Nejdens äldsta utseende. Om läsaren ville försätta sig omkring tusen år tillbaka i tiden och från en af de högsta klackarna å Brattberget, söder om staden, taga en öfverblick af den plats, där Arboga nu ligger, skulle han hafva svårt att finna sig tillrätta. Där nu Arbogaån glider stilla fram inom sin hämmande fåra, med bördiga ängar och åkrar å ömse sidor om sig, där såg man då stora vattuflak, liknande fjärdar, hvarur här och där en långsträckt ås, en klipphäll eller en mindre holme sköto fram. Själfva trädvegetationen var olik den nuvarande. På Brattberget trängdes resliga furor, blandade med ekar kring skogssjöarnas stränder och nedåt bergens vågiga sidor, medan närmast ån täta aldungar utvisade de sänken, där vattendragen från södra bergen eller norra utmarken letade sin väg nedåt stranden. Här och där höjde sig på norra sidan en sandås, bevuxen med furu.
De sanka ängarna efter Arbogaåns nedre lopp kallas ännu i dag »skären». Ortnamnen på -holm, -näs, -garn, äro uråldriga intyg, som icke kunna jäfvas. Namnet garn, (plats, där fiskegarn varit upphängda) är vanligen fästadt vid mindre, långsträckta uddar eller holmar och återfinnes å äldre kartor, å ömse sidor om ån. Ravaldsborg i Herrängen, med sina diktade minnen, har fordom hetat Refvegarn. Ett ännu påtagligare bevis gifva gräfningarna inom och utom staden. Å södra skogsmarken träffas ännu i dag i mossarna tredubbla lager af furustubbar, de understa med spår af brand. Liknande fynd af al- och furustubbar hafva gjorts å ömse sidor af ån. Jordmånen å norra sidan af ån är öfvervägande sandmo i parallella åsar från norr till söder, med blålera i sänkena däremellan, medan å södra åstranden blåleran är öfvervägande.
Ännu längre tillbaka i tiden steg vattnet så högt, att vi förgäfves spana efter något landfäste, om ej å de högsta bergklintarna. Från denna urtid härstamma de rullstensvallar med sina af hafsvattnet afrundade stenar, som träffas å Brattberget strax öster om Motgången, och som röja en slående likhet med strandstenarna i Östersjöns skärgård, samt från en något senare tid de Östersjösnäckor, som i mäktiga lager, ofta på 100 fots höjd, anträffas häromkring (Fattiggården).
Fornfynd och fornminnen. Hvad vi om denna tid veta, inskränker sig till fornlämningar och fynd. Af det senare slaget anteckna vi exempelvis båtvrak, funna å Bredmossen, mellan Hjälmaren och Tjurlången, å Uknö ägor i Björskog, samt i Lockmora äng, s. om Kungsör. Dessa fynd tala om forna, nu igenvallade segelleder. Andra fynd äro stenyxor, eller s. k. torsviggar, funna både norr och söder om ån, men rikligast i södra skogens obygder, särskildt kring sjöarna.
Graffält hafva fordom funnits söder om staden, i närheten af den s. k. offerlunden, hvaraf spår ännu synas, fastän hälft utplånade, å ömse sidor om den s. k. Ekbacken. Mellan Ekholmen och Höjen hafva, efter åns strand, fordom flera grafhögar funnits. Urnor med aska och ben hafva för ett eller annat hundratal år sedan ur dessa högar blifvit upptagna. Öster om staden har vid Näsby funnits ett mycket stort graffält, bestående af större och mindre högar, nu till största delen förstördt. I dessa högar hafva vid gräfning funnits ekstycken af plank, hufvudskallar, slagsvärd, en kruka med ben och aska, silfverspänne, bilor m. m. Vid Magnäs, ö. om Arboga, å södra sidan om ån, finnas 2 högar med stensättning kring foten. Söder om staden emot Hjälmaren finnas flera stensättningar kring forna grafhögar, de märkligaste vid Lunger i Götlunda och vid Fredshammar.
Af borgar hafva flere funnits kring Tjurlången, hvaraf Halvardsborg, vid sjöns norra ända, med 2 ingångar, återstår, hvilken borg, enl. Lohman, skall hafva trappsteg inbrända i berget. Inom denna borg skall, enl. samma sagesman, finnas en Trojenborg eller cirkelrund irrgång, lagd med små stenar, liknande den, som finnes vid Kungsör och kallas drottning Kristinas labyrint. Å motsatta sidan af Tjurlången skall en dylik borg fordom hafva funnits. Järnringar i bergen omtalas hafva varit sedda kring Tjurlångens stränder. Troligen har denna Halvardsborg, liksom andra af samma slag, tjänat såsom tillflyktsort vid öfverfall af främmande vikingar, i tider, då segelfarten varit friare genom de större vattendragens förbindelse med hvarandra. Vid Halvardsborg äro kulor af tackjärn funna, likaledes spjutspetsar af järn och mynt från unionstiden. Folksägnen förmäler, att det dånar i berget och att det lyser nattetid, ett tecken till att skatter där ligga gömda. En liknande sägen om den s. k. Ragvaldsbacke, strax invid afvägen till Sätterbo från Kungsörsvägen, torde hafva sin grund i att backen någon gång blifvit använd i strid. Denna Ragvaldsbacke är dock icke uppförd af människohand, utan utgör en naturlig hopgyttring af vilda stenblock. Utom de nu nämnda fornminnena finnas s. k. elfkvarnar, som fordom begagnats såsom offerhällar, rundtorn i nejden. Jättegrytor i bergen med större eller mindre fördjupningar, höra äfven hit. Fotspår af människor eller djur, inhuggna i bergen, äro äfven mycket vanliga, ehuru ingen nu förstår deras mening. Af runstenar finnas i hela trakten blott 2, den ena inmurad i Medåkers kyrka, ursprungligen rest öfver en Ulf i Hagby, den andra vid Urvalla jämte Ramstigen, »rest af Ulf och Anund efter sin fader ... Kunas man». Helt nära stenen finnes en stensättning i båtform. Flere andra dylika finnas utefter Ramstigen.
Om jättestenar, slungade mot kyrkor, heliga källor och andra minnen från hednatiden torde vi få tillfälle att tala längre fram.
Arboga. Namnet Arboga betyder åkrök. Ån bildar också en krökning just vid den plats, där man anser, att den äldsta staden legat. Innan någon stad blef bygd, hade säkert i urgamla tider härstädes uppstått ett fiskläge, där vikingarna funno en lämplig vinterhamn. I närheten af den gamla hedniska offerlunden, där stensatta ättehögar ännu i senare tid varit synliga, samlades innevånarna från angränsande socknar för att idka byteshandel och anställa offer. Då platsen var belägen just på gränsen mellan de tre landskapen Södermanland, Nerike och Västmanland, torde blodiga strider, så vanliga i gränstrakter, icke ha uteblifvit. Minne af sådana strider med Götlundaborna, som segerrikt tyckas ha vidgat sitt område ända till stadens utkant, fortlefde ännu helt nyss i de vanliga marknadsfejderna. Osäkerheten ökades ännu mer genom de främmande vikingaflottor, som tid efter annan hemsökte mälarstränderna och äfven torde ha letat sin väg hit upp.
Under hela denna tid kan väl Arboga hafva funnits, men icke ännu såsom stad, åtminstone i den mening, hvari vi nu fatta ordet. Såsom by, eller hednisk handelsort, !ydde platsen under lagmannen, hvarvid rättvisan mången gång säkert blifvit kringgången genom vädjan från det ena landskapstinget till det andra.
Först med Birger Jarl, Örebro och Köpings grundläggare, börja ljusare tider randas. Genom Stockholms anläggning fingo de 7 köpstäderna vid Mälaren lugn och ro, efter rimkrönikans utsago, enär en bom därigenom sattes för vidare härjningar från Esternas sida. Vidare ingick han handelsförbund med Lybeckarne, inbjöd tyska köpmän att såsom svenska medborgare nedsätta sig i svenska köpstäder och afslöt med hansestaterna ett förbund till ömsesidigt skydd och värn emot kringstrykande sjöröfvarflottor. Nu voro förutsättningarna gifna för handelns uppblomstring under ett ordnadt och tryggadt skick. Såsom köpstad i nyare mening kan Arboga räkna sina anor från denna tiden.
