragonregementen. Blef fången förd hit till Sverige i förra ofreden, gifte sig så här och satte sig neder i Arboga, † i stor fattigdom, 78 år gammal.

År 1751. Fabriksbetjänten Joseph Jean, anställd vid Petter Bobergs fabriker i Stockholm, var här för att sälja nipper. † 40 år gammal. Man kände ej hans födelseort, men af en bönbok på franska och latin (funnen i hans gömma) kan det slutas, att han varit fransman och katolik. I anseende hvartill man ock höll så mycket mera betänkligt att lämna någon ringning, som en kongl. resolution på prästerskapets besvär den 14 Juli 1689, § 12, gifver tydlig anvisning, att inga andra af främmande religion få våra ceremonier, än de, som äro af den reformerade. Begrafven den 31 Maj.

År 1751. Stadskirurgen Israel Törning, född i Arboga 1690, »Vita pia proba et candida». † efter ganska gudelig beredelse.

År 1753, Cornetten och kongl. lifdrabanten Henrik Bröms, född i Arboga 1686. (Fadern drabant, modern Judit von Rusken från staden Bremen). År 1707 fången af ryssarna, plundrad och bakbunden, förd till Sibirien, där han var i 12 år i mycket elände, tills han 1720 genom rymmande praktiserade sig fri. År 1722 utnämnd till kongl. drabant. Begrofs i kyrkan på lilla gången.

År 1753. Borgmästaren och rådmannen Hans Ljung, född i staden af kristeliga och gudeliga föräldrar 1689. Vice borgmästare 1752. Fört en kristelig, ärbar och stilla vandel.
— Anders Tenggren, borgmästare, vestgöte, genomgått Skara gymnasium, notarie vid kämnärsrätten och stadskassör här 1718, postmästare 1719, rådman 1720. Kongl. bref på borgmästares karakter 1747. 58 år. Stilla och berömlig lefnad.

År 1754. Melchior Paninck, organist, son till Christoffer Paninck, född 1714. Dragits med andtäppa och lungsot sen unga år.
— En fransk lieutenant Pierre de Weddo, förr reformert, sedan lutheran.

År 1773 begrofvos de sista liken i kyrkan.

År 1775. En själfmördare nedgräfd på norra skogen af skarprättaren. Ondan lefnad, ynkelig ända, hvarifrån Gud bevare oss alla ⁴³⁰.

En grafvård å norra sidan af kyrkan må här finna rum. Det är borgmästar Ernst Papes ⁴³¹ född 1717, † 1802 (ej 1803, som uppgifves å vården). Hans flit har åstadkommit det register (2 delar) öfver stadens handlingar och protokoll ända till 1787, som i detta arbete blifvit begagnadt, och som utgör en skatt för arkivet och en heder för dess författare.

______

Vår vandring genom de gångna århundradena lider mot sitt slut. Det är, som hörde vi från de gamla hvalfven därinne i kyrkan ett eko af en medeltidssång, som en gång sjöngs af franciskanermunken, och som just här vid de dödas grafvar, där rikedomens härlighet bleknar, men dödens och domens allvar står fram, fyller vårt hjärta med andra tankar, än dem, som rastlöst jäkta de lefvande med drömmar om lycka, som aldrig — förr än i Gud — finnes på jorden.

Så lydde den gamla sången.

Ljufva, Ljufva armodslängtan,
I mitt hjärta blif och bo!

Armod går på säkra stigar.
Hat hon ej och harm ej känner.
Bäfvar ej, då röfvarn nalkas,
Intet byte bjuder hon.
Ler åt jordens rikedomar
Och de höga äreplatser.
Högt predikar hon för världen,
Hvad är forntids makt och ståt?

Armod är att intet äga,
Icke skatter eller håfvor.
Ej af eget värde fröjdas,
Dela Kristi härlighet.

Det är något i den sången, som påminner oss om en barndomston, förgäten därute, i villande värld. Det är om det sinnet, som alfreskomålningarna å klosterkyrkans vägg, som änglarne med blommor i hand å grafhällarna predika, det är till den glädjen, hvarje klockringning på sabbatens morgon, hvarje koral i templet, hvarje predikan och nattvardsgång kalla tillbaka ⁴³². O, att det släkte, som nu lefver, ville besinna sin frid, medan det heter i dag och låta Herren tala i fädernas lif, som i sitt ords domar och löften! Och blir de fromma fädernas sinne, trons glada barnasinne, vårt sinne en dag igen, då skall Arboga forntid också förklaras. Det skall då däröfver breda sig ett skimmer, som icke är af människor, utan af all nåds Gud.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll